Annas blogg

...för mig, för jag åker till Göteborg. Haha, dagens sämsta ordvits. Men! Jag åker inte till pappa! Skiter i att hoppa på tåget i Göteborg och stannar där, har några timmar för mig själv (hej cd-specialisten!) och sedan ska jag träffa mormor några timmar innan jag åker vidare till Gislaved. Underbart! Göteborg är alltid tryggt, där har jag varit mycket sedan jag var liten eftersom mormor bor där. Jag älskar staden.

Detta känns bra. Mycket bra. Man behöver inte köra huvudet i väggen hela tiden. Smärta till ingen nytta. Om jag nu sagt till pappa att jag ska komma så kommer det att bli problem. Förhoppningsvis har jag inte det. Annars får jag väl säga som det är. Att jag inte orkar. Då kanske han äntligen förstår vilken jobbig grej det är för mig, även om han "inte ser något problem"? Det löser sig, hur som helst. Känn ingen sorg!

Min häst har kliat sig ännu mer, och det kanske är fukteksem, och jag hörde om en häst de var tvugna att ta bort på grund av det trots att det sköttes, och om jag måste ta bort Júni så dör jag. Fan. Vad håller man på med hästar för? Jag ska börja knyppla eller samla frimärken eller något. Lugnt och stillsamt. Eller, man kan säkert få smärtsamma papercuts av frimärken om man har otur (läs: är klantig). Helvete.

Jag vill INTE åka till pappa. Jag måste inte det. Jag är trots allt myndig nu. Nej, jag åker till Halmstad eftersom jag har biljett dit, men sedan åker jag till Gislaved. Men, fan, det går inte, pappa kommer bli ledsen och jag kommer vara lika dålig som jag tycker att han var. Ledsen kanske han inte blir, om han ville träffa mig kunde han ju passat på i Thailand istället för att göra som han gjorde, men han kommer att bli sur i alla fall. Och han gav mig faktiskt en dator i födelsedagspresent, han kommer att tycka att jag är otacksam. Saken är den att jag är ju det. Jag skiter väl i datorn om jag hade sluppit all annan skit han har gett mig, liksom. Hellre en pappa som säger att han älskar en när han är nykter, och som inte övertalar en att supa, vad fan. En dator är ingenting värd, förutom som vapen att ge mig dåligt samvete med. Det har jag redan. Som fan. Om jag hade varit en bättre dotter hade det aldrig hänt? Om jag inte hade varit så jävla "Fröken Svår" och allmänt konstig? Det är ju inte min pappas fel att hans dotter är ett sånt miffo. Jag vet inte, det där låter inte logiskt, men en del av mig känner så. En annan del är sårad och besviken och arg och ledsen. Vem skriker högst? Första delen har min låga självkänsla på sin sida, så mycket vet jag. Men, nej, det här kan inte vara rätt. Visst gör jag dumma grejer ibland men det här, är det mitt straff? Straffar inte synden sig själv? Nej, jag ska nog inte åka. Jag borde åka. Det kanske blir jättebra? Förbättrar vår relation jättemycket? Men han kanske har flaskor och burkar i sin lägenhet trots att han bara är där under veckorna? Tänk om han kommer dricka och låtsas som om ingenting?

Jag har ont i magen.

Jag står och väntar på bussen och det känns som att det är mig själv jag vill åka ifrån. Kan man inte göra det? Lämna sina gamla tankar under en gammal fimp och bara åka iväg som en annan människa. Jag kan se mitt gamla jag springa efter bussen och vifta medan mitt nya jag sitter lugnt och bryr sig inte ens. All gammal skit minns jag inte ens och jag vågar kanske till och med le mot främlingar.

I själva verket blir det ju aldrig så. På bussen trängs samma gamla tankar som vanligt och det andra livet kanske är kvar på busshållplatsen, eller någon helt annanstans, i en annan stad, en annan tid, eller kanske med en helt annan människa. Kanske är det dags att leta upp det. Bussen kanske går dit?

