Annas blogg

Jag har startat en ny blogg. Taste of pop heter den. Där ska jag skriva om popmusik och annat viktigt. Men först: ett sista inlägg här.

Gårdagens citat.
Anki: Och sån där lång lök, du vet, som man kan fäktas med?
Anna: Purjolök?
Anki: Ja, exakt!

Övriga iakttagelser:

Om man blir ledsen när man rimligtvis inte kan ha PMS måste man anta att man faktiskt är ledsen på riktigt.

Min mage mår bättre. Det firar jag med choklad, chips, tuggummi och en eller annan cigarett. Låter inte det smart?

Och så ska jag till Siestafestivalen! Fina, söta Siesta. Kanske ska ragga upp lite sällskap, förresten. På något forum eller så. Brukar kunna bli fint. Jag gör det, så ses vi här sedan, okej?

Vi på Synchronised Sinking önskar tacka för oss och meddela att ni är vackra. Pussar och kramar.

Den pressansvarige för SVMK som arrar The Lucksmiths tycker antagligen att jag var ute i neurotiskt god tid för ackrediterig till spelningen. Sisådär två månader innan. MEN. Vem bryr sig, när jag vet att jag ska få skriva om den? Inte jag.

För att göra mig ännu mer outhärdlig att umgås med har jag även blivit ackrediterad till Peace & Love. Score! Jag ska skriva hela Borlänge upp och ned.

Åh, vad jag ska skriva. Åh, vad briljant det kommer att bli. Åh, vad roligt jag ska ha. Musik, skrivande och kärlek. Det är sådana här saker man ska ägna somrar åt. 

Jag känner att mitt liv tar en helt lysande och fantastisk och rätt riktning.

The Lucksmiths ska splittras! Ett av mina absoluta favoritband, som jag inte ens lyckats se live än. Till allas vår stora glädje (så stor glädje en poppare nu kan känna, ni vet) ska de dock göra en avskedsturné. Tre spelningar i Sverige. Två av dem under P&L. En på Debaser Slussen i Stockholm. 1:a juli. Jag MÅSTE dit. Det är sommarens mission.

Viktiga grejer.

Nu är jag officiellt en musikfascist. Det var såhär: Friday I'm in love började spelas, någon utbrast "ÅH, Andra Avenyn", min puls gick upp, jag fräste "The Cure bör INTE förknippas med Andra Avenyn! The Cure är ett bra band! Ghaa!", min ansiktsfärg blev betydligt rödare och Jens sade att jag skulle lugna ned mig.
Jag vet inte hur man gör.

"Ta det lugnt" är en svår uppmaning att följa. "Det är ingen fara" är ett påstående svårt att tro på. När jag är sådär stressad vill jag helst bara skrika "JAG KAN INTE TA DET LUGNT! DET ÄR VISST FARA!", skita i att andas och annat onödigt och bara låta alla kopplingar i hjärnan brinna upp. Det kanske redan har hänt. Skulle förklara en del.

Apropå att ta det lugnt äventyras mitt skulle-kunna-vara-höga betyg i Psykologi A för att jag uttrycker mig med för lite diplomati i diskussioner. Bara för att censur och runda kanter är tråkigt! Jag menar, det är inte som att jag använder mig av personangrepp. Lite svordomar har väl ingen dött av? Jag har förlitat mig på min argumentationskonst sedan jag lärde mig den, inte tänker jag börja "ta det lugnt" nu.

Kanske när jag får magsår. Eller när radio slutar spela den förbannade Curly Sue, när foppatofflorna dör ut eller när folk börjar respektera The Cure som något betydligt viktigare än en jävla signaturmelodi.

Lösa delar ur livet:

Don't look back into the sun
Sommarmusik. Just nu lyssnar jag på Beach Boys. Snart blir det Håkan Hellström. På sommaren ska man lyssna på glad och lätt musik! Broder Daniel och Joy Division, gå hem och lägg er. Jag plockar upp er igen i november.

We are the sleepyheads
Det borde finnas en lag mot att man blir tvingad att gå upp och åka till skolan när fina människor (fast i singular) ligger kvar och sover och är allmänt varma och mysiga. Att sova äger, men det är nästan ännu bättre när man gör det i plural.

