Annas blogg

Jag kanske borde bekymra mig över att jag tappar bloggkvalitet och bloggläsare varje dag (i synnerhet de som jag inte bloggar alls). Men det känns sekundärt i jämförelse med det faktum att min kropp kajkar ihop och strejkar. Jag har inte varit i skolan sedan förra tisdagen. Snart en vecka sedan, alltså.

Värst var det i fredags. Jag tog mig upp, mådde lite illa som vanligt men åt knäckebröd till frukost och tänkte inte mer på det. Fortsatte må illa men inte så att det inte gick att stå ut med. Hade bestämt fika med Anki senare, och behövde handla linjal till högskoleprovet, så jag åkte in till stan. Var lite stressad och tänkte att jag nog behövde äta något men hann inte innan jag skulle fika med Anki.

Jag hann köpa te och sätta mig. Sedan började jag må ännu sämre, typ put a gun to my head and paint the walls with my brains-dåligt, och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Jag brukar äta gurka när jag mår dåligt, så jag fick någon yr tanke om att jag skulle gå och köpa gurka. Alltså gick jag ut från Pause (ett ganska fint fik för övrigt, dit man itne går i mjukisbrallor direkt) och mot Domus.
Jag hann inte långt förrän jag insåg att det inte skulle fungera.

Då var jag bredvid en busshållplats. Framåt fanns massa människor och stadsbussar, bakåt var inget alternativ, till höger fanns en väg där det körde en massa bussar och till vänster låg en trappa upp mot busstorget. Jag valde trappan och hann halvvägs upp. Att spy är bland det absolut räddaste jag är för. Jag ville helst av allt dö just då. Näst helst av allt ville jag undvika att träffa mina skor eller mitt hår.

Sedan gick jag och köpte gurka. Försökte att inte trilla ihop i en skakande hög när jag stod i kassakön. Det lyckades. Gick tillbaka till stackars Anki på Pause. Lyckades dricka lite vatten innan jag gick på toa och hörde Per Gessles gnäll på tv:n inne på toan (som sagt, Pause är ganska flashigt). Sedan spydde jag i handfatet. Hör att någon rycker i dörren, men bryr mig inte om det, är ju ganska upptagen liksom. Så när jag är i slutet, och som värst ansatt av kramper och ångest och magsaft, öppnade någon dörren!

Har sällan känt mig så ynklig. På akuten sade de att jag skulle ringa Sjukvårdsupplysningen. På Sjukvårdsupplysningen sade de att jag skulle ringa Krokom. I Krokom sade de att jag skulle äta Omeprazol. Tack, men why don't you tell me something I don't know?

Okej, nu kan jag inte klandra er om ni slutar läsa min blogg, jag skriver trots allt om hur jag spyr. Men det är helt enkelt såpass traumatiskt att det behövs bearbetas i text. För övrigt gjorde det att jag inte var helt i form för högskoleprovet i lördags. Var nervös och yr och mådde illa och kunde inte koncentrera mig. Ack och ve.

Idag känner jag mest bara att det snurrar i min skalle och att jag vill åka hem eftersom jag ändå inte klarar av att ta mig till skolan när jag mår såhär sjukt jävla konstigt.

Nu skulle man lätt kunna tro att mitt liv suger. Men det gör det inte. En del av livet är nämligen ganska "låt mig komma in, jag vill bli din". Och det är ju inte helt fel.

Förlåt kära Drowners för att jag inte orkade anta utmaningen. Jag har i alla fall gjort framsteg inom Lyssna på Suede/Lyssna på Krunegård-dealen. I'll get back to you on that.

Det var mest bara det jag skulle säga. Egentligen.

Jag kanske åker till Småland nästa vecka. Om det går att ordna med skola och sådant. Skolan jag som det är nu inte kommer iväg till eftersom min kropp är helt anti allt. Dåligt. Jag vill hoppa på ett tåg söderut. När jag komit söderut vill jag sätta mig vid mammas dator och skriva alla grejer som flyger runt i huvudet. Kanske gå en eller annan promenad i vårsolen. Åka in till Gislaved och krama lite på Smålandsvännerna. Men framför allt ta det lugnt. Andas, vila, orka med. 

