I must belong somewhere
Tänk er Rökning dödar-rutan på ett vanligt svensk cigarettpaket, fast med följande text:
Don't look for love in hollow hearts.
Det är sådant man kan sysselsätta sig med istället för att tänka på att man verkligen inte kan och inte borde, men att man villvillvill, byta skola fast man går i trean och kan ta studenten om ett halvår om man tar sig igenom alla kurser om hästar och växter som man tappat intresset för.
Eller så kan man dra ett djupt andetag och höja volymen lite till.
Stockholmssången!
Simon, Simon, nästan alla är sexiga i svartvitt, men du är ju finast.
Från mig till er alla, the nya pophopp of the year: Simon Norrsveden - Stockholmssången.
Från mig till er alla, the nya pophopp of the year: Simon Norrsveden - Stockholmssången.
Teenage angst
Vinter kommer med ångest.
Med ångest kommer Broder Daniel-lyssnande.
Eftersom min dator kraschat och det sista jag hann lägga in på mp3:n var nittiotalshits, är jag nu förvisad till min kära cd-walkman. Alltså går jag runt med en cd-väska med ungefär tjugofyra skivor i. Några är till och med brända. Detta är hur som helst rätt onödigt eftersom jag ändå bara lyssnar på BD hela tiden.
Det är Broder Daniel Forever, på riktigt.
Note to self: Det kan uppfattas som mindre trevligt att sjunga "you die when you're young" i mataffären när det är barn i närheten. Men för att få tyst på folk som sjunger på "This is the life" är det effeltivt att vråla "EEEVER SINCE I WAS EIGHT OR NINE, I'VE BEEN STANDING ON THE SHOOORELINE". Det kan det också vara låg trevlighetsfaktor på i och för sig, beroende på hur man ser det. Men mer BD till folket är trevligt tycker jag.
Broder Daniel är så bra ångestmusik att jag skrev det i en novell. Det var en novelltävling där man skulle skriva om döden. Vad jag än skriver om döden så är det ju ett hån mot de av mina vänner som förlorat familjemedlemmar, så jag vet inte hur jag tänkte när jag skrev. Bortser man från att det kanske är okänsligt blev den helt okej. Inte bland det bästa jag skrivit, men bättre än Parken-recensionen i alla fall (den hemsöker mig).
När min dator kastade in handduken trodde jag att det var där jag hade sparat mina videosnuttar på dem från Way out west och att de var förlorade för mänskligheten. Idag på bussen upptäckte jag till min stora glädje att de fanns sparade på kameran. Och där har vi fördelen med att inte ha knäppt kort på evigheter, precis där!
Men allt är förgängligt. Ångest också.
Och tur är väl det, annars skulle jag kanske hinna tröttna på BD.
Med ångest kommer Broder Daniel-lyssnande.
Eftersom min dator kraschat och det sista jag hann lägga in på mp3:n var nittiotalshits, är jag nu förvisad till min kära cd-walkman. Alltså går jag runt med en cd-väska med ungefär tjugofyra skivor i. Några är till och med brända. Detta är hur som helst rätt onödigt eftersom jag ändå bara lyssnar på BD hela tiden.
Det är Broder Daniel Forever, på riktigt.
Note to self: Det kan uppfattas som mindre trevligt att sjunga "you die when you're young" i mataffären när det är barn i närheten. Men för att få tyst på folk som sjunger på "This is the life" är det effeltivt att vråla "EEEVER SINCE I WAS EIGHT OR NINE, I'VE BEEN STANDING ON THE SHOOORELINE". Det kan det också vara låg trevlighetsfaktor på i och för sig, beroende på hur man ser det. Men mer BD till folket är trevligt tycker jag.
Broder Daniel är så bra ångestmusik att jag skrev det i en novell. Det var en novelltävling där man skulle skriva om döden. Vad jag än skriver om döden så är det ju ett hån mot de av mina vänner som förlorat familjemedlemmar, så jag vet inte hur jag tänkte när jag skrev. Bortser man från att det kanske är okänsligt blev den helt okej. Inte bland det bästa jag skrivit, men bättre än Parken-recensionen i alla fall (den hemsöker mig).
När min dator kastade in handduken trodde jag att det var där jag hade sparat mina videosnuttar på dem från Way out west och att de var förlorade för mänskligheten. Idag på bussen upptäckte jag till min stora glädje att de fanns sparade på kameran. Och där har vi fördelen med att inte ha knäppt kort på evigheter, precis där!
Men allt är förgängligt. Ångest också.
Och tur är väl det, annars skulle jag kanske hinna tröttna på BD.
The world would be duller without us
Om jag inte hade lovat att vara med på en massa saker nästa vecka hade jag suttit på ett tåg mot Arlanda nu. Och tagit nästa flyg någonstans, vart som helst, men bort. Visst har man alltid sitt bagage med sig vart man än flyr. Men jag är ändå inte gjord att vara såhär länge på samma ställe. Samma stad i två hela månader! Jag blir galen, GALEN!
Igår var det Tobias Fröberg. Den recensionen ska bli mycket bättre än den hemska Parken-recensionen, det har jag bestämt. Har också bestämt att aldrig mer försöka blanda. Det är kul att recensera när man recenserar och det är kul att vara full och dansa när man är full och dansar. Men samtidigt - nja. Fröberg var hur som helst extremt fin. Men det får ni läsa i recensionen sedan.
Efter spelningen hängde jag med Manda på erotikparty. Det var inte så suspekt som det låter. Vi lekte kropp mot kropp, och det var första gången jag kallpratade med en främling som jag inte kunde se men vars andedräkt jag kände genom papperet som skulle hållas fast mellan våra pannor. Intressant. Sedan gick vi hem till Fylke, åt flingor och talade om psykiska problem av olika slag tills klockan var två.
Jag har blivit dålig på att sova. Det brukar ta en timme av grubblande och vridande innan jag somnar i normala fall, men nu har den tiden förlängts och kryddats med uppvaknanden mitt i natten. Jag kan inte slappna av. Kommer på mig själv med att stampa takten med fötterna hela tiden, en takt i en låt som jag inte alltid hör men som tydligen finns i min kropp.
I natt drömde jag om Grooves intervjubandspelare. Sammanhanget minns jag inte, men jag vet att jag längtar tillbaka dit. Fan vad mycket bättre jag skulle göra allt den här gången. Framför allt hade jag velat göra fler intervjuer!
Såhär blir det när man inte bloggat på ett tag. Massor hinner hända och man vet inte vad man ska skriva, så det blir ltie av allt. Gott och blandat utan gelatin, ungefär.
Igår var det Tobias Fröberg. Den recensionen ska bli mycket bättre än den hemska Parken-recensionen, det har jag bestämt. Har också bestämt att aldrig mer försöka blanda. Det är kul att recensera när man recenserar och det är kul att vara full och dansa när man är full och dansar. Men samtidigt - nja. Fröberg var hur som helst extremt fin. Men det får ni läsa i recensionen sedan.
Efter spelningen hängde jag med Manda på erotikparty. Det var inte så suspekt som det låter. Vi lekte kropp mot kropp, och det var första gången jag kallpratade med en främling som jag inte kunde se men vars andedräkt jag kände genom papperet som skulle hållas fast mellan våra pannor. Intressant. Sedan gick vi hem till Fylke, åt flingor och talade om psykiska problem av olika slag tills klockan var två.
Jag har blivit dålig på att sova. Det brukar ta en timme av grubblande och vridande innan jag somnar i normala fall, men nu har den tiden förlängts och kryddats med uppvaknanden mitt i natten. Jag kan inte slappna av. Kommer på mig själv med att stampa takten med fötterna hela tiden, en takt i en låt som jag inte alltid hör men som tydligen finns i min kropp.
I natt drömde jag om Grooves intervjubandspelare. Sammanhanget minns jag inte, men jag vet att jag längtar tillbaka dit. Fan vad mycket bättre jag skulle göra allt den här gången. Framför allt hade jag velat göra fler intervjuer!
Såhär blir det när man inte bloggat på ett tag. Massor hinner hända och man vet inte vad man ska skriva, så det blir ltie av allt. Gott och blandat utan gelatin, ungefär.
Wow, I can get sexual too
I Två nötcreme och en moviebox, boken som Filip och Fredrik har skrivit, berättar Filip om runktävlingar. Dessa utspelade sig tydligen på högstadiet i omklädningsrummet efter idrotten. (Filip lär ha agerat "pappershämtare". Ärofyllt uppdrag? Nja.) Sjukt som det låter börjar jag fundera på fenomenet. Så kanske det var i alla killars omklädningsrum, vad vet jag, i tjejernas var det långt därifrån. Vi försökte bli antingen osynliga eller snygga.