I'll be there for you
Igår slog det ner i mitt huvud som ett ton tegelsten att jag separeras från min klass om 26 dagar! Mina älskade, fina, dampiga, flummiga, snuskiga, roliga, underbara, fantastiska och världsbästa Dillebarn! HERREGUD! Måste. Hänga. Den. Lilla. Tid. Som. Är. Kvar!

Bättre än mig
Jag åkte tåg i torsdags. Åka tåg innebär unna sig magasin man egentligen inte har råd med. Denna gång innebar det NME (som lärde mig att trummisen från Pulp säljer keramik i Sheffield och att Chris Martin har en delfin som skrivbordsbakgrund), Café (jag vet vad ni tänker, men Tomas Andersson Wij hade intervjuat Filip Och Fredrik!) och bäst av allt - Språktidningen. Jag älskar Språktidningen. Jag får mental nördorgasm av att läsa den. Den är magisk.
(Och det heter faktiskt bättre än jag.)

Jag vill bara explodera, lite till och lite mera
Förresten har jag gjort en bok nu. Man kan köpa den här. Den heter Explodera och har ett snorsnyggt omslag gjort av skillade hetingen Matilda Fernholm.

Puss och kram och fred på jorden.

Bra låtar med svenskt uttal på svenska ord i en i övrigt engelsk text.

1. Laakso - Norrköping. "We're all part of the history of Norrköpeeeiiing!" Fantastisk poplåt. Önskar att Markus Krunegård kunde skriva en låt om min hemort Gislaved.

2. Hello Saferide - Anna. "You know we could have had a daughter, and we could have named her Anna." And she would have been a sweetheart, but with punk rock manners. Annika Norlin är ett geni och så är det med det.

3. Frida Hyvönen - Dirty Dancing. "It was the Folkets Hus basement." We've all been there.

4. Laakso - Västerbron. "Vä-hä-sterbroon, I hate walking on you." Vatten under broarna, och så vidare.

5. Niccokick - Ride the high country. Instrumental låt av ett band som vanligtvis sjunger på engelska, och så räknar de in på skånska. Underbart.

Jag spanade just lite på kulturdelen av platsbanken, liksom för att se hur världen ser ut egentligen. Och den ser rätt fin ut. Vimmerby kommun sökte nämligen GATUMUSIKANTER. Ja, på riktigt! Fatta att vara gatumusikant anställd av kommunen. Hade jag kunnat spela något hade jag lätt dragit dit. Det stod att man fick anpassa sina tider (1-2 timmar per dag) efter vädret. Förstå!

Tyvärr är det nu så att vissa av oss inte ens kan hålla en gitarrhals på rätt sätt. Men jag kanske kan vara statist i en 70-talsfilm istället.

Dagens adjektiv: Kulturbrillig.
Dagens citat: "Att googla är som att andas för mig". -Carina Brandbu.

Det var allt.

Okej, Last.fm är officiellt skadligt för pretentiösa personer som undertecknad. För det första avslöjar denna underbara slash fruktansvärda sajt hur mainstream man egentligen är. (Min mest spelade artist är Coldplay. Ja, jag vet.) För det andra kan den ge upphov till besatta beteenden. (Åtminstone om man som jag är lite sinnessvag.)

Idag ägnade jag i princip hela min förmiddag (det är omöjligt att sova med hela jävla solen i ansiktet, tyvärr) åt att peta ner Tiger Lou och Kent från mina åtta toppartister totalt genom att lyssna upp de som var under, det vill säga Jesus and Mary Chain, Laakso och Markus Krunegård. Jag blev nöjd när jobbet var avklarat, men kände mig samtidigt obeskrivligt löjlig. Musikalisk fåfänga in absurdum.

På grund av detta har min hjärna i kväll landat i en tvångstanke om att skrobbla nostalgiska bajslåtar som jag tyckte om när jag mindre (tretton minus). Lite för att nostalgitrippar är tillfredsställande. Men mest för att lura i mig själv att jag inte bryr mig så jävla hårt.

Och, som ni själva kan utröna av detta inlägg, ingenting kan vara mer fel än det.

Åh, jag får öronorgasm. Ahhhh.

Det hade varit lite småroligt att inte skriva mer än så, men jag inledde för att berätta varför och jag tänker fullfölja det. Min superba humor till trots.

Om du lyssnar på Jesus and Mary Chain över huvud taget känner du garanterat till låten Just like honey. Annars kanske du har sett Lost in translation, där den spelas i slutet. Bra låt, hur som helst. Stämningsfull. Om den spelas på min begravning är det helt okej.

