Annas blogg

Det är väldigt tillåtet att vara deppig i november. Allting dör, det blir mörkare och mörkare, man börjar inse hur långt det är till sommarens festivaler... Det är helt legitimt att vilja skära av sig hårlederna eller hoppa på en bro. Sedan blir det december och man ska trivas och mysa och ha en fröjdefull jävla jul. Så har vi nyårsafton - årest mest hypade fest och mest populära självmordsnatt.

Sedan blir det januari. VIntern har bara börjat, och man vet ända in i sin Ikea-fördärvade själ att den inte ska ta slut på länge än. Ljusningen går så långsamt att man inte märker den genom filmtittande och bokläsning. Februari ska vi inte ens tala om. Alla stjärtars dag, helvetet för oss bittra människor som ser krasst på kommersialiserad kärlek. Den perfekta anledningen att svulla choklad tills det sprutar endorfiner ur öronen.

Mars är mest en utdragen fortsättning av vintern, fast med tö och slask och hundbajs som kommer fram under snön. I april får man vårkänslor (även om alla vet att vårkänslor är ett annat ord för kåt), börjar blåsa såpbubblor och boka festivalbiljetter. Någonstans här är Converse perfekta skor att ha på sig! 

Sommarens festivaler väger tungt i kampen om att vara min favoritårstid. Där ligger sommaren bra till, men det brukar för mig vara en väldigt ostrukturerad årstid. Man far runt överallt, är livrädd för att få fästingar och försöker inte svettas så mycket. Någonstans strax efter mitten börjar man längta tillbaka till skolan.

Början på hösten är det absolut bästa jag vet. Man har ljus från sommaren i sig, tygskorna funkar, men framför allt så är man i färd med att skapa vanor. Vardagen är både bekant och ny. Man uppdaterar sig om sina vänners liv och minns varför man tycker om varandra. Asfalten doftar alltid gott om hösten och allting är vackert.

April och september är bäst, alltså.
Men chokladsvull och bokläsning har också helt klart sin charm.