-Ehm, do you have Facebook?
Dagens skratt: Facebook gör reklam för något de kallar "glamour mus". Bara särskrivningen i sig är ju fantastisk, men själva grejen?! En glamourmus! Är det en husmus i glitterskrud, eller ett annat ord för lyxprostituerad? There's no need to decide!
Ja, egentligen var det ju en datormus med strass på. Vilket när man tänker rätt på saken OCKSÅ är roande. Tänk att man kan ha såhär roligt, sist kvar i skolan en fredageftermiddag. Livet är bra underbart.
Ja, egentligen var det ju en datormus med strass på. Vilket när man tänker rätt på saken OCKSÅ är roande. Tänk att man kan ha såhär roligt, sist kvar i skolan en fredageftermiddag. Livet är bra underbart.
Well, it works both ways.
Ibland när jag läser pressbiografier blir jag sugen på att recensera dem. Ni vet, när man får hem en skiva så kommer det nästan alltid med ett papper från skivbolaget eller distributören där det står bra saker om den här fantastiska artisten. Det är spännande läsning!
Vissa har otroligt välskrivna och fint formulerade biografier med massor av fakta om artisten och målande beskrivningar av musiken. Som en partisk recension, typ. Andra skivor är helt anonyma. Det är nästan bäst för att få ett så oförstört intryck som möjligt. Bäst gillar jag ändå biografier som skrivits av artisterna själva. Det är ofta sådär mysigt "hej, det här heter jag, såhär har jag tänkt/gjort/känt, hoppas du gillar det". När skivbolagen skriver är det i och för sig mer episkt, men också mer svulstigt "det här ska vi sälja till varje pris"-aktigt.
Det värsta som går att skriva i en pressbio är allt som är inkorrekt stavnings- och grammatikmässigt. Åtminstone när det är jag som läser, jag tappar både förtroende och välvilja direkt. Sedan kan ju plattan vara bra ändå. Och är den bra så är den, och då skriver man det. Men första intrycket spelar roll. Ibland tänker jag att man borde få alla skivor i, typ, bruna papperskuvert med namnet i samma typsnitt, och alla skivor borde vara helvita eller något annat enhetligt. Som en skoluniform. Samma förutsättningar för alla, liksom.
Om den här texten hade varit en pressbiografi hade jag varit skeptisk till skivan, faktiskt. Jag har använt orden "typ" och "liksom" relativt ofta. Det kändes helt enkelt som att de skulle vara där, så det fick de. Men enhetligt är det ju inte.
Vissa har otroligt välskrivna och fint formulerade biografier med massor av fakta om artisten och målande beskrivningar av musiken. Som en partisk recension, typ. Andra skivor är helt anonyma. Det är nästan bäst för att få ett så oförstört intryck som möjligt. Bäst gillar jag ändå biografier som skrivits av artisterna själva. Det är ofta sådär mysigt "hej, det här heter jag, såhär har jag tänkt/gjort/känt, hoppas du gillar det". När skivbolagen skriver är det i och för sig mer episkt, men också mer svulstigt "det här ska vi sälja till varje pris"-aktigt.
Det värsta som går att skriva i en pressbio är allt som är inkorrekt stavnings- och grammatikmässigt. Åtminstone när det är jag som läser, jag tappar både förtroende och välvilja direkt. Sedan kan ju plattan vara bra ändå. Och är den bra så är den, och då skriver man det. Men första intrycket spelar roll. Ibland tänker jag att man borde få alla skivor i, typ, bruna papperskuvert med namnet i samma typsnitt, och alla skivor borde vara helvita eller något annat enhetligt. Som en skoluniform. Samma förutsättningar för alla, liksom.
Om den här texten hade varit en pressbiografi hade jag varit skeptisk till skivan, faktiskt. Jag har använt orden "typ" och "liksom" relativt ofta. Det kändes helt enkelt som att de skulle vara där, så det fick de. Men enhetligt är det ju inte.
Topp 5 klädesplagg
Synchronised sinking går modeblogg och skriver om kläder. Så kan det gå när man har tappat haspen, som det heter i Ludvika.
1. Mjukisbrallor. Så fruktansvärt skönt. Mer behöver väl knappast sägas.
2. Ridoverall. VARFÖR i hela friden slutade folk använda overall efter lågstadiet?! Det är grejen. Varmt och skönt och man rör sig liksom lättare i helihopsittande kläder. Ska börja med sparkdräkt tror jag. Spralligt!
3. Strumpbyxor och klänning/lång t-shirt. I det brukar jag känna mig het. Det är onekligen trevligt att känna så ibland.
4. Stora hoodtröjor. Man ska helst kunna gömma sig i dem. Mys.
5. Stuprörsjeans. Alltså, en av de dåliga sakerna med min kropp är avsaknaden av Cheap Monday-rumpa. Men eftersom många andra, till min förnöjsamhet, är heta i det kvalar det ändå in på listan.
Bubblare: Sjal. Man vill ju inte vara kall om halsen när man går under. Plus att man ser mer finkulturell ut än vad man egentligen är (Pretto AB). Alltid skönt.
99
Följetongen om studentångesten fortsätter.
Att gå på krogen igår var fan duktigt av mig. Nattåg. Sedan skola. Sedan utgång. Sedan skola igen. Jag bara väntar på att min kropp ska kollapsa (att somna under avelskursen räknas inte). Men det var kul igår. Jag var sjukt opepp från början, men det lossnade när jag förfestade med att dansa med någon jag inte festat med på alldeles för länge. Väl på krogen dansade vi strumporna av oss på nostalgidansgolvet. Det var svettigt men svängigt.
Idag har jag ätit chips och druckit cola och samtidigt lärt mig hur en hästkropp ska se ut. Dessutom har jag dealat med rektorn. Jag blir alltid glad på den här skolan när jag haft samtal med rektorn. Den här skolan har sina brister, men den vill väldigt väl och det måste i slutändan vara det som räknas. Jag ska få slutbetyg och framtid. Basta.
Men jag kommer att sakna den här tiden som tar slut om 99 dagar. It's like... the end of an era!
Att gå på krogen igår var fan duktigt av mig. Nattåg. Sedan skola. Sedan utgång. Sedan skola igen. Jag bara väntar på att min kropp ska kollapsa (att somna under avelskursen räknas inte). Men det var kul igår. Jag var sjukt opepp från början, men det lossnade när jag förfestade med att dansa med någon jag inte festat med på alldeles för länge. Väl på krogen dansade vi strumporna av oss på nostalgidansgolvet. Det var svettigt men svängigt.
Idag har jag ätit chips och druckit cola och samtidigt lärt mig hur en hästkropp ska se ut. Dessutom har jag dealat med rektorn. Jag blir alltid glad på den här skolan när jag haft samtal med rektorn. Den här skolan har sina brister, men den vill väldigt väl och det måste i slutändan vara det som räknas. Jag ska få slutbetyg och framtid. Basta.
Men jag kommer att sakna den här tiden som tar slut om 99 dagar. It's like... the end of an era!
If you want to write you've got to read
Mitt första bidrag till Musiklandet ser ut såhär.
Japp.
Japp.
100
Idag är det 100 dagar kvar till studenten.
Då ska man gå på krogen, bli full och vara lösaktig. Det är visst obligatoriskt. Men vadå, det gör jag alla onsdagar.
Skämt åsido så vet jag inte hur värt det känns att fira. Jag längtar ut, visst, men till vilken framtid? Just nu hänger mitt slutbetyg på en jävligt skör tråd, jag är världens skoltröttaste och idag valde rektorn att använda hela skolan-samlingen till att pika mig. Jag. Orkar. Inte.
Det där med framtid bygger på att jag skriver ihop levebröd. För det är det enda jag kan och det enda jag kan tänka mig att göra just nu. Det kan låta dramatiskt, men jag är faktiskt rätt värdelös på allt utom ord (jag utgår här ifrån att jag är i alla fall lite bra på det, eftersom folk brukar säga det). Och ärligt talat är det tanken på att få fortsätta skriva, och kanske en dag kunna leva på det, som motiverar mig till att göra saker över huvud taget just nu.
Sammanfattningsvis är det alldeles för viktigt för mig. Alldeles för.
