Så simpel som jag är, kan jag inte förstå hur jag ska bära mig åt
Jag är fortfarande inne på att bojkotta kärlek (bara för att jag är ensam och bitter). Jag slipper en massa saker på b:
-Beslut (i alla fall rörande sådant, eh)
-Besvikelser
-Barn (läskigt!)
-Brustet hjärta (behöver jag väl inte ens kommentera)
-Bråk (man kan ha dispyter med sig själv också, men det är ju på ett annat plan)
Det och min "självmordsbenägen mamma"-framtid är en utmärkt anledning till att gå i okristet celibat, om det hade funnits. Lysande. Framtiden känns lovande. Och varför håller jag på såhär? Det är tur att det finns vänner (inte tv-serien).
"Ja, jag äter mycket socker"
Efter att ha deppat ner mig i gamla minnen tröstade jag mig med ett par bitar choklad (eftersom det ändå fanns hemma...). Det skulle jag inte ha gjort! Mår nästan komiskt dåligt. Orkar inte ens stå upp utan att vingla. Jag är säkert allergisk mot socker, eller något. Skulle inte förvåna mig.
Coldplay är verkligen perfekt ensamhets-soundtrack, men nu beslutade jag mig för att rycka upp mig och växlade till Sonic Syndicate. (Jag behöver verkligen förnya min musiksmak.) Sitter och försöker peppa och klickar runt på helgon. Då skriver ännu en 28-åring att jag är "söt"! Vad är grejen? Jag fattar ingenting. Eller, "ännu en" förresten, det har bara hänt en gång tidigare, men ändå. Det känns som ett hån när jag är mitt uppe i att klaga för mig själv på att ingen vill ha mig. Ironiskt, liksom. Men vad är internet annars till för?
Jag ska sterilisera mig så fort det bara är möjligt, jag lovar. Tror att man får det vid 25, det är bara... Sju år tills dess. Hurra. Ska jag stå ut med detta i sju år till? Vid det laget kommer säkert den där jävla biologiska klockan ha börjat ticka och jag kommer att tro att jag klarar av barn fast jag inte gör det, och så kommer jag få barn och bli ensamstående mamma och misshandla dem psykiskt av misstag hela tiden. Till slut kommer jag säkert att vara så deprimerad och ångestfylld av ensamhet och skuldkänslor att jag tar livet av mig och därmed orsakar barnen kanske ännu större skada än vad jag skulle ha gjort i livet. Mitt liv verkar ju lösa sig. Förstår inte vad det är jag oroar mig för.
Eller något helt annat, som också är privat
Jag vill inte att det ska vara så! Kommer det alltid bli så? Att jag är så jävla nervös att jag pratar bort uppenbara inviter fast jag egentligen vill tacka ja till dem. Helvete. Det känns inte som att den chansen kommer igen. Han var snäll, trevlig, lätt att prata med, hade perfekt musiksmak för mig och en kort stund tyckte han faktiskt om mig. Tills jag sabbade allt genom att känna samma sak. Han skulle lära sig spela Coldplay-slingor och spela för mig, sade han. Coldplay får bli vår nästa konsert, sade han. Det sista som vi sa var att vi skulle ses igen, och nu kommer vi aldrig mera ses. Det känns alldeles väldigt sorgligt.
Visst är han inte den enda killen som är trevlig och har bra musiksmak och allt det där. Men han tyckte om mig. Någonstans, litegrann, i alla fall. Trots att jag var ett ångestvrak när jag var där. Det är det som är så jävla unikt och värdefullt. Och det är det som gör att jag nu känner mig hemsk för att han inte ens vill prata med mig längre.
Sista gången jag pratade med honom i telefon var han lycklig för att han skulle se Kent den 13 mars. Jag läste igenom min blogg igår och upptäckte att 13 mars var en dag då jag mådde som allra sämst.
Nu lyssnar jag på Coldplay. Bara för att riktigt gräva ner mig och inse att jag ska vara själv (inte singel!). Ingen får komma för nära, så måste det bli. Det kommer bara sluta med att någon blir sårad. Eller att jag, som nu, hakar upp mig onormalt länge på det.
Okej. Då var det bestämt. Så nära får ingen gå. Punkt.
Smörkräm
Nu ska jag sluta finkamma youtube efter videor med Björn Gustafsson och göra någon av de saker jag planerat att göra idag innan vi åker till Floda och hälsar på mormor. Jag hade tänkt hinna med promenad, dusch, avslappningsövning, äta mat och skriva en handlingslista. Däremot inte halvt dö av mensvärk, men det fixar ju kroppen alldeles utmärkt på egen hand.
