Annas blogg

Idag är det sommar här i Göteborg. Solen skiner, det står ett tält med en DJ nedanför på Kungsportsplatsen och jag lyssnar på Simon Norrsveden. Lite uppblandat med musik från tältet där nere, men ändå.

Min morgon lyftes rejält av två saker. Först ett sms från Cami när jag precis hade tänkt att det var synd att hon antagligen sov eftersom jag ville skriva till henne. Sedan en gatumusikant i gångtunneln mellan centralstationen och Nordstan som spelade Mad World på akustisk gitarr. Jag brukar inte våga ge gatumusikanter pengar, men hey, mitt nya liv har ju börjat så jag smög fram och lade en tjugolapp i hans gitarrfodral.

När jag kom upp till kontoret och gick igenom posten upptäckte jag att jag hade missat den gula plaststickan där det står "paket som är för stort för ditt fack finns att hämta vid disken". Oops. Det var bara att gå ner igen. När jag kom tillbaka till porten, med en blå plastback innehållandes några stora vadderade kuvert med skivor, kom jag på att jag inte hade mitt passerkort med mig. Ingen nyckel, alltså. Jag hade tur och någon annan släppte in mig i trapphuset efter bara någon minut. Ingen skada skedd, trots lite missöden!
 
Idag har jag lämnat ifrån mig ytterligare en recension. På den hade Gary en ganska stor synpunkt, det var en hel del som saknades. Efter att ha fått den konstruktiva kritiken satte jag mig och försökte lägga till det som saknades. När jag rynkat min panna och klämt ur mig ytterligare några meningar sade han att det såg bättre ut! Om det var för att skona mig eller för att det var sant ska jag låta vara osagt. 

Nu har jag ätit lunch på Soppdax (jag avskyr stavningen, men det är inte jag som döpt stället) två dagar i rad. Det är världens mysigaste ställe. Beläget på Magasinsgatan, som besjungs av herr Hellström i låten med samma namn, serverar de olika soppor med sallad och fantastiskt gott bröd. Deras linssoppa räddar mitt liv känns det som. Det var dock inte detta jag skulle komma till. Nej, det var den roliga känslan det är att gå ut och äta lunch med sig själv. Det känns så glassigt (ja, faktiskt) att korsa Avenyn framför spårvagnar, genom folkmyller och ha någonstans att ta vägen. Underbart. 

Det här är en fantastisk tillvaro. Ni anar inte. Citerat Cami (och lite Björn Gustafsson, men det här var ändå Camis sms): Living the dream, Äna, LIVING THE DREAM! *ropa högt i kör på random plats*
   

Nyss betalade jag min första hyra. Jag kanske håller på att växa upp. Shit pommes.

Heart-sick groans. Indiepoplycka. Jag har skrivit en recension av dem också, som kanske kommer att kunna läsas någonstans snart. Jag kommer att hålla er uppdaterade. Åter till Heart-sick Groans: en av dem är sotare! Hur häftigt är inte det?

Det är en liten kick att springa rakt ut i en fyrfilig väg och hoppas att man inte hamnar under en spårvagn, men det är en större kick när någon säger "kan inte du ta och lyssna på den här skivan?". I synnerhet inte när denna någon är chefredaktör för Groove. Jag vet inte hur jag ska beskriva Gary riktigt träffande, men jag gillar honom verkligen. Han är både sympatisk och respektingivande, och den kombinationen gör honom på något sätt till en väldigt trygg person. Något i den vägen. Det är han och Per som är på kontoret om dagarna. Per är nog en av världens coolaste människor. Han är totalt okonstlad - han bara är. Det är ganska befriande. De båda är trevliga att jobba (jag tror jag vågar använda det ordet nu) med. Det är skämt och avslappnad stämning, åtminstone nu när jag börjat slappna av litegrann.

Antagligen uppskattar jag dem för ovan nämnda egenskaper för att jag själv är motsatsen. Kan bli helt otrygg och vara Fröken Svår när jag måste göra något. Det här är så bra för mig. Idag påpekade Per att jag inte behöver fråga om allt, "du fixar det själv". Det kändes lite som att han förklarade för mig att de litar på mig. Det är helt galet, men ändå rätt förnuftigt. Litar de på mig så gör jag det också. När någon säger "det här kan du skriva om" så säger man inte emot, då gör man det.

Intressant info om Groove i övrigt: På en bokhylla sitter vad som ser ut som ett urklipp från en tidning med texten "size does matter!". Lärorik praktik, det här (observera gärna ironin, som egentligen inte är ironi eftersom jag lär mig en jävla massa om skrivande och musik, men ni fattar förhoppningsvis grejen). 

Jag förstår att ni dör av nyfikenhet. Nu skall ni bli upplysta.

Min första dag började med att vänta ungefär en halvtimme på Gary. Under den tiden hann jag bli både övertygad om att allt var ett skämt och uttittad av business-människor med höga klackar och stela kostymer som gick förbi i hallen. Så kom han och ursäktade sig och dagen kunde börja. Det första jag fick göra var att föra in komna skivor i datorn (bara Mac som används här, så jag får lite datakunskap också). Så fick jag välja ut några skivor som jag ville skriva om att ta med hem. Nu har jag skrivit om två av dem, men eftersom det här är första gången jag har tillgång till internet har jag inte skickat dem till Gary än. Det är jag nervös för, men det ska säkert gå bra. Sitter på kontoret nu och lyssnar på musik.

Det här är världens coolaste praktik. Vill jag på en spelning blir jag gästlista. I måndags fick jag höra Hello Saferide-singeln som släpps idag (den var en trallvänlig historia med tragisk text om en ofödd dotter). Idag kom Bloc Partys nya album med posten (de lät som de brukar och det var bra). Posten är det för övrigt mitt ansvar att hämta på morgonen, och jag har fått nycklar till postfacket och kontoret. Jag får förtroende vilket är läskigt men riktigt kul. Känner mig redan som en annan människa. Gary och Per, som är de som är på kontoret varje dag, är väldigt trevliga och behandlar mig inte som en praktikant (jämfört med mina andra praktikplatser, vill säga, jag är säkert en vanlig Groove-praktikant). Igår sade Gary att när jag är ensam och det ringer ska jag svara i telefonen med "Groove, Anna"

Att bo i det där rummet hos mormor är spännande, jag har nämligen hört möss i väggarna. Det här kan bli intressant. Igår satte jag ut en musfälla. Mitt namn är Groove, Anna Groove. Barnspion på en musiktidning och på jakt efter inkräktande gnagare?