Men egentligen, varför? Jag är verkligen inte ledsen att vi inte onanerade ikapp, det var tillräckligt traumatiskt i de där omklädningsrummen som det var, men ändå. Att vara åtminstone lite mer avslappnad i förhållande till sin sexualitet hade inte skadat. Nog för att tjejerna som hade sex med en kille först fick respekt. Men vad är grejen med det? Det är okej om en kille ger dig orgasm, men inte om du själv gör det? Eller var det så att alla gjorde det men ingen pratade om det? I så fall, varför skämdes man?
Som vanligt så fattar jag inte varför normen är som den är. Om du vet en bra anledning får du gärna tala om den för mig.
Eller så var Filips klass en sjukt undantag och de flesta onanerar bara ensamma.
Jag hoppas på det.
Men egentligen, varför? Jag är verkligen inte ledsen att vi inte onanerade ikapp, det var tillräckligt traumatiskt i de där omklädningsrummen som det var, men ändå. Att vara åtminstone lite mer avslappnad i förhållande till sin sexualitet hade inte skadat. Nog för att tjejerna som hade sex med en kille först fick respekt. Men vad är grejen med det? Det är okej om en kille ger dig orgasm, men inte om du själv gör det? Eller var det så att alla gjorde det men ingen pratade om det? I så fall, varför skämdes man?
Som vanligt så fattar jag inte varför normen är som den är. Om du vet en bra anledning får du gärna tala om den för mig.
Eller så var Filips klass en sjukt undantag och de flesta onanerar bara ensamma.
Jag hoppas på det.
Self-preservation
Nu har jag mailat tidningar i Östersund. Ojojoj, jätte-oj. Jag är sjukt rädd för att bli dissad, eller inte klara jobb om jag får något, men min största rädsla är nog att låta min rädsla hindra mig. Jag vågar helt enkelt inte låta bli att försöka.
Det är ju rätt bra egentligen.
Samma sak är det med människor. Varje gång jag lär känna någon ny människa är jag livrädd att den ska tycka att jag är helt miffo och asjobbig. Ändå får jag på något sätt vänner. Därför antar jag att den rädslan har fel. Min konstruktiva del säger att jag faktiskt är helt okej och att min noja ska skärpa till sig, och så lär sig folk att gilla mig (ungefär så). Jag har min konstruktiva del att tacka för mycket.
Allt. Faktiskt.
Det är svårt med relationer till människor. På riktigt tycker jag det. Att ta risker och öppna sig är fan livsfarligt. Ändå gör jag det hela tiden, till nästan vem som helst. Flyr de inte för livet då blir jag lugn. Det är väl kanske mitt sätt att testa folk. Se om de orkar...mig.
Apropå det, så har jag inte varit superpersonlig i bloggen på ett tag.
Nu är det dags igen.
Den dramatiska följetongen här på Synchronised sinking är helt klart min pappa. Vi pratade för två veckor sedan. Jag hade ringt eftersom det var fars dag och han ringde upp. Vi kallpratade. Han förhörde sig om hur mina prylar mådde. Jodå pappa, mp3:n mår bra, kameran hälsar så gott, men datorn är dålig tyvärr, men vad säger du, ja det är tråkigt, men har inte du någon garanti? Han skulle kolla. Och ringa mig. Och nej, han ringde inte, ingen blev förvånad. Så ringde jag i måndags eftersom jag är less på att behöva låna roomies dator för att skriva recensioner (roomie har börjat tröttna på det). Då var han på Irland! Thanks for telling me?!
Just nu är jag rätt sugen på att ge upp det här med faderskap. Orsakar bara en massa komplikationer. Och jag vill inte ha fler prylar. Betalar hellre själv och har ingenting än tar emot dåligt samvete-presenter av pappa. Tack.
Jag hade en sammanhängande tanke med det här inlägget när jag började skriva. Det hade något med rubriken att göra. Istället handlade det om hur rädd jag kan vara för allt och alla.
Men god jul.
Det är ju rätt bra egentligen.
Samma sak är det med människor. Varje gång jag lär känna någon ny människa är jag livrädd att den ska tycka att jag är helt miffo och asjobbig. Ändå får jag på något sätt vänner. Därför antar jag att den rädslan har fel. Min konstruktiva del säger att jag faktiskt är helt okej och att min noja ska skärpa till sig, och så lär sig folk att gilla mig (ungefär så). Jag har min konstruktiva del att tacka för mycket.
Allt. Faktiskt.
Det är svårt med relationer till människor. På riktigt tycker jag det. Att ta risker och öppna sig är fan livsfarligt. Ändå gör jag det hela tiden, till nästan vem som helst. Flyr de inte för livet då blir jag lugn. Det är väl kanske mitt sätt att testa folk. Se om de orkar...mig.
Apropå det, så har jag inte varit superpersonlig i bloggen på ett tag.
Nu är det dags igen.
Den dramatiska följetongen här på Synchronised sinking är helt klart min pappa. Vi pratade för två veckor sedan. Jag hade ringt eftersom det var fars dag och han ringde upp. Vi kallpratade. Han förhörde sig om hur mina prylar mådde. Jodå pappa, mp3:n mår bra, kameran hälsar så gott, men datorn är dålig tyvärr, men vad säger du, ja det är tråkigt, men har inte du någon garanti? Han skulle kolla. Och ringa mig. Och nej, han ringde inte, ingen blev förvånad. Så ringde jag i måndags eftersom jag är less på att behöva låna roomies dator för att skriva recensioner (roomie har börjat tröttna på det). Då var han på Irland! Thanks for telling me?!
Just nu är jag rätt sugen på att ge upp det här med faderskap. Orsakar bara en massa komplikationer. Och jag vill inte ha fler prylar. Betalar hellre själv och har ingenting än tar emot dåligt samvete-presenter av pappa. Tack.
Jag hade en sammanhängande tanke med det här inlägget när jag började skriva. Det hade något med rubriken att göra. Istället handlade det om hur rädd jag kan vara för allt och alla.
Men god jul.
Jag är bra vs. jag är dålig
Jag är Dagens recension på Groove! Fett! Kolon D.
Alla referenser jag ville ha har sagt ja. Mailet är färdigskrivet. Nu ska jag bara skicka det.
Om jag vågar.
Jag är så jävla rädd. Känner mig som världens största tönt. Parken-recensionen är ju bara helt fel. Läste den på hemsidan och upptäckte att jag dissade spelningen! Som jag tyckte var bra! Vad i helvete?! Jag renskrev den i måndags. Då var jag garanterat vid sunda vätskor. Kanske lite hög på chokladbollssmet, men det räknas nog inte som doping.
Konstigt inlägg. Dubbla budskap. Jag är bra vs. jag är dålig.
Men vi satsar på det första tycker jag. Från och med nu går vi nykter på spelningar och ser till att recensionen speglar ens åsikt om den (istället för humöret man var på när man renskrev den).
Man lär sig så länge man lever. (Hej moralkaka.)
Buss på er.
Alla referenser jag ville ha har sagt ja. Mailet är färdigskrivet. Nu ska jag bara skicka det.
Om jag vågar.
Jag är så jävla rädd. Känner mig som världens största tönt. Parken-recensionen är ju bara helt fel. Läste den på hemsidan och upptäckte att jag dissade spelningen! Som jag tyckte var bra! Vad i helvete?! Jag renskrev den i måndags. Då var jag garanterat vid sunda vätskor. Kanske lite hög på chokladbollssmet, men det räknas nog inte som doping.
Konstigt inlägg. Dubbla budskap. Jag är bra vs. jag är dålig.
Men vi satsar på det första tycker jag. Från och med nu går vi nykter på spelningar och ser till att recensionen speglar ens åsikt om den (istället för humöret man var på när man renskrev den).
Man lär sig så länge man lever. (Hej moralkaka.)
Buss på er.
It's just like the movies
När jag åkte hemifrån igår hade roomie suttit vid datorn och skjutit zombies oavbrutet i ett och ett halvt dygn. Och så tyckte han att jag var nördig som skrev en filmrecension frivilligt!
