We're so wrong, we're so gone, we're only sixteen
Nu är det så att jag inte är sixteen alls längre utan eighteen, men så går ju inte texten. Jag har, som ni kanske märkt, börjat med Love and neon lights-tema på mina rubriker. Tycker om det.
Idag när jag varit på kontoret en stund och varken Per eller Gary kommit än ringer telefonen, och jag svarar (och berömmer mig själv inombords för att jag inte ens tycker att det känns svårt längre). Det är Gary som ringer för att fråga om jag vill göra en intervju med Juana Molina om två timmar. Jag känner igen namnet men kan inte koppla ihop det med något ljud, men säger ja för att jag vill göra intervjuer och lära mig och bli lite mer musikskribent.
Två timmar senare, efter snabblyssning på myspace och lite research, finner jag mig sittandes på Garys snurrstol vid telefonen med kassettinspelningsmojäng och nummer till hennes skivbolag i England. Jag tar djupa andetag och slår numret. Pratar med en där och blir sedan vidarekopplad till Juana Molina själv. När vi utbytt artighetsfraser ber jag henne berätta lite om sig själv och sin musik. Hon ber mig vara mer precis i mina frågor. Jag, som hade räknat med att hon skulle säga åtminstone något jag kunde fråga vidare på, får panik och hjärnstillestånd och säger "eh, I'm so sorry" och så försvinner Juana och skivbolagsmänniskan kommer tillbaka och säger att det är smärtsamt för en artist att en som ska intervjua den inte vet något om musiken. Hon är trevlig och säger att vi får chansen igen om vi vill hinna förbereda oss mer, och jag säger att jag inte vet men att vi återkommer. Sedan lägger vi på och jag gråter de sista femton minutrarna innan Gary och Per kommer tillbaka.
Jag förberedde mig på att bli utslängd på en gång för att jag förstört för Groove, men Gary och Per var änglar och frågade vänligt vad som hände. När jag lyckats få fram vad som hänt, mellan snyftningar och hastiga andetag, tyckte de att det lät konstigt från artistens sida och sade att alla parter skulle veta om att det var på väldigt kort varsel. Per sade flera gånger "ingen skugga faller på dig, Anna". Det här stället är ju underbart. Även mindre bra skivor och puckade praktikanter får en andra chans.
I morgon är Jonna Lee i stan för att spela in P3 Live Session, så då ska jag få först prata med henne och sedan se henne spela där i studion. Idag ska jag lyssna in mig på hennes nya EP som kom nyligen, och åka till Bengans igen och köpa hennes förra skiva för att lyssna in mig. Sedan ska jag lyssna hela natten och komma på en miljon bra och intressanta frågor. Jag ska vara glad och trevlig under intervjun och försöka få henne att prata om vad hon är intresserad av. Sedan ska jag skriva en otroligt bra och intressant artikel. Nu bestämmer jag det.
Det är inte lätt att uppfylla sina drömmar. Men jag ska fan göra det ändå. Vad ska jag annars göra?
Idag när jag varit på kontoret en stund och varken Per eller Gary kommit än ringer telefonen, och jag svarar (och berömmer mig själv inombords för att jag inte ens tycker att det känns svårt längre). Det är Gary som ringer för att fråga om jag vill göra en intervju med Juana Molina om två timmar. Jag känner igen namnet men kan inte koppla ihop det med något ljud, men säger ja för att jag vill göra intervjuer och lära mig och bli lite mer musikskribent.
Två timmar senare, efter snabblyssning på myspace och lite research, finner jag mig sittandes på Garys snurrstol vid telefonen med kassettinspelningsmojäng och nummer till hennes skivbolag i England. Jag tar djupa andetag och slår numret. Pratar med en där och blir sedan vidarekopplad till Juana Molina själv. När vi utbytt artighetsfraser ber jag henne berätta lite om sig själv och sin musik. Hon ber mig vara mer precis i mina frågor. Jag, som hade räknat med att hon skulle säga åtminstone något jag kunde fråga vidare på, får panik och hjärnstillestånd och säger "eh, I'm so sorry" och så försvinner Juana och skivbolagsmänniskan kommer tillbaka och säger att det är smärtsamt för en artist att en som ska intervjua den inte vet något om musiken. Hon är trevlig och säger att vi får chansen igen om vi vill hinna förbereda oss mer, och jag säger att jag inte vet men att vi återkommer. Sedan lägger vi på och jag gråter de sista femton minutrarna innan Gary och Per kommer tillbaka.
Jag förberedde mig på att bli utslängd på en gång för att jag förstört för Groove, men Gary och Per var änglar och frågade vänligt vad som hände. När jag lyckats få fram vad som hänt, mellan snyftningar och hastiga andetag, tyckte de att det lät konstigt från artistens sida och sade att alla parter skulle veta om att det var på väldigt kort varsel. Per sade flera gånger "ingen skugga faller på dig, Anna". Det här stället är ju underbart. Även mindre bra skivor och puckade praktikanter får en andra chans.
I morgon är Jonna Lee i stan för att spela in P3 Live Session, så då ska jag få först prata med henne och sedan se henne spela där i studion. Idag ska jag lyssna in mig på hennes nya EP som kom nyligen, och åka till Bengans igen och köpa hennes förra skiva för att lyssna in mig. Sedan ska jag lyssna hela natten och komma på en miljon bra och intressanta frågor. Jag ska vara glad och trevlig under intervjun och försöka få henne att prata om vad hon är intresserad av. Sedan ska jag skriva en otroligt bra och intressant artikel. Nu bestämmer jag det.
Det är inte lätt att uppfylla sina drömmar. Men jag ska fan göra det ändå. Vad ska jag annars göra?
Kommentarer
Trackback