Vi får se. Slutbetyg vs. dräglig hälsa. Vem vinner? Misa inte den spännande fortsättningen.

Jag är precis tillräckligt pretentiös, och knasig, för att skriva saker som "ur ett indieglobalt perspektiv" i en recension. Något roligt ska man ju ha, inte sant?

Å andra sidan är det faktiskt vår snart. Solen har börjat värma och smälta bort snödecimetrarna. I helgen såg man torr asfalt och flera grässtrån, till och med. Det har jag orkat notera, så uppenbarligen finns det hopp om livet.

Jag är så trött. All ork har försvunnit ur denna kropp. Jag vill göra allt, skriva bra inlämningsuppgifter i skolan, recensera de skivor jag har liggande, förbereda mig för högskoleprovet på lördag, skriva ner vissa bra meingar som blev till i mitt huvud idag på bussen, vara en rolig och bra vän som man inte tröttnar på, och vara framåt och påhittig och social och skapa nya arbetstillfällen och kontakter.

Men jag orkar ingenting av det här. Det enda jag duger till just nu är att bära pyjamasbrallor och äta choklad och gurka. Mitt huvud snurrar. Min mage låter mig inte vara lugn. Och jag är nervös. Jämt.

Man skulle vara kreativ och positiv och alla superlativ, men då blir man väl fiktiv på kuppen. Vilket säkert skulle vara ett underbart liv. Men det orkar jag inte fixa. Jag vill bara sova. Helst i hundra år. Livet blir säkert mer av en saga efter det.

En rolig sak med att bo med en spelnörd är att man får säga saker som "sluta skjuta, vi måste åka till skolan".
En tråkig sak är när spelnörden i fråga äter makrill på burk och inte diskar burk och tallrik.
Fisk luktar.

Den som hittar Hästpojken-kopplingen i det här har antagligen lyssnat för mycket på dem. Den är lite långsökt, men utan den hade texten blivit helt annorlunda. Jag lovar.

Att tycka om folk är så jävla lite indie. Jag menar, att bry sig om vad någon annan tycker om en är motsatsen till självständigt.

Med detta som grund vill jag döpa om min fear of commitment till I must be indie-komplex. Det klingar lite bättre i mina öron. Och så behöver det inte innehålla ordet commitment. För på det planet är jag som Chandler (även om jag annars är Phoebe). Jag citerar: "All of a sudden we were this couple, and this alarm started to go off in my head. You know - run for your life! Get out of the building!"

Men. Jag citerar vidare: "I want to go through the tunnel, to the other side!".
Och jag hoppar faktiskt visst runt när jag går på spelningar.



P.S. Låten hade inte så mycket med inlägget att göra. Den är bara väldigt älskvärd. När det gäller låtar har jag nästan inga problem med åtagande. Bara när det gäller pinsamma låtar. Som inte är indie... Eh. Glöm det. Lyssna på Thom och pojkarna istället. D.S.

Alltså, jag sitter i datasalen och msnar i godan ro och så kommer rektorn med ett studiebesök och frågar vad vi gör. Jag tänker snabbt "jag kan ju inte säga att jag bara hänger på msn, måste säga någonting bra, vad ska jag säga?". Så jag säger vad?

-Jag bloggar!

Nu måste jag alltså blogga. Rektorn svarade nämligen "jaha, då får jag läsa det ikväll!". Hon såg nöjd ut. Självklart, det skulle jag också vara om jag läste min blogg (Anna goes fejkad kaxighet).

Apropå fejkad kaxighet så verkar det som om jag inte behöver vara orolig för framtiden. Gary sade bara "javisst, hör av dig bara" när jag bad om en paus på 80 dagar. Musiklandet har jag inte fått svar från än. Men det verkar som att jag inte behöver begrava min karriär än på ett tag. Underbart.

Facebook har ändrat på sig. Statusraden har bytt identitet. Förut skulle man bara fortsätta på "Anna is". Nu däremot ska man besvara den jobbiga frågan "What's on your mind?". Jag känner inte att alla mina Facebookvänner (som i ärlighetens namn inte är så jävla många) behöver deta det. Varför skulle de då läsa min blogg, liksom?

Sådär. Ett inlägg, fix och färdigt. Åh vad livet är enkelt.