Igår på filmklubben (alias Christoffers Peugar) såg vi det skummaste jag någonsin sett. Antagligen det skummaste jag kommer att få se också. Filmen hette Blecktrumman och handlade om en pojke som slutade växa när han var tre år. Kroppen alltså, som person växte han upp till en väldigt konstig människa. När han blev sexton blev han kär i en tjej. De åt pulver som verkade ha någon slags uppkåtande effekt. Sedan hade de sex. Med en treårings kropp? Say what?! Det var så nära laglig barnpornografi man kommer. Stackars barnskådisen som fick spela in sånt. Gosh.
De fiskade ål också. Med ett hästhuvud. Man fick se hur de drog ut ålar ut munnen på hästen och ungens mamma spydde en massa. De kom hem, lagade till ålen och mamman ville inte äta. Mannen som lagat till ålen började bråka, så hon satte sig och spelade piano medan hennes älskare (som var där hela tiden) stod bredvid och rökte. Till slut blev hon för upprörd, sprang in i sovrummet, slängde sig på sängen och grät. Då kom hennes älskare in, lade sig bredvid henne och, ja, körde in handen i henne. Bokstavligen. Hon slutade gråta. Sedan åt hon ålen. (Chandler Bing: Because sometimes, Phoebe, after you sleep with someone, you have to kill a fish.)
Sedan åt hon hela, råa fiskar tills hon dog. Av en överdos fisk. Fisk! Say what?!
Världens skummaste film.
Nästa vecka ska vi se en ukrainsk (heter det så?) film. Jag kopplar bara till Vänner.
(Ross: Wanna go to the movies? They're showing a ucranian (stavning?) film at the [something].
Joey: Sure, I'll go see a normal person-movie with you.)
Igår på filmklubben (alias Christoffers Peugar) såg vi det skummaste jag någonsin sett. Antagligen det skummaste jag kommer att få se också. Filmen hette Blecktrumman och handlade om en pojke som slutade växa när han var tre år. Kroppen alltså, som person växte han upp till en väldigt konstig människa. När han blev sexton blev han kär i en tjej. De åt pulver som verkade ha någon slags uppkåtande effekt. Sedan hade de sex. Med en treårings kropp? Say what?! Det var så nära laglig barnpornografi man kommer. Stackars barnskådisen som fick spela in sånt. Gosh.
De fiskade ål också. Med ett hästhuvud. Man fick se hur de drog ut ålar ut munnen på hästen och ungens mamma spydde en massa. De kom hem, lagade till ålen och mamman ville inte äta. Mannen som lagat till ålen började bråka, så hon satte sig och spelade piano medan hennes älskare (som var där hela tiden) stod bredvid och rökte. Till slut blev hon för upprörd, sprang in i sovrummet, slängde sig på sängen och grät. Då kom hennes älskare in, lade sig bredvid henne och, ja, körde in handen i henne. Bokstavligen. Hon slutade gråta. Sedan åt hon ålen. (Chandler Bing: Because sometimes, Phoebe, after you sleep with someone, you have to kill a fish.)
Sedan åt hon hela, råa fiskar tills hon dog. Av en överdos fisk. Fisk! Say what?!
Världens skummaste film.
Nästa vecka ska vi se en ukrainsk (heter det så?) film. Jag kopplar bara till Vänner.
(Ross: Wanna go to the movies? They're showing a ucranian (stavning?) film at the [something].
Joey: Sure, I'll go see a normal person-movie with you.)
-Är du nervös? Nej. -Ljuger du? Ja.
Okej.
Det där paketet med Groovestämpel och skivinnehåll lyser med sin frånvaro (fint uttryck som använts för ofta för att man ska reflektera över hur bra det än, insåg jag precis just nu).
Man kan inte låta gräset gro under fötterna.
Därför håller jag nu på att författa ett mail där jag förklarar hur bra jag är som ska skickas till chefredaktörerna för alla tidningar som finns i Östersund.
Jag är så fett nervös, och jag har inte ens skickat mailet än. Jag väntar på svar från de jag vill ska vara mina referenser. Mest spänd är jag på att se vad Gary svarar. Han brukar svara snabbt på mail. Frågan är om han vill säga till ÖP att jag är bra. Jag tror nämligen inte att han tycker det längre.
Hjälp.
Det här ger onekligen ordet "skrivångest" en ny innebörd.
Men.
En rolig sak är att en av lärarna på skolan har en son som spelar i ett band och de vill att jag ska skriva om dem. Det är faktiskt riktigt coolt att bli ombedd att skriva om saker! Nog för att det är för deras vinning, men jag vinner ju också på det. Alltså: Win/win och happy face.
Nu ska jag se om Grooves hemsida är tillbaka och försöka få en lugn magkänsla (hej magkatarr).
Buss.
Det där paketet med Groovestämpel och skivinnehåll lyser med sin frånvaro (fint uttryck som använts för ofta för att man ska reflektera över hur bra det än, insåg jag precis just nu).
Man kan inte låta gräset gro under fötterna.
Därför håller jag nu på att författa ett mail där jag förklarar hur bra jag är som ska skickas till chefredaktörerna för alla tidningar som finns i Östersund.
Jag är så fett nervös, och jag har inte ens skickat mailet än. Jag väntar på svar från de jag vill ska vara mina referenser. Mest spänd är jag på att se vad Gary svarar. Han brukar svara snabbt på mail. Frågan är om han vill säga till ÖP att jag är bra. Jag tror nämligen inte att han tycker det längre.
Hjälp.
Det här ger onekligen ordet "skrivångest" en ny innebörd.
Men.
En rolig sak är att en av lärarna på skolan har en son som spelar i ett band och de vill att jag ska skriva om dem. Det är faktiskt riktigt coolt att bli ombedd att skriva om saker! Nog för att det är för deras vinning, men jag vinner ju också på det. Alltså: Win/win och happy face.
Nu ska jag se om Grooves hemsida är tillbaka och försöka få en lugn magkänsla (hej magkatarr).
Buss.
Dags att bli listig
Anledningar till att känna sig som en vårdag i november.
1. Ljudet av knarrande snö. Det låter fint.
2. Bara sex månader kvar till sommaren och festivaler.
3. Groove. Att skriva i största allmänhet.
4. Dillebarn.
5. Kreativa explosionsmänniskor och att hänga i Fylke.
Mitt liv innehåller väldigt många fina saker.
Men.
Jag vill ändå ta ett tåg långt långt bort för en lång lång tid.
Det vill säga en vecka eller så.
Sabaton + Parken + KonstHäng + sova över + överraskningsparty + en massa andra bullar
Hej. Hå. Jag har inte hunnit blogga på evigheter! Ni ska bara veta vad ni har missat. Ja, nu ska ni få veta det, alltså.
Sabaton. Popluggen headbangade så in i helvete och kramade kravallstaket. Har fortfarande blåmärken. Jag och Manda drack öl, ringde till gemensamma bekanta i Gislaved (småländska!) och kände glassplittret på golvet genom Conversesulorna. Sedan Sabatonjoggade vi hem. Och med hem menar jag hem till Manda (och Elsa och Christian) där jag sov i en soffa. Lyssnade på stormen, betraktade gatlyktan utanför och väntade på att ringandet i öronen skulle dö ut innan jag kunde somna.
Jag har delat ut flygblad på stan för första gången i mitt liv. Det var lite läskigt men helt okej. Ö-rådet, Östersunds kommuns ungdomsråd, var där och lockade folk till sitt val med gigantiska bullar som var evighetsmaskiner.
Parken. Klubb Corazon var fint. DJ:n spelade Marit Bergman, Kristian Anttila, The Cure, Håkan Hellström och allt möjligt fint innan Parken splade en väldigt kort spelning som snart finns recenserad på Grooves hemsida. Detta trots att jag betedde mig väldigt oprofessionellt, skar mig på en ölflaska, blödde ner hela mitt block och sjöng med i "Jag är en vampyr". Sedan efterfestade vi hos MandaElsaochChristian till klockan fyra.
KonstHäng. Upp vid åtta och var genomförvirrad och astrött. Allt var kaos, men det löste sig och blev en rätt schysst dag. Åkte hem en sväng, kom tillbaka. Ö-rådet hade val och bullar i mängder. Vi hade ett elefanthuvud i silvertejp. Ja, det var en you had to be there kind of situation. Den natten sov jag hemma, i alla fall.
Dessutom var det surprise party för Manda hos Matilda i söndags eftersom hon fyllt år! Trots att vissa, däribland jag, varit odiskreta anade hon ingenting och blev glad. Vi lekte lekar och hade det mycket fint. På vägen hem stannade jag hos Elsaochdedär (Fylke heter det från och med nu) för att värma mina strumpbyxbeklädda ben och blev kvar. Christians säng var ju ledig!