Här krockar saker och ting så det bara sprutar hjärnsubstans åt alla håll. För ska jag fortsätta skriva kan jag inte göra ett uppehåll nu och tro att Groove och allt annat ska stanna upp och vänta på mig, tvärtom, det finns tusentals journalistwannabes som kan fylla igen mer än väl efter mig. Men ska jag kunna leva på skrivande måste jag vidareutbilda mig. Ska jag vidareutbilda mig måste jag få ett slutbetyg, helst bra också. Just nu hinner jag liksom inte riktigt både att leka musikskribent och att vara gymnasieelev. Och som det framgår kan jag inte sluta med något av det om mitt liv ska vara värt besväret.
Det känns som att mitt bästa alternativ är att sänka kraven på stimulerande sysselsättning. Börja jobba på Donken i juni och göra det tills jag är sextiofem. Låter som en plan?
Nej. Men jag kan ju gå ut i kväll och fira att om hundra dagar är jag antingen full av framtid eller tom på mening. Eller bara att jag lever. Det är faktiskt också en prestation.
Och ett krav jag inte tänker kompromissa med.
Någonsin.
Då ska man gå på krogen, bli full och vara lösaktig. Det är visst obligatoriskt. Men vadå, det gör jag alla onsdagar.
Skämt åsido så vet jag inte hur värt det känns att fira. Jag längtar ut, visst, men till vilken framtid? Just nu hänger mitt slutbetyg på en jävligt skör tråd, jag är världens skoltröttaste och idag valde rektorn att använda hela skolan-samlingen till att pika mig. Jag. Orkar. Inte.
Det där med framtid bygger på att jag skriver ihop levebröd. För det är det enda jag kan och det enda jag kan tänka mig att göra just nu. Det kan låta dramatiskt, men jag är faktiskt rätt värdelös på allt utom ord (jag utgår här ifrån att jag är i alla fall lite bra på det, eftersom folk brukar säga det). Och ärligt talat är det tanken på att få fortsätta skriva, och kanske en dag kunna leva på det, som motiverar mig till att göra saker över huvud taget just nu.
Sammanfattningsvis är det alldeles för viktigt för mig. Alldeles för.
Här krockar saker och ting så det bara sprutar hjärnsubstans åt alla håll. För ska jag fortsätta skriva kan jag inte göra ett uppehåll nu och tro att Groove och allt annat ska stanna upp och vänta på mig, tvärtom, det finns tusentals journalistwannabes som kan fylla igen mer än väl efter mig. Men ska jag kunna leva på skrivande måste jag vidareutbilda mig. Ska jag vidareutbilda mig måste jag få ett slutbetyg, helst bra också. Just nu hinner jag liksom inte riktigt både att leka musikskribent och att vara gymnasieelev. Och som det framgår kan jag inte sluta med något av det om mitt liv ska vara värt besväret.
Det känns som att mitt bästa alternativ är att sänka kraven på stimulerande sysselsättning. Börja jobba på Donken i juni och göra det tills jag är sextiofem. Låter som en plan?
Nej. Men jag kan ju gå ut i kväll och fira att om hundra dagar är jag antingen full av framtid eller tom på mening. Eller bara att jag lever. Det är faktiskt också en prestation.
Och ett krav jag inte tänker kompromissa med.
Någonsin.
Du hånglar som en brieost.
Efter den fina responsen på "blogga om sex eller inte, det är frågan"-inlägget kände jag att det var det jag skulle skriva om när jag kom hem från storstan, men Carrie önskar veta allt om Bloc Party-kvällen igår. Hon låter meddela per sms att hon "känner sig oinformerad".
Well, here you go: Under dagen ville jag åka hem och bajsa allting i ögat. Sedan kom Millan och Rasmus. Millan gav mig choklad och Rasmus drog snuskiga skämt. Då kändes det bättre. Millan mådde inte bra och åkte hem till Falun, så vi hade en biljett över. Jag var desperat efetr sovplats och lyckades efter många om och men få tag på det. Eftersom vi ändå hade en extra biljett erbjöd jag grabben jag skulle sova hos den extra biljetten. Vad jag tyckte om konserten kommer att stå i recensionen. Han tyckte att det var bra i alla fall.
När konserten var slut insåg jag att jag skulle hinna med nattåget och kunna gå i skolan idag. Jag dissade sovplatsen och for hem. Satt och halvslumrade i kylan i sju timmar för att sedan ta bussen till skolan.
Jag är inte i toppform. Återkommer med roligare inlägg när jag piggat på mig lite.
Har idag druckit kaffe trots att jag avskyr det. Det hjälpte inte ens.
Känn er fett informerade, uppdaterade och intresserade. Happy face.
Well, here you go: Under dagen ville jag åka hem och bajsa allting i ögat. Sedan kom Millan och Rasmus. Millan gav mig choklad och Rasmus drog snuskiga skämt. Då kändes det bättre. Millan mådde inte bra och åkte hem till Falun, så vi hade en biljett över. Jag var desperat efetr sovplats och lyckades efter många om och men få tag på det. Eftersom vi ändå hade en extra biljett erbjöd jag grabben jag skulle sova hos den extra biljetten. Vad jag tyckte om konserten kommer att stå i recensionen. Han tyckte att det var bra i alla fall.
När konserten var slut insåg jag att jag skulle hinna med nattåget och kunna gå i skolan idag. Jag dissade sovplatsen och for hem. Satt och halvslumrade i kylan i sju timmar för att sedan ta bussen till skolan.
Jag är inte i toppform. Återkommer med roligare inlägg när jag piggat på mig lite.
Har idag druckit kaffe trots att jag avskyr det. Det hjälpte inte ens.
Känn er fett informerade, uppdaterade och intresserade. Happy face.
Kanske.
Man kan ha ett underbart liv. Man kan ha familj och vänner som tycker om en, fantastiska möjligheter att förverkliga sina drömmar, världens roligaste fritidssysselsättning. man kan ha allt.
Men. Man kan ändå bli totaldepp och börja grina på offentliga platser.
Varför?
Man kanske är trött på sig själv för att man inte planerar saker bättre. Man kanske är rädd för att behöva sova ute och bli rånad och våldtagen och det kommer vara ens eget fel för att man är dumdristig och allmänt dålig. Man kanske önskar att man hade någonstans att ta vägen, eller att man aldrig lämnat Småland. Man kanske känner sig som världens sämsta mest hela tiden. Man kanske bara väntar på att folk ska komma på att man inte är värd det de ger en, om det så är ett vänligt ord eller lite plats i en tidning.
Eller så kanske man bara är lite februaritrött i sitt hjärta.
Jag vet inte, jag gissar bara.
Uppdatering, också bra.
Hej.
Längesedan. Läget?
Nej okej, jag skojar bara, jag försöker inte konversera dig. Låt mig istället berätta hur saker och ting förhåller sig just nu.
I lördags var jag i Sundsvall tre timmar. Två av dem hade jag sällskap av två tredjedelar av Heart-Sick Groans. De var fina. Sedan dess har jag varit frustrerad över bristen på arbetsmöjligheter och i huvudet, samt lite på papper, skrivit en artikel om det som ska få läsaren att bli kär i dem. Det är i alla fall min blygsamma plan.
Sedan dess har jag undvikit parkbänken, hittills med framgång. Vart jag ska ta vägen med mig själv i natt vet jag dock inte riktigt. Känner tydligt att det är nu jag ska lära mig att bli vuxen och PLANERA. Jag som skjutit upp det så bra fram tills nu.
Typiskt.
Nu har jag lite ångest över det där. Och lite för att jag inte vet var Cirkus ligger (det är för övrigt där jag ska förlusta mig med block, penna och Bloc Party ikväll).
Dags att ta reda på det.
Men du, vi hörs.
Längesedan. Läget?
Nej okej, jag skojar bara, jag försöker inte konversera dig. Låt mig istället berätta hur saker och ting förhåller sig just nu.
I lördags var jag i Sundsvall tre timmar. Två av dem hade jag sällskap av två tredjedelar av Heart-Sick Groans. De var fina. Sedan dess har jag varit frustrerad över bristen på arbetsmöjligheter och i huvudet, samt lite på papper, skrivit en artikel om det som ska få läsaren att bli kär i dem. Det är i alla fall min blygsamma plan.
