Annas blogg

I helgen var jag i Stockholms skärgård. En vän har ett sommarstäle där, och vi var ett gäng från gymnasiet som var där och myste. Det var en intensiv helg.

Dels påmindes jag än en gång om att sådana vänskapsband som vi knöt under Dilletiden kommer man aldrig att knyta igen. Vi levde så nära varann att vi är evigt ihopsynkade. Hur töntigt det än kan låta. Vi har liksom växt runt varandras egenheter. Som fjällbjörkar på sten, typ.

Sedan blev mitt humör väldigt konstigt. Jag blev väldigt arg och väldigt ledsen. Jag tror att det berodde på att jag känner mig så trygg med de människorna. De känner mig utan och innan, trots allt. Inte konstigt kanske att mitt undermedvetna släppte ut känslor som jag bär runt på. Inte så kul för mina vänner, bara, att umgås med en instabil mupp.

Det känns på något vis lite mycket nu, trots att jag egentligen har det väldigt bra. Jag känner mig ovan vid att vara själv och bitter över att jag inte fick ackreditering till Peace and Love. Det känns som att min karriär går baklänges.

Jag vet inte mycket om tillvaron just nu. Bara att jag ska göra det bästa av festivalveckan. Ska jag betala ska jag minsann ha valuta för pengarna.