Annas blogg

Jag kanske borde bekymra mig över att jag tappar bloggkvalitet och bloggläsare varje dag (i synnerhet de som jag inte bloggar alls). Men det känns sekundärt i jämförelse med det faktum att min kropp kajkar ihop och strejkar. Jag har inte varit i skolan sedan förra tisdagen. Snart en vecka sedan, alltså.

Värst var det i fredags. Jag tog mig upp, mådde lite illa som vanligt men åt knäckebröd till frukost och tänkte inte mer på det. Fortsatte må illa men inte så att det inte gick att stå ut med. Hade bestämt fika med Anki senare, och behövde handla linjal till högskoleprovet, så jag åkte in till stan. Var lite stressad och tänkte att jag nog behövde äta något men hann inte innan jag skulle fika med Anki.

Jag hann köpa te och sätta mig. Sedan började jag må ännu sämre, typ put a gun to my head and paint the walls with my brains-dåligt, och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag brukar äta gurka när jag mår dåligt, så jag fick någon yr tanke om att jag skulle gå och köpa gurka. Alltså gick jag ut från Pause (ett ganska fint fik för övrigt, dit man itne går i mjukisbrallor direkt) och mot Domus.
Jag hann inte långt förrän jag insåg att det inte skulle fungera.

Då var jag bredvid en busshållplats. Framåt fanns massa människor och stadsbussar, bakåt var inget alternativ, till höger fanns en väg där det körde en massa bussar och till vänster låg en trappa upp mot busstorget. Jag valde trappan och hann halvvägs upp. Att spy är bland det absolut räddaste jag är för. Jag ville helst av allt dö just då. Näst helst av allt ville jag undvika att träffa mina skor eller mitt hår.

Sedan gick jag och köpte gurka. Försökte att inte trilla ihop i en skakande hög när jag stod i kassakön. Det lyckades. Gick tillbaka till stackars Anki på Pause. Lyckades dricka lite vatten innan jag gick på toa och hörde Per Gessles gnäll på tv:n inne på toan (som sagt, Pause är ganska flashigt). Sedan spydde jag i handfatet. Hör att någon rycker i dörren, men bryr mig inte om det, är ju ganska upptagen liksom. Så när jag är i slutet, och som värst ansatt av kramper och ångest och magsaft, öppnade någon dörren!

Har sällan känt mig så ynklig. På akuten sade de att jag skulle ringa Sjukvårdsupplysningen. På Sjukvårdsupplysningen sade de att jag skulle ringa Krokom. I Krokom sade de att jag skulle äta Omeprazol. Tack, men why don't you tell me something I don't know?

Okej, nu kan jag inte klandra er om ni slutar läsa min blogg, jag skriver trots allt om hur jag spyr. Men det är helt enkelt såpass traumatiskt att det behövs bearbetas i text. För övrigt gjorde det att jag inte var helt i form för högskoleprovet i lördags. Var nervös och yr och mådde illa och kunde inte koncentrera mig. Ack och ve.

Idag känner jag mest bara att det snurrar i min skalle och att jag vill åka hem eftersom jag ändå inte klarar av att ta mig till skolan när jag mår såhär sjukt jävla konstigt.

Nu skulle man lätt kunna tro att mitt liv suger. Men det gör det inte. En del av livet är nämligen ganska "låt mig komma in, jag vill bli din". Och det är ju inte helt fel.