Sedan dess har jag undvikit parkbänken, hittills med framgång. Vart jag ska ta vägen med mig själv i natt vet jag dock inte riktigt. Känner tydligt att det är nu jag ska lära mig att bli vuxen och PLANERA. Jag som skjutit upp det så bra fram tills nu.
Typiskt.
Nu har jag lite ångest över det där. Och lite för att jag inte vet var Cirkus ligger (det är för övrigt där jag ska förlusta mig med block, penna och Bloc Party ikväll).
Dags att ta reda på det.
Men du, vi hörs.
Som du sa, det är dags att dra
Det är natt i Jämtland, jag äter knäckebröd och dricker vatten. Min kväll har bestått av dansdansdans och fulla vänner på Corazon. Jag har inte druckit men det känns som om jag gjort det.
Jonathan Johansson var fint och snällt men kanske inte så nattklubb. Klockan åtta hade det varit fantastiskt. Klockan tolv var det för låg hopp-och-skuttfaktor.
Nej, varför använda värdefull sovtid till att blogga? Nu ska det laddas för morgondagen. Då jävlar.
P.S. Förresten! Det här med sovplats nere i huvudstaden hänger lite löst. Har jag någon anonym bloggroupie som vill låna ut sin soffa är det dags att träda fram nu. Mitt nummer finns på facebook.
Jonathan Johansson var fint och snällt men kanske inte så nattklubb. Klockan åtta hade det varit fantastiskt. Klockan tolv var det för låg hopp-och-skuttfaktor.
Nej, varför använda värdefull sovtid till att blogga? Nu ska det laddas för morgondagen. Då jävlar.
P.S. Förresten! Det här med sovplats nere i huvudstaden hänger lite löst. Har jag någon anonym bloggroupie som vill låna ut sin soffa är det dags att träda fram nu. Mitt nummer finns på facebook.
"You had to be there"-kind of situation
Förresten ska jag ännu mer till söta Siesta!-festivalen sedan de bokat heta Placebo.
Så det så.
Så det så.
City to city again, it never stops stops stops
Åh, resa! Livet! Världen!
Okej, jag ska från ett kallt (men vackert) Jämtland till ett kanske lite mindre kallt Sundsvall till en kanske lite mindre kall huvudstad. Allt inom The Land of the Mellanmjölk. Men ändå. Förutom att jag inte dricker mjölk (äckligt) är det väl inget fel på Sverige.
Huvudsaken är att åka. Och lite Bloc Party.
Jag insåg häromdagen att jag saknar tiden då man såg fram emot en konsert månader i förväg, man planerade exakt vad man skulle ha på sig (jag hade ett par "konserttrosor", med svarta och rosa dödskallar på), man stämde träff med folk från forum, man skrev och ritade över hela sig, man gjorde egna tröjor... Man var helt enkelt mycket mer engagerad (läs: besatt). Det var fint att ha en besatthet, eftersom det var nästan det enda i livet som var fint under högstadiet.
Det är väl så det är. Nu har man annan levnadsmotivation. Till exempel..? Eh okej. Ni kom på mig. Jag är lika beroende av spelningar som alltid. Det är bara det att jag har kortare framförhållning nu. Och fler konserter att dela upp entusiasmen på.
Och jag ritar inte ankare på armarna längre.
Okej, jag ska från ett kallt (men vackert) Jämtland till ett kanske lite mindre kallt Sundsvall till en kanske lite mindre kall huvudstad. Allt inom The Land of the Mellanmjölk. Men ändå. Förutom att jag inte dricker mjölk (äckligt) är det väl inget fel på Sverige.
Huvudsaken är att åka. Och lite Bloc Party.
Jag insåg häromdagen att jag saknar tiden då man såg fram emot en konsert månader i förväg, man planerade exakt vad man skulle ha på sig (jag hade ett par "konserttrosor", med svarta och rosa dödskallar på), man stämde träff med folk från forum, man skrev och ritade över hela sig, man gjorde egna tröjor... Man var helt enkelt mycket mer engagerad (läs: besatt). Det var fint att ha en besatthet, eftersom det var nästan det enda i livet som var fint under högstadiet.
Det är väl så det är. Nu har man annan levnadsmotivation. Till exempel..? Eh okej. Ni kom på mig. Jag är lika beroende av spelningar som alltid. Det är bara det att jag har kortare framförhållning nu. Och fler konserter att dela upp entusiasmen på.
Och jag ritar inte ankare på armarna längre.
Let's fuck!
Sex. Vi bloggar för lite om sex. Det finns mycket att säga. Själv tänker sammanställa en lista på bra musik att ha sex till, någon gång när jag har feeling (för listor, alltså). Mycket Pulp blir det på den. Pulp är sexigt. Fast det kanske man inte tycker om man inte är lite hot for Jarvis Cocker. I wouldn't know.
Sex. Vi pratar så mycket om sex. Hela tiden, faktiskt. När ska vi växa upp och sluta prata om det? Häromveckan fick jag frågan "finns det något som du inte kan koppla till sex?". Klart att det finns. Massor. Kulturhuset i Stockholm är bara inte en av de sakerna. Helt enkelt.
När jag började på Dille vid omogna sexton år kom jag direkt från kristna Småland. Min bekantskapskrets var väldigt helylle och ganska kysk. Sedan! Oj oj. Man blev trött i öronen av allt sexprat. Helst eftersom jag inte ens hade haft sex då. För bövelen! Man hade kunnat bli livrädd för mindre än Rasmus, läskig punkare från Stockholm med piercad läpp, som förevisar sin långa tunga och hävdar "jag är bäst på att slicka fitta!". Helylle-Småland bara "eh, okej".
Sedan blev man härdad och började diskutera fontänorgasmer vid lunchen. Från ena ytterligheten till den andra. Jag säger då det. Ibland kan jag sakna helylligheten.
Det kanske är lika bra att vi inte bloggar om sex.
Sex. Vi pratar så mycket om sex. Hela tiden, faktiskt. När ska vi växa upp och sluta prata om det? Häromveckan fick jag frågan "finns det något som du inte kan koppla till sex?". Klart att det finns. Massor. Kulturhuset i Stockholm är bara inte en av de sakerna. Helt enkelt.
När jag började på Dille vid omogna sexton år kom jag direkt från kristna Småland. Min bekantskapskrets var väldigt helylle och ganska kysk. Sedan! Oj oj. Man blev trött i öronen av allt sexprat. Helst eftersom jag inte ens hade haft sex då. För bövelen! Man hade kunnat bli livrädd för mindre än Rasmus, läskig punkare från Stockholm med piercad läpp, som förevisar sin långa tunga och hävdar "jag är bäst på att slicka fitta!". Helylle-Småland bara "eh, okej".
Sedan blev man härdad och började diskutera fontänorgasmer vid lunchen. Från ena ytterligheten till den andra. Jag säger då det. Ibland kan jag sakna helylligheten.
Det kanske är lika bra att vi inte bloggar om sex.
Topp 5 saker som är bättre än att vara i skolan
1. Gå på konsert. Ibland är det faktiskt helt nödvändigt att uppleva lite livemusik. Det går inte annars. Bra för levnadsmotivationen.
2. Recensera, eller skriva något annat som ska läsas av andra. Lyssna recensionsskivor, skriva, lyssna mer, skriva om, skriva rätt, göra en intervju, skriva en artikel. (Alternativt använda lektionen i Hästkunskap till att skriva ett utkast till en krönika med papper och penna. Också bra.)
3. Åka långt bort. Avstånd ger ett annat perspektiv. Perspektiv är bra. Givande.
4. Umgås med vänner och äta choklad. Det blir man glad av. Ett hedervärt ändamål!
5. Något annat som utvecklar en som person. Skolan gör nämligen inte det. Hej understimulans! Varför ska jag gå på en lektion som lär mig saker jag inte kommer att använda i mitt framtida yrkesliv? Varför ska jag gå på en lektion där eleverna, inklusive jag själv, kan mer än läraren? Varför ska jag avsätta tid för en meningslös lektion när jag har en meningsfull deadline?