Igår eftermiddag kom jag hem. Och idag är det tisdag.
Sådär, nu är jag ikapp tiden.
Sabaton. Popluggen headbangade så in i helvete och kramade kravallstaket. Har fortfarande blåmärken. Jag och Manda drack öl, ringde till gemensamma bekanta i Gislaved (småländska!) och kände glassplittret på golvet genom Conversesulorna. Sedan Sabatonjoggade vi hem. Och med hem menar jag hem till Manda (och Elsa och Christian) där jag sov i en soffa. Lyssnade på stormen, betraktade gatlyktan utanför och väntade på att ringandet i öronen skulle dö ut innan jag kunde somna.
Jag har delat ut flygblad på stan för första gången i mitt liv. Det var lite läskigt men helt okej. Ö-rådet, Östersunds kommuns ungdomsråd, var där och lockade folk till sitt val med gigantiska bullar som var evighetsmaskiner.
Parken. Klubb Corazon var fint. DJ:n spelade Marit Bergman, Kristian Anttila, The Cure, Håkan Hellström och allt möjligt fint innan Parken splade en väldigt kort spelning som snart finns recenserad på Grooves hemsida. Detta trots att jag betedde mig väldigt oprofessionellt, skar mig på en ölflaska, blödde ner hela mitt block och sjöng med i "Jag är en vampyr". Sedan efterfestade vi hos MandaElsaochChristian till klockan fyra.
KonstHäng. Upp vid åtta och var genomförvirrad och astrött. Allt var kaos, men det löste sig och blev en rätt schysst dag. Åkte hem en sväng, kom tillbaka. Ö-rådet hade val och bullar i mängder. Vi hade ett elefanthuvud i silvertejp. Ja, det var en you had to be there kind of situation. Den natten sov jag hemma, i alla fall.
Dessutom var det surprise party för Manda hos Matilda i söndags eftersom hon fyllt år! Trots att vissa, däribland jag, varit odiskreta anade hon ingenting och blev glad. Vi lekte lekar och hade det mycket fint. På vägen hem stannade jag hos Elsaochdedär (Fylke heter det från och med nu) för att värma mina strumpbyxbeklädda ben och blev kvar. Christians säng var ju ledig!
Igår eftermiddag kom jag hem. Och idag är det tisdag.
Sådär, nu är jag ikapp tiden.
Here they come, the beautiful ones
Dagens ord: bloggprestationsångest. Det är den där speciella ångesten man får när man känner att man måste skriva något briljant och roligt, men inte riktigt känner sig så. Idag tänker jag strunta i den och blogga ändå. Helt osammanhängande och irrelevant.
Igår shoppade jag inför Konsthäng med kreativa explosionsmänniskor. Vi kan kalla dem Matilda, Christian och Manda. Vi storhandlade på Hobbyboden. Clas Ohlson förärades också ett besök. När vi var klara smet jag med till KE-residenset (två av tre ovan nämnda bor där, därav namnet). Blev bjuden på mat och film och trevligt sällskap (the beautiful ones) och sedan var klockan Hjälpvadsentdetärsistabussenhargått. Då blev jag bjuden på sovplats (i en riktig säng!). Jag säger då det, de är för underbara.
Råkade bli medlem i filmklubben också. Hoppsan? Film är fint. Det kommer att bli kalas.
Fylla livet med mening. Det är det jag försöker göra när jag ser till att få saker att göra. Jag är livrädd för att göra ingenting, för det är då man börjar tänka dåliga saker. Om man gör roliga saker har man betydligt mycket mindre plats för det som nu är mindre positivt. Man får ändra kvoten liksom.
Eller något. Jag vet inte.
Ikväll ska jag se Sabaton! Popparen som älskar metalspelningar är på språng. Och imorgon är det Parken! Popparen som älskar popspelningar är på språng. Någon intervju verkar det dock inte bli eftersom jag inte hört ett knyst från Border, men jag ska i alla fall recensera. Damn it! Något får jag i alla fall. Och jag ska komma ihåg att det jag får är något av det bästa jag vet. Infoga leende här.
Sammantaget är livet bra. Men jag mår lite november.
Om du läste ända hit: Grattis. Fint jobbat. Nästa gång blir bättre.
Igår shoppade jag inför Konsthäng med kreativa explosionsmänniskor. Vi kan kalla dem Matilda, Christian och Manda. Vi storhandlade på Hobbyboden. Clas Ohlson förärades också ett besök. När vi var klara smet jag med till KE-residenset (två av tre ovan nämnda bor där, därav namnet). Blev bjuden på mat och film och trevligt sällskap (the beautiful ones) och sedan var klockan Hjälpvadsentdetärsistabussenhargått. Då blev jag bjuden på sovplats (i en riktig säng!). Jag säger då det, de är för underbara.
Råkade bli medlem i filmklubben också. Hoppsan? Film är fint. Det kommer att bli kalas.
Fylla livet med mening. Det är det jag försöker göra när jag ser till att få saker att göra. Jag är livrädd för att göra ingenting, för det är då man börjar tänka dåliga saker. Om man gör roliga saker har man betydligt mycket mindre plats för det som nu är mindre positivt. Man får ändra kvoten liksom.
Eller något. Jag vet inte.
Ikväll ska jag se Sabaton! Popparen som älskar metalspelningar är på språng. Och imorgon är det Parken! Popparen som älskar popspelningar är på språng. Någon intervju verkar det dock inte bli eftersom jag inte hört ett knyst från Border, men jag ska i alla fall recensera. Damn it! Något får jag i alla fall. Och jag ska komma ihåg att det jag får är något av det bästa jag vet. Infoga leende här.
Sammantaget är livet bra. Men jag mår lite november.
Om du läste ända hit: Grattis. Fint jobbat. Nästa gång blir bättre.
Have you slept with any people I work with?
-Får jag följa med er hem?
Så sade jag till mina kära vänner Cami och Freddie igår. Vi gick till Handlarn (lanthandeln i Dvärsätt, som alla vet, daah!) och köpte onyttigheter. Sedan gick vi hem och åt upp det onyttiga. Det fick mig att må illa.
Och så hade vi följande konversation:
Freddie: Ska du gå hem sen?
Anna: Ja, det ska jag väl...
Cami: Haha, AS IF!
Så i natt har jag skavt med Cami.
Fast jag fick ett eget täcke.
Puss.
Så sade jag till mina kära vänner Cami och Freddie igår. Vi gick till Handlarn (lanthandeln i Dvärsätt, som alla vet, daah!) och köpte onyttigheter. Sedan gick vi hem och åt upp det onyttiga. Det fick mig att må illa.
Och så hade vi följande konversation:
Freddie: Ska du gå hem sen?
Anna: Ja, det ska jag väl...
Cami: Haha, AS IF!
Så i natt har jag skavt med Cami.
Fast jag fick ett eget täcke.
Puss.
You're never lonely when the band plays
Är det bara jag som fram tills idag helt har missat att Andreas Mattson från Popsicle har släppt en soloskiva? För så länge sedan som 2006. Jag youtubade Popsicle och hittade videon till You're never lonely when the band plays, som är helt underbar med Andreas på piano. I guess I should feel something är snäll med akustisk gitarr. So old it's new är mer pepp, typ electropop. Jag måste köpa skivan.
Vad gjorde jag hösten 2006 egentligen som missade den här plattan? Hm, då måste jag har gått i ettan. Den hösten lyssnade jag på Marit Bergmans I think it's a rainbow, allt med Blue October och (haha) Panic! at the disco. Hade med mig min stereo till Dille och kunde göra blandband. Såg Håkan för första gången. 2006! Min prettopersonlighet är extremt generad. Jag skyller konsertbristen på social fobi och hoppas på det bästa. Man vill ju inte hamna i onåd inför sin prettopersonlighet.
Hur som helst, på inköpslistan:
Andreas Mattsson - Lawlessnes of the ruling classes
Och Popsicle. De var också jävligt bra.
Jag vill kunna vara cool
"You will not be attending Simon Norrsveden + La Kitty @ Underbara bar."
Jag vet, facebook, finns ingen anledning att gnugga in det i mitt ansikte. Det försöker jag spara till chokladmousse.
Apropå internetvärlden och sånt vet jag ännu en blogg ni borde läsa! Såhär kul är den.