Sådär, nu har du bakgrundsfakta. Till saken: Jag hittade just en demoversion från -84 på Spotify! Den är mindre dramatisk än "vanliga" versionen, men betydligt mer intim och vacker på ett småskaligt sätt. Fantastiskt fint.

Så nu kan du också få öronorgasm. Åhhhh.

Nu! Ska ni få höra. Jag pratade i telefon med herr Blandband härom dagen, och ni kan aldrig tro vad han hade upptäckt.

Jag, lilla töntiga wannabeskribent-jag, är citerad på Häpnas hemsida! Häpna är Anna Järvinens skivbolag och på sin förstasida har de radat upp alla lovord om nya plattan. Inklusive mina. CHECK IT OUT!

Okej, jag inser att det bara är för mig det här är en stor grej. Det kanske är lite kul för mina närmast sörjande också.
MEN ÄNDÅ.
Coolt.

Okej, så jag surfar runt på Emmabodafestivalens hemsida för att pigga upp mig lite och upptäcker att PAVEMENT spelade där 1993. Pavement! I en byhåla i Småland! Jag är fortfarande chockad.

Och The Lucksmiths 1999! Jag är just nu väldigt arg för att jag inte är född tidigare.

Fast det coolaste är nästan Neutral Milk Hotel. 1998. Ja, det är sant.

...måste sälja hästen.
...var tvungen att tacka nej till ett boende i Göteborg eftersom jag inte kunde åka och titta på det inom de närmaste dagarna.
...är hatad och vet inte varför, eller vet varför men det var månader sedan och trodde det var överspelat, men det visade sig vara falskt spelat och jag fattar ingenting, kan inte alla bara vara vänner och sams?
...failar eventuellt ett ämne i skolan och kommer då inte in där jag vill och har då ingen framtid.
...skriver kassa blogginlägg.
...har en kass kropp som envisas med att må dåligt.

Allt detta gör mig aningen lipfärdig. Töntigt eftersom jag har extremt mycket att vara lycklig över. Och det är jag ju egentligen. Alla andra dagar utom idag.

Blev glad av hur Sonic recenserat Glasvegas. Äntligen någon i musikjournalistkåren som visar lite sund skepsis till detta band! Jag känner genast att min åsikt om Glasgowgrabbarna är mer berättigad. Tycker nämligen att de är bra, visst, men uppskattningen dödas av överskattningen.

I'm from Barcelona på Popadelica, alltså. Bäst på hela festivalen. Så vansinnigt SÖTA! Konserten är ett helt kalas, med röda ballonger och hjärtformad konfetti. Tusen gånger bättre live än inspelade, och då är de ändå riktigt bra på skiva. De är kanske tjugo på scen och några i publiken, de dansar och sjunger och kramas och verkar lyckliga. Världen känns fin när man ser ett helt stort band göra illustrerande rörelser till Treehouse. Och jag är impad över hur man kan hoppa upp och ner och spela trumpet samtidigt. Energi! Vår! Pop! Livet! Lycka! AAAAH!

Har spytt på en tågtoalett. Klockan fyra på natten. Jag ville dö i en sekund innan jag insåg att jag inte alls vill det. Sedan kom jag till Småland som var grönt i en miljon nyanser och hade vitsippor på sig. Fint.

Popadelica var guld. Det sötaste jag varit med om på länge. Anna Järvinen var harmoniskt och vansinnigt välspelat, Florence var fantastiskt peppande och Love tog tillfället i akt att säga bra saker om politik, I'm from Barcelona var så söta att jag fick hål i tänderna, jag såg Haj(p)en och konstaterade överskattat, Nordpolen sög, Babian var ösiga och hade fantastiska minspel, Du Pacque gjorde en schysst spelning, Markus Krunegård framförde sina briljanta låtar på det sätt som krävs av en tonårsflickidol, solen sken, Mamma hade gjort matsäcksmackor med brieost och jag var där med Östersunds hetaste poppare. Vad kunde blivit fel?

Nu är jag trött på inget, trött på allt. Sitter på Gislaveds bibliotek, skriver alla recensioner och hoppas att ingen av alla människor från Gislavedslivet ska känna igen mig. Skriver något vettigt snart, kanske, även om det inte sker i denna blogg.