Slutsats: Skolan suger och förtjänar låg prioritet.
Förnuftet måste dö.
2. Recensera, eller skriva något annat som ska läsas av andra. Lyssna recensionsskivor, skriva, lyssna mer, skriva om, skriva rätt, göra en intervju, skriva en artikel. (Alternativt använda lektionen i Hästkunskap till att skriva ett utkast till en krönika med papper och penna. Också bra.)
3. Åka långt bort. Avstånd ger ett annat perspektiv. Perspektiv är bra. Givande.
4. Umgås med vänner och äta choklad. Det blir man glad av. Ett hedervärt ändamål!
5. Något annat som utvecklar en som person. Skolan gör nämligen inte det. Hej understimulans! Varför ska jag gå på en lektion som lär mig saker jag inte kommer att använda i mitt framtida yrkesliv? Varför ska jag gå på en lektion där eleverna, inklusive jag själv, kan mer än läraren? Varför ska jag avsätta tid för en meningslös lektion när jag har en meningsfull deadline?
Slutsats: Skolan suger och förtjänar låg prioritet.
Förnuftet måste dö.
Battlefield heroes
På lördag ska jag intervjua Heart-Sick Groans. Jag är redan nervös. Jag tycker ju om dem mycket! Tänk om de inte tycker om mig? Voj voj. Jag måste bli hårdhudad.
Skoningslös.
Det är väl så Lester Bangs säger till den femtonåriga musikjournalistkillen i Almost Famous? "You have to be honest and unmerciful."
Innan lördag måste jag hitta en sovplats i Stockholm från lördag till onsdag (tisdag natt, alltså). Jag jobbar väl på det. Det brukar lösa sig. Ett golv eller en soffa duger utmärkt för mig. Det gäller ju att vara flexibel.
Idag har jag skolkat lite. För att skriva en artikel. Det tycker jag är moraliskt rätt. Imorgon har jag bara en lektion som är Historia. Den kursen känner jag mig någorlunda motiverad till (hade kunnat vara intressant med en bra lärare och behövs för högskoleutbildning), så det blir bra. Resten av dagen ska jag recensera skivor. Och fika på Pause.
Just precis nu lyssnar jag på The Libertines på youtube (Roomies dator, min dog igen, frick!) och försöker komma på vad jag ska fråga Heart-Sick Groans om. Hej och hå. Vill titta på Almost Famous för inspiation.
Men det är nästan för töntigt.
Till och med för mig.
Skoningslös.
Det är väl så Lester Bangs säger till den femtonåriga musikjournalistkillen i Almost Famous? "You have to be honest and unmerciful."
Innan lördag måste jag hitta en sovplats i Stockholm från lördag till onsdag (tisdag natt, alltså). Jag jobbar väl på det. Det brukar lösa sig. Ett golv eller en soffa duger utmärkt för mig. Det gäller ju att vara flexibel.
Idag har jag skolkat lite. För att skriva en artikel. Det tycker jag är moraliskt rätt. Imorgon har jag bara en lektion som är Historia. Den kursen känner jag mig någorlunda motiverad till (hade kunnat vara intressant med en bra lärare och behövs för högskoleutbildning), så det blir bra. Resten av dagen ska jag recensera skivor. Och fika på Pause.
Just precis nu lyssnar jag på The Libertines på youtube (Roomies dator, min dog igen, frick!) och försöker komma på vad jag ska fråga Heart-Sick Groans om. Hej och hå. Vill titta på Almost Famous för inspiation.
Men det är nästan för töntigt.
Till och med för mig.
Och alla bara pratar, "är det sant?" och "jag har hört om dig"
Take it easy, love nothing
Idag har världens bästa ROOMIE II helat min dator. Jag sitter nu och fyller MIN dator med musik från min SKIVSAMLING. Det är helt jävla AWESOME. (Vadå? Jag har inte läst Chuck Klosterman.)
Jag känner att mitt liv är på gång. Det där riktiga livet, alltså. Om det stämmer bör jag bli verklig snart.
Det är stort.
Förresten har jag köpt en ny mobil, men det kanske jag har sagt. Den är FIN. Man kan visst bli LYCKLIG av TEKNIK. I morgon ska jag (och Roomie II) vakna till Lady Gaga. Hah. Det är ju så roligt att vara dryg.
Efter Håkan i lördags kom jag till Fylke. Där var det mansfest (korvkalas). Det shottades tequila och dracks rom. Manligt värre. Det blev nakna överkroppar (och i somliga fall underkroppar) också. Jag säger då det. Pojkar, ack och ve.
Åh, jag ska lägga in bra musik i min iPod! Skakminne är inte det nya svart när allt kommer omkring. Min walkman börjar bli trött.
Japp. Min blogg kommer att vara random ihopsättningar av ord tills jag får så mycket struktur att det räcker både till professionellt och privat bruk. Jag ville bara säga det, så att du slipper undra.
Gulligull på er.
Känn ingen sorg!
Håkan är fin. Han fick mig att gå från riktigt jävla emo till glatt dansande poppare. Jag kände mig som ung igen.
Min plan var att sitta och vara depp i min Joy Division-tisha i ett hörn, recensera och vara bitter. Andra låten var Ramlar och då gick det inte längre. På sommaren är Håkan kalas, men i februari är han fan Prozac.
Recension kommer.
Min plan var att sitta och vara depp i min Joy Division-tisha i ett hörn, recensera och vara bitter. Andra låten var Ramlar och då gick det inte längre. På sommaren är Håkan kalas, men i februari är han fan Prozac.
Recension kommer.
Jag känner mig konstig, mest för att jag är.
Det är nu man inte borde blogga. Min kropp verkar ha gett upp hoppet. Kanske för att jag varit dålig på att förse den med mat. Då går det som det går.
Mycket händer och jag orkar inte riktigt hänga med. Sitter lite darrhänt och försöker peppa Håkan i kväll. Det går sådär.
Jag har en vän (många egentligen, men nu syftar jag på någon speciell) som är hur fantastisk som helst. Borde få medalj och en årsförbrukning av choklad. Och evig lycka såklart.
Nu ska jag avsluta innan jag skriver någonting dumt. Ville bara svamla lite för att undvika att bli stressad för att jag inte bloggat.
Mycket händer och jag orkar inte riktigt hänga med. Sitter lite darrhänt och försöker peppa Håkan i kväll. Det går sådär.
Jag har en vän (många egentligen, men nu syftar jag på någon speciell) som är hur fantastisk som helst. Borde få medalj och en årsförbrukning av choklad. Och evig lycka såklart.
Nu ska jag avsluta innan jag skriver någonting dumt. Ville bara svamla lite för att undvika att bli stressad för att jag inte bloggat.
Synchronised Sinking AB (SS?)
Undrar vad The Lucksmiths skulle säga om jag gjorde ett aktiebolag och döpte det efter en av deras låtar. Skulle de hata eller älska mig? Min svensklärare och mentor (inte officiellt, men på alla andra plan) tyckte att jag skulle se till att jag får betalt för att skriva. Inte bara för de texter som trycks på papper. Man kan ju tjäna pengar på att blogga om sitt liv också, som vi alla vet. Hmpf. Vi får väl se hur det blir med det. Idag tänkte jag göra det gratis.
Idag fick jag skivpaket från Groove! Och det var inte alls länge sedan (eller skriver man ihop det?) jag fick ett senast, så jag är värsta glad. Lite bekymrad för min stressnivå dock. Men man kan göra allt man vill! Jag vill. Så det så.
Det är intressant att bo med en spelnörd. Det första jag gör när jag vaknar är just nu att snyta mig, i vanliga fall att gå till toaletten och utföra diverse morgonbestyr (inget kosmetikarelaterat, jag garanterar). Det första han gör är att sätta på datorn. Sedan äter jag frukost till boom och bam och pang och crash och vrooom. Det är mysigt. På ett alternativt sätt.
Fredag idag! Yes! Skolan göder oss med semlor och ikväll ska jag mysa i Teaterkällaren med gullpop. Efter det ser vi vart natten tar mig. I morgon är det eventet som heter "Love hurts!" på Facebook och som går ut på att skjuta laser på allt som rör sig. Det är meningen att vi ska dissa allt vad gullande är så hårt att det aldrig återhämtar sig.