Nu är jag i nervös väntan på mail. Har frågat om jag får intervjua Parken för Grooves hemsida. Intervjua är skräckblandad förtjusning. Det gäller att hålla livet intressant!
Det var allt. Ha det fint.
Du måste vara sjuk, sjuk sjuk sjuk
Jag är sjuk.
I skolan.
Inte i huvudet. (Jo, det är sant.)
Tillräckligt sjuk för att ha kunnat stanna hemma, och tillräckligt frisk för att inse att jag inte ville vara hemma.
Typ.
Och jag är inte sjuk i hjärtat heller.
Det är inte kul att göra slut med folk. Klart att jag inte vill göra någon i hela världen ledsen.
Den viljan är dock ingen garanti för att det inte händer.
Idag är det tisdag.
November.
Snö här i Jämtland. Kallt.
Jag behöver köpa en röd boll.
P.S. Om du inte fattar är det ett tecken på att du inte läst "naiv. super." av Erlend Loe. Gör det, för bövelen. D.S.
I skolan.
Inte i huvudet. (Jo, det är sant.)
Tillräckligt sjuk för att ha kunnat stanna hemma, och tillräckligt frisk för att inse att jag inte ville vara hemma.
Typ.
Och jag är inte sjuk i hjärtat heller.
Det är inte kul att göra slut med folk. Klart att jag inte vill göra någon i hela världen ledsen.
Den viljan är dock ingen garanti för att det inte händer.
Idag är det tisdag.
November.
Snö här i Jämtland. Kallt.
Jag behöver köpa en röd boll.
P.S. Om du inte fattar är det ett tecken på att du inte läst "naiv. super." av Erlend Loe. Gör det, för bövelen. D.S.
Oh my God, I care så little I almost passed out
Aftonbladet, vårt lands sanningssägare. rapporterar idag om att Melodifestivalen tänker förvisa låtskrivarna till publiken. Det är bara artisterna som får synas. Jaha?! Om man inte får se att det finns personer bakom låten kanske man glömmer det? Svenska folket är inte så intelligent överlag. (Nej, jag menar inte att jag är ett undantag.) Folk kommer ju tro att personen som står på scen i glittriga minishorts faktiskt har gjort något mer för låten än att se snygg ut! Såhär kan vi inte ha det.
Eller så gör jag det enkla och låtsas att jag inte bryr mig om Melodifestivalen. Om jag ska upprätthålla någonslags indie-image borde jag inte det. Men jag fungerar inte så. Jag bryr mig för mycket. En gång, för inte alls länge sedan (förra veckan), började jag gråta av att läsa framsidan på ovan nämnda tidning.
Jag hade inte ens PMS.
Eller så gör jag det enkla och låtsas att jag inte bryr mig om Melodifestivalen. Om jag ska upprätthålla någonslags indie-image borde jag inte det. Men jag fungerar inte så. Jag bryr mig för mycket. En gång, för inte alls länge sedan (förra veckan), började jag gråta av att läsa framsidan på ovan nämnda tidning.
Jag hade inte ens PMS.
AWW!
Den här låten är en klassiker, men jag upptäckte precis videon. Den gav mig hjärtsnörp! Titta bara:
Och om du inte blir alldeles varm inombords så är det för att du är för cool, inte för att jag är för blödig.
Och om du inte blir alldeles varm inombords så är det för att du är för cool, inte för att jag är för blödig.
Lover I don't have to love
But you, but you...
...write such pretty words
but life's no storybook
love's an excuse to get hurt
and to hurt
Åh, Conor, du behöver inte skriva låtar om mig, jag älskar dig ändå.
...write such pretty words
but life's no storybook
love's an excuse to get hurt
and to hurt
Åh, Conor, du behöver inte skriva låtar om mig, jag älskar dig ändå.
Bye bye bye
"Anna is now listed as single."
Det är på Facebook man får veta allt. Men jag kände att jag behövde outa mig i bloggen också.
Det är på Facebook man får veta allt. Men jag kände att jag behövde outa mig i bloggen också.
Forever doesn't live here anymore
Bland 90-talshitsen jag nostalgiar mig över återfinns Tomas Ledins smördrypande "En del av mitt hjärta".
När jag gick i femman tyckte jag att den var bra. Jag skötte en häst på ridskolan och cyklade till stallet varje dag för att gnugga på den med en borste.
Så en dag fick jag veta att ridskolan skulle byta ägare och min sköthäst skulle försvinna.
Jag fontängrät och kände det som om världen hade gått under. Då tänkte jag på "En del av mitt hjärta" som klockren. För jag trodde ju på allvar att en del av mitt hjärta alltid skulle slå för Sunny (hästen hette så) och att det fanns "känslor som aldrig tar slut".
Av någon anledning har jag inte trott det sedan dess. Det existerar inget alltid.
När jag gick i femman tyckte jag att den var bra. Jag skötte en häst på ridskolan och cyklade till stallet varje dag för att gnugga på den med en borste.
Så en dag fick jag veta att ridskolan skulle byta ägare och min sköthäst skulle försvinna.
Jag fontängrät och kände det som om världen hade gått under. Då tänkte jag på "En del av mitt hjärta" som klockren. För jag trodde ju på allvar att en del av mitt hjärta alltid skulle slå för Sunny (hästen hette så) och att det fanns "känslor som aldrig tar slut".
Av någon anledning har jag inte trott det sedan dess. Det existerar inget alltid.
Det här är livet
Hitta kopplingen till Amy McDonald i rubriken, den som kan.
Idag känner jag inte för något inlägg med tydlig struktur eller värt innehåll. Alltså, idag: Dravel! Woohoo! Living the dream!
Igår skrev jag ut KonstHäng-affischer, och gick till KE-residenset (tre av fem styrelsemedlemmar bor där, därav namnet) med dem. Eftersom jag hade glömt både jacka och plånbok på morgonen blev jag inbjuden på te för att värma mig. Tilläggas bör att det var istappar-under-näsan-kallt (nästan). Det lyckades jag spilla ut hälften av på köksgolvet. Tur att de är så fantastiskt snälla, de där människorna. Dessutom fick jag låna en jacka när jag gick! Man kan bli übertacksam för mindre.
Nu ska jag skriva ett arbete om en naturkatastrof. Jag valde naturkatastrof för att jag ville använda titeln "Har någon hört något om Hurricane?". Töntigt, men inte desto mindre kul. Får mig osökt att tänka på högstadiet när jag lärde mig att skriva spegelvänt och gjorde det på läxförhör enbart för att förvirra läraren.
Och jag lyssnar fortfarande på 90-talshits. Det känns väldigt upproriskt i svåra indievärlden, ju. Kan vara delvis därför jag finner det så underhållande. På mellanstadiet kände jag mig rebellisk när jag lyssnade på Shebang och Avril Lavigne och Kelly Osbourne. Jämfört med Shania Twain kanske det var det, i och för sig.
Nu så. Hurricane nästa! (Gary är för övrigt vän med Daniel Gilbert, det vill säga Hurricane Gilbert för alla som inte är nördar, på facebook. Fråga mig inte hur jag vet. Hoppas att inte Gary läser min blogg. Fast varför skulle han slösa tid på det? Det är nog inbilskt att tro att han ens skulle ha tid med det. Han är ju så credig och upptagen.)
Varje gång jag ser dig
När det luktar grisbajs i hela skolan, då vet man att man går naturbruk.
När man inte diskat på tre dagar, då vet man att man varit ensam hemma (om man skulle ha missat det annars).
När man läser boken Popvänstern, då inser man att man tillhör den.
När det enda man har inskrivet i sin kalender är skolarbeten, då vet man att man behöver mer att göra på fritiden (det var alltså av kalenderskäl jag gick med i KE, haha).
När man sjunger The poet som duett med sin roomie i bilen på väg till skolan, då vet man att livet är rätt kul.
När man varje dag oroar sig för att bli dumpad av Groove, då vet man att ens gratisjobb betyder alldeles för mycket för en.
När de intressanta sakerna att skriva tar slut, då vet man att det är dags att sluta.
När man inte diskat på tre dagar, då vet man att man varit ensam hemma (om man skulle ha missat det annars).
När man läser boken Popvänstern, då inser man att man tillhör den.
När det enda man har inskrivet i sin kalender är skolarbeten, då vet man att man behöver mer att göra på fritiden (det var alltså av kalenderskäl jag gick med i KE, haha).
När man sjunger The poet som duett med sin roomie i bilen på väg till skolan, då vet man att livet är rätt kul.