Tillsammans är verkligen den totala tryggheten. Det är så o-ensamt att bo i kollektiv att man knappt hinner falla innan någon plockar upp en igen. I köket finns så gott som alltid någon som lagar mat eller dricker te, och radion där står nästan alltid på. Oftast på P3, men ibland byter någon till Rix Fm (sämst musik just nu). Det är i köket man möts, spelar spel, pratar, och oftast äter vi samtidigt eftersom alla kommer hem från skolan ungefär samtidigt. Blir vi sugna på något onyttigt kan det hända att alla bidrar med en ingrediens var och vi bakar tillsammans. När det är något bra på tv ses det ibland av mig och Cami på hennes rum, i hennes säng, under hennes täcke. Vi fnissar till samtidigt och när programmet är slut går jag till mitt eget rum och lägger mig. Så total trygghet.

Det inger förtröstan att veta att det ligger någon och sover bara två meter ifrån en när det känns som om natten aldrig ska ta slut. Den hemska tystnaden kommer aldrig för där finns alltid andetag. En rumskompis är det bästa man kan ha. Att komma hem till någon som gör en glad, och som blir glad att se en, är något av det största. Vi ser Vänner på tv tillsammans och skrattar. Vi ser något och kopplar till samma sak. Vi ser varandra, för det är svårt att dölja saker när man bor tillsammans. Vi ser när det är något, och med en blick och en kram känns det genast bättre. Så total trygghet. 

 I kollektivet bor ett par som varit tillsammans, och bott ihop, i två år. Det känns på något vis hemtrevligt att höra dem smågnabbas, tycker jag som aldrig bott med två föräldrar. Julia och Sebastian har körkort och bil och ibland när jag av någon anledning inte åker buss får jag åka med dem. Att sitta i baksätet och höra dem prata sinsemellan känns väldigt mycket som att vara barn och lyssna när de vuxna pratar. De är ett år äldre än jag. Ändå känner jag mig så ompysslad. Bara själva grejen att ha ett skyddsnät om man skulle missa bussen känns så bra. Någon är snäll mot en om man skulle klanta till sig. Så total trygghet.

Det är så o-ensamt att bo i kollektiv att man knappt hinner falla innan någon plockar upp en igen. Tillsammans är verkligen den totala tryggheten.

Min häst har ont i sina bakben. Det har han haft länge. Han har ont i ryggen också, mer. Men det är det jag som gett honom. Känns finfint. INTE. Det blir nog faktiskt att sälja honom ganska snart. Jag är för lite engagerad för att ha häst på heltid, börjar jag känna.

Igår läste vi i Metro att det gjorts en studie på att ätstörningar smittar. Har de varit i Södra, eller? Det gjorde mig glad för det kändes som ett bevis på att det inte bara är jag som är klen. (Sen att jag faktiskt är det är en annan sak). Satte upp den på tavlan utanför datasalen. Kanske ger vissa en tankeställare. Det är verkligen en smittsam jävla sjukdom och jag hatar det.

Jag önskar att jag kunde sluta bry mig. Men det går inte. Varje gång jag ser dig äta undrar jag om det kommer att stanna i magen eller inte, och jag undrar om alla andra också ser hur mycket tydligare dina nyckelben syns nu. Det är så svårt att bara låta det vara. Hela grejen är som ett stort sår som skulle behöva vara ifred för att läka, men vi går båda och petar i det hela tiden. Det är länge sedan jag blödde för din skull, men du gör fortfarande ont. Helvete.

Det känns som att mitt goda humör från de sista dagarna bara har försvunnit.

Nationella prov i Svenska B avklarade. Om det gick bra återstår att se, men jag hoppas det. Svenska är ett viktigt ämne. fast egentligen skiter jag i kursen nu, för läraren skrev "det du skriver stannar kvar hos läsaren". MITT MÅL! Det som gör texter värda att läsa, och hon sade det om mig?! Shit! Nu kan jag utsätta andra för mina ord och meningar med gott samvete (moahaha). Det känns underbart!