Jag är en intensiv motståndare till alla stjärtars dag-gullande, men när det gäller mina vänner är jag faktiskt äckligt blödig. Därför kompenserar jag skjutandet med free hug day idag. Egentligen ska man nog krama alla som vill, men jag har inte lagt ner så stor energi på att promota mig som kramare, jag bara anfaller folk jag vill krama. Huruvida detta är gott sportsmannaskap kan diskuteras, men jag tänker inte göra det.
Nu ska jag äta choklad. Plopp med saltlakritsfyllning. Av biologiska skäl.
Idag fick jag skivpaket från Groove! Och det var inte alls länge sedan (eller skriver man ihop det?) jag fick ett senast, så jag är värsta glad. Lite bekymrad för min stressnivå dock. Men man kan göra allt man vill! Jag vill. Så det så.
Det är intressant att bo med en spelnörd. Det första jag gör när jag vaknar är just nu att snyta mig, i vanliga fall att gå till toaletten och utföra diverse morgonbestyr (inget kosmetikarelaterat, jag garanterar). Det första han gör är att sätta på datorn. Sedan äter jag frukost till boom och bam och pang och crash och vrooom. Det är mysigt. På ett alternativt sätt.
Fredag idag! Yes! Skolan göder oss med semlor och ikväll ska jag mysa i Teaterkällaren med gullpop. Efter det ser vi vart natten tar mig. I morgon är det eventet som heter "Love hurts!" på Facebook och som går ut på att skjuta laser på allt som rör sig. Det är meningen att vi ska dissa allt vad gullande är så hårt att det aldrig återhämtar sig.
Jag är en intensiv motståndare till alla stjärtars dag-gullande, men när det gäller mina vänner är jag faktiskt äckligt blödig. Därför kompenserar jag skjutandet med free hug day idag. Egentligen ska man nog krama alla som vill, men jag har inte lagt ner så stor energi på att promota mig som kramare, jag bara anfaller folk jag vill krama. Huruvida detta är gott sportsmannaskap kan diskuteras, men jag tänker inte göra det.
Nu ska jag äta choklad. Plopp med saltlakritsfyllning. Av biologiska skäl.
Säg hej till den digitala generationen.
mrs mcavoy - Joe&Lou säger:
hemma idag, alltså? (jag passade på att läsa din blogg innan jag skrev till dig här på msn, för att checka läget liksom. love internet. socialt värre.)
Anna säger:
haha
Anna säger:
japp
Anna säger:
fint att jag skrev läget innan då, funderade just på hur värdelöst det inlägget var. men tydligen inte. =)
mrs mcavoy - Joe&Lou säger:
nejnej
mrs mcavoy - Joe&Lou säger:
givande. viktigt att ens vänner bloggar
mrs mcavoy - Joe&Lou säger:
speciellt om de bor 90 mil från gislaved
mrs mcavoy - Joe&Lou säger:
det vill säga.. 100 mil från växjö?shit
Så egentligen borde man skriva allt man gör i bloggen? På det viset skulle det bli mycket mindre catching up to do när man sedan ses.
Smart.
Bad girls go to hell
Idag skolkar jag. Igen. Har ont i halsen, äter glass och tänker över mitt liv.
Ville mest bara säga att jag lever, men är för dålig för att vara kreativ precis just nu. Återkommer.
Ville mest bara säga att jag lever, men är för dålig för att vara kreativ precis just nu. Återkommer.
We look so good, we look so good, we look so good together
För att kompensera mitt envisa emobloggande tänkte jag liva upp bloggen med lite bilder. Samtliga tagna av duktiga Melina! Besök hennes hemsida via länken där. Hon tar skitsnygga bilder.
Jag ser pretentiös ut med hörlurar och penna (och ADHD-tisha). 
Hihi. Vi skulle visa vänskap. Jens var entusiastisk, Rasmus var mindre entusiastisk. Min tandrad försöker ta över världen. 
Jag förklarar med bild att man ska vara snäll mot magen. Akta magkatarren!
Rasmus (kittlar mig), jag (garvar), anonym fin vän (hjärtar), Jens (försöker se ut som Tintin?), Millan (lätt obekväm), Emma (gosar). Jag tycker att vi är gulliga.
Som sagt: fotograferat av Melina Svendén.
I'm just not feeling so good.
I går kväll när jag låg och skulle somna tänkte jag, precis som jag brukar, på vilka grejer jag har att göra. Skrivuppdrag och skolan och sådant. Plötsligt kände jag mitt hjärta börja slå mycket fortare och mer tvingat och min mage kändes som ångest. Jag blev livrädd. Har INTE tid, och framförallt absolut ingen lust, med panikångest eller att krypa in i någon slags vägg eller vad det nu är för fel. Jag är inte beredd att välja bort något. Verkligen inte.
I måndags hade jag EVK. Elevvårdskonferens, betyder det. Då pratar man med elever som inte är helt skötsamma. Det går som sagt inte så bra för mig i skolan. Jag finner bara inte motivationen till att lära mig allt om avel och att träna unghästar och om blommor. Hur som helst kändes det inget bra. Delvis för att jag är fast i duktigheten och avskyr att göra dåligt ifrån mig. Delvis för att rektorn nyss varit magsjuk och jag aldrigaldrigaldrig vill sätta av tid för att vara hemma och spy.
Det var innan den ägt rum. Såhär efteråt känns det inget bra på grund av hur mötet gick till. På en EVK ska nämligen eleven, rektorn, mentorn, skolkuratorn och skolsköterskan närvara. Så mycket är säkert. På min närvarade elev, rektor och mentor. De senare hade nämligen bestämt att eftersom kuratorn inte hade tid behövde jag inte henne. Det här är jag inte helt säker på om det är obligatoriskt, men jag föreställde mig att rektorn och mentorn skulle ta kontakt med de andra lärarna för att ta reda på exakt hur illa man ligger till i de olika ämnena och berätta hur man ska åtgärda det. På min tillfrågades jag hur det gick för mig. Hade jag inte tagit upp att jag behöver praktik hade det inte nämnts, för det visste de inte om.
Detta känns inte okej. Skolan som alltid tagit hand om mig som en extra familj har slutat bry sig om mig. Det kanske är straffet för att jag brytt mig mindre om mina studier, det kanske är rätt åt mig, vad vet jag, men helt partiskt måste jag säga att jag tycker att jag förtjänar bättre.
I måndags hade jag EVK. Elevvårdskonferens, betyder det. Då pratar man med elever som inte är helt skötsamma. Det går som sagt inte så bra för mig i skolan. Jag finner bara inte motivationen till att lära mig allt om avel och att träna unghästar och om blommor. Hur som helst kändes det inget bra. Delvis för att jag är fast i duktigheten och avskyr att göra dåligt ifrån mig. Delvis för att rektorn nyss varit magsjuk och jag aldrigaldrigaldrig vill sätta av tid för att vara hemma och spy.
Det var innan den ägt rum. Såhär efteråt känns det inget bra på grund av hur mötet gick till. På en EVK ska nämligen eleven, rektorn, mentorn, skolkuratorn och skolsköterskan närvara. Så mycket är säkert. På min närvarade elev, rektor och mentor. De senare hade nämligen bestämt att eftersom kuratorn inte hade tid behövde jag inte henne. Det här är jag inte helt säker på om det är obligatoriskt, men jag föreställde mig att rektorn och mentorn skulle ta kontakt med de andra lärarna för att ta reda på exakt hur illa man ligger till i de olika ämnena och berätta hur man ska åtgärda det. På min tillfrågades jag hur det gick för mig. Hade jag inte tagit upp att jag behöver praktik hade det inte nämnts, för det visste de inte om.
Detta känns inte okej. Skolan som alltid tagit hand om mig som en extra familj har slutat bry sig om mig. Det kanske är straffet för att jag brytt mig mindre om mina studier, det kanske är rätt åt mig, vad vet jag, men helt partiskt måste jag säga att jag tycker att jag förtjänar bättre.
Oroa dig inte för balrogen, den tar Gandalf hand om.