När man varje dag oroar sig för att bli dumpad av Groove, då vet man att ens gratisjobb betyder alldeles för mycket för en.
När de intressanta sakerna att skriva tar slut, då vet man att det är dags att sluta.
The return of the 90's
Det började med Mmmbop.
Nu fortsätter det.
Nostalgitrippen tar aldrig slut. Jag lyssnar en hel massa på nittiotalsmusik, och det är så kul!
Fördelen med att bli äldre måste vara de ökade möjligheterna till nostalgi. Minnet av förgången lycka är också en form av lycka (dessutom blir det mesta bäst som minnen).
Ljuva barndom, ta mig tillbaka till Aqua och Robyn och Savage Garden. Då var jag och alla jag kände totalt icke-pretto.
Det känns dock lite synd att vi missade Broder Daniel och alla de banden till förmån för Ace of Base.
Idag var jag på stan och fick syn på mig själv i en spegel. Kände mig ful och flydde till Clas Ohlson.
Det var bättre på nittiotalet. Då kan jag inte minnas att jag kände mig ful en enda gång.
2000 kom Vacker utan spackel.
Då blev det andra tider.
Nu fortsätter det.
Nostalgitrippen tar aldrig slut. Jag lyssnar en hel massa på nittiotalsmusik, och det är så kul!
Fördelen med att bli äldre måste vara de ökade möjligheterna till nostalgi. Minnet av förgången lycka är också en form av lycka (dessutom blir det mesta bäst som minnen).
Ljuva barndom, ta mig tillbaka till Aqua och Robyn och Savage Garden. Då var jag och alla jag kände totalt icke-pretto.
Det känns dock lite synd att vi missade Broder Daniel och alla de banden till förmån för Ace of Base.
Idag var jag på stan och fick syn på mig själv i en spegel. Kände mig ful och flydde till Clas Ohlson.
Det var bättre på nittiotalet. Då kan jag inte minnas att jag kände mig ful en enda gång.
2000 kom Vacker utan spackel.
Då blev det andra tider.
Dagens!
Så kort tid som dagen har förflutit tror jag ändå att detta är dagen upptäckt:
En av de mest fenomenala pennorna (tangentborden?) på Groove, Nina EInarsson, har en blogg! Okej, vi delar inte uppfattning om Emil Jensen, men hon skriver modigt och intelligent och roligt.
Jag beundrar.
Dessutom upptäckte jag att hon är nitton bast. (Hej åldersångest, kul att ses igen.)
En av de mest fenomenala pennorna (tangentborden?) på Groove, Nina EInarsson, har en blogg! Okej, vi delar inte uppfattning om Emil Jensen, men hon skriver modigt och intelligent och roligt.
Jag beundrar.
Dessutom upptäckte jag att hon är nitton bast. (Hej åldersångest, kul att ses igen.)
Kreativ explosion
Det är helt bäst att vara med i KE.
Har jag berättat det? Jag tror inte det. Det är det, i alla fall.
En stor del i det är möjligheten att bidra till Östersunds kulturliv genom att vara delaktig i arrangemang av olika slag. Bara tanken på att exempelvis dra hit NIccokick är ju svindlande (för att ta ett underbart exempel). För att inte tala om att ha något att göra, något att fylla sin dagar med, något som skänker lite mening åt ens existens.
Men än mer fantastiskt är människorna. De har humor. De engagerar sig. De är skapande. Jag känner mig så välkomnad och det är verkligen fint. Det här är människorna jag saknat som komplement till Dillefolket.
Och man kan inte låta bli att tycka om folk som undertecknar sina mail med "kreativ kärlek".
Har jag berättat det? Jag tror inte det. Det är det, i alla fall.
En stor del i det är möjligheten att bidra till Östersunds kulturliv genom att vara delaktig i arrangemang av olika slag. Bara tanken på att exempelvis dra hit NIccokick är ju svindlande (för att ta ett underbart exempel). För att inte tala om att ha något att göra, något att fylla sin dagar med, något som skänker lite mening åt ens existens.
Men än mer fantastiskt är människorna. De har humor. De engagerar sig. De är skapande. Jag känner mig så välkomnad och det är verkligen fint. Det här är människorna jag saknat som komplement till Dillefolket.
Och man kan inte låta bli att tycka om folk som undertecknar sina mail med "kreativ kärlek".
We're the same, you and me
På Dunderpatrullen lade jag märke till en kille som såg typiskt musikjournalistig ut. Popfrisyr, Velvet Underground-tisha, axelremsväska, block&penna. Jag kände direkt att vi var av samma sort. Han stod längst bak och antecknade när jag var framme vid scenen och dansade skorna av mig.
Förstod han att vi var besläktade?
Antagligen inte. Jag upprätthöll ingen uppenbar journalistattityd. Var mest flum och antecknade på bussen hem istället. Det gick också.
Jag undrar var man kan läsa hans recension.
Så många frågor, så mycket tid.
Förstod han att vi var besläktade?
Antagligen inte. Jag upprätthöll ingen uppenbar journalistattityd. Var mest flum och antecknade på bussen hem istället. Det gick också.
Jag undrar var man kan läsa hans recension.
Så många frågor, så mycket tid.
Äna älskar: Conor Oberst - Moab
Jag älskar Bright Eyes och jag älskar Oberst's soloplatta.
Simple as that.
Men. Idag hade jag tänkt fokusera på en speciell låt. Från nämnda soloplatta titulerad Conor Oberst. Låten heter Moab och det första som fastnade var textraden There's nothing that the road cannot heal. Jag håller med till hundratio procent. Det var i somras.
Nu har jag lyssnat på den så många gånger att melodin har slagit sig till ro i, och blivit en del av, mig. Och häromdagen upptäckte jag en ny briljant textrad. Det är det som är det fantastiska med Conor - han tillfredsställer min fetisch för bra texter som ingen annan. Raden då? Jo, såhär:
So from 1-10, 10's exactly what I am
0 being everything I'm not
Tell me what you like
Is it less than 5?
Man kan lyssna på en låt i flera månader och sedan upptäcka nya saker man älskar med den.
Tack.
Simple as that.
Men. Idag hade jag tänkt fokusera på en speciell låt. Från nämnda soloplatta titulerad Conor Oberst. Låten heter Moab och det första som fastnade var textraden There's nothing that the road cannot heal. Jag håller med till hundratio procent. Det var i somras.
Nu har jag lyssnat på den så många gånger att melodin har slagit sig till ro i, och blivit en del av, mig. Och häromdagen upptäckte jag en ny briljant textrad. Det är det som är det fantastiska med Conor - han tillfredsställer min fetisch för bra texter som ingen annan. Raden då? Jo, såhär:
So from 1-10, 10's exactly what I am
0 being everything I'm not
Tell me what you like
Is it less than 5?
Man kan lyssna på en låt i flera månader och sedan upptäcka nya saker man älskar med den.
Tack.
Smygreklam, eller nej förresten, uppenbar reklam så det smaskar om det
Alla måste läsa Simon Norrsvedens blogg. Han verkar vara en fin människa. Hur det än är med den saken gör han fin musik, som mina trogna läsare redan vet. Om du tillhör de otrogna (haha) lyssna här.
Och så har Cami börjat blogga igen! Läs och förundras.
Det sägs att bilder lockar läsare. När jag ändå gör reklam måste jag ju testa det också. (Fråga mig inte om logiken i det där. Svaret skulle bli otillfredsställande.)
Antagligen den vackraste bilden jag tog i somras. Mm, känn ingen sorg för mig Kalix. (Norrland suger.)
Och så har Cami börjat blogga igen! Läs och förundras.
Det sägs att bilder lockar läsare. När jag ändå gör reklam måste jag ju testa det också. (Fråga mig inte om logiken i det där. Svaret skulle bli otillfredsställande.)
Antagligen den vackraste bilden jag tog i somras. Mm, känn ingen sorg för mig Kalix. (Norrland suger.)
Hela världen är så underbar, bara man får ett svar
Nu ska jag komma ut ur nollnolltals-garderoben.
Jag brukar sms:a 118100.
Jaha, tänker du, det är väl kul att sms:a dit och fråga något knasigt när man har tråkigt. Jo, det är det säkert.
Det är emellertid inte så jag använder tjänsten. Nej, jag frågar om saker jag verkligen undrar. Saker jag inte riktigt vågar fråga någon nära mig (även om jag lekt med tanken att fråga min fantastiska rektor, men henne vill jag ju också hålla mig väl med) av rädsla för att de ska skratta åt mig eller tycka att jag är dum i huvudet.