Jag kan just ha pajat min framtid. Skjutit den i huvudet och målat väggen med dess hjärnsubstans.
Eller så har jag räddat mig själv från utbrändhet, samt gett mitt slutbetyg högre chanser att få en dräglig tillvaro.

Allt är som bekant relaivt.
Och allt jag vet är att det gör mig jävligt nervös.

Hallå, har ni läst Nick Hornbys Fallhöjd? Den handlar om fyra pers som träffas när de tänker hoppa från samma hustak. Bra bok, för övrigt. I alla fall. En av självmördarna heter JJ och en av anledningarna till att han inte vill fortsätta andas är att hans band misslyckats.

Det är här det börjar bli intressant. För vad heter hans band? Big Yellow. Det berättas att de först hette Big Pink, efter The Band-albumet, men de bytte färg eftersom folk trodde att de var gay.

Så kollar jag förtstrött igenom bandsläpp till Way Out West, och vad ser jag? Att bandet The Big Pink ska göra en klubbspelning.
Och så hänger vi alla ihop, i livets stora cirkel. 

Okej.

Att läsa min recension av Anna Ternheim-konserten som nu äntligen är uppe på Grooves hemsida får mig att tänka att jag behöver ett yrke som förblir opåverkat av prestationsångest. Eller kanske ett som inte kan förorsaka någon sådan.

Typ...

Eh.

Nej, jag vet inte, vad man än ska jobba med måste man kunna någonting.

Fuck.

Vet ni förresten? Timo Räisänen gillar Pulp. För varför skulle annars Love will turn you around påminna så mycket om Like a friend? Haha. Jag får mindre och mindre respekt för hybris-Timo, men mer och mer för the wonder that is Jarvis.

Förresten är den enda gulligulliga kärlekslåt som går att lyssna på hur bitter man än är Just like heaven med The Cure. Läste NME igår på bibblan, och NME awards utnämnde The Cure till Godlike Geniuses. Jag har inget att tillägga.

Och en sak utöver Pulp och de andra som får mig att önska att jag växte upp under nittiotalet är Popsicle.
Over and out.

Så, att gilla musik är inte så enkelt som det kan verka.

Mitt största problem är att jag diggar Hot 'n' cold. Katy Perry! Skjut den olydiga popparen nu! Såg videon på MTV i morse. Den innehåller, inte så värst diskret, reklam för något klädmärke. Produkt produkt produkt! Inte okej. Alls. Men... Den är catchy. Det har jag redan bloggat om.

Det är inte heller helt okomplicerat att tycka om band som Coldplay och The Killers. Det kan ju verka okej. Men det är det inte. Det är de alldeles för populära för. Som recensent är det okej att älska den nya fräscha hypen (typ Glasvegas, som för övrigt kombinerar Coldplays arenakåthet med Broder Danielsk svärta och kommer undan med det på grund av den vackra Glasgow-dialekten). Att digga ett etablerat band med några plattor i bakfickan är däremot inte försvarbart. Allra helst ska man vara först med att gilla den nya fräscha hypen, också. Superfräscht.

En annan spännande sak är det här med lugna låtar. Min roomie är totalt intolerant mot allt som går det minsta långsamt. Om han inte kommit på själv att det är en bra låt förstås, då är det okej. Han brukar hånle åt allt som är det minsta snällt. Det ska gå fort, och helst innehålla gitarronani hårt och länge, för att det ska vara okej att uppskatta. Alltså spelar jag aldrig snälla låtar jag tycker om när han är i närheten.

Jag ogillar att låtar jag gillar bli dissade. Det är lite som att bli dissad själv. Därför är det också jobbigt att lyssna på band som inte är riktigt coola. Det märks att man inte är riktigt cool själv. Och att digga en låt som är en plastprodukt, ja, det kan bara betyda att man är en plastprodukt? Ska man i så fall sluta sig till att min roomie inte är snäll? Min roomie kanske bara är bättre än jag på att inte gilla musik som inte låter ball. Då är bara frågan... Vem av oss är losern? 

Cajsa.