I väntan på kvalitativa blogginlägg får det duga med det här.
First things first: Jag har fått ackreditering till Bloc Party-konserten! Åh, jag ska recensera så bra att folk trillar av stolar när de läser. Hufvudstaden, här kommer jag. The downside är att mina vänner hatar mig eftersom de behöver betala och inte jag. Beklagligt.
Idag har jag strukturerat mina materiella ägodelar! Jag bor fortfarande nästan enbart i resväskor, men jag har en garderob till kläder, en väska för skivor, en för böcker och en för tidningar. Vad behöver man mer? Okej, jag saknar min dator (snyltar nu på roomie, han kollar ändå på Pimp my ride just nu), det medger jag. Men ändå.
Har dessutom köpt en ny mobil. För första gången med pengar jag tjänat ihop själv. Vuxen nu? Nää, lägg av. Säg inte sådana hemska saker.
Läser just nu Doppler, enligt vissa Erlend Loes bästa roman, och den är verkligen så bra som folk säger. Att hypas kan förstöra mycket. Inte Doppler. En man som överger familjen för att bo i skogen med en älg, liksom, ni hör ju hur underbart det låter. Jag önskar att jag kunde skriva som Erlend Loe.
Och Ronnie Sandahls nya bylinebild är het. Jag har velat säga det ett tag, men inte velat möta den ignorans som jag vet att mina vänner kommer att leverera. De bryr sig inte om Ronnie Sandahl. Därför säger jag det på internet istället. Att ignorera på internet är mycket mer diskret. Jag behöver inte märka att du har slutat läsa vid det här laget.
Svammel har också sin charm. Jodå, det har det visst det. Jo. Jo!
First things first: Jag har fått ackreditering till Bloc Party-konserten! Åh, jag ska recensera så bra att folk trillar av stolar när de läser. Hufvudstaden, här kommer jag. The downside är att mina vänner hatar mig eftersom de behöver betala och inte jag. Beklagligt.
Idag har jag strukturerat mina materiella ägodelar! Jag bor fortfarande nästan enbart i resväskor, men jag har en garderob till kläder, en väska för skivor, en för böcker och en för tidningar. Vad behöver man mer? Okej, jag saknar min dator (snyltar nu på roomie, han kollar ändå på Pimp my ride just nu), det medger jag. Men ändå.
Har dessutom köpt en ny mobil. För första gången med pengar jag tjänat ihop själv. Vuxen nu? Nää, lägg av. Säg inte sådana hemska saker.
Läser just nu Doppler, enligt vissa Erlend Loes bästa roman, och den är verkligen så bra som folk säger. Att hypas kan förstöra mycket. Inte Doppler. En man som överger familjen för att bo i skogen med en älg, liksom, ni hör ju hur underbart det låter. Jag önskar att jag kunde skriva som Erlend Loe.
Och Ronnie Sandahls nya bylinebild är het. Jag har velat säga det ett tag, men inte velat möta den ignorans som jag vet att mina vänner kommer att leverera. De bryr sig inte om Ronnie Sandahl. Därför säger jag det på internet istället. Att ignorera på internet är mycket mer diskret. Jag behöver inte märka att du har slutat läsa vid det här laget.
Svammel har också sin charm. Jodå, det har det visst det. Jo. Jo!
So can I stop squeezing out brats or is it another boy?
Jag är så ond att jag knappt vågar läsa Marcus Birros blogg där han är lycklig över att ha fått en oerhört efterlängtad son. Varför? Jag är rädd att jag ska tvingas inse att barn inte är hemska och att jag också kommer att vilja gå igenom allt det där. "Lyckligare än jag någonsin varit" skriver Birro att han är. Underbart att han är glad.
Men fan också.
Men fan också.
Sometimes it's hard to find that perfect opening line, when you've got too much on your mind.
Okej. Jag förstår att ni inte klarar er utan min blogg, med den allmänna bristen på bloggar och allt (känn ironin please), men ibland är det lite svårt att hinna. I synnerhet när man inte har någon egen dator eftersom så sorgligt har gått bort. För att ni ska kunna sätta er in i min situation lite lättare (och för att jag ska bevisa för mig själv att det inte är så mycket som min mage tror) kommer här en lista på mitt liv.
Groove.
Musiklandet.
Projektarbete.
Skolan (övrigt).
Träning.
Spelningar. (Kan gå in under de olika recensionsjobben, men ändå.)
Kreativ Explosion. (Kanske inte extremt tidsödande, jag erkänner, men ändå.)
Umgås med folk.
Andas. (Kan gå in under att leva i allmänhet, men ändå.)
Ser ni? Det är ingenting. Lägg till "blogga" så blir det i alla fall lite till. Vem försöker jag lura? Jag vill ju ha almanackan fulltecknad med roliga saker. Det är bara det tråkiga som är lite tråkigt. Eh. Typ.
JAG KAN JU BLOGGA BRA EGENTLIGEN. Därför hatar jag när jag skriver bajsinlägg som det här. Mer än vad ni gör, jag lovar, vad jag än gör fel är det jag som hatar det mest. Åtminstone sedan jag fattat felet. Blä, vad emo det där låter.
Hur som helst har jag just intervjuat Claes Nordwall. Han pratade värmländska, berättade att han läser litteraturvetenskap (jag kände genast att han var sympatisk) och gav fina pretentiösa svar helt i min smak. Nu ska det bli en fin artikel. Men först måste jag greja projektarbetet. Eller så kommer jag att bli handlingsförlamad och göra varken eller.
Skulle inte förvåna mig.
Hjärtat gör mig blind
Cami kom nyss förbi min plats i datasalen för att umgås (hon använde exakt de orden).
Så började jag prata om Markus Krunegård. Då gick hon.
Kanske bör jag ta lärdom av detta. Eller så svarar jag på mail från älskade Heart-Sick Groans istället. Iklädd Cheap mondays och randig tröja.
Oh, the humanity, vilken stereotyp poptönt.
Så började jag prata om Markus Krunegård. Då gick hon.
Kanske bör jag ta lärdom av detta. Eller så svarar jag på mail från älskade Heart-Sick Groans istället. Iklädd Cheap mondays och randig tröja.
Oh, the humanity, vilken stereotyp poptönt.
Have no fear, Hästpojken is here.
Hästpojken är inte förra vårens hypade band, nej nej, det är min klasskompis Jens.
Såklart.
Det fattar väl alla.
Jag failar skolan och skriver recensioner och kommer aldrig på något inspirerande att blogga om.
Så jag har lite fear trots att Hästpojken is here. Dåligt.
Därför ska jag hålla käften (tangentbordet) nu och fortsätta recensera.
Kanske skriver något bra någon gång igen. Stay tuned.
Såklart.
Det fattar väl alla.
Jag failar skolan och skriver recensioner och kommer aldrig på något inspirerande att blogga om.
Så jag har lite fear trots att Hästpojken is here. Dåligt.
Därför ska jag hålla käften (tangentbordet) nu och fortsätta recensera.
Kanske skriver något bra någon gång igen. Stay tuned.
Smoke some fags and play some pool, pretend you never went to school
Ibland blir man väldigt less på Dille Gård naturbruksgymnasium.
Till exempel när vår skoltid går till ett flummigt temaarbete.
Till exempel när ingen vet riktigt varför vi gör det här temaarbetet.
Till exempel när alla lärare säger olika saker och ingen förstår.
Till exempel när vi måste gräva fram den information vi borde få på ett jävla silverfat.
Till exempel när schemat ändras, eller inte gäller alls, och vi förväntas vara helt okej med det.
Till exempel när villkor för att få betyg i kurser inte framgår.
Kanske framför allt när man inte har tid med det man vill för att man behöver reda ut vad man egentligen ska lära sig. När värdefull recensionstid går åt till att lyssna på urtuggat tugg om temat ("Hälsa och livsstil", för övrigt) eller kor eller unghästar eller något annat helt irrelevant. När man har kommit på att tvåhundra timmar Hästens utbildning inte kommer att betyda någonting alls för ens framtid. De sistnämnda grejerna är mitt eget fel, jag vet, och tyvärr ingenting jag kan beskylla skolan för. (Och ja, rektor läser, hej rektorn.) Men det får mig inte att bli muntrare på Dille.