118100 är min jourhavande vän.
Ett sms man betalar lite extra för dömer en inte. Man känner sig inte jobbig när man ger några kronor för ett svar.
Jag har aldrig påstått att jag har alla getter hemma. Om du ser några kan du kanske skicka dem till mig?
Jättesnällt. Tack.
Jag brukar sms:a 118100.
Jaha, tänker du, det är väl kul att sms:a dit och fråga något knasigt när man har tråkigt. Jo, det är det säkert.
Det är emellertid inte så jag använder tjänsten. Nej, jag frågar om saker jag verkligen undrar. Saker jag inte riktigt vågar fråga någon nära mig (även om jag lekt med tanken att fråga min fantastiska rektor, men henne vill jag ju också hålla mig väl med) av rädsla för att de ska skratta åt mig eller tycka att jag är dum i huvudet.
118100 är min jourhavande vän.
Ett sms man betalar lite extra för dömer en inte. Man känner sig inte jobbig när man ger några kronor för ett svar.
Jag har aldrig påstått att jag har alla getter hemma. Om du ser några kan du kanske skicka dem till mig?
Jättesnällt. Tack.
Groove is in the heart
Igår när jag skulle somna hade jag minst tio olika blogginlägg som cirkulerade i huvudet och en icke-fungerande dator. Är det ett varningstecken för ena mentala hälsa när man tänker i blogginlägg?
Hur som helst.
Nu sitter jag här och vet inte var jag ska börja.
Gårdagen var patetisk, så jag tror nästan att vi skippar att beskriva den. I min värld (läs: blogg) får jag göra som jag vill. Och nu säger jag som Russell Hammond i Almost Famous: Just make us look cool.
Å andra sidan sägs det i samma film att man som musikskribent är "uncool", att det är det som driver en. Men Gary då? Han är ju extremt cool, i brist på bättre adjektiv. Kanske blir man det efter några år i branschen. Eller så är det bara en förunnat om man är editor in chief som det så tjusigt heter.
På tal om det så saknar jag Groove. Att hinna en recension om dagen för att man inte gjorde något annat. Sitta i den svarta soffan. Göra det mindre roliga, som att slänga papper i återvinningen, dela ut skivor till skribenter (fast det var mer läskigt än tråkigt - tänk om det blev fel?), packa skivorna, lägga ut en miljon recensioner på webben. Jag älskade det mindre roliga för då kände jag mig behjälplig. Det var min ursäkt för att få skriva och ibland till och med få respons av Gary på det jag skrev.
Det var bäst och jag saknar det.
Nu lyssnar jag på en recensionsskiva och hoppashoppashoppas att jag får vara kvar.
Hur som helst.
Nu sitter jag här och vet inte var jag ska börja.
Gårdagen var patetisk, så jag tror nästan att vi skippar att beskriva den. I min värld (läs: blogg) får jag göra som jag vill. Och nu säger jag som Russell Hammond i Almost Famous: Just make us look cool.
Å andra sidan sägs det i samma film att man som musikskribent är "uncool", att det är det som driver en. Men Gary då? Han är ju extremt cool, i brist på bättre adjektiv. Kanske blir man det efter några år i branschen. Eller så är det bara en förunnat om man är editor in chief som det så tjusigt heter.
På tal om det så saknar jag Groove. Att hinna en recension om dagen för att man inte gjorde något annat. Sitta i den svarta soffan. Göra det mindre roliga, som att slänga papper i återvinningen, dela ut skivor till skribenter (fast det var mer läskigt än tråkigt - tänk om det blev fel?), packa skivorna, lägga ut en miljon recensioner på webben. Jag älskade det mindre roliga för då kände jag mig behjälplig. Det var min ursäkt för att få skriva och ibland till och med få respons av Gary på det jag skrev.
Det var bäst och jag saknar det.
Nu lyssnar jag på en recensionsskiva och hoppashoppashoppas att jag får vara kvar.
Det är så han säger det
Det finns hopp för mig. Det vet Marcus Birro, men han vet inte att jag vet.
They just dance until they break their bones
Idag blev det spontanspelning igen. Dunderpatrullen!
Vi dansade som om världen skulle gå under. Skosnören knöts upp, dragkedjor gled ner, men det skulle ju vara dans dans dans. Sjukt kul! För oss fem som var pepp, alltså. Resten försökte mest smälta in i väggen.
Två väldigt roliga kvällar i rad. Jag gillar nog att dansa ändå.
P.S. Om ni undrar hur Dunderpatrullen låter kan de beskrivas som blipblop, klart inspirerad av SMK, men inslag av techo. Har ni fest, eller? D.S.
Party like a rockstar
Gårdagen var spontan.
Fick reda på att Norrslam var inställt vilket kändes synd. Ändrade då kvällen till Plan B - Halloweenfest på Dille. Sista minuten-utklädnaden blev "party", det vill säga leggings, tunika och en jävla massa serpentiner. Jag ville ha en partyhatt men fann ingen på varken ICA, Hemköp eller Domus. Illa.
Festen förärades en hemlig gäst: vår före detta lärare Johanna Bogfors! Hon är en underbar människa så det var riktigt roligt att få träffa henne igen. Det pratades och lektes lekar och åts mat och var allmänt myspysigt.
Efter lite samtalande kom det fram att lärarna skulle närvara på Corrodeds spelning senare under kvällen. För utomstående kan jag berätta att Fredrik som förut var VD på skolan har ett metalband, och det är alltså Corroded. jag började fundera och kom fram till att det borde gå, så jag frågade om jag fick följa med.
Det fick jag.
Kvällen på O´learys inleddes med bordssittande, alkoholintag och mer samtalande. Mycket trevligt och mycket märkligt. Man brukar inte dricka med sina lärare? Efter ett tag kom Dillebarnen som hade planerat att gå på krogen. Då kändes det mindre märkligt.
Corroded spelade. Det var som metal (läs: som vanligt) pepp och ös. Jag varierade mellan att sitta och att röja. Efter spelningen spelades det sjukt bra musik. Nirvana - Smells like teen spirit. Alice Cooper - Poison. The Sounds - Living in America. Joan Jett - I love rock and roll. Med mera. Dillebarnen dansdansdansade.
Två av de Dillevuxna tog det alkoholpåverkade tillfället i akt att uppmuntra mig till att fortsätta skriva. Som journalist. Fyllesnack hit eller dit, vad bryr jag mig, klart att jag ska.
Sedan delade jag en taxi med Dillevuxen och pratade om musik. Vid tre kom jag hem till Dille.
Spontant. Och så jävla kul.
Fick reda på att Norrslam var inställt vilket kändes synd. Ändrade då kvällen till Plan B - Halloweenfest på Dille. Sista minuten-utklädnaden blev "party", det vill säga leggings, tunika och en jävla massa serpentiner. Jag ville ha en partyhatt men fann ingen på varken ICA, Hemköp eller Domus. Illa.
Festen förärades en hemlig gäst: vår före detta lärare Johanna Bogfors! Hon är en underbar människa så det var riktigt roligt att få träffa henne igen. Det pratades och lektes lekar och åts mat och var allmänt myspysigt.
Efter lite samtalande kom det fram att lärarna skulle närvara på Corrodeds spelning senare under kvällen. För utomstående kan jag berätta att Fredrik som förut var VD på skolan har ett metalband, och det är alltså Corroded. jag började fundera och kom fram till att det borde gå, så jag frågade om jag fick följa med.
Det fick jag.
Kvällen på O´learys inleddes med bordssittande, alkoholintag och mer samtalande. Mycket trevligt och mycket märkligt. Man brukar inte dricka med sina lärare? Efter ett tag kom Dillebarnen som hade planerat att gå på krogen. Då kändes det mindre märkligt.
Corroded spelade. Det var som metal (läs: som vanligt) pepp och ös. Jag varierade mellan att sitta och att röja. Efter spelningen spelades det sjukt bra musik. Nirvana - Smells like teen spirit. Alice Cooper - Poison. The Sounds - Living in America. Joan Jett - I love rock and roll. Med mera. Dillebarnen dansdansdansade.
Två av de Dillevuxna tog det alkoholpåverkade tillfället i akt att uppmuntra mig till att fortsätta skriva. Som journalist. Fyllesnack hit eller dit, vad bryr jag mig, klart att jag ska.