Jag ska börja med något av det där alldeles strax. Ska bara se klart på det här...
På pappafronten intet nytt
Sommaren är skrämmande nära och det börjar bli akut att söka sommarjobb. Med panik som drivkraft har jag klickat runt lite och letat på Platsbanken. Anledningen till att jag skjutit upp detta jobbsökande så länge är att jag fasat för att behöva skriva ens den minsta form av "personligt brev". Min självkänsla har varit i botten, och som den ibland dåraktigt ärliga människa jag är bär det mig emot att skriva saker jag inte tror på. Man kan ju inte lura stackars små personalchefer, eller vilka det nu är som sköter sådant, att man är värd att anställa.
Nu när jag blivit lite gladare har jag i alla fall bitit i det sura äpplet och sökt lite jobb. Något i en plastindustri, något som "lokalvårdare". Lokalvårdare som i städerska som i hygientekniker. Det känns som min svårighetsgrad på något vis. Synd att det inte finns något jobb där jag hade kunnat få skriva en massa trams. Men för det första så gör jag det på eget bevåg redan, och för det andra så finns det sådana jobb, bara inte för mig. Just nu. Vi får väl se när jag blir bästsäljande författare, host host.
Jag insåg när jag skulle skriva de här korta ansökningarna att jag inte vet någonting. Vad ska man referera till med en referens? Plötsligt känns det väldigt lockande att resa tillbaka i tiden till mellanstadiet, ungefär. Då visste man lagom mycket. Man frågade chans och det kom ut en Sagan om ringen-film varje jul (den sista kom när jag gick i sjuan, men ändå). Enkelt och trevligt. Åtminstone vill jag minnas det så, men jag vet innerst inne att det inte var bättre förr.
Det var inte bättre förr, men det ska bli bättre framöver. Nu skall jag laga mat och hoppas på jobb i sommar. Annars ses vi när du går förbi någon parkbänk eller trappuppgång? Nej, jag bara älskar att överdramatisera, vi ses väl inte alls i så fall för då kommer jag att sitta under ett träd i Dalarna med hästen betandes bredvid.
(Förresten tycker jag att min rubrik var väldigt listig. Förmedla information, återanvända en klassisk boktitel, och vara mystisk genom att handla om något helt annat än inlägget. Hej nobelpriset? Och nej, jag är inte allvarlig på en fläck.)
Citat
"Livet, även när du förnekar det, även när du nonchalerar det, även när du vägrar medge det, så är livet starkare än du. Människor har återvänt från koncentrationslägren och fått nya barn. Män och kvinnor som har torterats, som har sett sina nära och kära dö och sina hem brinna ner har återigen börjat springa efter bussen, kommentera vädret och gifta bort sina döttrar. Det är ofattbart men så är det.
Livet är starkare än allt annat."
(Ur boken "Jag älskade honom" av Anna Gavalda)
"Du behöver kaos i själen för att kunna bibringa en dansande stjärna"
(Friedrich Nietzsche)
Det skulle ju vara dans, dans, dans
Min kropp var full av lagrad ångest och ville inte röra sig till musik, jag ville inte vara i min kropp, den var bara obekväm. Jag försökte dock trots att det kändes jobbigt och efter ett tag började jag mjukna lite. Grejen var att låta kroppen bestämma hur den ville röra sig och för att lossna ville min kropp liksom skaka ett obehag från bröstet. Svårt att återberätta, men jag skakade väl på och försökte att inte tänka på hur det såg ut. Det var i och för sig bara medelålders tanter där som knappast skulle döma mig, men invanda mönster sitter i. Jag hittade ett litet förråd för mattor och annat som var öppet ut mot gympasalen men helt mörkt och lite avskilt, liksom. Där dansade jag i min egen lilla värld och kunde slappna av mer.
Mina höfter kände sig förlegade och ville röra på sig, och för några ögonblick kom en kopia av den så kallade Jens-dansen fram och jag fnissade för mig själv. Jag var här ganska glad och det kom fram en massa hopp och skutt ur fötterna som legat oanvänt alldeles för länge. En stund kände jag mig lättad och lycklig. Av någon anledning avtog det när vi skulle börja dansa till lugnare låtar för att varva ner. Jag fick ont i magen och började fundera på hur jag skulle formulera mig i min skriftliga återberättelse av upplevelsen.
