Dagens sämsta ordvits
Nu har jag packat inför resan. Jag är så packad!
Så mycket bättre om vi är tillsammans
För snart två år sedan satte jag min fot på Dille Gård för första gången. En dag var jag ensam och väntade på att tjejen jag skulle bo med skulle komma dit. Jag var så nervös och rädd, så det kan ni aldrig ana. Min stora fasa var att träffa på, och tvingas prata med, en människa. Det skulle naturligtvis hända inom en inte alltför avlägsen framtid när man bor fyrtio elever på samma gård. När jag hade duschat och stod i hallen i det västra elevboendet mötte jag Mattis för första gången. Jag hade fått ett starkt och positivt intryck av henne när jag var på Dille på studiebesök, så jag visste vem hon var. Hon log så käckt och sa "Hej! Matilda!" och sträckte fram handen. Jag skakade den lite lamt och mumlade "Anna". Inte ett bra första intryck, direkt.
Det var mitt första möte med någon i klassen över mig. De som är äldre är ju alltid lite läskiga, i synnerhet när man är lättskrämd som jag. Allt eftersom tiden gick släppte de sin misstänksamhet mot oss nykomlingar, klassen som snart ska bli den första att ta studenten efter tre års studier på Dille. De berättade om sina bravader och strapatser från deras första år, de lärde oss vad lärarna inofficiellt hette, de förklarade hur mycket bättre skolan blivit sedan första året, och de hjälpte oss när vi behövde någon erfaren att fråga till råds. Självklart var de gruvligt irriterade på oss under stundom, "ska det komma skitungar till vår skola som knappt kan mocka ordentligt?"
Nu har vi gått i samma skola i två år och om bara några dagar skiljs vi åt, kanske för alltid. Vissa av oss har otroligt nära vänner i den här avgångsklassen som inte är ersättbara på något sätt. Visst kan vi ses igen, visst är det så att vänner kommer och går. Men det här är slutet på en speciell tid i våra liv som aldrig kommer tillbaka. (Det känns som om det är jag som ska sluta trots att jag har ett år kvar).
Om tio år, kommer vi att minnas? Jag kommer att göra det. Hur skulle man inte kunna göra det? Skumpa och må illa i defendrar. Bada badkar på ridplan. Rida grisrundan framlänges och baklänges. Köra traktor och fräsa fyrhjuling. Prata om hästar, sex, hästsex, och lite mer hästar. Skratta åt hopplösa interskämt. Skvaller. Sitta, och ibland hoppa, på studsmattan. Snöbollskrig. Fest. Gå till Tängtorpet. Åka in till stan och handla godis (igen). Mjukisbyxor. Vinteroverall. Långkalsonger. Ridlektioner i ridhuset. Idrottslektioner i ridhuset. Rida ut tillsammans, på egna hästar. Bada i Önsjön. Se film, film och film. Baka och låna ingredienser av varandra. Under speciella förhållanden skapas speciella vänskapsband.
Allt det här skulle kunna vara väldigt mycket kortare. För det handlar egentligen bara om en sak.
Jag kommer att sakna er.
Det var mitt första möte med någon i klassen över mig. De som är äldre är ju alltid lite läskiga, i synnerhet när man är lättskrämd som jag. Allt eftersom tiden gick släppte de sin misstänksamhet mot oss nykomlingar, klassen som snart ska bli den första att ta studenten efter tre års studier på Dille. De berättade om sina bravader och strapatser från deras första år, de lärde oss vad lärarna inofficiellt hette, de förklarade hur mycket bättre skolan blivit sedan första året, och de hjälpte oss när vi behövde någon erfaren att fråga till råds. Självklart var de gruvligt irriterade på oss under stundom, "ska det komma skitungar till vår skola som knappt kan mocka ordentligt?"
Nu har vi gått i samma skola i två år och om bara några dagar skiljs vi åt, kanske för alltid. Vissa av oss har otroligt nära vänner i den här avgångsklassen som inte är ersättbara på något sätt. Visst kan vi ses igen, visst är det så att vänner kommer och går. Men det här är slutet på en speciell tid i våra liv som aldrig kommer tillbaka. (Det känns som om det är jag som ska sluta trots att jag har ett år kvar).
