You are the words that leave your mouth so speak up, speak up loud
Det kanske är så att jag är lite livrädd (men bara lite). För om det visar sig att mina ord inte räcker till så har jag helt plötsligt ingenting kvar. Jag menar, saker kommer ju att finnas kvar, åtminstone korta stunder, men det som är mest beständigt är ju det man bär med inom sig. Och förlorar jag min kärlek till att skriva vet jag inte vad som ska driva mig. Någon sorts drivkraft behöver man för att orka jobba, så mycket har jag förstått. Vad ska jag göra då?
Det var inte länge sedan jag insåg att en sak jag brukade älska att göra var förbi. Jag är inte redo att förlora en till. Inte riktigt än.
Därför måste jag bli så bra på att skriva att Gary trillar av stolen när han läser mina texter. Därför får jag inte låta mina icke-existerande sociala förmågor stå i vägen. Därför måste jag lära mig att tro att jag kan, eftersom det brukar bli bättre då. Därför ska inte PMS och tramsiga virusinfektioner få sänka mitt humör (även om de kämpar hårt med det).
Det jobbiga med att vara socialt missanpassad är att man hela tiden aktivt försöker agera avslappnad och tillfreds med näsan i den där boken. Egentligen längtar man efter ett tillfälle då det känns okej att utropa "Hör på den här meningen: [random, fast ändå icke-random, utvalt citat] Så genialt! Det stämmer hur bra som helst in på dig, Per! Eller hur, Gary?"
Jag menar bara.. man är så obekväm i situationen och det är det som skapar känslan av att inte höra till. Och när man tänker på det, så känns det som att man bara glider längre och längre bort ifrån det sociala umgänget just där och då. Såå "don't think, just do" som Snow Patrol sjunger i ett helt annat sammanhang. Men ändock. Jag tror att du hängde med hela vägen, även om du kanske inte delar mina tankar kring att vara socialt missanpassad.
Jag har inte skrivit eller pratat med någon på väldigt länge, det märks kanske? Min kommentar vill liksom aldrig sluta skriva sig själv. Det snissar jag åt lite lagomt tragikomiskt.
Jag hängde med. Absolut.
Jag vill åka och hälsa på dig. Önskar mig superhjältekrafter. Vet dock inte om jultomten delar med sig av dem.
Bra!
Men det finns inget här i Lappland att göra. Är tomten en superhjälte? Undra vad Jesus skulle säga om det? Han kanske skulle vara helt tjääär i tomten, bara "Oh, Clark! I be Lana, I <christmas tree3 U" (Jag spårade inte alls ur.) Vad fasen skulle de säga på kyrkans barntimme om mig nu? :'(
Dina urspårningar <3 I sure miss them!
Jesus gillar nog inte tomten, med tanke på att barn är mer benägna att tro på honom. Jag var i alla fall det som liten, men så är jag ju ett miffo så jag vet kanske inte. EHE.
HAHAHA xDD
Bäst resonemang. Åh, stackars Jesus, utklassad av en tjockis! (Det finns hopp!)