(Skrivet senare.) Nyss svarade jag i telefon och överlevde! Min personliga utveckling går minsann framåt. Farväl till telefonskräck, säger jag bara. Hejdå! Det känns i allmänhet som att jag håller på att bli den person jag vill vara. Och jag ska nog se till att det blir så, för livet är för kort. När jag sitter i mitt rum med tända doftljus från Lagerhaus lyssnandes på en skiva och funderar på hur jag ska beskriva den, då känns livet bra. Det är lite läskigt och osäkert, men det är ju så jag vill ha det (paradoxalt nog, jag och min ängslighet). Sådär med ena foten över kanten. Sådär på gränsen till vad jag klarar av. Sådär långt från vad jag egentligen vågar. Jag är så rädd att jag inte vågar låta min rädsla hindra mig.

Nu är dags för mig att återgå till att recensera. Hör ni vad roligt det är? Ni gör nog inte det, det låter inte särskilt kul. Så missvisande ett ord kan vara.  

Souled out!!! - Conor Oberst and the Mystic Valley Band
Conor Oberst självbetitlade album är den enda skiva jag verkligen velat lyssna på i två veckor nu. Idag först upptäckte jag musikvideon här nedan. Det kanske inte är förvånande att jag älskar den. Titta på den och se hur ingenting i den är på riktigt. Allting är fejk. Kulisser och låtsasspel på intsrument. Bara på trams alltihop. Det är just det som är så skönt, det känns som att den här videon driver med "seriösa" musikvideos som ofta försöker vara så coola det går. Här struntar man totalt i det. Det enda som är på riktigt är själva låten, och det är faktiskt bara den som spelar roll egentligen.
 
Men titta och tolka själv.

Bara för att jag snart återvänder till platsen där detta skrevs.

Många människor omkring dig och du banar en väg emellan dem. Fort framåt. Du springer framför spårvagnar utan att se dig för, och i hemlighet är du besviken för att ingenting händer.

Med tåg och buss rör du dig över hela landet. Det gäller att aldrig stanna upp, alltid vidare, alltid framåt. Tusentals människor betraktar du, men du tar dig aldrig tid att lära känna dem. Du hinner inte och snart ska du ändå dö. Överallt finns något som är välbekant, så du håller dig i rörelse.

Stannar du så är det mitt i vägen, mellan de vita strecken, och mitt i natten. Du låter dig balansera på någon slags gräns mellan risken och tryggheten och sedan rusar du vidare. Står du stilla för länge tappar du balansen. Alltid vidare, alltid framåt.

Du letar och letar och i vissa ögonblick är du faktiskt ikapp dig själv. Men stannar du för länge är du borta igen. Alltid borta, framåt och vidare.

Meningen var att jag skulle packa, vilket jag till slut också gjorde, men så hittade jag programbladen från de tre festivaler jag besökt den här sommaren. Ungefär här skulle jag skriva något roligt om musik och festivaler, men nu har jag glömt det eftersom jag skärpte till mig och vek ihop kläder och lade ner i väskan istället. Eller så tänkte jag bara säga att även om jag var tvungen att klippa av mig armbanden kan jag i alla fall spara programmen. De fick följa med.

Sommaren 05 bodde jag fortfarande på Lindhult (det var sommaren innan nian), och jag minns hur jag nyfiket lusläste artistbeskrivningarna i programmet från Hultsfred som min mammas sambos äldsta son hade varit på. Då var jag lite för livrädd för folkmassor för att våga åka på festival själv, och jag vill inte föreställa mig hur övertalningsförsöken med mamma hade sett ut.

Två år senare däremot, hade jag gått ett år på Dille och vuxit nästan lika högt som Jacks bönstjälk inombords. Peace & Love bokade bara fler och fler av mina favoritartister och efter många om och men och svårövertalade föräldrar bestämdes det att jag och två andra Dillebarn skulle fara. Vi åkte och såg många fantastiska spelningar (bäst var Marit Bergman). Sista kvällen var väl det enda negativa, då jag fick lite panik (hur man nu får lite panik?), men som tur var hade jag en vän som ställde upp något fantastiskt för mig där och då. Hur som helst lät jag inte det avskräcka mig, jag fick mersmak för livet med musik dygnet runt och skabbigt campingliv.

Nu kallas jag av vissa för "festivalmänniska". Det är en titel som känns fin att bära. Det är skönt att man kan förändras.

(Väger upp med en positiv lista, för balansens skull.)

1. Kär och lycklig
Det är ett väldigt bra tillstånd. Närmare kanske jag inte behöver precisera mig.

2. Konserteufori
Det finns få saker som kan ge så intensiv lycka som en bra konsert. Den känslan är obetalbar (även om man ofta får betala en del för att uppleva den).

3. Festival
Musikupplevelser halva dygnet. Inget annat som stör, livet kretsar bara runt musiken där och då. (Det charmiga campinglivet får man på köpet.)
 
4. Fräsch
Jag visste inte vilket ord jag skulle använda, men det känns som att fräschhet är den röda tråden i det här. Nyduschad, nyborstade tänder, nyrakade ben... Känslan av fräschhet är väldigt trevlig. (I synnerhet direkt efter det charmiga campinglivet jag talade om. Den upplevelsen förhöjer fräschhetsupplevelsen.)

5. Trygghet
Saker som får mig att känna mig trygg: Att bli kramad av någon jag litar på, att lyssna på välbekant musik, bas som känns i magen, att läsa och/eller skriva, att bara vara med vänner, att prata med någon jag litar på, att befinna mig i en välbekant stad (Östersund, Gislaved, Göteborg), att ha på mig ett klädesplagg som tillhör/har tillhört en vän, att åka tåg, och säkert en massa andra saker som jag inte kommer på just nu. Hur som helst är trygghet en mycket bra känsla.