Om tio år, kommer vi att minnas? Jag kommer att göra det. Hur skulle man inte kunna göra det? Skumpa och må illa i defendrar. Bada badkar på ridplan. Rida grisrundan framlänges och baklänges. Köra traktor och fräsa fyrhjuling. Prata om hästar, sex, hästsex, och lite mer hästar. Skratta åt hopplösa interskämt. Skvaller. Sitta, och ibland hoppa, på studsmattan. Snöbollskrig. Fest. Gå till Tängtorpet. Åka in till stan och handla godis (igen). Mjukisbyxor. Vinteroverall. Långkalsonger. Ridlektioner i ridhuset. Idrottslektioner i ridhuset. Rida ut tillsammans, på egna hästar. Bada i Önsjön. Se film, film och film. Baka och låna ingredienser av varandra. Under speciella förhållanden skapas speciella vänskapsband.
Allt det här skulle kunna vara väldigt mycket kortare. För det handlar egentligen bara om en sak.
Jag kommer att sakna er.
What are you playing at?
Det känns att jag inte riktigt har koll på någonting alls. Och just därför har jag Fight Club-abstinens. Jag behöver det tankesättet, mitt eget tankesätt är betydligt mindre bra för mig.
Stop trying to control everything and just let go.
Stop trying to control everything and just let go.
Come on, let's play
En helt fri dag, och alla som var hemma på Ava gick en promenad till Krokom. Vi gick slingriga vägar och hade all tid i världen. Solen sken och vi slickade på varsin glass. Vi hittade en lekpark och provade alla leksaker minst en gång. Flera timmar tillbringades där. Skratt och harmoni inuti, och jag hade velat vara barn igen.
Sedan gick vi hem.
Sedan gick vi hem.
Time to pretend?
http://www.youtube.com/watch?v=XVnRzEjpUmE
Igår var jag och några andra Dille-barn på krogen. Jag har en vecka då jag ska våga allt. Petro lånade ut en klänning till mig som jag såg sötare ut i än vad jag är. Lite cider senare blev jag modigare och pratade faktiskt med folk. Bytte saliv med en eller två också för den delen. Det känns helskumt.
Numera är jag en sexuell varelse. Jag kunde gått hem med en kille om jag hade velat. Så hade jag fått bli sådär desillusionerad som jag vet att jag kommer att bli. Men jag tror jag skjuter upp det lite till. För nu räcker det att jag vågade vara ganska nära en annan människa för ett tag. Jag är modig och det känns bra. Inte jättebra att reducera sig till en marknadsvara på köttmarknaden, men bra att ha gjort något i alla fall.
Till de jag pratade med ställde jag frågan om de var lyckliga. Båda svarade ungefär likadant, "jag vet inte. Nej, det är jag inte". Och de visste inte varför. Inte jag heller, men de kanske började tänka eller något. Det kanske var bra i alla fall.
På det hela taget en lyckad kväll.
"Det kallas tvivel" har någon listig jävel sagt
Lars Winnerbäck. Lasse. All denna eufori, alla dessa konserter, allt nötande av varenda låt, alla citat klottrade i hela min högstadieskola. Min Lasse.
Som allting gör svalnade min Winnerbäck-hysteri av med åren. I höstas var jag på min tionde konsert och kände lite att jag var färdig. Det kändes inte som att Lasse hade mer att ge mig. Men så igår spelas en ny låt på radion och jag känner igen hans röst. Lyssnar och känner lite av samma känsla som jag brukade få. Det fanns mer kvar! Jag har på något sätt fått tillbaka Winnerbäck.
Kanske att den tionde gången inte var den sista. Konsertkänslor igen i sommar vore helt underbart.
Det bästa med musik är att ingen eller inget kan ta ifrån en upplevelsen av den. Det som händer i dig finns där oavsett.
Nu börjar jag bli "blödig och sentimental" (utsliten ordföljd!), så jag slutar här. Vi ses i sommar.
Som allting gör svalnade min Winnerbäck-hysteri av med åren. I höstas var jag på min tionde konsert och kände lite att jag var färdig. Det kändes inte som att Lasse hade mer att ge mig. Men så igår spelas en ny låt på radion och jag känner igen hans röst. Lyssnar och känner lite av samma känsla som jag brukade få. Det fanns mer kvar! Jag har på något sätt fått tillbaka Winnerbäck.
