You should take me seriously, very seriously indeed, 'cause I've been sleeping with your wife
Det finns så mycket att skriva om i detta liv att man sällan vet riktigt var man ska börja.
I synnerhet när man tappat bloggflödet några dagar för att man faktiskt haft ett liv. Och ärligt talat var det lika bra eftersom jag varit i princip förgiftad av hormoner, värktabletter och socker och inte i skick att hantera både känslor och tangentbord. Ack och ve, lidandet i att vara kvinna. Eh. Eller något annat dramatiskt.
Mitt tränande går framåt. Igår vågade jag nästan träna ensam. Träningen igår var i och för sig ett litet misslyckande, men låt oss inte uppehållas vid det. Jag hade tänkt hinna till ett pass. Hade bestämt det så med Matilda. Solen sken (egentligen inte, för det var mörkt ute) och alla var glada. Jag hade dock itne räknat med en avgörnade faktor - skolan! Vi lyssnade på en föreläsning hela eftermiddagen, Matilda fick gå på passet ensam och jag tillbringade 20 minuter på en trampmaskin när jag väl lyckats ta mig dit. Trampmaskiner har tv. Hell's Kitchen är ett skrämmande program. Jag visste inte att det kunde vara så plågsamt att laga mat.
Föreläsningen var lite bisarr men rolig på sina ställen. Gubben visade diabilder (nostalgi är bäst!) och pratade om när han var på Grönland och levde nära naturen med grönlänningar. För att inte slösa på mat som vi annars gärna gör här i väst slickade han av tallriken när han ätit och lät den lufttorka tills nästa måltid. Kalla mig nymodig, men det tyckte jag var äckligt. Om kläder sade han: "När man behövde ett par nya byxor åkte man inte in till H&M i Östersund, man åkte till Kanada och tjuvjagade isbjörn en månad."
Detta har hamnat i bloggen till stor del på grund av obehagskänslan jag får när jag inte bloggar tillräckligt mycket. Jag måste vara sjuk, sjuk sjuk sjuk! En annan stor del är annars att någon sade igår "din blogg räddar mig på jobbet". Ni vet hur svag jag är för när folk tycker om något jag gör. Smicker fungerar alltid. Jag är en bekräftelsejunkie som jagar mina kickar med pretentiösa texter på internet.
Apropå sådant har jag aldrig riktigt förstått vad uttrycket "opium för folket" betyder och jag har tänkt fråga min svensklärare men glömt. Min svensklärare, förresten, jag har inte ens svenska längre. Snyft.
Nu börjar det här spåra ur. Jag kan fortsätta svamla i alla evighet, men det skulle bara bli många ord med lite innehåll. och det är faktiskt helt värdelöst. Substans!
Puss
Eder ytterst substantiella poptönt
I synnerhet när man tappat bloggflödet några dagar för att man faktiskt haft ett liv. Och ärligt talat var det lika bra eftersom jag varit i princip förgiftad av hormoner, värktabletter och socker och inte i skick att hantera både känslor och tangentbord. Ack och ve, lidandet i att vara kvinna. Eh. Eller något annat dramatiskt.
Mitt tränande går framåt. Igår vågade jag nästan träna ensam. Träningen igår var i och för sig ett litet misslyckande, men låt oss inte uppehållas vid det. Jag hade tänkt hinna till ett pass. Hade bestämt det så med Matilda. Solen sken (egentligen inte, för det var mörkt ute) och alla var glada. Jag hade dock itne räknat med en avgörnade faktor - skolan! Vi lyssnade på en föreläsning hela eftermiddagen, Matilda fick gå på passet ensam och jag tillbringade 20 minuter på en trampmaskin när jag väl lyckats ta mig dit. Trampmaskiner har tv. Hell's Kitchen är ett skrämmande program. Jag visste inte att det kunde vara så plågsamt att laga mat.
Föreläsningen var lite bisarr men rolig på sina ställen. Gubben visade diabilder (nostalgi är bäst!) och pratade om när han var på Grönland och levde nära naturen med grönlänningar. För att inte slösa på mat som vi annars gärna gör här i väst slickade han av tallriken när han ätit och lät den lufttorka tills nästa måltid. Kalla mig nymodig, men det tyckte jag var äckligt. Om kläder sade han: "När man behövde ett par nya byxor åkte man inte in till H&M i Östersund, man åkte till Kanada och tjuvjagade isbjörn en månad."
Detta har hamnat i bloggen till stor del på grund av obehagskänslan jag får när jag inte bloggar tillräckligt mycket. Jag måste vara sjuk, sjuk sjuk sjuk! En annan stor del är annars att någon sade igår "din blogg räddar mig på jobbet". Ni vet hur svag jag är för när folk tycker om något jag gör. Smicker fungerar alltid. Jag är en bekräftelsejunkie som jagar mina kickar med pretentiösa texter på internet.
Apropå sådant har jag aldrig riktigt förstått vad uttrycket "opium för folket" betyder och jag har tänkt fråga min svensklärare men glömt. Min svensklärare, förresten, jag har inte ens svenska längre. Snyft.
Nu börjar det här spåra ur. Jag kan fortsätta svamla i alla evighet, men det skulle bara bli många ord med lite innehåll. och det är faktiskt helt värdelöst. Substans!
Puss
Eder ytterst substantiella poptönt
Kommentarer
Postat av: Jonas
Ang. opium för folket. Känt citat från Karl Marx angående religion. Kan användas när man anser att något fördärvar ett folk:)
Jonas
Trackback