Och det var allt för idag.

1. Olyckligt kär i någon du måste träffa varje dag
Det är svårt att komma över det när du ständigt får slängt i ansiktet hur underbar personen i fråga är. Pinsamma situationer och spända stämningar kommer liksom på köpet. (Om ni nu skulle undra så talar jag av egen erfarenhet, men sedan övergick de känslorna till en mycket bra vänskap. Så det slutade lyckligt.)
 
2. Full och deprimerad
Alkohol gör allting sju resor värre. Drick inte när du mår dåligt! Tappar man omdömet då vet man aldrig hur det slutar. (Dessutom sparar du in pengar på bakismat genom att inte bli full, om vi ska ha framförhållning. Men jag kan inte säga att jag råder till total avhållsamhet. Jag råder till att välja tillfällen väl, och till måttlighet.)

3. PMS
Okej, jag vet vad du tänker, "man kan inte direkt styra över sina hormoner!", men lyssna här. Efter noggranna efterforskningar (inga Annanas skadades under försöken) har jag kommit fram till att socker gör humörsvängningar värre. Tvärtemot vad din kropp kanske tycks ropa efter - ät inte choklad.( "Just fight all your natural instincts and you will be fine", som Phoebe Buffay skulle ha sagt.) Du sparar dessutom in pengar på det, om du betänker allt PMS-godis som inhandlats genom åren.  

4. Matkoma
Begreppet har sitt ursprung i det norrländska uttrycket "paltkoma" och konceptet är enkelt. När du har ätit så mycket att det blir jobbigare att andas, då har du matkoma. Det är jobbigt, och hindrar en från att göra så mycket annat än att smälta maten. Alltså: Sluta ät när du känner dig mätt, hur gott det än är. Njut av smaken medan du äter istället. Mycket bättre. Och se till den ekonomiska aspekten - mat kostar pengar, onödigt alltså att äta mer än vad man behöver.

5. Jag vet inte
Egentligen hade jag inte en femte i huvudet just nu, men det kändes som ett bättre antal. "Jag vet inte" är väl i och för sig också ett tillstånd som är mindre behagligt. Den här listan kom till mest för att jag hamnade i kakdegskoma. (Det är inte smart att äta deg som innehåller bakpulver.) 

Ta hand om er.  

Att läsa den här recensionen gjorde mig glad. Jag har inte läst någon liknande recension tidigare, och friheten kändes uppfriskande. Dessutom var det ett så härligt sätt att förklara varför en skiva är bra.

Paniken är över för idag. Självklart säger jag inte upp bekantskapen med alfabetet. Vad skulle jag då ha kvar? Det här ska klaras av. Det sägs att lite nervositet är bra, att man gör bättre ifrån sig då. Jag väljer att tro på det.

Enligt min logik kan jag inte använda någon av min tidigare livserfarenhet till att försöka förutse hur det här kommer att gå, eftersom jag inte gjort något liknande innan. Alltså behöver jag inte oroa mig över det förflutna. Blicka framåt! (Jag försöker peppa mig själv. Ett steg i rätt riktning.)

Jag har tagit kontroll över situationen genom att skriva en packlista, lyssna på gamla blandband i köket och kolla vilket tåg jag ska ta på söndag. Nu känns det bättre.

Fram tills jag åker ska jag ägna massor av tid åt att läsa. Recensioner och artiklar, böcker och tidningar, för det är ena delen i att utveckla sitt eget skrivande. Att skriva själv kommer sedan. Anledningen till att jag vill skriva är egentligen att jag läst för mycket tills jag kände behovet att skapa något själv istället.

Överst på min packlista skrev jag "självförtroende" med stora bokstäver. Nu tänkte jag införskaffa mig ett sådant. Sedan ska jag alltid hålla fast vid det. Typiskt bra att ha. Så jag har ett uppdrag ikväll. Anna på språng! (Nej, det låter inget vidare. Tur att det inte är superhjälte jag ska bli.)

Hjälp. Jag kommer att avlida. Av nervositet. (Fast det kanske hade varit ett udda sätt att dö på? Ja, för det är något att eftersträva. Skärpning, Anna.)  

Jag försöker med hjälp av internet (tacktacktack för last.fm och wikipedia och myspace) införskaffa någon slags koll på musik så att jag kommer att veta vad jag skriver om. På ett sätt är det kul och intressant, jag menar, det är trevligt att lyssna på ny musik och att läsa om saker man är intresserad av. Men. Ju mer jag irrar runt i cyberspace desto mer inser jag hur lite koll jag i själva verket har, och för varje ord någon annan skrivit om musik får jag mer prestationsångest. 

Vilket för oss till Fridah Jönssons blogg. En dag för några veckor sedan skaffade jag bloggkoll, och letade mig runt lite där. En av de mest lästa bloggarna under kategorin "Film, musik och litteratur" var den, och ska jag vara ärlig gick jag in och läste den mest på grund av adressen. Jag märkte då att den var rolig och började "prenumerera" på den som det heter på bloggkoll. Det här är alltså en av alla bloggar som skrivs i detta avlånga land. Vad har den med prestationsångest att göra?

Såhär. Människan är femton år och har blivit tillfrågad(!) av Linda Skugge om hon inte vill praktisera med henne. Människan skriver originellt, lättläst och roligt, men fortfarande inte ytligt på något sätt. Människan skriver krönika i Dalatidningen (heter den så? En tidning i Dalarna, i alla fall.) Fridah, jag är glad för din skull, det är jag.

Jag kan bara inte låta bli att jämföra mig och få panik. Vad har jag gjort i arton år?! Varför har jag lagt så mycket tid på så värdelösa saker? När jag borde lärt mig skriva. Hjälp. Men det är väl kul när det går bra för andra!

Idag är det fyra dagar kvar. Om det här är det sista ni hör från mig så beror det på att min ångest har fått mig att säga upp bekantskapen med alfabetet.