Sammantaget är jag inte helt glad på skolan idag. Det kändes som måndag. Efter lunch kände vi oss väldigt less, jag, Millan och Tora. Väldigt less och med ett abnormt chokladbehov. Så vi tog bilen till macken i Lugnvik. När vi nästan var framme började finaste radiostationen P3 spela Detektivbyråns remix av Jag är en vampyr. Utanför macken sitter vi i bilen med dörrarna öppna och radion på högt högt och vrålar "HEEELA VÄRLDENS HUNGER SAMLAD I MIG". Tanter blev rädda. Dillebarn goes popraggare. Det var terapeutiskt.
Sedan köpte vi godis och åkte tillbaka till skolan.
Det känns bättre nu.
Till exempel när vår skoltid går till ett flummigt temaarbete.
Till exempel när ingen vet riktigt varför vi gör det här temaarbetet.
Till exempel när alla lärare säger olika saker och ingen förstår.
Till exempel när vi måste gräva fram den information vi borde få på ett jävla silverfat.
Till exempel när schemat ändras, eller inte gäller alls, och vi förväntas vara helt okej med det.
Till exempel när villkor för att få betyg i kurser inte framgår.
Kanske framför allt när man inte har tid med det man vill för att man behöver reda ut vad man egentligen ska lära sig. När värdefull recensionstid går åt till att lyssna på urtuggat tugg om temat ("Hälsa och livsstil", för övrigt) eller kor eller unghästar eller något annat helt irrelevant. När man har kommit på att tvåhundra timmar Hästens utbildning inte kommer att betyda någonting alls för ens framtid. De sistnämnda grejerna är mitt eget fel, jag vet, och tyvärr ingenting jag kan beskylla skolan för. (Och ja, rektor läser, hej rektorn.) Men det får mig inte att bli muntrare på Dille.
Sammantaget är jag inte helt glad på skolan idag. Det kändes som måndag. Efter lunch kände vi oss väldigt less, jag, Millan och Tora. Väldigt less och med ett abnormt chokladbehov. Så vi tog bilen till macken i Lugnvik. När vi nästan var framme började finaste radiostationen P3 spela Detektivbyråns remix av Jag är en vampyr. Utanför macken sitter vi i bilen med dörrarna öppna och radion på högt högt och vrålar "HEEELA VÄRLDENS HUNGER SAMLAD I MIG". Tanter blev rädda. Dillebarn goes popraggare. Det var terapeutiskt.
Sedan köpte vi godis och åkte tillbaka till skolan.
Det känns bättre nu.
Bittert men svängigt.
Idag såg jag gatlyktorna slockna. Det snöade. Det var fortfarande morgongrått ljus. Det var nästan mörkt, men gatlyktorna slocknade.
Idag har jag det svåra valet mellan att tvätta (eftersom jag inte har några rena kläder kvar) eller att gå och se Ale Möller band (eftersom det säkert blir kul). Dessvärre måste jag nog tvätta. Imorgon ska jag ju på Hello Saferide och recensera och då måste jag se anständig ut. Jag är för pretto för att inte vara fåfäng.
Skolan är i vägen för mitt riktiga liv. Jävla projektarbete och temaarbete och fucking jävla hästämnen! Kunde jag inte fått läsa Svenska C och sådant istället? Eller ägna min tid åt recensioner och artiklar, som jag borde. Hittade förresten en grupp på facebook som hette "Journalister och annat löst mediefolk". Funderade på att gå med, men insåg att jag är så extremt löst mediefolk att jag nog bör vänta lite. På en utbildning till exempel.
Mina kategorier är så flummigt uppdelade att man nästan kan välja på random. Det är också en grej med min blogg som gör den spännande.
Den här morgonen har jag den här fina poplåten i huvudet. Jonna Lee - My high.
Gula strumpbrallor är för övrigt grejen.
Idag har jag det svåra valet mellan att tvätta (eftersom jag inte har några rena kläder kvar) eller att gå och se Ale Möller band (eftersom det säkert blir kul). Dessvärre måste jag nog tvätta. Imorgon ska jag ju på Hello Saferide och recensera och då måste jag se anständig ut. Jag är för pretto för att inte vara fåfäng.
Skolan är i vägen för mitt riktiga liv. Jävla projektarbete och temaarbete och fucking jävla hästämnen! Kunde jag inte fått läsa Svenska C och sådant istället? Eller ägna min tid åt recensioner och artiklar, som jag borde. Hittade förresten en grupp på facebook som hette "Journalister och annat löst mediefolk". Funderade på att gå med, men insåg att jag är så extremt löst mediefolk att jag nog bör vänta lite. På en utbildning till exempel.
Mina kategorier är så flummigt uppdelade att man nästan kan välja på random. Det är också en grej med min blogg som gör den spännande.
Den här morgonen har jag den här fina poplåten i huvudet. Jonna Lee - My high.
Gula strumpbrallor är för övrigt grejen.
Hell yes
I protest mot grubbligt emobloggande:
Emmaboda bokar fler och fler superfina band! bob hund, Detektivbyrån... Need I say more?
Nya Jonna Lee är tokbra.
Skivsläpp att peppa: Vincent Vicious, Simon Norrsveden.
Man måste älska Komas Mida.
HELL YES.
Emmaboda bokar fler och fler superfina band! bob hund, Detektivbyrån... Need I say more?
Nya Jonna Lee är tokbra.
Skivsläpp att peppa: Vincent Vicious, Simon Norrsveden.
Man måste älska Komas Mida.
HELL YES.
Dance and drink and screw - oh! - because there's nothing else to doo-ooh-ooh...
Skolan är ivägen just nu.
Jag skolkar för att hinna skriva recensioner. När jag egentligen borde vara på Dille och lära mig om hästar sitter jag och lyssnar på vad som i pressbiografin påstås vara "Sundsvalls indiepoppare med stort I". (Pha. När det kommer till Sundsvall är det Heart-Sick Groans som gäller.)
Det är dåligt att skolka, det har jag vetat sedan innan jag gjorde det första gången någon gång under högstadiet för att istället sitta i biblioteket, läsa och glömma världen. Nu är situationen helt annorlunda. Jag behöver göra det här för att såsmåningom kuna göra det jag vill göra på heltid.
Här skulle man kunna påpeka att det behöver jag ett slutbetyg till också. Good point. Jag har tänkt kirra det. Jodå. Ska göra högskoleprov (kommer döda mina illusioner om min egen allmänbildning, men ändå) och annat konstruktivt dessutom. Mitt liv kommer att lösa sig. Jag klarar skolan och mina fritidsjobb och mina vänner och mina andra aktiviteter. Jodå.
Bara inte idag. Idag stannar jag hemma, lyssnar på recensionsplattor och dunkar bultbräda.
P.S. Rubriken har ingenting med det här att göra. Jag tyckte bara att det var en bra rubrik. Pulp - Common people. D.S.
Jag skolkar för att hinna skriva recensioner. När jag egentligen borde vara på Dille och lära mig om hästar sitter jag och lyssnar på vad som i pressbiografin påstås vara "Sundsvalls indiepoppare med stort I". (Pha. När det kommer till Sundsvall är det Heart-Sick Groans som gäller.)
Det är dåligt att skolka, det har jag vetat sedan innan jag gjorde det första gången någon gång under högstadiet för att istället sitta i biblioteket, läsa och glömma världen. Nu är situationen helt annorlunda. Jag behöver göra det här för att såsmåningom kuna göra det jag vill göra på heltid.
Här skulle man kunna påpeka att det behöver jag ett slutbetyg till också. Good point. Jag har tänkt kirra det. Jodå. Ska göra högskoleprov (kommer döda mina illusioner om min egen allmänbildning, men ändå) och annat konstruktivt dessutom. Mitt liv kommer att lösa sig. Jag klarar skolan och mina fritidsjobb och mina vänner och mina andra aktiviteter. Jodå.
Bara inte idag. Idag stannar jag hemma, lyssnar på recensionsplattor och dunkar bultbräda.
P.S. Rubriken har ingenting med det här att göra. Jag tyckte bara att det var en bra rubrik. Pulp - Common people. D.S.
