At times I feel like a giant useless lump, ready to be taken to the rubbish dump
Det känns som att jag borde ha dåligt samvete för något. Som att det är något jag glömt, misslyckats med, förstört eller inte gjort tillräckligt bra. Jag kan bara inte minnas vad det är.
Hela tiden känns det så.
Hela tiden känns det så.
This brain cannot be stopped, this is a superbrain
Jag är väldigt pigg på natten och extremt trött på dagen. Inte helt optimalt direkt.
Det är som att min hjärna aldrig slutar jobba. Och då menar jag verkligen aldrig. På dagen är det okej, för då är det ju meningen att man ska tänka på saker, men när lägger sig och ska sova är det lite tröttsamt att den där lilla rösten som påminner en om allt man ska göra aldrig håller käften.
Och det är inte som att det slutar när jag väl har somnat. Då drömmer jag långa och invecklade drömmar som jag alltid minns. Så när jag vaknar känns det inte som att jag har vilat, eftersom jag liksom har "upplevt" en massa saker. Hjärnan har jobbat. Den slutar verkligen aldrig.
Det är givetvis väldigt opraktiskt när man ska försöka plugga och sådant. Då lägger hjärnan sig i och bara "tänk om du inte klarar det här, du måste bli skitbra på det här, annar kan du inte uppfylla dina drömmar, och även om du klarar det kanske du blir arbetslös, tänk på att du lånar en massa pengar för att lära dig det här" tills den lilla delen som faktiskt pluggade är helt överröstad och ligger och gråter i ett hörn. Typ.
Jag sitter här och försöker övertala min hjärna och kropp om att det är okej att slappna av nu.
Det går sådär.
Det är som att min hjärna aldrig slutar jobba. Och då menar jag verkligen aldrig. På dagen är det okej, för då är det ju meningen att man ska tänka på saker, men när lägger sig och ska sova är det lite tröttsamt att den där lilla rösten som påminner en om allt man ska göra aldrig håller käften.
Och det är inte som att det slutar när jag väl har somnat. Då drömmer jag långa och invecklade drömmar som jag alltid minns. Så när jag vaknar känns det inte som att jag har vilat, eftersom jag liksom har "upplevt" en massa saker. Hjärnan har jobbat. Den slutar verkligen aldrig.
Det är givetvis väldigt opraktiskt när man ska försöka plugga och sådant. Då lägger hjärnan sig i och bara "tänk om du inte klarar det här, du måste bli skitbra på det här, annar kan du inte uppfylla dina drömmar, och även om du klarar det kanske du blir arbetslös, tänk på att du lånar en massa pengar för att lära dig det här" tills den lilla delen som faktiskt pluggade är helt överröstad och ligger och gråter i ett hörn. Typ.
Jag sitter här och försöker övertala min hjärna och kropp om att det är okej att slappna av nu.
Det går sådär.
Go do
Jag hedrar Jónsis fantastiska soloalbum med en pärlplatta. Den ska givetvis bli ett halsband som jag kommer att bära med stolthet. Jag känner mig otroligt händig.
Bonus: På bilden får man även se mysiströjan jag bokstavligen bor i när jag är inom hemmets fyra väggar. Mjukiskläder är skönt. Tillsammans med doftljus och Jónsi är de helt oslagbara, faktiskt.