Annika Norlin varnar på hemsidan för att nya albumet är helt utan handklappningar och med mycket mindre akustiska gitarrer. Det gör ingenting alls, Annika, jag har fullt förtroende för dig. Nu kan jag bara se fram emot första singeln som släpps nästa onsdag och har samma namn som jag! Själva albumet kommer i slutet av september och jag längtar. Tack, jag behövde något att se fram emot. Underbart.

Nu har jag sagt farväl till mina fina älskade vänner här i Gislaved för några månader. Det är lika sorgligt varje gång, även om jag vet att vi ses igen. Vi var på någon slags tjejkväll hemma hos en pastor, Martina, som är en väldigt mysig människa för övrigt, och såg på film och åt scones. Det var väldigt trevligt. Men när jag gick hem med mina begravningsconverse på den regnvåta asfalten kändes det bara väldigt sorgligt. Det där avskedet. Jag vet inte ens varför jag reagerar så, jag träffar ju Lisa på Coldplay och Anki i Östersund. Det är inget slutgiltigt avsked. Alls.

Gary svarade äntligen på mitt mail. Klockan nio på måndag börjar prövningarna. Hjälp. Jag är så nervös! Det värsta är att jag kom att tänka på idag att det stora felet jag gjorde på hemtjänsten var att jag var nervös. För nervös. Man får inte vara för nervös. Men hur ska den tanken göra en mindre nervös?! Hjälp. Andas. Det är fem dagar kvar.

En tanke slog mig. Att människorna jag tycker om finns på så spridda håll i vårt avlånga land. Jag skulle verkligen gilla att ha alla jag tycker om i samma rum någon gång. Men då ska det väl till ett bröllop eller en begravning eller så (jag kom på det här medan vi såg filmen). Dessutom finns alltid risken att de inte skulle komma överens, och det skulle nog inte kännas så kul.

Det känns som att det är mitt liv som jag känner det jag sagt farväl till. Är det konstigt att jag är lite mörkrädd ikväll?

Nu är jag tillbaka från folktandvården. Mina tänder mår bra. Av de kanske sju personer jag såg sammanlagt i väntrummet kände jag igen tre. Lilla hemstad, småstad, det ska bli skönt att lämna dig. Att gå till folktandvården känns så grå vardag. Den grå vardagen skrämmer mig en hel del. Jag är dålig på att göra sådant jag inte vill. Saknar självdisciplin.

Läste Timo Räisänens blogg och tänkte att livet som turnerande musiker verkar lagom omväxlande och rastlöst för mig. Synd att jag inte spelar något instrument, bara. Men kanske finns det något band som behöver en Anna med sig? Jag kan slicka deras glasskålar nästan rena och tvinga alla att leka lekar som är pinsamt tråkiga. Låter inte det som något alla behöver? Jag har hittat ett framtidsyrke. Mamma, du kan sluta oroa dig.

Det känns som att jag har varit vaken hela natten. Jag vet att jag märkte hur det långsamt ljusnade ute. Nu sitter jag lite halvt i en dimma. Ska nog försöka sova lite till. Men jag har så mycket att grubbla på! Inte tid att sova! Igår när jag började mina försök vet jag att jag tänkte att jag skulle bli en fjäril i mitt nästa liv. Jag sov i sovsäck, och det känns så tryggt att vara sådär omsluten av något (jag lider verkligen inte av klaustrofobi). Och om man tänker på det är nog fjärilslivet rätt trevligt. Tänk efter. Först är du en larv, och får larva dig så mycket det bara går. Därefter sover du i en kokong (här kommer sovsäcken in i bilden). När du sedan blir en fjäril är du en av de få insekter som folk brukar tycka om, och dessutom kan du flyga! Det låter ju verkligen strålande. (Jag är så trött.)

Jag gillar Groove. Verkligen. Men varför göra såhär mot Emil Jensen? Jämföra honom med :P-smileyn. Jag förstår inte sambandet. (Det här handlar nog egentligen om att jag kände det som att bara för att Groove inte gillar Emil Jensen kommer de inte att gilla mig eftersom jag gillar honom. Det här kommer att ge mig gråa hår. Milda makter.)

Och ja, jag har precis fattat att man kan göra länkar, godmorgon. Medge att det är lite kul, ändå? Hur som helst ska jag kanske försöka få lite sömn nu. Det skulle vara skönt.

Idag insåg jag att det börjar mörkna tidigt nu. Hösten kommer närmre och närmre, och jag välkomnar den med öppna armar (finns det inte ett förråd för nya uttryck någonstans?). När alla växter dör känner jag mig lite mer levande. Jag borde verkligen inte gå en utbildning som innefattar så mycket växtlighet? Det känns bra att min årstid är i antågande. Lovande. (Det mest perfekta hade väl i och för sig varit om den hade innehållit festivaler också. Men man kan inte få allt.) 

Varför har jag inte lyssnat på Laakso innan? Jag hade hört en låt och avfärdat med en handviftning, men nu inser jag mitt misstag. Det här är ju underbart bra svensk indiepop. Men bättre sent än aldrig. Nu har jag blivit upplyst.

Hur nervös jag än är inför Groove kan jag inte låta bli att tänka en hel del på skolstarten. Det kanske känns lättare att fokusera på något som jag lättare kan föreställa mig hur det kommer att bli? Groove har jag ingen aning om. Skolan har jag två års erfarenhet att utgå ifrån angående vad jag har att vänta. Nåja. Vad som än händer är det i alla fall samma ingredienser i muffins.

Allting förändras nu.

Äntligen har jag tagit beslutet om att sluta vara hästägare. Det har jag varit sedan jag var fjorton, och när man bara har levt i arton är fyra år en ganska lång period. Hästen brukade vara det jag hängde upp mitt liv på, och anledningen till att gå upp på morgonen. Att inse att det inte är så längre är en stor förändring.

Och drömmen. När jag för första gången läste en musiktidning formades en tanke om att jag skulle vilja skriva i en. Det blev en starkare dröm. Så en deppig dag i februari i år tog jag en fika med en vän som blev avgörande. Vi försökte lyfta varandra, och pratade om drömmar. Kanske för att över huvud taget orka se en framtid. När jag vågade nämna denna fantasi om att skriva i en musiktidning blev jag uppmuntrad att försöka förverkliga den. Man har egentligen ingenting att förlora här i världen, så jag gjorde det. Om en vecka kommer jag att vara i färd med att leva den där drömmen. Min största rädsla är att det ska visa sig att den borde ha fått fortsätta vara dröm. Men ett försök är alltid värt något, och då har jag i alla fall försökt. 

