Annas blogg

Innehållsförteckning: Alkohol, barndomsminnen, självanalys, deppighet och eventuellt slarvfel. You have been warned.

När jag var mindre var jag paniskt rädd för alkohol. Det hade antagligen starka kopplingar till min knäppa spyfobi, jag hade på något sätt snappat upp att om man dricker för mycket så spyr man. Men det värsta var nästan att min pappa (mamma har jag nästan aldrig tvingats se berusad eftersom hon sällan dricker) blev en helt annan person. Det är fruktansvärt otryggt när man är sju år och på en stor fest med enbart vuxna som alla är fulla och konstiga och man har panik i ett hörn.

Det är nog därför jag aldrig har tyckt att det känns okej att dricka med pappa. Jag har vänner som tycker att det är kalas att bli full med sina föräldrar, det är betydligt mer regel än undantag. Då känns det bara som att jag är mesig med min ångest och borde dra något gammalt över mig. Säkert borde man inte bli livrädd för att ens barndomsvänner blir höga heller. Det hindrar dock inte mig.

Just nu är min alkoholrädsla väldigt paradoxal. Jag dricker ju ibland. Ibland har det varit roligt att vara full. När jag först vågade dricka kändes det bra att ha övervunnit rädslan för det. Antagligen känner de flesta sig jävligt balla och vuxna när de börjar dricka. Det är både lite förbjudet och obligatoriskt när man är tonåring, en underbart motsägelsefull kombination. Klart att dekadens lockar. För att inte tala om att vara som folk förväntar sig, för en gångs skull...

Men på senare tid har det känts mer och mer ovärt. Jag ser min pappa och tänker att jag aldrig vill hamna där. Det är så sorgligt. Och det gick upp för mig i år! Jag har tänkt på pappa och drickande med en bekymmersrynka i flera år och det här året fick jag äntligen lite belägg för det. Så något gott kom ju ur Thailandsresan. Det var liksom i år som jag insåg att det inte var helt okej att pappa när jag var mindre slog bort mina försiktiga invändningar och körde bil hem när han druckit tre öl och fyra whiskey. Så jag slutade invända. Sagt såhär låter det helt sjukt. Som om jag varit hjärntvättad, för att hårddra det. Man litar så blint på sina föräldrar.
Åtminstone tills de ger en tillräckligt många anledningar att inte göra det.

Igår ringde jag pappa för att önska gott nytt år någon gång under eftermiddagen. Vi sade gott nytt år, pratade om ingenting och lade på. Färdigt trodde jag. Så kollar jag på mobilen vid tolvslaget och ser ett sms från far där det står "Ring mig.,..". Jag blir orolig och tror att något hänt, så jag ringer genast upp. Då är han full och verkar inte minnas att vi redan önskat varandra gott nytt jävla år. Jag blir så ledsen.

För det är ju egentligen bara sig själv man verkligen kan lita på, vilket man inte helt och fullt kan göra när man druckit alkohol. Det kan mycket väl tänkas att man hånglar med random Benjamin helt utan annan anledning än att man är full och dum. Om man förlorar förtroendet för sig själv, vem ska man då lita på?

Puss

Er alldeles egna Äna Banäna

P.S. Det står inte skrivet i sten att jag aldrig ska dricka igen. Men jag står redo med hacka och hammare eller vad man nu skriver i sten med. D.S.