Precis när jag skulle börja skriva det här sentimentala kommer sakna dig-inlägget så kommer Cajsa in i datasalen och sätter sig bakom mig. Man borde ju umgås de få timmar som är kvar, men... Dels vet jag inte vad jag ska säga, och dels är hon upptagen av andra och viktigare saker.

Cajsa. Du kom till Dille en bit in i terminen, men tog genast en självklar plats och knöt vänskapsband fortare än jag knyter mina Converse när jag har bråttom. Det var som om vi behövde dig, vi hade bara inte förstått det förrän du kom in i våra liv. Hur lite muffins och hallongrottor vi hade ätit utan dig! Hur lite vi hade vetat om lebbsex! Hur lite hade vi tänkt på miljön! Hur mycket mer ointressanta våra diskussioner hade varit.

Alla nätter vi skavde i samma säng och improviserade trygghet. Vi kunde hantera varandras ångest, men inte vår egen. Du brukade vara den enda som kunde rätta min grammatik. Och ordvitsar! Jag tror att det var skratt åt ordvitsar som fick mig att förstå att vi skulle bli vänner. Eller vår gemensamma böjelse för att skriva listor, kanske. En gång skrev du en vänskapskärlekslapp till mig och lade i min ridhjälm, adresserad "Äna Banäna".

Det var en tid. Den är slut nu. Men jag är på riktigt glad för din skull. Jag hade gjort detsamma om jag var i dina kläder. Det kommer att bli bra för dig, min vän.
Och det är allt som betyder.

När jag hade fetingångesten Herbert över min liverecension av Anna Ternheim såg min statusrad på Facebook ut såhär: "Anna har skrivångest. Hur skriver man en text som ingenting är värd, men som måste bli skitbra?"

Nästa gång jag loggade in hade Andreas Häggström (grundare av Panda, allmänt ball journalist och såvitt jag kan förstå en sympatisk människa) skrivit ett svar i Facebookchatten.
"Man skriver en text man själv vill läsa. Igen. Och igen. Och igen."

Det är ju fantastiskt bra! Jag har ett nytt mantra. Att skriva en text man själv vill läsa behöver inte ställa så enorma krav på texten i fråga. Jag menar, det är alltid mest tillfredsställande om texten är snygg stilmässigt och så vidare, men får jag den information jag vill ha framförd med korrekt grammatik och läsvänlig meningsbyggnad är jag trots allt rätt nöjd. Alltså behöver jag inte vara briljant hela tiden. Det är en börda som lättar! 

Mitt förra mantra var "skriv som det ska vara". Det sade Gary när jag var asplövsrädd praktikant på Groove och skulle börja recensera. Det är också bra. I synnerhet om man som jag gärna krånglar till saker. Skriv som det ska vara, helt enkelt.

Att det enda jag kan är att skriva behöver inte betyda att jag kan det. Däremot kan jag läsa. Alltså vet jag hur det ska vara. Alltså vet jag vad jag vill läsa. Alltså vet jag vad jag vill skriva. Det är bara att skriva. Det jag vill läsa. Som det ska vara.
Igen.

Alltså Dille. Varför, varför, varför? Hur svårt kan det vara att skriva på ett schema vilken KURS lektionen ingår i? Bara så att man slipper missförstånd, liksom? Enligt den information jag fått, från LÄRARE (som ska VETA), är jag ledig hela dagen idag. Jag blir glad och tänker att jag ska hinna jobba en massa, så jag åker till skolan i alla fall.

DÅ får jag veta att jag ska ha lektion. Jag blir så ARG. Alltså skolkar jag och jobbar ändå. Det var såhääär, visar mellan tumme och pekfinger, nära att jag stannade hemma och sov. Att plugga och recensera är bättre än att sova. Jag gör rätt. Skolan har gjort fel. Inte mitt problem. Jag har sagt det förut (igår) och nu säger jag det igen:

FUCK 'EM.

Det är SÅ glamouröst att recensera skivor. Man får ha åsikter om sin post. Ibland trycks dessa åsikter dessutom på papper och blir lästa. Oh my!

Ja, jag fick ett nytt paket från Groove idag. Blev just precis nu klar med sista plattan från förra paketet. Vanligtvis innehåller ett paket fyra eller fem plattor. Detta? SJU. Utöver de sju plattor jag har från Musiklandet. Utöver artikeln om HSG som jag skriver ett par ord på då och då när jag hinner. Utöver skolhelvetet.