Vi avslutade med att ligga på golvet och andas och "slappna av". Mina tankar skrek alldeles för högt och i mun på varandra. Precis när tanken "kärlek är inte till för mig" gör sig hörd säger ledaren för hela spektaklet "tänk att ni andas in kärlek och glädje, och andas ut bitterhet och besvikelser". Jag tänker att jag minsann inte ska ha någon kärlek och så ligger jag där med lite ångest sipprande från ögonen och undrar vad som är sant och vad som är mindervärdeskomplex. Tillbaka där jag var innan jag började dansa. Ett steg framåt, två steg bakåt. Det skulle ju vara dans, dans, dans?
"Du säger att kärleken aldrig var till för dig"
Min dag började tidigt vill jag lova. Jag väcktes abrupt av utropet ovan, det kom från min mamma som lät outhärdligt pigg. När jag släpat mig upp och hade dragit på mig kläder åt jag en banan och lite vindruvor och så var klockan plötsligt sex och vi skulle åka. Anledningen till denna tidiga morgon var att mamma skulle passa ett alldeles för tidigt tåg från Hestra och att åka dit med henne för att sedan ta buss därifrån var min enda chans att komma till Gislaved idag. Som tur var är våren på väg så solen hade börjat sparka av sig täcket redan.
När jag stod och väntade på bussen satte jag på min mp3 och började känna efter hur Håkan Hellströms nya smakar egentligen, samtidigt som jag försökte att inte känna hur snön trängde in i mina Converse. En urbota poppig situation. Jag lyssnade på bussen och tänkte på att jag mest lyssnar ordentligt på musik när jag är på resande fot. Annars gör jag alltid något annat samtidigt. Detta hyperaktiva samhälle! Ner med simultanförmåga, fram för att göra en sak med hela sin fokus. Nåväl. Håkan var lika mycket romantiker och falsksångare som vanligt när vi gled in i Gislaved. Vid det laget var klockan nästan sju och solen hade kommit upp och sträckte förnöjsamt på sina strålar. Genast kändes livet lite roligare. Med solen stiger hoppet, på något vis.
På väg mellan busshållplatsen vid OK-Q8 och A-K:s hem roade jag mig med att kana fram längs den snöiga gatan. Livet lekte på något sätt. Kanske för att jag lekte.
Jag sov hos A-K och drömde om Björn Gustafsson (jag är inte alls humorkåt! Och nej, det var tyvärr ingen sexdröm), sedan drömde jag att A-K skulle väcka mig men att jag sade att jag ville somna om och drömma klart. När jag väl vaknade var det av att A-K med glad röst grattade en vän som tagit körkort. En bra andra start på dagen, skulle man kunna säga. Äntligen hemma, ett av alla "hemman" i mitt liv.
Dagen tillbringades med diverse mys. Kanske på grund av det förnämliga sällskapet, främst A-K men icke att förglömma Anki på slutet. Det var promenad till centrum och fika på Linnéa. Det var Svampbob Fyrkant som var fniss. Det var uppdatering om vad som hänt i våra liv sedan sist. Det var laga mat och äta sig nästan mätt på riskakor innan det var klart. Det var dricka te. Det var mys.
Och varje moln är trasigt
Du räknar allt sorgligt natten lång
och hon du älskade en gång, och kanske älskade dig
Spelar det någon roll?
Nej, kanske ingen,
kanske allt egentligen
Hälsohemsvistelse med änglavakt
Nu har det gått så lång tid och det finns så mycket jag vill skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Det slutar säkert med att jag inte skriver om något alls.
Senaste veckan har varit hektisk. Nedstigning i ett illamående helvete och otaliga flashbacks tio år tillbaka i tiden med tillhörande ångest (jag var väldigt miffo som barn, tro mig, mer än nu till och med). Längtade bort från Dille, mådde så dåligt att jag inte trodde att jag skulle fixa att resa därifrån. Det gjorde jag, efter en händelse jag ska ägna mer uppmärksamhet senare. Tillbringade en dag på en buss och kom till Dalarna och kände mig som en urvriden disktrasa. Kom till hälsohemmet utanför Leksand och tog en dusch och gick och lade mig. Sov men vaknade ett antal gånger av att jag hade ont i magen. Första två dagarna på hälsohemmet var bara ledsnad. Jag gjorde inte, orkade inte göra, någonting. Tänkte mest på hur jävligt allt är, konstruktiv som jag är (host). Åt en massa god mat, ja, ni hörde rätt, glöm fördomar som sammankopplar hälsohem med rivna morötter. Visst fanns det rivna morötter, men även en mångfald andra grönsaker och annan god mat. Tyvärr fick jag ont i magen efter alla måltider, men ändå.