Kanske att den tionde gången inte var den sista. Konsertkänslor igen i sommar vore helt underbart.
Det bästa med musik är att ingen eller inget kan ta ifrån en upplevelsen av den. Det som händer i dig finns där oavsett.
Nu börjar jag bli "blödig och sentimental" (utsliten ordföljd!), så jag slutar här. Vi ses i sommar.
Time left for love?
Men alltså, kärlek är ju till för vackra människor?
Black fingernails, red wine
Så hade jag helt plötsligt två biljetter till Siesta!. Min mamma var listig och köpte en biljett av "misstag" som jag skulle "försöka sälja eller ge till någon jag tycker om". Bara för att hon inte helt enkelt kan förbjuda mig att följa mina impulser numera. Sällskap är trevligt, så jag är den sista att klaga.
Min mobil är tillbaka! I utbyte mot en liten hittelön är den nu min igen. Bara att telefonterra mig så mycket ni orkar!
Nu har jag varit ute och gått och sprungit. För att inte tala om situps och armhävningar. Det är så skönt när man joggat en bit och känner vilan i rörelsen. Min kropp ska börja må så bra!
Dags att fundera över vad jag behöver köpa inför festivallivet. Grubblar lite på ett tält. Men det är ju mycket mer spännande att försöka flörta in sig i någon annans tält! Och lite kläder hade inte varit fel. Synd bara att min budget är tänjd till bristningsgränsen redan.
Det känns underbart att ha något att se fram emot. Livet blir mycket lättare då.
Min mobil är tillbaka! I utbyte mot en liten hittelön är den nu min igen. Bara att telefonterra mig så mycket ni orkar!
Nu har jag varit ute och gått och sprungit. För att inte tala om situps och armhävningar. Det är så skönt när man joggat en bit och känner vilan i rörelsen. Min kropp ska börja må så bra!
Dags att fundera över vad jag behöver köpa inför festivallivet. Grubblar lite på ett tält. Men det är ju mycket mer spännande att försöka flörta in sig i någon annans tält! Och lite kläder hade inte varit fel. Synd bara att min budget är tänjd till bristningsgränsen redan.
Det känns underbart att ha något att se fram emot. Livet blir mycket lättare då.
Vågade veckan / Siesta!
Den här veckan är jag inte rädd för något! Det är mycket roligare än att vara ängslig hela tiden.
Idag beställde jag biljett till Siesta!. Jag ska åka på festival ensam, för jag vågar precis allt. Heja mig! Ska bara ragga upp en sovplats också, men det löser sig alltid. Hässleholm, här kommer jag. Sommar, här kommer jag. Spelningar och lyckorus och nya människor, här kommer jag.
Min häst har förresten inga fel i sina ben, vilket känns helt kalas! Och det var sol idag, haglade bara en liten stund. På väg mot hamnen kunde jag inte låta bli att springa över gräset i Ava-parken, och det luktade nytt gräs och var så vår att jag bara ville uppge ett vårskrik. Sedan tog jag en paus och gungade och kände hur roligt livet är ibland. Härligt.
Det kan bara gå uppför nu.
Jag tänker aldrig på dig (bara i kväll)
Det händer saker i mitt liv och det skulle jag ju kunna berätta om. Mitt dagliga liv är faktiskt otroligt spännande ska jag be att få tala om (våga er inte på att ana ironi!).
Men just nu tänker jag bara på att jag kommer att vara ensam resten av livet. Det är bara det att det kanske inte är en katastrof? Jag menar, mitt liv har haft sina ljusa stunder trots att jag betett mig ganska omöjligt vid tillfällen. Kan må ganska bra ändå. Jag tror i och för sig inte på "ensam är stark", men om man känner sig ensam tror jag att man tappat bort sig själv. Det är då man verkligen är ensam. Har man sig själv har man ju alltid någon. Själv är jag en lite nyckfull vän till mig själv. Ibland finns jag där, ibland inte.
