Någonting kallt mellan mig och Stockholm.
Cajsa.
Precis när jag skulle börja skriva det här sentimentala kommer sakna dig-inlägget så kommer Cajsa in i datasalen och sätter sig bakom mig. Man borde ju umgås de få timmar som är kvar, men... Dels vet jag inte vad jag ska säga, och dels är hon upptagen av andra och viktigare saker.
Cajsa. Du kom till Dille en bit in i terminen, men tog genast en självklar plats och knöt vänskapsband fortare än jag knyter mina Converse när jag har bråttom. Det var som om vi behövde dig, vi hade bara inte förstått det förrän du kom in i våra liv. Hur lite muffins och hallongrottor vi hade ätit utan dig! Hur lite vi hade vetat om lebbsex! Hur lite hade vi tänkt på miljön! Hur mycket mer ointressanta våra diskussioner hade varit.
Alla nätter vi skavde i samma säng och improviserade trygghet. Vi kunde hantera varandras ångest, men inte vår egen. Du brukade vara den enda som kunde rätta min grammatik. Och ordvitsar! Jag tror att det var skratt åt ordvitsar som fick mig att förstå att vi skulle bli vänner. Eller vår gemensamma böjelse för att skriva listor, kanske. En gång skrev du en vänskapskärlekslapp till mig och lade i min ridhjälm, adresserad "Äna Banäna".
Det var en tid. Den är slut nu. Men jag är på riktigt glad för din skull. Jag hade gjort detsamma om jag var i dina kläder. Det kommer att bli bra för dig, min vän.
Och det är allt som betyder.
Precis när jag skulle börja skriva det här sentimentala kommer sakna dig-inlägget så kommer Cajsa in i datasalen och sätter sig bakom mig. Man borde ju umgås de få timmar som är kvar, men... Dels vet jag inte vad jag ska säga, och dels är hon upptagen av andra och viktigare saker.
Cajsa. Du kom till Dille en bit in i terminen, men tog genast en självklar plats och knöt vänskapsband fortare än jag knyter mina Converse när jag har bråttom. Det var som om vi behövde dig, vi hade bara inte förstått det förrän du kom in i våra liv. Hur lite muffins och hallongrottor vi hade ätit utan dig! Hur lite vi hade vetat om lebbsex! Hur lite hade vi tänkt på miljön! Hur mycket mer ointressanta våra diskussioner hade varit.
Alla nätter vi skavde i samma säng och improviserade trygghet. Vi kunde hantera varandras ångest, men inte vår egen. Du brukade vara den enda som kunde rätta min grammatik. Och ordvitsar! Jag tror att det var skratt åt ordvitsar som fick mig att förstå att vi skulle bli vänner. Eller vår gemensamma böjelse för att skriva listor, kanske. En gång skrev du en vänskapskärlekslapp till mig och lade i min ridhjälm, adresserad "Äna Banäna".
Det var en tid. Den är slut nu. Men jag är på riktigt glad för din skull. Jag hade gjort detsamma om jag var i dina kläder. Det kommer att bli bra för dig, min vän.
Och det är allt som betyder.
Kommentarer
Trackback