Eh, alltså, jag älskar att skriva om musik och det är det bästa jag vet i hela världen att jag får göra det, men det här känns lite... Mycket.
Om jag ändå kunde göra det här på heltid varje dag och få betalt för det och kunna leva på det. Jag tror att det är dit jag är på väg. Men det finns hästbajs att skyffla i alla branscher, om än inte bokstavligt talat. Det är bara att skyffla på och tänka på att man en dag kommer att skriva briljanta saker mest hela tiden. Skriva om posten och vara glad.

Nu ska jag daska Timo Räisänen.

Igår teade jag med en pojke som hade Jarvis Cocker på sin vägg och använde ord som "indiebibel". Om ni känner mig förstår ni att det var bra. Om ni inte känner mig är jag seriöst impad över att ni läser det här.

Sedan åkte jag till mina vänner i Sandnäset. Ni vet det här med att jag var speedad på stress? Well, det tog ut sin rätt. Min mage dog på mig och hade en plågsam begravning. AJ AJ AJ. Illamående och yrsel och obehagligheter. Millan och Jens kurerade mig med kamomillte och vetekudde. Jag sov gott med vetekudden, men vaknade och mådde lika kasst.
Typiskt.

Vad gör man? Man ringer hälsovårdscentralen i Krokom. Och vad säger de? Jo, att man ska äta samma gamla vanliga receptfria piller varje dag i en vecka och återkomma. Pardon me when I say... FUCK 'EM. Jag behöver gå i skolan NU. Jag behöver må bra NU NU NU. Inte om en vecka! Jag hinner faktiskt inte må dåligt, komiskt nog. Ja, jag är lite stressad. Möjligtvis har jag tagit mig vatten över huvudet vad det gäller att hinna saker. Kanske.

Idag ska jag vara hemma med vetekudden och försöka att inte grina för att jag blir hindrad från att gå till skolan när jag nu skrapat ihop motivation. Jag funderar på om jag blir hjälpt eller stjälpt av att jobba hemma idag. Det är onekligen avkopplande att göra bort saker man har på hög. Det är också svårt att tro något annat än att jag behöver chilla. 

Under tiden: Pulp - Like a friend. Några minuter kan jag chilla med Jarvis och gänget. Det hinner man ju alltid.

Jag lyssnar på mitt band och inser att det faktiskt är som jag.

Bittert men svängigt. Hjärtat utanpå kroppen. Lite simpelt, enkelt att ta till sig. En gnutta pinsamt. Töntigt. 
Och jävligt poppigt.

Dessutom innehåller det inte alla låtar jag hade velat ha på det. Ena sidan, A-sidan, slutar med en halv låt. När jag gjorde det hade jag inte optimala förutsättningar, men jag gjorde det bästa av det jag hade.

Symbolik.
Om man inte definierade sig genom musik, vem skulle man kunna vara då?

Idag vill jag helst bara skriva om livet och kärleken och hur bitter jag är på dem båda. Vilket inte alls har med hormonnivåer att göra, vill jag bara klargöra. Men denna blogg har genom åren (och med det menar jag året) fått sin beskärda del, och mer, av bitterhet.

Alltså blir det inget sådant idag.
Idag är faktiskt internationella kvinnodagen. Wow, jag vet. Eh. Nä. Denna dag är bland det största tjurbajs (bullshit, nivet) som finns. HYCKLERI. Vad, vad, VAD är jämställt med en kvinnodag? Och vad är det tänkt att den ska fylla för funktion? Är det en dag då man ska vara glad att man har en fitta? För det är jag alla dagar. Outrageous, jag vet. Eller ska man vara lite tacksam att man lever i en så fin värld som infört en dag i almanackan åt oss som råkar ha mjölkkörtlar i brösten? Kanske är dagen bara tänkt som en påminnelse om att vi trots rösträtt och p-piller fortfarande är lite underlägsna?

Nej, vet ni. Jag blir inte klok på det här. Det känns mycket bättre att läsa ut boken, äta choklad och lyssna på ett blandband som ska ges bort snart. Det finns trots allt inga kvinnodagar, vad almanackan än säger.
Det finns bara människodagar.