En annan sak jag tänkt på: Andra verkar ofta tycka bättre om mig än vad jag själv gör. Det beror på att jag beter mig helt annorlunda mot andra än mig själv. Mig själv dömer jag, och hackar på för allt möjligt. Varför inte behandla mig som en vän? Jag är ju den bästa vän jag kan ha, och den enda som aldrig sviker. Behandla dig själv som du vill att andra ska behandla dig kan bli en ny gyllene regel? Det är ju roligare att vara trevlig mot en person som tar emot och uppskattar det.
Ge mer kärlek, så får du mer kärlek. Det är så logiskt, alla fattar utom jag. Och jag fattar precis.
Men just nu tänker jag bara på att jag kommer att vara ensam resten av livet. Det är bara det att det kanske inte är en katastrof? Jag menar, mitt liv har haft sina ljusa stunder trots att jag betett mig ganska omöjligt vid tillfällen. Kan må ganska bra ändå. Jag tror i och för sig inte på "ensam är stark", men om man känner sig ensam tror jag att man tappat bort sig själv. Det är då man verkligen är ensam. Har man sig själv har man ju alltid någon. Själv är jag en lite nyckfull vän till mig själv. Ibland finns jag där, ibland inte.
En annan sak jag tänkt på: Andra verkar ofta tycka bättre om mig än vad jag själv gör. Det beror på att jag beter mig helt annorlunda mot andra än mig själv. Mig själv dömer jag, och hackar på för allt möjligt. Varför inte behandla mig som en vän? Jag är ju den bästa vän jag kan ha, och den enda som aldrig sviker. Behandla dig själv som du vill att andra ska behandla dig kan bli en ny gyllene regel? Det är ju roligare att vara trevlig mot en person som tar emot och uppskattar det.
Ge mer kärlek, så får du mer kärlek. Det är så logiskt, alla fattar utom jag. Och jag fattar precis.
Jag fick mer än vad jag var värd
Okej. Mycket händer.
Igår var det studiebesök hos lamm. De var gulliga och vi var i ett hus med dockhuvuden på vinden. Åka defender och fnissa. Höra vissa låtar och tänka bara lite på Nyköping.
Bra saker. Jag har fått sommarjobb i Gislaved. Boende också. Härligt att livet löser sig.
Hästen har löss och jag behandlar med ohyresschampo. Bra. Har kommit på att jag inte ska ha häst. Ska ju inte hålla på med hästar efter skolan, så borde egentligen sluta på Dille. Men så fan heller. Vänner. De lärare jag tycker om. Jag trivs i Östersund. Och Anki börjar på Birka till hösten! Så inte blir de av med mig.
Ringde pappa i förrgår. Han verkade bli glad. Känns bra att jag svalde stoltheten och hörde av mig. Jag saknade honom så jag orkade faktiskt inte vänta ut honom. Saknade inte han mig, kan jag inte låta bli att undra? Jag fattar ingenting. Men det gjorde han säkert. Han lät faktiskt jätteglad.
Jag tänker aldrig på honom, bara ibland, kanske ett par dagar i veckan, eller kanske varannan dag, okej då, varje. Men bara en gång. Eller två kanske. Tre, sju, tio. Men det är verkligen helt lugnt. Living the dream, woohoo.
Dock värmer det att vissa andra runt mig har kärlek. Bra människor ska vara tillsammans, det måste ju vara bra.
Sova ensam i helgen. Läskigt och skönt på en gång. Ständigt dessa dubbla känslor, ständigt denna balansgång. Jag blir lite yr.
Svammel. Hej då.
