Annas blogg

Det är väldigt tillåtet att vara deppig i november. Allting dör, det blir mörkare och mörkare, man börjar inse hur långt det är till sommarens festivaler... Det är helt legitimt att vilja skära av sig hårlederna eller hoppa på en bro. Sedan blir det december och man ska trivas och mysa och ha en fröjdefull jävla jul. Så har vi nyårsafton - årest mest hypade fest och mest populära självmordsnatt.

Sedan blir det januari. VIntern har bara börjat, och man vet ända in i sin Ikea-fördärvade själ att den inte ska ta slut på länge än. Ljusningen går så långsamt att man inte märker den genom filmtittande och bokläsning. Februari ska vi inte ens tala om. Alla stjärtars dag, helvetet för oss bittra människor som ser krasst på kommersialiserad kärlek. Den perfekta anledningen att svulla choklad tills det sprutar endorfiner ur öronen.

Mars är mest en utdragen fortsättning av vintern, fast med tö och slask och hundbajs som kommer fram under snön. I april får man vårkänslor (även om alla vet att vårkänslor är ett annat ord för kåt), börjar blåsa såpbubblor och boka festivalbiljetter. Någonstans här är Converse perfekta skor att ha på sig! 

Sommarens festivaler väger tungt i kampen om att vara min favoritårstid. Där ligger sommaren bra till, men det brukar för mig vara en väldigt ostrukturerad årstid. Man far runt överallt, är livrädd för att få fästingar och försöker inte svettas så mycket. Någonstans strax efter mitten börjar man längta tillbaka till skolan.

Början på hösten är det absolut bästa jag vet. Man har ljus från sommaren i sig, tygskorna funkar, men framför allt så är man i färd med att skapa vanor. Vardagen är både bekant och ny. Man uppdaterar sig om sina vänners liv och minns varför man tycker om varandra. Asfalten doftar alltid gott om hösten och allting är vackert.

April och september är bäst, alltså.
Men chokladsvull och bokläsning har också helt klart sin charm.

Innehållsförteckning: Alkohol, barndomsminnen, självanalys, deppighet och eventuellt slarvfel. You have been warned.

När jag var mindre var jag paniskt rädd för alkohol. Det hade antagligen starka kopplingar till min knäppa spyfobi, jag hade på något sätt snappat upp att om man dricker för mycket så spyr man. Men det värsta var nästan att min pappa (mamma har jag nästan aldrig tvingats se berusad eftersom hon sällan dricker) blev en helt annan person. Det är fruktansvärt otryggt när man är sju år och på en stor fest med enbart vuxna som alla är fulla och konstiga och man har panik i ett hörn.

Det är nog därför jag aldrig har tyckt att det känns okej att dricka med pappa. Jag har vänner som tycker att det är kalas att bli full med sina föräldrar, det är betydligt mer regel än undantag. Då känns det bara som att jag är mesig med min ångest och borde dra något gammalt över mig. Säkert borde man inte bli livrädd för att ens barndomsvänner blir höga heller. Det hindrar dock inte mig.

Just nu är min alkoholrädsla väldigt paradoxal. Jag dricker ju ibland. Ibland har det varit roligt att vara full. När jag först vågade dricka kändes det bra att ha övervunnit rädslan för det. Antagligen känner de flesta sig jävligt balla och vuxna när de börjar dricka. Det är både lite förbjudet och obligatoriskt när man är tonåring, en underbart motsägelsefull kombination. Klart att dekadens lockar. För att inte tala om att vara som folk förväntar sig, för en gångs skull...

Men på senare tid har det känts mer och mer ovärt. Jag ser min pappa och tänker att jag aldrig vill hamna där. Det är så sorgligt. Och det gick upp för mig i år! Jag har tänkt på pappa och drickande med en bekymmersrynka i flera år och det här året fick jag äntligen lite belägg för det. Så något gott kom ju ur Thailandsresan. Det var liksom i år som jag insåg att det inte var helt okej att pappa när jag var mindre slog bort mina försiktiga invändningar och körde bil hem när han druckit tre öl och fyra whiskey. Så jag slutade invända. Sagt såhär låter det helt sjukt. Som om jag varit hjärntvättad, för att hårddra det. Man litar så blint på sina föräldrar.
Åtminstone tills de ger en tillräckligt många anledningar att inte göra det.

Igår ringde jag pappa för att önska gott nytt år någon gång under eftermiddagen. Vi sade gott nytt år, pratade om ingenting och lade på. Färdigt trodde jag. Så kollar jag på mobilen vid tolvslaget och ser ett sms från far där det står "Ring mig.,..". Jag blir orolig och tror att något hänt, så jag ringer genast upp. Då är han full och verkar inte minnas att vi redan önskat varandra gott nytt jävla år. Jag blir så ledsen.

För det är ju egentligen bara sig själv man verkligen kan lita på, vilket man inte helt och fullt kan göra när man druckit alkohol. Det kan mycket väl tänkas att man hånglar med random Benjamin helt utan annan anledning än att man är full och dum. Om man förlorar förtroendet för sig själv, vem ska man då lita på?

Puss

Er alldeles egna Äna Banäna

P.S. Det står inte skrivet i sten att jag aldrig ska dricka igen. Men jag står redo med hacka och hammare eller vad man nu skriver i sten med. D.S.

Just precis nu borde jag vara en trappa ned, äta gröt och vara trevlig mot mammas sambos dotter och hennes respektive. Istället vägrade jag helt oförskämt och sitter vid datorn istället. När jag bodde här på heltid, det vill säga när jag gick i åttan, kände jag mig utanför och fel både hemma och i skolan. Att jag gjorde det hemma berodde till viss del på att jag knappt pratade med dottern - hon var fyra år äldre och vi hade inget att säga till varandra, så jag klandrar henne inte, jag var ju dessutom helt miffo. Nu är det fyra år senare och att träffa dem får mig att känna mig som fjorton år och självhatisk till tusen igen.
Därför äter jag inte gröt just nu.

Jag funderar på att ta en bloggpaus. Blir inget vettigt skrivet numera, i den mån det någonsin blivit det. Är lite upsig och dunsig, som till vintern hör, men det är kanske inte så kul att läsa om. Hur det än blir med det kommer jag i alla fall fortsätta skriva om musik i musikbloggen. Och för mig själv, fast opublikt. Eller något.

Puss
Eder asociala poptönt