Det finns nya människor i mitt liv också. Kanske är det mest en jag syftar på, men ändå. Det är också väldigt nytt. 

Det känns som att alla dessa förändringar är i mycket bra riktningar. De är fortfarande skrämmande, dock. Men jag klarar det har jag bestämt. Sådant som är bra för en måste man bara göra.  

Det var länge sedan nu. På ett tiotal dagar har detta dramatiska hjärta hunnit uppleva stjärnor och himlar och livet ter sig återigen annorlunda. Jag ska försöka berätta. Det känns som att jag är skyldig mig själv ett försök, i alla fall. 

Way out west 08.08.08
Ett speciellt datum för människor med förkärlek för siffror och system tog jag tåget till Göteborg och spårvagnen till Slottsskogen. Äventyren där började med att jag blev intervjuad av en svartklädd reporter från P3. Jag gav organisationen av festivalen pluspoäng i mitt huvud när jag upptäckte hur många toaletter det fanns. Det sparar värdefull konserttid att slippa stå i kö till en äcklig bajamaja i en hel evighet varje gång man måste kissa (man måste ju dricka en massa vatten när solen skiner). Jag drev runt lite och bara betraktade människor och drog i mig festivalatmosfären. På något sätt kändes Way out west som en lite mer, hur ska jag uttrycka det, vuxen festival. Medelåldern var definitivt högre än på de andra festivalerna jag hittills besökt, och en återkommande syn var de "kulturella" tjockbågade glasögonen. Under fredagen träffade jag flera människor jag kände sedan innan. Maja från tiden i Winnerbäckforumet .com, och här snackar vi sommar 05, höst 06, kände igen mig och hälsade. Emma och Erica från Varberg (Winnerbäck, Håkan, Siesta) gjorde jag sällskap med ett tag. Daniel från Siesta kände igen mig, medan jag däremot inte kände igen honom eftersom han hade bytt frisyr, och vi hälsade lite snabbt. 

Jag såg många spelningar, men jag tänker bara nämna de tre som gjorde störst intryck.

Sonic Youth. Bandet det ständigt refereras till och pratas om i indiesammanhang. Bandet som influerat så många av de band som jag älskar. Bandet man helt enkelt måste känna till i alla fall litegrann. Nu har jag hört dem. Jag förstår så väl att de inspirerat som de har gjort. Det var så roligt! Man kunde inte låta bli att hela tiden undra vad som skulle hända härnäst, vilket gjorde att man gladeligen lyssnade på vad som ibland var lite väl långa stycken gitarronani samt en hel del rundgång. Ena gitarristen hoppade ner i fotodiket och skrattade när han insåg att hans ålder inte tillät kroppen att hoppa tillbaka upp lika smidigt. Samme gitarrist hängde son gitarr runt halsen på en kameraman som filmade till skärmarna, och tog själv kameran och filmade medan kameramannen spelade lite och kysste slutligen kameran innan de bytte tillbaka. En speciell grej var att de hade med sig en bandare på scen som ibland bidrog med musik ur helt andra genres, som sedan blev överröstad av deras råa gitarrer. En fin upplevelse. Jag önskar bara att jag hade varit tjugofem år äldre och fått se dem när de var yngre. Hade de energi till att göra en rolig och otrolig spelning nu, kan jag bara fantisera om hur roliga och otroliga de var för tjugofem år sedan. 

Sigur Rós. Kan ha varit något av det vackraste jag upplevt. Bollar med ljus i bakom dem på scenen. Fina och speciella ljud som framkallades av stråkspel på gitarr och sångarens ljusa stämma sjungen in mot gitarren som hölls upp mot micken. Gästmusiker med blåsintrument fick blåsa nytt liv i gamla låtar. Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Island är en ö med vackert och dramatiskt landskap. Sigur Rós är ett band med vackert och dramatiskt ljudlandskap. Det är en liten värld som känna helt logisk, och framförallt nödvändig.
 
Broder Daniel. Alla låtarna som behövde spelas spelades. Det kändes som att de sista spillrorna av mytomspunna Broder Daniel ville ge sina fans allt de hade som var bra. Precis som en avskedskonsert ska vara. Att de också sade hej då till gitarristen Anders Göthberg som begick självmord i mars gjorde inte spelningen mindre smärtsam eller speciell. Det rann många kajalblandade tårar i Slottsskogen, och från publikmassan steg såpbubblor och cigarettrök. Eftersom jag aldrig sett Broder Daniel innan kan jag inte jämföra deras musikaliska prestation med något tidigare, jag kan inte sakna Anders, jag kan inte sakna Håkan, men jag önskar väldigt mycket att jag kunde. Nu kan jag bara gissa att det var samma sak, men ändå inte. Broder Daniel har gjort avtryck i indiehjärtan i många år nu, och jag tror att de kommer att fortsätta göra det i minst lika många år till. Det finns nämligen bara ett Broder Daniel. När Henrik Berggren sade "Farväl, mina barn" satte det en punkt för ett stycke svensk musikhistoria. Det svarta, vackra, berörande stycke som var Broder Daniel. 

(Konstigt stycket om BD blev. Jag fick ingen ordning på det. Men det får vara så.)

Eskilstuna
Sedan tillbringade jag sex dagar i Eskilstuna (eller åtminstone i Hällby, med postorten var nyssnämnda stad). Jag vet inte hur de ska beskrivas riktigt, men den jag spenderade tid med har gjort ett bättre försök. En Parentespojke som numera går runt i den t-shirt jag inhandlade på Way out west. Jag vill citera Cami också. "Det värsta med att ses är ju efteråt när man inte längre ses. Tomt!" Och ord räcker ju aldrig till. 

Ludvika
I Dalarna besökte jag min söta underbara häst och bestämde mig slutgiltigt för att sälja honom. Jag känner mig inte som en hästägare längre. Det är rätt, det säger magkänslan. 