Wristcutters: A Love Story
"Wristcutters: A Love Story" är en film från 2006 som regisserats av Goran DuKic. Jag anar att du undrar över titeln. Det gjorde jag också, men låt mig förklara. Filmen inleds med att vi får se huvudpersonen, Zia, sätta på en skiva och städa och göra fint i sin lägenhet. Sedan skär han upp sina handleder och blöder ner hela badrummet. Men döden är inte slutet utan bara början. Han kommer nämligen till ett slags efterliv för människor som tagit livet av sig, där det är ungefär som i den vanliga världen, fast lite sämre. Det är liksom komiskt på ett absurt sätt när folk sitter i barer och roar sig med att gissa på vilket sätt människor begått självmord, med Joy Divisions "Love will tear us apart" i bakgrunden. Zia saknar flickvännen som gjorde slut väldigt mycket, och när han får veta att hon också tagit livet av sig ger han och hans vän sig iväg för att hitta henne i en bil som har ett svart hål under framsätet. På vägen plockar de upp Mikal, en ung kvinna på jakt efter "de som bestämmer" eftersom hon bara är där av misstag och vill tillbaka till livet. Efter en rad händelser blir Zia och Mikal kära i varandra, och just då hittar de Zia's gamla flickvän. Först när han inte vill ha henne längre dyker hon upp. Då lyckas Mikal också hitta "de som bestämmer" och får ett slags visum tillbaka till livet. Zias vän åker till Nordpolen med en tjej han träffat och Zia är ensam kvar i bilen. Då han sträcker sig efter ett band han tappat faller han ned i det svarta hålet. Så vaknar han upp i en sjukhussäng med bandage runt handlederna, och i sängen bredvid ligger Mikal med dropp och ler.
Jag tyckte mycket om den här filmen, trots att den är så bisarr, eller kanske just därför. Den är komisk och besynnerlig och tragisk och romantisk och jag älskar det. Det finns ett budskap och en mening med denna film. För det första, att det är runt ut sagt jävligt dumt att ta livet av sig. Det hjälper liksom inte. Det andra är att ingenting händer förrän man slutar leta, slutar försöka, slutar vänta. En fin och annorlunda film som jag rekommenderar dig att se (även om jag just berättade slutet).
Jag tyckte mycket om den här filmen, trots att den är så bisarr, eller kanske just därför. Den är komisk och besynnerlig och tragisk och romantisk och jag älskar det. Det finns ett budskap och en mening med denna film. För det första, att det är runt ut sagt jävligt dumt att ta livet av sig. Det hjälper liksom inte. Det andra är att ingenting händer förrän man slutar leta, slutar försöka, slutar vänta. En fin och annorlunda film som jag rekommenderar dig att se (även om jag just berättade slutet).
...but I don't know about love
På senaste tiden har fler och fler av mina vänner hittat kärlek på ett eller annat sätt. Det gör mig självklart jätteglad eftersom jag tycker om dem och önskar dem allt det bästa i hela världen! Jag har ibland försökt inbilla mig att jag "inte tror på kärlek", men jag känner mig överbevisad. Inga namn nämnda, men när kära människor pratar om den de är förälskad i finns där en ton i rösten som är svår att förklara med något annat än kärlek. Så glad som jag sett människor bli kan jag inte säga att kärlek inte gör något bra.
Saken är den att jag funderat på det här med mig själv och kärlek. Visst har jag kärlek från mamma, annan släkt, och vänner, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det finns en sorts kärlek jag aldrig har upplevt, och jag undrar om det någonsin kommer att hända. På något vis känns det som att det är för sent. Om ingen har velat vara med mig på arton år, vem ska vilja det nu? Lär man inte undra varför jag varit själv så länge? Själv undrar jag om det inte finns en anledning till det. Till exempel att jag är fel och helt enkelt inte bör utsättas för folk, för deras eget bästa liksom.
En annan hake är det här med att älska sig själv. Jag kan verkligen inte påstå att jag är bästa vän med mig själv alla dagar. Tvärtom. Det är svårt att älska någon som inte kan acceptera att de går att tycka om. (Om vänner räknas, så har jag försökt och det var fan inte roligt). Och om jag är så skör i mig själv och träffar någon är risken säkert stor att jag lägger min trygghet i den personen. När det sedan tar slut är jag tillbaka där jag började eller ännu längre bak.
Å andra sidan vet jag många som inte älskar sig själva som har kärlek. Vad är det som reglerar det där? Kanske är kärleken i världen begränsad, helt enkelt? Det räcker inte till mig?
De allra flesta säger att "kärleken dyker upp när du minst anar det". "När man slutar tänka på det, så händer det". Och så vidare. Men jag tror att jag kommer att undra hela tiden. Alltså kommer ingenting någonsin hända. Ironiskt, egentligen. Haha.
Det känns liksom som att jag har en massa kärlek i mig som jag inte vet var jag ska göra av. Jag älskar min häst, min familj och mina vänner, visst gör jag det. Men det är någonting som saknas. Det kanske är den kärleken jag ska lägga på mig själv? Det låter nästan bäst. Älska mig själv och försöka att inte tänka. Nu ska jag bara göra det också.