Det jag skrev om var olika teorier om hur världen skapades, även min egen syn på det. Många tankar kom upp och började virvla runt, men det var så skönt, för jag kom på att det inte spelar någon roll. Man vill gärna tro på något, och visst, bara man är nöjd, men det viktiga är att man tar tillvara på tiden man själv fårr på denna jord. Det utgår liksom från att du är den viktigaste personen i ditt liv, och det är du som har ansvaret att se till att du är lycklig och gör bra saker. Ingen annan kan ta det ansvaret och du kan inte ta det för någon annan. Känns fint, faktiskt.

En sak som är ny efter att jag flyttat till Dvärsätt är att jag går ut och går. Kvällspromenader med mig själv och den nedåtgående solen. Jag lyssnar på musik och funderar. Ibland sätter jag mig mitt i vägen, mellan de vita ränderna, en stund. Det är en så skön mellanzon, lite farligt, lite busigt, det känns liksom fritt. Det är så bra att vara med sig själv. Man får en så skön känsla när man har gått och det är lite sådär vårkyligt, och man sedan tar en riktigt varm dusch. Sedan lägger jag mig i sängen och kollar på Vänner, eller så, innan jag somnar. Livet har tagit helt andra bekvämlighetsproportioner sedan jag flyttade till Ava. Härligt.

Ärligt talat, för att tala lite mer om mig, så går det så sjukt mycket upp och ner just nu. Jag hänger knappt med och blir alldeles yr och trött och glömsk. Det är tur att jag får vara med roomie och alla andra underbara människor. Allt har känts så totalt omskakat efter att eventuellt ha sårat diverse människor. Men jag tror att det är på väg att stabiliseras. Det känns så. Det måste vara så, faktiskt. Annars orkar jag inte. Och orka ska jag.

And soon you learn that
the only thing worth to treasure are the people that actually care
Then why are there still tears in your eyes?

(Ja, alltid den låten när det verkligen är viktigt. Bara för att den är så jävla sann.)

Idag fyller jag 18. Myndig. Jag får ta körkort, bli statsminister, gifta mig, rösta, köpa ciggaretter, snus och folköl, gå på krogen och köpa saker via internet. Det enda jag inte får göra är gå på systemet, betala för tandvård och sterilisera mig. Tandvården är jag helt okej med, förstås.
Det känns som att den här dagen kom för tidigt. Jag ser mig i spegeln och i mina ögon ser jag inga tecken på att jag är äldre eller klokare. Det enda jag ser är rädsla och förvirring, och jag önskar lite att jag hade fyllt åtta år istället. Jag vet inte om jag är redo för att ta hand om mig själv riktigt än. Så känns det på något vis som att jag missade att vara barn mellan sju och tio års ålder när jag hade ångest jämt. Borde jag inte få ta igen det nu? Finns det inget sådant som att återfå förlorad tid?
Nej. Det är dags att ta ansvar för min egen tid och inte lägga den på mer ångest. (Kan jag inte det där nu?)

Det är otrevligt att bli påmind om dåliga saker man har gjort. Men det är nog nödvändigt. Kom ihåg vem du är, tro inte att du ska vara en vän, du kan inte, sluta såra folk, vad håller du på med? Kan du ingenting? Inte ens hålla tyst, inte ens hålla dig undan, inte ens sluta finnas? Kan du ingenting?

Efter tvåan måste en klasskompis sluta, och jag kan bara säga att det kommer att bli tomt som in i helvete. Det suger så mycket att jag måste använda just det oglamorösa ordet för att beskriva skiten. Jag kommer att sakna.