Med det sagt kan jag berätta hur skönt det var att träffa min Mattis igen. Någon som säger "jag förstod det" när man förklarat något. Gemensamma minnen att skratta åt. Saker att koppla till Vänner. Associera till exakt samma sak och skratta åt det, och sedan skratta lite till. Det är vilsamt att umgås med någon som känner en så väldigt väl. 

På minussidan hamnar att jag glömde min väska på vägen dit, samt min förbannade kattallergi. Men livet kan ju inte vara helt perfekt. 

...but home is nowhere
Nu är jag på Lindhult igen. Min mor tog med mig till Ikea när hon hämtat mig vid tåget. Angående det vill jag bara citera Chandler: "It's a lot less satisfying to steal pens from your own home." 

Grattis om du har orkat läsa allt det här. Nu är det en god natt som gäller.    

-I'm just a positive person!
-No, I'm a positive person! You're like Santa Claus, on Prozac. At Disneyland. Getting laid!

(Jag fick mammas dator att acceptera Vänner. Det firar jag med ovanstående citat. Jag har gjort andra saker idag, jag lovar. Massakerat spindelbon och grejer, Intressant dag, Hur som helst, Vänner. Hihi.)

(Vänner fungerade inte i mammas dator. Därför har jag sett nästan en hel säsong av Scrubs idag. Det är hälsosamt. De är ju läkare!)

Nu har jag minsann tagit tag i mitt liv. Och med det menar jag bestämt mig för att inte låta yrsel, illamående eller huvudvärk hindra mig från att göra min plikt. I morgon är det jag som klipper träd! Och i övermorgon är det jag som åker till Göteborg och Way out west. Hur det blir med Ludvika och Eskilstuna vet jag inte förrän i morgon (och med "hur det blir" menar jag när jag ska fara, inte "om"). Bara jag vet att jag kommer att få koll så är det lugnt. En annan del av att ta tag i mitt liv var att ta ett samtal med min mor. Hon är faktiskt bra. Just nu gillar jag henne. Jag var tvungen att inviga henne i mina eventuella planer för de närmaste veckorna i mitt liv, eftersom de lite hänger på hennes assistans. Det känns aldrig kul att erkänna att man är beroende av någon annan, men ibland är det så det är. Sedan kan det ju vara skönt med lite stöd.

Och jag har förmågan att engagera mig. Men bara i saker som engagerar mig. (Två meningar i rad som börjar med bindeord. Så busigt!) 

Det behöver inte vara så svårt att få ordning på sitt liv. Inse att du kan, skriv en lista och följ den. Enkelt.

Okej, nyss kröp en tvestjärt över min säng och försvann. Jag sover på soffan i natt. Sov gott. 

Idag har jag tänkt på framtiden. Det gör jag hela tiden, men idag har jag faktiskt kommit fram till något. Slutsatsen att jag måste börja tro på min egen förmåga att göra saker rätt. År av tvivel på det säger emot mig, men innerst inne vet jag nog att det inte alltid är så. Dessutom måste jag lära mig att tåla krav från andra människor. Det behöver jag för att klara praktiken på Groove. För ja, det är mycket den jag är nervös över. Även om min mors oro över att jag aldrig någonsin kommer att klara av ett jobb inte passerat obemärkt. Grunden till min oro är det faktum att av de praktikplatser jag haft är det endast en som uppskattat mig. Hittade ett omdöme från en praktikplats jag hade i nian. "Anna verkade mest längta hem, eller i alla fall bort." Det stämde nog. Och på Västeråsen var jag en sådan katastrof att de skapade en praktikantregel - ingen får göra praktik ensam. Så att ingen blir deppig och inåtvänd och missanpassad, eller så. Ehm.

Hur som helst. Groove. Jag vill verkligen göra det. Och mer än en person tror på mig i frågan. Jag gör det nästan lite själv. Hisnande tanke, men jag sade "nästan". Åtminstone kan jag lära mig, om jag bara fixar krav och kan ta emot konstruktiv kritik. Jag måste klara det. Jag får helt enkelt lära mig. Det ska gå. Så det så. 

Nu vill jag att min kropp ska skärpa sig och bli pigg och glad så att jag kan åka härifrån. Problemet är bara att så fort man når "bort" så blir det "här", och så är man tillbaka där man började. Kanske är dags för mig att ta tag i mig själv. Åtminstone se till att jag blir en person som jag vill leva med. Det är ju så det kommer att vara för resten av mitt liv.

(Usch, vad seriöst det blev. Jag blir ju nästan rädd.)  

Hej. Anna heter jag. Trevligt att råkas. Nej, jag vet inte, jag tänkte tramsa mig fram till det jag egentligen skulle säga, men det kom inget trams. Och jag som är en så tramsig person. Vad har hänt?

Vi börjar från början. Det enda jag skulle säga var att jag har en sjukdag idag. När mitt huvud inte har plats för alla tankar säger min kropp ifrån. Alltså mår jag konstigt ganska ofta. Även om det inte är lätt att tro. Min mor tror ju aldrig på att jag mår fysiskt dåligt. När folk inte tror en är det svårare att tro på sig själv, har jag märkt. Varför spelar andras åsikter om en så stor roll? De borde inte göra det. Har säkert med självkänsla att göra. (Hobbypsykologen har talat.) 

"Ibland är jag så svag att jag faller när en tanke slår mig." Det citatet, som jag tyvärr inte minns källan till, dök upp i mitt yra huvud i morse när jag försökte gå upp och satt mitt emot mammas frukostbestyr. Hennes sked slog emot tallriken med ett klirrande ljud, och det där klirrande ljudet kändes som salt i ett sår. Helt utan anledning, dessutom. Onödigt. Jag förstår inte varför. 

Kanske behöver jag tänka på det som är positivt i mitt liv just nu. Den listan i mitt huvud började med parentes, sedan tog det stopp. Hm. Vi har såklart praktiken på Groove, men eftersom jag är så nervös att jag får magknip när jag tänker på det känns det inte jättepositivt i detta nu. Boende i Dvärsätt, dela med en trevlig människa och ha nära till flera. 