Tredje dagen var jag hos en alternativmedicin-gubbe som såg ut som en tomtenisse och vänligt frågade "hur mår du då?". Jag fick veta hur jag ska äta, inklusive lite tillskott, för att må bra igen. Det kändes lättande. Senare samma dag tog jag med mig kameran på min dagliga promenad och tog kort när jag kände för det, och tänkte på trevligare saker än jag gjort innan. Kände mig lite mer hoppfull.
Idag, måndag, har jag åkt tåg hela dagen. Det tog förvånansvärt lång tid att åka från Dalarna till Småland. Bristen på musik, jag lyckades ju lämna min laddare till mobilen och mp3:n på Dille, gjorde mig irriterad. Mina tankar får inget riktigt fotfäste i tystnad, och utan förankring försvinner de långt bortom min kontroll.
På morgonen innan jag åkte från Dille gick jag in till Östra. Där i köket stod någons mamma och diskade (vågar inte skriva namn, vet inte varför egentligen, kändes inte rätt bara). När jag kom in genom dörren upphörde hon i alla fall att diska och kom fram till mig och sade "du ska få något av mig". Jag blev alldeles ställd. Vad var det här? "Jag brukar läsa dina bloggar, och det känns som att du kan behöva en sån här ibland" sade hon medan hon tog upp en liten ask ur fickan och trasslade fram något ur lite bomull. Det var en halskedja med en skyddsängel i! Hon kramade om mig och jag visste inte vad jag skulle säga. Vad säger man när folk är sådär oprovocerat underbara mot en? Det var tårar i mina ögon när jag sade ett futtigt tack. Det kanske framgick en bråkdel av hur glad jag faktiskt blev. Förstå att folk vill mig så väl? Världen är konstig men bra ibland.
Mer tankar från helgen kommer in här, tror jag. Allt som kan vara av värde som kommer ur detta huvud måste ju ut i världen och värdesättas, ey? Hur som helst. Om folk vill läsa eller ej. Jag kommer aldrig sluta att tänka och jag kommer aldrig sluta att skriva.
I'll be there for you
"...waiting for their turn to speak."
Idag hade vi en föreläsare på skolan som tog hela förmiddagen. Det handlade egentligen om får, men väldigt mycket om framtid och ens egen utveckling. Vi fick göra en övning som gick ut på att man skulle först gå och lyssna på någon som fick prata ostört i femton minuter, verkligen lyssna med hela sin fokus. Det var svårt! Lätt att fundera på svar eller själv spinna vidare på det den andra sade. Sedan skulle man själv prata i femton minuter. Det var också svårt. Att prata utan respons. Jag upptäckte att jag väntade på att bli avbruten hela tiden. Varför? Nyttigt hur som helst. Jag kom på att jag inte visste vad jag ville med min framtid. Dags att komma på det, kanske?
Eftermiddagen skolkade vi några stycken och åkte och fikade på Pause. Vi satt och pratade i timmar i soffan där. Det var underbart. Det sades så mycket kloka saker, och jag kände mig trygg mitt i all otrygghet. Jag är så otroligt tacksam för att människor står ut med mig trots att jag är som jag är. Det är helt otroligt och fantastiskt och stort.
(Råkade sparas som utkast och inte publiceras när det skrevs tidigt på kvällen i tisdags, 17/3)
Du är för mycket dig själv för ditt eget bästa
My little pony
Så beslutade jag mig för att bita i det sura äpplet och ringa till mamma och berätta att jag hade druckit alkohol. Skolan skulle ta kontakt med våra föräldrar annars, så det kändes bättre att vara före. Hon tog det förvånansvärt bra. Jag trodde att hon skulle bli väldigt upprörd och ledsen och besviken. Hon sa ungefär att det var onödigt att vi hade druckit på skolan. Eh, ja. Men hon verkade lita på att jag kan dricka med måtta. Skönt!
Efter det samtalet blev jag uppåt. Jag tycker om min mamma igen! Det är så bra. Sedan red jag min häst barbacka. Det var mysigt och han var snäll och trevlig. Min hamsterhäst! Jag blev påmind om hur mycket han betyder för min psykiska hälsa.
"Jag vill ha korv!"
Och äntligen betyder väldigt på gotländska. "Jag är äntligen tillfredsställd", haha! Humor. Apropå humor så fick vi små vegetariska korvar till lunch idag.