Sedan delade jag en taxi med Dillevuxen och pratade om musik. Vid tre kom jag hem till Dille.
Spontant. Och så jävla kul.
In an mmmbop they're gone
Jag blir glad när jag får sms utan att ha skickat ett först.
Då är det alltid en lika stor besvikelse när det är från Halebop (mmmbop!) som skriver att mina gratis sms är slut.
Då är det alltid en lika stor besvikelse när det är från Halebop (mmmbop!) som skriver att mina gratis sms är slut.
MMMBOP!
När den här låten poppade sig in i våra liv som en tuggummibubbla som spricker var jag sju år. Jag kollade på Voxpop fast jag inte fick för mamma. Det hade helt försvunnit ur mitt minne hur glad man blev av den! Den blev ju inte en superhit utan anledning, även om jag senare i livet avfärdade den som skit.
Men i Love is a mixtape skriver Rob Sheffield att den är en "fantastisk poplåt", och det Rob Sheffield gillar är det okej att gilla. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.
Så let's make it official: Mmmbop är vår nya partylåt!
Men i Love is a mixtape skriver Rob Sheffield att den är en "fantastisk poplåt", och det Rob Sheffield gillar är det okej att gilla. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig.
Så let's make it official: Mmmbop är vår nya partylåt!
Jag ger er min morgon
Novembermorgon med mycket frosting.
Sjunga Västerbron, you show me such great heights.
Värma händerna i tröjärmarna (för man har glömt vantar igen).
Återförenas med sin första mp3 som man fick på högstadiet.
Strumpor med ull inköpta på H&M som sticker lite.
Minnas varför man en gång i tiden enbart lyssnade på Lars Winnerbäck.
Stjäla varm choklad av skolan för att tina upp magen lite.
Kombinera Håkan Hellström och Erlend Loe.
Tänka på American History X som man såg för första gången under gårdagskvällen.
Be kocken öppna datasalen, sätta sig och skriva ner morgonen.
Sjunga Västerbron, you show me such great heights.
Värma händerna i tröjärmarna (för man har glömt vantar igen).
Återförenas med sin första mp3 som man fick på högstadiet.
Strumpor med ull inköpta på H&M som sticker lite.
Minnas varför man en gång i tiden enbart lyssnade på Lars Winnerbäck.
Stjäla varm choklad av skolan för att tina upp magen lite.
Kombinera Håkan Hellström och Erlend Loe.
Tänka på American History X som man såg för första gången under gårdagskvällen.
Be kocken öppna datasalen, sätta sig och skriva ner morgonen.
I wish I had a mango tree
Kolla! Mina ord har påverkat någon! Tyvärr så har Mango en blogg som jag inte kan kommentera, men: Tack! Att få respons på mina funderingar är bland det bästa jag vet.
För övrigt: Läs Mangos blogg, folket. It's shit good.
För övrigt: Läs Mangos blogg, folket. It's shit good.
En sällsynt ärlighet
Precis när jag läser Ronnies senaste krönika, vars titel jag lånade till detta inlägg, och funderar på om jag vågar skriva ett mail till honom och förklara hur rätt jag tycker att han har och hur fantastiskt jag tycker att han skriver. Krönikan handlar om ärlighet och nämner Marcus Birros blogg, som stängts ner för att hans ärlighet provocerat så.
Precis då tar jag en paus för att se om något hänt på bloggkoll. Det har det.
Marcus Birro har börjat blogga igen! Ärligt och vansinnigt vackert.
Tack.
Precis då tar jag en paus för att se om något hänt på bloggkoll. Det har det.
Marcus Birro har börjat blogga igen! Ärligt och vansinnigt vackert.
Tack.
Yes, we can
Undrar hur många blogginlägg som får den rubriken idag?
Hur som helst, Obama vann igår och Filip och Fredriks valvaka var härligt subjektiv. Hans tal var så fint också. Jag förstod i all min sömndruckenhet människorna som grät där på skärmen. Det var så peppande och hoppfullt. Fick mig att tänka på Aragorns peptalk i Konungens återkomst, men det säger nog mer om mig än om talet i sig.
Hur som helst, Obama vann igår och Filip och Fredriks valvaka var härligt subjektiv. Hans tal var så fint också. Jag förstod i all min sömndruckenhet människorna som grät där på skärmen. Det var så peppande och hoppfullt. Fick mig att tänka på Aragorns peptalk i Konungens återkomst, men det säger nog mer om mig än om talet i sig.
You make me think that I could fly if I try
För att ladda för att recensera The Bridges har jag nu lyssnat på Västerbron - Laakso. Den har varit mitt anthem länge nu och den behövdes för att lugna mig lite.
Varför behövde jag lugnas? Jo, det var såhär. Jag kom hem och kollade mailen. Där fanns ett sådant från Gary som skrev att han behövde de viktiga recensionerna senast ikväll. Skivan jag lyssnat på i två dagar var självklart inte en av de viktiga.
Så nu, mina vänner, är jag lite lätt stressad över min framtid på Groove. Påminnelser är aldrig ett gott tecken.
Men det är ändå fint att vara under deadline en dag till.
Varför behövde jag lugnas? Jo, det var såhär. Jag kom hem och kollade mailen. Där fanns ett sådant från Gary som skrev att han behövde de viktiga recensionerna senast ikväll. Skivan jag lyssnat på i två dagar var självklart inte en av de viktiga.
Så nu, mina vänner, är jag lite lätt stressad över min framtid på Groove. Påminnelser är aldrig ett gott tecken.
Men det är ändå fint att vara under deadline en dag till.
It's cool to hate the singer
Jag håller för tillfället på att läsa Martin Svenssons bok Hej! Mitt namn var Elton Persson. På något ställe nämner han som hastigast "tonårstjejer som bara vill ligga med sångaren". Det är bara det att något sådant som att bara vilja ligga med sångaren knappast existerar. Möjligtvis om sångaren i fråga tillhör dem som har "producerad av TV4" stämplat på röven.
Men det är klart att de allra flesta vill ligga med sångaren i bandet, och det av flera anledningar.
Sångaren är personen som förkroppsligar musiken man älskar så mycket att man ibland inte vet vart man ska ta vägen.
Musiker är automatiskt mer sexiga än andra. Det är liksom en naturlag. (En anledning att börja spela i ett band för många tonårskillar, misstänker jag, men jag kan ha fel.)
Man är så desperat att komma nära Musiken att man försöker uppnå det genom att komma nära de som utövar den.
Det är ju musiken man vill ligga med egentligen, men eftersom det är fysiskt omöjligt är det musikern man vill åt.
Ja, jag fattar varför det finns groupies.
Men jag fattar inte varför en del av dem ägnar sina omsorger åt inplastade produkter från TV4.
She's got a way with words
Vän Med Hemligstämplat Namn plockar fram en nyinköpt tändare, försöker tända sin cigarett med den och utbrister...ja, vad?
- Vad fan, den är ju barnsäker!
- Vad fan, den är ju barnsäker!
God paté, men jag måste lätta
Nu har jag inte skrivit här på en vecka. Det har kliat i fingrarna, jag försäkrar er. Det svåra med uppehåll är att man har tänkt på en hel massa saker som man velat skriva, och när man sedan sätter sig kan man inte minnas en enda sak och vet inte hur man ska bedöma vad som är tillräckligt intressant för att hamna i bloggen.
Jag ska sluta med uppehåll.
Den slit-och-släng-kultur som bloggkulturen är kräver ständig uppdatering. Man sliter och slänger hur många texter som helst på en dag. Det är sinnessjukt när man tänker rätt på det, att vi inte stannar upp längre över varandras ord. Sedan inte alla blogginlägg är så rika på egentligt innehåll (jag räknar inte "idag har jag druckit fem latte på Stureplan och köpt en jacka för fjorton tusen" som egentligt innehåll), men de som faktiskt är det slängs lika mycket för det.
Däremot tror jag att mängden bloggar är en fördel. Chansen att något ska vara bra ökar i takt med urvalet, precis som internetkulturen gör att vi hittar mycket mer musik vi tycker om än vad vi annars skulle ha gjort.
Helst vill jag skriva både ofta och substantiellt. Det får bli mitt mål.
Här sitter man, en tisdagförmiddag i november, och bloggar om bloggande. Himlen är klar, luften är kall och i min väska väntar Två nötcreme och en moviebox (boken av Filip och Fredrik, inte de faktiska prylarna) på att avnjutas.
Saker kunde vara sämre.