Jag saknar människor. (Känn dig utpekad, för det finns en stor chans att det gäller dig.) Dessutom saknar jag positivitet. Nu ska jag ta med mammas dator till sängen och kolla på Vänner hela dagen. Ha det så bra.

Hej, du vilsna själ som hittat hit. Nu ska jag berätta om min ansträngande dag. Det kommer att bli långt. Det kommer möjligtvis bli deprimerande. Läs på egen risk.

Natten blev sönderhackad av att jag vaknade i panik ungefär en gång i timmen och trodde att jag skulle gå upp eller att jag försovit mig. Min mobil skulle ha väckt mig 4.55. När jag vaknade 4.45 ansåg jag det inte värt att försöka somna om. I sällskap av ett Vänner-avsnitt tryckte jag ner lite frukost. Varför har man ingen aptit vid femsnåret på morgonen? Kanske för att det är meningen att man ska sova som djupast då.

En buss tog mig till Smålandsstenar. I väntan på tåget vandrade jag fram och tillbaka på perrongen. Det var kyligt, klockan var inte sju på morgonen än och jag var på väg mot min farmors begravning. Stämningen var en aning dyster. Väl på tåget distraherade jag mig med en engelsk musiktidning (Uncut) som innehöll en otroligt bra artikel om Conor Oberst (Bright Eyes). Den slog omkull mig och jag förundrades över att den kunde beröra mig under en resa som jag gjorde för att döden hade knackat på dörren hos en av mina nära. Det kändes lite fel. Jag visste inte riktigt vad jag borde känna och det förvirrade.

Halmstad låg höljt i ett melankoliskt duggregn. Pappa hämtade mig på tågstationen, och sedan åkte vi en sväng till kapellet för att han säkert skulle hitta. Begravningen skulle inte börja förrän elva. Klockan var bara åtta. Vi åkte till ett fik som hette Konditori Regnbåge och drack te och åt en halv fralla. Pratade om allt möjligt, jobb, övningskörning ("då kan vi ju ta ett pass i eftermiddag?") och plötsligt berättade pappa om sista gången han hade träffat henne. Min farmor, hans mamma. Han hade hjälpt henne installera en tv i sovrummet. Hon hade mått bra, bortsett från lite eksem på armarna. Jag visste inte alls vad man svarar på det, så jag pillade lite på min tepåse och svarade inte alls.

Så var det ett par timmar som tillbringades i en lägenhet hos en faster till mig. Meningslösa tv-program och ännu mer kallprat. Min far lade fram ett förslag till mig om att åka till Ullared på eftermiddagen. Tröstshopping? Visst, varför inte. Sade jag. Och fortsatte studera reklamen. Döda tid, dödtid, och så blev det plötsligt tid för död.

Begravningen. "Vad stor du har blivit!" Svarta kläder. Bön och psalmer. Jag höll rosen jag skulle lägga på kistan i knät hela tiden, den var i vägen när psalmboken behövdes för att göra mimandet mer trovärdigt. Ingen röst fanns att tillgå, men ingen gråt heller. Inte förrän det var dags för ett sista farväl. Min pappa hördes säga "hejdå, mamma" då han lade en ros på kistan och då blev värken i min hals äntligen lite vätska i mitt öga. Andra grät mer, och det hördes så tydligt när ingen präst talade eller orgel spelade. Bara snyftningar ljöd i det lilla kapellet, och den där tystnaden gjorde att de ekade in i en på ett sätt som gjorde att det kändes som att hjärtat skulle brista. Sorg är, kanske logiskt, det sorgligaste som finns. 

Kaffe och smörgås slapp jag. Satt istället pappas bil och läste The picture of Dorian Gray. Distraherade mig själv. Det fungerade fint. Så for vi hem till pappa för ett klädbyte för hans del. Sedan åkte vi till en parkering och jag övningskörde lite. Det gick utmärkt och var faktiskt kul.

Sedan åkte vi till Ullared. Jag var trött, men det hindrade mig inte från att handla lite onödigheter. När vi stod i kö till kassan ringde min mamma och frågade när jag skulle komma till Gislaved. Hon väntade nämligen på mig där. Jag skulle tydligen åka till Lindhult och den förbannade skogen, vilket jag inte alls var inställd på. Ett löfte om att hjälpa mamma klippa träd vid hennes hyreshus i Lanna var anledningen, så det är vad jag ska göra i morgon. Sova i Gislaved fick jag inte. Klockan var halv fem och jag hade inte fått mycket mat under dagen. Jag blir lätt irriterad då, i synnerhet på min mor (som alltid).

Alltså behövdes mat. Vi styrde stegen mot en restaurang som vi visste sedan tidigare gjorde goda pizzor. En vegetarisk pizza beställdes och kom in. När jag hade ätit ungefär tre fjärdedelar av pizzan fick jag syn på ett föremål som orsakade lite ojämna slag i mitt vegetarianhjärta. En. Bit. Skinka! Jag dog litegrann inombords och utbrast "HELVETE" så högt att pappa hyssjade åt mig. På några sekunder hann jag se en baklängesversion av måltiden spelas upp flera gånger i mitt huvud, panik, panik, panik. Andas. Dricka lite vatten. Gråt inte när en gubbe från ett bord i närheten säger "ät lite älgkött så blir det bra, vegetarian, vad är det för dumt påhitt". Gråt inte heller när din käre far hastigt svarar "det kommer inte från pappa i alla fall".

Min far var i alla fall vänlig nog att köra mig till Gislaved (det är ungefär åtta mil) och lämna över mig till min mor. I bilen utspelade sig följande underbara dialog.

Jag (småpratande): Ah, vad trött jag är! När jag hjälpt mamma i morgon ska jag stänga in mig på praktiken i några dygn och kolla på Vänner. Det lät väl som en bra plan?
Pappa (tveksamt): För dig kanske.

Tystnad. GPS:en pratar för sig själv.

Pappa (skämtsamt): Men det är klart, det kanske är bra för resten av världen att ha dig instängd i en lägenhet i Gislaved!

Humor. Underbart. Strålande. Jättekul. Verkligen.