En vän har hittat på en kille åt mig. Det är precis så tragiskt som det låter. Våren är högsäsong för oss bittra och ensamma, så härom dagen sade han att jag kommer att träffa någon. En kille som heter Martin, bor några mil utanför Göteborg med sin mamma, spelar piano, det blev en hel person med alla detaljer som han visste att jag skulle tycka om. Det känns på något sätt som när jag var liten och pappa fantiserade ihop en godnattsaga. Allt kommer att bli bra, skurken får sitt straff, att vara snäll lönar sig, och så levde de lyckliga i alla sina dagar. Det kommer att bli bra, ska du se. Någonstans känns det hoppfullt. Fast, varför då, sagorna hände ju aldrig och lärdomar från deras sensmoral fick brutalt omvärderas senare. Men omtanken värmer ändå, att någon vill att jag ska tro att det kommer att hända och vara glad, att någon lägger ner den energin på att  fantisera ihop en person, och vet precis vad som är helt rätt.

Tills denna Martin dyker upp fortsätter jag kasta bittra blickar på de nyförälskade par som redan börjat ploppa upp ur asfalt och lera. Varenda jävla år. Men de är säkert lyckliga, jag kan kanske trösta mig med (läs: intala mig) det.

Even at my worst I'm best with you.
Det finns vissa människor som betyder lite mer.
De som uppskattar dig trots att du kanske är som du är. De som finns där för dig, och låter dig finnas där för dem. De som skrattar åt dina dåliga skämt utan hån. De som kramar om dig om de ser att du är ledsen över något. De som tar emot dina tafatta försök till att visa dem kärlek. De som har sett samma barnprogram som du när de var små. De som tänker på dig när du inte är med, och saknar dig. De som köper yoghurt åt dig när du är sjuk. De som blir glada av att träffa dig.
De som du tycker om, så mycket att du nästan blir rädd.

-The things you own end up owning you.

Det känns lite paradoxalt att en bok som innehåller just ovanstående citat äger mig. Totalt. Ni vet filmen Fight Club? I fredags såg jag den för jag vet inte vilken gång i ordningen. Den är baserad på en bok. I lördags under min tågresa steg jag in på Pocket Shop för att köpa något att läsa och där var boken. (-If I saw something clever, I had to have it.) Jag tvekade en halv sekund när jag såg prislappen, men det var också allt. Jag kan ha övertrasserat mitt konto genom det kortköpet. Men vad spelar det för roll?

Jag öppnade boken och sedan bleknade resten av världen. Rent teoretiskt borde den inte fångat mig så, jag kan filmen utantill och vet vad som händer, men upplevelsen var så stark. Om filmen ger en ett nytt perspektiv på livet förändrar boken ens liv. Hela mitt liv, allt jag byggt upp på musik i mp3:n, skivor, böcker, små minnesgrejer, saker som tekulor och ostkupor, saker som pincetter och rakhyvlar, den materiella tryggheten, allt det förlorade sin betydelse där och då. Jag satt där med åtskilliga timmar av resande i kroppen och kände mig ändå lättare än någonsin. Det kanske var tyngden av alla mina saker som minskade. Eller så var det den befriande insikten att ingenting egentligen spelar någon roll.

Det finns ingenting att hålla sig fast i, det tryggaste du kan göra är att släppa taget. Släpp kontrollen.

Man kan vakna upp i en annan tid.
Man kan vakna upp på en annan plats.
Varför kan man inte vakna upp som en annan människa?

Äntligen! Nu har jag dragit upp mina bopålar från Södra och slagit upp läger på en ny plats. I Dvärsätt (Dvärgsex), förorten liksom. Yo. Eller så inte. Hur som helst, sängen där är bred och skön och det finns diskmaskin. Idag kom jag till skolan, såg Södra och kände bara lättnad och lycka. Så skönt. Men det känns annorlunda att det ställe som varit Hemmet med stort H under så lång tid inte längre är det.

Dessutom får jag bloggabstinens när jag inte kan skriva här. Jag tänker så mycket som jag vill få ut i världen, men jag hinner aldrig förrän det är borta igen.

tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
jag ska minnas dina drömmar
jag behåller dina viljor
jag ska söka dina krafter
i ett farligare land