Saken är den att jag funderat på det här med mig själv och kärlek. Visst har jag kärlek från mamma, annan släkt, och vänner, men jag tror att ni förstår vad jag menar. Det finns en sorts kärlek jag aldrig har upplevt, och jag undrar om det någonsin kommer att hända. På något vis känns det som att det är för sent. Om ingen har velat vara med mig på arton år, vem ska vilja det nu? Lär man inte undra varför jag varit själv så länge? Själv undrar jag om det inte finns en anledning till det. Till exempel att jag är fel och helt enkelt inte bör utsättas för folk, för deras eget bästa liksom.
En annan hake är det här med att älska sig själv. Jag kan verkligen inte påstå att jag är bästa vän med mig själv alla dagar. Tvärtom. Det är svårt att älska någon som inte kan acceptera att de går att tycka om. (Om vänner räknas, så har jag försökt och det var fan inte roligt). Och om jag är så skör i mig själv och träffar någon är risken säkert stor att jag lägger min trygghet i den personen. När det sedan tar slut är jag tillbaka där jag började eller ännu längre bak.
Å andra sidan vet jag många som inte älskar sig själva som har kärlek. Vad är det som reglerar det där? Kanske är kärleken i världen begränsad, helt enkelt? Det räcker inte till mig?
De allra flesta säger att "kärleken dyker upp när du minst anar det". "När man slutar tänka på det, så händer det". Och så vidare. Men jag tror att jag kommer att undra hela tiden. Alltså kommer ingenting någonsin hända. Ironiskt, egentligen. Haha.
Det känns liksom som att jag har en massa kärlek i mig som jag inte vet var jag ska göra av. Jag älskar min häst, min familj och mina vänner, visst gör jag det. Men det är någonting som saknas. Det kanske är den kärleken jag ska lägga på mig själv? Det låter nästan bäst. Älska mig själv och försöka att inte tänka. Nu ska jag bara göra det också.
Borta, framåt och vidare
Många människor omkring dig och du banar en väg emellan dem. Fort framåt. Du springer framför bilar och bussar utan att se dig för, och i hemlighet är du besviken för att ingenting händer.
Med tåg och buss rör du dig över hela landet. Det gäller att aldrig stanna upp, alltid vidare, alltid framåt. Tusentals människor betraktar du, men du tar dig aldrig tid att lära känna dem. Du hinner inte och snart ska du ändå dö. Överallt finns något som är välbekant, så du håller dig i rörelse.
Stannar du så är det mitt i vägen, mellan de vita strecken, och mitt i natten. Du låter dig balansera på någon slags gräns mellan risken och tryggheten och sedan rusar du vidare. Står du stilla för länge tappar du balansen. Alltid vidare, alltid framåt.
Du letar och letar och i vissa ögonblick är du faktiskt ikapp dig själv. Men stannar du för länge är du borta igen. Alltid borta, framåt och vidare.
Med tåg och buss rör du dig över hela landet. Det gäller att aldrig stanna upp, alltid vidare, alltid framåt. Tusentals människor betraktar du, men du tar dig aldrig tid att lära känna dem. Du hinner inte och snart ska du ändå dö. Överallt finns något som är välbekant, så du håller dig i rörelse.
Stannar du så är det mitt i vägen, mellan de vita strecken, och mitt i natten. Du låter dig balansera på någon slags gräns mellan risken och tryggheten och sedan rusar du vidare. Står du stilla för länge tappar du balansen. Alltid vidare, alltid framåt.
Du letar och letar och i vissa ögonblick är du faktiskt ikapp dig själv. Men stannar du för länge är du borta igen. Alltid borta, framåt och vidare.
Om att inte göra det man ska
Klockan är 9.00.
Klockan är nio noll noll och jag har precis kramat hemmatryggheten Mattis hejdå. Nu är jag ensam i en stor men hemvan stad.
Klockan nio och fyrtio går ett tåg härifrån som jag har biljett till. Klockan nio och fyrtio går ett tåg härifrån med en tom plats. Klockan nio och fyrtio börjar mitt uppror.