Aha.
Har nu gjort slag i saken och köpt en bultbräda. Jag gillar den. Det står "Go ahead, hit me" på kartongen.
Har dessutom fått veta vad cesiumatomer håller på med. Det verkar jobbigt.
Nu ska jag recensera. Återkommer när jag vet mer.
Har dessutom fått veta vad cesiumatomer håller på med. Det verkar jobbigt.
Nu ska jag recensera. Återkommer när jag vet mer.
Men det är ingenting emot vad cesiumatomerna håller på med
Jag har ingen aning om vad cesiumatomer är eller håller på med. Faktiskt så har jag knappt någon aning om några atomer alls. Däremot anar jag att jag är typiskt vinterförvirrad och dessutom deadlinestressad. Det sistnämnda är helt lovely på ett väldigt speciellt sätt.
Vinterförvirring: Livet, kärleken, framtiden, det klassika ni vet. Jag smsade Nyköping igår. Ni som hängt med i alla bloggmeter jag skrivit om honom vet hur destruktivt det skulle kunna vara. Det var det inte. Tror jag. Det var bara något jag fick för mig. Jag som tog energi och raderade hans nummer i juni, nu skickade jag efter det från 118 118. Han hade uppenbarligen kvar mitt. Jag skrev inte vem jag var. Frågade om han skulle på P&L. Det skulle han inte. Kändes "jaha". Vet inte varför jag undrade. Borde ta reda på det.
Deadlinestress: Fyra album och två EP:s tills på fredag. (Liverecension på fredag.) Ett av albumen ska lyssnas till via internet. Länkjäveln fungerar inte. Dö. Måste hinna skriva bra. Viktigast, viktigare än allt. Jag är för kär i mitt så kallade gratisjobb. Inte bra. Det är det jag är känslomässigt bunden vid. Känslomässigt bunden är det jag minst av allt i hela världen vill vara. Jag vill vara osårbar och odödlig och att ingenting ska betyda någonting.
Det är mycket som måste grubblas på just nu. På morgonen vaknar jag med många tankar redan igång i huvudet. Det finns en viss risk för att det här blir värsta emobloggen ett tag. Fast det blir antagligen bättre än förra februari, det ska jag se till.
Jag läser nu om naiv. super. av Erlend Loe. Därför ska jag köpa en bultbräda. Huvudpersonen i den boken blir hjälpt av att dunka bultbräda, det kanske jag också blir. Måste ordna mina tankar och mitt liv. Att ta efter människor i böcker kanske är att gå till överdrift dock. Det gjorde jag jämt när jag var liten. Att läsa är det (nästan enda?) som inspirerar mig. Ska jag skriva mycket måste jag läsa mycket, annars fungerar jag inte. Men ändå. Har jag ingen lösning kan jag väl prova någon annans, den kan mycket väl fungera, det vet man aldrig.
Nu lyssnar jag på kommande Jonna Lee-plattan. Det känns fint. Jag tänker ofta på Jonna. Intervjuade henne när jag var hos Groove i Göteborg, och hon var en väldigt fin människa. Ärlig och rastlös i själen. Mötet med henne gjorde intryck och avtryck på mig. Jag såg mig själv i henne, vilket onekligen kändes bra att kunna göra. Hon får mig att tänka på Conor Oberst också. Conor, Jonna och jag? Hm.
Jag har länge tänkt att jag ska skriva en fin kärleksförklaring till Heart-Sick Groans men jag finner mig aldrig i stånd att göra det. Däremot tänker jag ofta på dem, nynnar deras låtar och tänker att de är bedårande.
Förresten oroar jag mig för Svensk Pop-arret. Antagligen mest för att jag ändå är igång och stressar för saker.
Men det är som sagt INGENTING mot vad cesiumatomerna håller på med.
Vinterförvirring: Livet, kärleken, framtiden, det klassika ni vet. Jag smsade Nyköping igår. Ni som hängt med i alla bloggmeter jag skrivit om honom vet hur destruktivt det skulle kunna vara. Det var det inte. Tror jag. Det var bara något jag fick för mig. Jag som tog energi och raderade hans nummer i juni, nu skickade jag efter det från 118 118. Han hade uppenbarligen kvar mitt. Jag skrev inte vem jag var. Frågade om han skulle på P&L. Det skulle han inte. Kändes "jaha". Vet inte varför jag undrade. Borde ta reda på det.
Deadlinestress: Fyra album och två EP:s tills på fredag. (Liverecension på fredag.) Ett av albumen ska lyssnas till via internet. Länkjäveln fungerar inte. Dö. Måste hinna skriva bra. Viktigast, viktigare än allt. Jag är för kär i mitt så kallade gratisjobb. Inte bra. Det är det jag är känslomässigt bunden vid. Känslomässigt bunden är det jag minst av allt i hela världen vill vara. Jag vill vara osårbar och odödlig och att ingenting ska betyda någonting.
Det är mycket som måste grubblas på just nu. På morgonen vaknar jag med många tankar redan igång i huvudet. Det finns en viss risk för att det här blir värsta emobloggen ett tag. Fast det blir antagligen bättre än förra februari, det ska jag se till.
Jag läser nu om naiv. super. av Erlend Loe. Därför ska jag köpa en bultbräda. Huvudpersonen i den boken blir hjälpt av att dunka bultbräda, det kanske jag också blir. Måste ordna mina tankar och mitt liv. Att ta efter människor i böcker kanske är att gå till överdrift dock. Det gjorde jag jämt när jag var liten. Att läsa är det (nästan enda?) som inspirerar mig. Ska jag skriva mycket måste jag läsa mycket, annars fungerar jag inte. Men ändå. Har jag ingen lösning kan jag väl prova någon annans, den kan mycket väl fungera, det vet man aldrig.
Nu lyssnar jag på kommande Jonna Lee-plattan. Det känns fint. Jag tänker ofta på Jonna. Intervjuade henne när jag var hos Groove i Göteborg, och hon var en väldigt fin människa. Ärlig och rastlös i själen. Mötet med henne gjorde intryck och avtryck på mig. Jag såg mig själv i henne, vilket onekligen kändes bra att kunna göra. Hon får mig att tänka på Conor Oberst också. Conor, Jonna och jag? Hm.
Jag har länge tänkt att jag ska skriva en fin kärleksförklaring till Heart-Sick Groans men jag finner mig aldrig i stånd att göra det. Däremot tänker jag ofta på dem, nynnar deras låtar och tänker att de är bedårande.
Förresten oroar jag mig för Svensk Pop-arret. Antagligen mest för att jag ändå är igång och stressar för saker.
Men det är som sagt INGENTING mot vad cesiumatomerna håller på med.
You're standing far too near, how the hell did you get here? Semi-naked in somebody else's room.
Saker jag insett de senaste dagarna:
Slampighet behöver regler och riktlinjer för att fungera, annars uppstår missförstånd och onödigheter.
Jag kan inte vara rädd för att binda mig längre, för att utbilda sig till ett yrke är också att binda sig.
Någon gång måste jag grubbla igenom det jag grubblar på att grubbla på.
Man väljer inte vilka man älskar, men som tur är är det ganska få.
Folk kommer inte dissa mig bara för att jag är lite töntig, de som umgås med mig gör det ju faktiskt av en anledning.
Jag saknar Mattis.
Tio år av lycka och tio år av bajs är bättre än tjugo år av tristess.
Impulser är fint, men Östersund är finare.
Och rårakor är gott.
Slampighet behöver regler och riktlinjer för att fungera, annars uppstår missförstånd och onödigheter.
Jag kan inte vara rädd för att binda mig längre, för att utbilda sig till ett yrke är också att binda sig.
Någon gång måste jag grubbla igenom det jag grubblar på att grubbla på.
Man väljer inte vilka man älskar, men som tur är är det ganska få.
Folk kommer inte dissa mig bara för att jag är lite töntig, de som umgås med mig gör det ju faktiskt av en anledning.
Jag saknar Mattis.
Tio år av lycka och tio år av bajs är bättre än tjugo år av tristess.
Impulser är fint, men Östersund är finare.
Och rårakor är gott.
