Tuesday, Wednesday: Heart-attack
Nu är jag officiellt en musikfascist. Det var såhär: Friday I'm in love började spelas, någon utbrast "ÅH, Andra Avenyn", min puls gick upp, jag fräste "The Cure bör INTE förknippas med Andra Avenyn! The Cure är ett bra band! Ghaa!", min ansiktsfärg blev betydligt rödare och Jens sade att jag skulle lugna ned mig.
Jag vet inte hur man gör.
"Ta det lugnt" är en svår uppmaning att följa. "Det är ingen fara" är ett påstående svårt att tro på. När jag är sådär stressad vill jag helst bara skrika "JAG KAN INTE TA DET LUGNT! DET ÄR VISST FARA!", skita i att andas och annat onödigt och bara låta alla kopplingar i hjärnan brinna upp. Det kanske redan har hänt. Skulle förklara en del.
Apropå att ta det lugnt äventyras mitt skulle-kunna-vara-höga betyg i Psykologi A för att jag uttrycker mig med för lite diplomati i diskussioner. Bara för att censur och runda kanter är tråkigt! Jag menar, det är inte som att jag använder mig av personangrepp. Lite svordomar har väl ingen dött av? Jag har förlitat mig på min argumentationskonst sedan jag lärde mig den, inte tänker jag börja "ta det lugnt" nu.
Kanske när jag får magsår. Eller när radio slutar spela den förbannade Curly Sue, när foppatofflorna dör ut eller när folk börjar respektera The Cure som något betydligt viktigare än en jävla signaturmelodi.
Jag vet inte hur man gör.
"Ta det lugnt" är en svår uppmaning att följa. "Det är ingen fara" är ett påstående svårt att tro på. När jag är sådär stressad vill jag helst bara skrika "JAG KAN INTE TA DET LUGNT! DET ÄR VISST FARA!", skita i att andas och annat onödigt och bara låta alla kopplingar i hjärnan brinna upp. Det kanske redan har hänt. Skulle förklara en del.
Apropå att ta det lugnt äventyras mitt skulle-kunna-vara-höga betyg i Psykologi A för att jag uttrycker mig med för lite diplomati i diskussioner. Bara för att censur och runda kanter är tråkigt! Jag menar, det är inte som att jag använder mig av personangrepp. Lite svordomar har väl ingen dött av? Jag har förlitat mig på min argumentationskonst sedan jag lärde mig den, inte tänker jag börja "ta det lugnt" nu.
Kanske när jag får magsår. Eller när radio slutar spela den förbannade Curly Sue, när foppatofflorna dör ut eller när folk börjar respektera The Cure som något betydligt viktigare än en jävla signaturmelodi.
Kommentarer
Postat av: Josefin
Har du sett den scenen i A Clockwork Orange när Alex är inlåst i ett rum med en osynlig högtalare som spelar en visst stycke av Beethoven som genom hemska associationer ger honom riktig jävla dödsångest och det slutar med att han kastar sig genom fönstret?
PRECIS SÅ känner jag varje gång jag hör Friday I'm in love.
Thanks a lot, SVT.
Postat av: Hans-Birgit
There is a cure for this insanity - it's The Cure.
Trackback