Jag är medlem på ett community som heter Helgon.net. Varför minns jag inte längre, men igår fick jag en underbar anledning igen.

Jo, det var såhär.
Helgon har ibland omröstningar på förstasidan. Igår var frågan "Suger livet?". Svarsalternativen var "ja", "nej" och... "Öl".

40% har svarat "öl".

Jag säger då det. Dagens ungdom.

Igår var det meningen att jag skulle festa in helgen.
Men jag orkade inte.

Hela kvällen hörde jag Pulp-låten Live bed show i huvudet eftersom jag lyssnade på Different class när jag lagade mat. Det kom trevligt folk och vi hade ganska roligt, men av någon anledning blev jag opepp. Kanske beroende på att det inte är så kul att se andra bli fulla när man själv är nykter. Fast det brukar kunna vara underhållande. Det spelar ingen roll.

Det fina med kvällen var att jag mötte halva Komas Mida på News, och de gillade min recension av deras EP! Success. Jag var glad åt det ett tag. Sedan deppade jag ner och gick hem och sov.

Idag är en ny dag. En dag utan en plan. Eller, jag har ju visst en plan. Jag ska skriva, äta choklad och försöka att inte vara en sådan där person som det är tacksamt att mobba.

På återhörande.

Igår var jag på konsert. Anna Ternheim, Gamla Teatern, Östersund. Jag hade köpt biljett och tänkte inte recensera, eftersom jag knappt hinner det jag redan har att skriva. Bra plan.

Men. En timme innan jag ska gå dit får jag mail från Gary som undrar om jag ska dit och ber mig skriva, jag citerar, "en fyllig recension till tidningen". En liverecension i tryck, tänker jag. En biljett köpt i onödan, tänker jag också. Så jag svarar att jag har knappt om tid, köpt biljett men gör det om det går att lösa med biljetten. Sälj den och skaffa ackreditering, säger Gary. Och jag säger okej. Jag gör det.

Och nu känner mig lite som om jag blivit bjuden på klassfesten som ett skämt, som om Anna skulle kunna vara med, haha, åh gud vad pinigt, , trodde hon verkligen det?, jag dör, hahaha, kom så äter vi popcorn och dansar till Aqua. Typ så mycket är den texten värd. Typ ingenting är den texten värd.

Ingenting. Jag har betalat trehundra spänn för att slippa, ja faktiskt, det blir slippa när man inte vill även om man älskar det, recensera och gör det sedan ändå. Inte okej, Anna, inte okej. Minus-okej, så lite okej är det.
Ingenting värd. Inte okej.

Josefin, du är den bästa popbloggaren jag vet och det här är en fantastisk lista över popfrisyrer.

Och alla ni andra måste läsa den.
Nu.
Seså, marsch pannkaka.

I morse var Simon Norrsveden på Nyhetsmorgon. Hoppas alla såg det. Själv låg jag i en säng i en tv-lös lägenhet och mådde löjligt illa. På den ljusa sidan var ett sms från en vän.

"Hej, din simon norrnånting var på tv, skulle bara hälsa det. Han hade röda Stuprör. Mm"

1. "Din"! Tack för det. Jag har alltid velat ha en egen popstjärna. Hihi.
2. Stuprör har förärats versal i början, vilket inte Simons namn har. Man får alltså anta att stuprören var det centrala här. 
3. Det nöjda "mm" som inte avbryts av en punkt utan antagligen fortsätter utanför smsets begränsingar.

Och Simon: Jag lovar att jag ska se det så fort det kommer upp på internet, men hittills har jag inte hittat det. Din insats var säkert "mm".

Jag har en ambition att blogga varje dag.
Det går inte alltid så bra.

Därför ska jag försöka ta en paus nu under sportlovet. Det är inte säkert att jag lyckas hålla mig, hej anonyma bloggberoende, men det skulle vara bra för mig. Att ta det lite lugnt, skriva en massa, göra praktik på Dille Foder på dagarna, hinna göra det där blandbandet jag utlovat för länge sedan. Fundera över nya tankar som dykt upp och lista ut vad de betyder.

Det kommer att bli bra. Ha det vackert alla.