Nu sitter jag i den ätande skogen igen. Undrar när jag vågar äta nästa gång. Antagligen fick jag inte i mig någon skinka, det var ju trots allt en vegetarisk pizza. Den råkade bara ha en liten böld. Ett missfoster. Sånt händer. Sedan kan man ju fråga sig varför just det här var tillfället, men man får ändå inget svar. (Det skulle väl i så fall vara 42. Föga uppmuntrande.) Men om jag ätit något helfel borde jag nog må mycket sämre nu. Det var säkert bara den enda biten. Ja, jag försöker övertyga mig själv. Vem ska annars göra det?

Nu ska jag stänga pärmarna runt boken som är mitt liv. Trevligt att du tittade in. Och så levde de lyckliga i alla sina dagar. SLUT.

Det hjälpte ju inte att gömma sig på övervåningen. Alla människor kom upp för att betrakta några älghorn(!). Och här satt jag. En mänsklig kåldolme. Jaha. Men det var ju kul! (Faktiskt lite.) De jävla hornen hänger precis över mig och datorn! Haha. Typiskt. Nu kan jag ju lika gärna gå ner och klä på mig.

Why don't you wanna take a shower with me baby? Here's why.

Anna kommer hem från en promenad i den vilda småländska skogen. Svettig och ofräsch, iklädd en tröja med flottfläckar som inte går bort på olämpliga ställen, smiter hon förbi vardagsrummet där tre okända medelålders män siter i soffan. På rummet skyndar Anna sig att plocka åt sig handduk och går sedan upp för trappan och in i duschen. Det är först efter att Anna kliver ut ur duschen som hon inser sitt misstag. Hon har inga rena kläder med sig. Inte ett plagg! Att gå förbi främmande män som en levande koldolme i handduk tilltalar inte henne något överdrivet. Anna sätter sig istället vid datorn och skriver ned sin upplevelse.

Nu undrar Anna bara hur länge hon ska behöva sitta här innan kusten är klar. Så länge fnissar hon lite åt sin egen klantighet. Fniss, fniss.

Idag fick jag en kram av mammas sambo. Det kändes väldigt underligt, trots att den verkade uppriktig. Där ser man vad lite choklad kan göra.

Det är så fruktansvärt skönt att sova när man egentligen inte ska. Till exempel när det är gäster i huset och man borde vara trevlig. När det gäller folk jag inte känner mig önskad av är jag nog ungefär lika trevlig oavsett om jag är vaken eller inte. (Det blir inte mycket sagt.)

Tydligen är jag en givmild person. (Som personen som sade det brukar säga: Den som vet, den vet.) Det kändes som en bra etikett. Den personen har jag inget emot att vara.

Jag kände för att skriva ett osammanhängande inlägg utan mening och innehåll. Det var väl kul?

Musik är bästa tröstshoppingen! Vem kan vara ledsen när man har en biljett till Way Out West? Inte jag i alla fall. Jag ska se Broder Daniel! Sigur Rós! Det kommer att vara så kalas!

(Resan är i och för sig inte fixad än. Men det löser jag. Inga problem. Åh nej, aldrig, aldrig.)

Det slog mig just att jag, och hans två systrar, är den nära familj som min pappa har kvar. Jag borde verkligen försöka fixa vår kontakt så att han inte blir så fruktansvärt ensam. Det är antagligen min plikt som familj. Men jag vet inte om jag kan och orkar. Om man nu kan vara så självisk i den här frågan. Jag tror inte att man kan det. Men jag vet inte hur mycket hjälp jag kan vara till egentligen. Jag fattar ju inte vad min pappa tycker om mig, och har aldrig riktigt gjort. Det finns tecken som tyder på allt. Dessa dubbla budskap. Denna dubbla förvirring. "Själsfrånvaro". 

Det sägs att blod är tjockare än vatten. Jag tror att vänskap är fetast av allt. Men så ska man tycka när man är tonåring, har jag läst, så det är antagligen inte värt något. 

För att lätta upp stämningen lite: Det löser sig.  

Svart skor inköpta, och mannen som tog betalt för dem berättade för mig att Converse är på väg ut. Jag försökte se ut som om jag var intresserad av skotrender, hur man nu ser ut då. Så frågade han om jag var ett "Converse-freak". Vad svarar man på det? "Ja, jag är ett freak"? Nu är de i alla fall mina och jag försöker fästa minnen vid dem för att undvika att de ska bli alltför färgade av tillfället de är inköpta till.

Ett av dessa minnen blir festen igår. Visst var det kul, och jag pratade med flera trevliga människor. Däremot var det lite läskigt att träffa så många människor från det förflutna. Men ändå. Blandat med folk och lyckad fest.

Annars känns det som att jag inte riktigt vet vart jag ska gå i mina helsvarta tygskor. Allt snurrar så fort runt mig och jag blir lite yr. Egentligen vet jag ju lite i alla fall. Att jag ska vara på Groove, till exempel. Hur nu det ska gå. Jag kanske inte är tillräckligt intresserad i alla fall? Jag trodde ju att jag skulle jobba med hästar, till exempel. Jag har ingen aning om hur mitt omdöme är egentligen. Vad vill jag, och vad tror jag bara att jag vill? Kommer jag att klara av att ha ett jobb i framtiden? Hittills har jag faktiskt varit en usel praktikant och arbetare. Lite därför fasar jag för att hitta en praktikplats jag egentligen inte vill vara på. Brister engagemanget är det mycket illa. Dessvärre brister mitt engagemang väldigt lätt. Det är alltför skört. Undrar varför. Det skulle vara dålig reklam för skolan. Skolan är bra och förtjänar inget dåligt rykte. 

Jag orkar inte tänka på det här nu. Min kropp är nästan lika trött som mitt huvud och det känns som att tårar borde komma, men det gör de inte. Sedan när gör jag som jag borde? Någonstans blev något fel. Det spelar egentligen ingen roll, men jag undrar var. 

("Du kan väl sitta med en stund i alla fall. Även om jag vet vad du tycker om folk.")
 
Sommar verkar alltid medföra förvirring. Förra sommaren var likadan. Förrförra ska vi inte ens prata om. Solsken och kaos. Allt är som det brukar vara.