Jag ler och tänder en cigarett. Det smakar så bitterljuvt att vara helt fri att förstöra sitt eget liv. Underbart. Du kan ju försöka hindra mig.
På en centralstation ser man många människor och jag undrar hur många som alltid sätter sig på det tåg de ska. Jag tänker att någon kanske är som jag. Vissa ser stressade ut, några ser trötta ut, det finns de som är förväntansfulla, uttråkade, glada eller irriterade. Alla är på väg. Bort. Från sig själva? Från någon annan? Till någon speciell?
Klockan är 9.40.
Klockan är nio och fyrtio och kvar på perrongen börjar jag en resa till mig själv.
Klockan är nio noll noll och jag har precis kramat hemmatryggheten Mattis hejdå. Nu är jag ensam i en stor men hemvan stad.
Klockan nio och fyrtio går ett tåg härifrån som jag har biljett till. Klockan nio och fyrtio går ett tåg härifrån med en tom plats. Klockan nio och fyrtio börjar mitt uppror.
Jag ler och tänder en cigarett. Det smakar så bitterljuvt att vara helt fri att förstöra sitt eget liv. Underbart. Du kan ju försöka hindra mig.
På en centralstation ser man många människor och jag undrar hur många som alltid sätter sig på det tåg de ska. Jag tänker att någon kanske är som jag. Vissa ser stressade ut, några ser trötta ut, det finns de som är förväntansfulla, uttråkade, glada eller irriterade. Alla är på väg. Bort. Från sig själva? Från någon annan? Till någon speciell?
Klockan är 9.40.
Klockan är nio och fyrtio och kvar på perrongen börjar jag en resa till mig själv.
Nothing matters
När jag och Mattis vaknade på nattåget var vi i ett vårgrönt Alingsås. Vi såg vitsippsbackar och blev vårglada. Underbart! När Mattis hade åkt mot Strömstad spenderade jag en dag i Göteborg, träffade min mormor en stund och köpte Fight Club på engelska. Gick ut framför spårvagnar. Sådär.
På kvällen tog jag tåget mot Gislaved, där jag bodde hos Anki. Blev välkomnad med nybakat bröd! Så åkte vi till Holmen för att titta på brasan, ett valborgsfirande med scouter på rad, gubbar som sjunger och tråkiga tal. Det var exakt lika tråkigt som jag mindes det. Och så dök en kille upp, som jag var kär i men som dissade mig, och sa "det var längesen". Lade armen om mig (hade säkert druckit). Jag blev lite knäsvag. Kändes fånigt att han fortfarande påverkar mig så mycket. Tur att jag slipper träffa honom speciellt ofta. När vi kom hem efter det såg vi Morgonsoffan. Kanonkul.
Resten av dagarna har varit en räcka av att träffa underbara människor och ha mysiga stunder. Jag var på arbetsintervju också, och fick jobbet. Så nu blir det hemtjänsten för mig i sommar. Bara jag hittar någonstans att bo... Men det fixar sig.
Jag hade antagligen inte sagt till pappa att jag skulle komma. Eller så hade han glömt det. Han är tyst på ett väldigt högljutt sätt, nu.
På kvällen tog jag tåget mot Gislaved, där jag bodde hos Anki. Blev välkomnad med nybakat bröd! Så åkte vi till Holmen för att titta på brasan, ett valborgsfirande med scouter på rad, gubbar som sjunger och tråkiga tal. Det var exakt lika tråkigt som jag mindes det. Och så dök en kille upp, som jag var kär i men som dissade mig, och sa "det var längesen". Lade armen om mig (hade säkert druckit). Jag blev lite knäsvag. Kändes fånigt att han fortfarande påverkar mig så mycket. Tur att jag slipper träffa honom speciellt ofta. När vi kom hem efter det såg vi Morgonsoffan. Kanonkul.
Resten av dagarna har varit en räcka av att träffa underbara människor och ha mysiga stunder. Jag var på arbetsintervju också, och fick jobbet. Så nu blir det hemtjänsten för mig i sommar. Bara jag hittar någonstans att bo... Men det fixar sig.
Jag hade antagligen inte sagt till pappa att jag skulle komma. Eller så hade han glömt det. Han är tyst på ett väldigt högljutt sätt, nu.