A simple mistake starts the hardest time
I fredags var jag och myste på Ava. Vi såg Så ska det låta, och jag kom osökt att tänka på min barndom. Varannan helg när jag var hos pappa skyndade vi oss för att hinna hem innan det började. Vi åt kycklingsallad (detta var på tiden då jag åt kött) och choklad. 200 gram Marabou Schweizernöt, jag åt en rad och pappa åt resten. Det fanns en rutin och en trygghet. Så tyckte jag väl i och för sig att pappa drack lite många glas vin ibland, men jag slog bort det. Varför oroa sig av något så litet? Det fanns en anledning, men jag kunde inte ha gjort så mycket just då.
Resten av helgen bestod av att stå ut. Det gick ganska bra. Några minuter på lördagen var till och med roliga, med hjälp av en skvätt vodka (hej jag är lättpåverkad). De blev dock dyrköpta eftersom vi blev påkomna med att dricka på skolan, vilket är förbjudet. Det känns så hemskt att ha brutit mot reglerna eftersom skolan har behandlat oss så väldigt bra i hela boendefrågan. Väldigt ansvarslöst, tanklöst och värdelöst.
Dessutom känns det väldigt underligt att dricka alkohol när jag känner som jag gör gentemot min pappa och allt det där. Hej dubbelmoral? Men, det kanske är skillnad på att festa och ha kul och att dricka whisky direkt ur flaskan varje dag? Jag vill inte hamna där. Jag är rädd. Jag har sagt gång på gång att det är onödigt att dricka, ändå gör jag det igen. Fast det kanske är mänskligt att vilja göra det för skojs skull? Hjälp, nu hittar jag på ursäkter.
Det jobbiga är att jag inte vet vad som är normalt och inte. Jag har absolut ingenting att jämföra med. Det är egentligen likadant med mat. Jag har fått lära mig att äta trots att jag inte är hungrig för att jag inte har velat äta, och nu kan jag vilja äta trots att jag inte är hungrig. Hur hittar man balansen? Var finns den? Finns det något som jag faktiskt har ett normalt förhållande till? Jag kanske bara kommer från en annan planet och inte fattar någonting alls.
En gång när jag pratade med en vän sade vi såhär.
-Varför tycker du så illa om dig själv?
-Jag hatar att jag inte tycker om mig själv!
-Men vad är det du inte tycker om?
-...
Jag hatar att jag hatar mig själv, men jag vet inte vad det är jag hatar. Det var verkligen en aha-upplevelse. Dessvärre har jag nu fått anledning att inte tycka om mig själv. Alla. Jävla. Misstag. Jag är socialt handikappad och har konversationssvårigheter och bryr jag mig om någon verkar det alltid sluta med att jag sårar den. Rent logiskt borde jag sluta bry mig om folk (jag räknar in hästar). Låter som ett kul liv. Lite ensamt kanske.
Ja, jag har samlat nog energi för att skicka ett svarsmail till pappa. Det känns ju spännande. Jag är rädd.
What have I done? It's too late for that
What have I become? Truth is nothing yet
Man kan aldrig så noga veta med heffaklumpar
I morse när jag vaknade kändes det oöverstigligt jobbigt att gå upp. Klockan var kvart över åtta, rummet var tomt och jag hade fortfarande feber i kroppen. De första ögonblicken kändes bara själva tröttheten, sedan kom jag på varför jag hade varit så otrygg kvällen därpå och jag kände bara för att somna om och komma tillbaka till lyckligt ovetande. Men tack vare hästen - vad skulle jag bli av utan hästen? - insåg jag att jag var tvungen att ta mig upp. Jag satte mig upp och skrev en lista på allt jag skulle göra idag, precis allt. Det kändes bra med lite struktur och kontroll och jag släpade mig upp för att börja pricka av.
Nu är ungefär halva listan avprickad och det känns bra. Man känner sig duktig när man klarat av något. Även om min lista bara bestod av de mest enkla grejer, men ändå, något. Listor är bra. Struktur. Jag vill inte vara sådär förvirrad som jag var igår. När jag lade mig ner och skulle sova och en tanke for genom mitt huvud snurrade det till alldeles våldsamt. Det var läskigt. Det kan i och för sig bero på feber. Om jag inte fortfarande har feber är jag extremt matt och svettas ovanligt mycket utan anledning. Och det känns inte så troligt.
"Börja packa" stod det på listan och det har jag gjort. Det är så kul att packa, man hittar gamla saker och blir påmind om saker som har hänt och saker man kände för länge sedan. Jag blev påmind om vem jag var när jag flyttade till Dille första gången. Lyssnade på ett gammalt blandband också och var väldigt nostalgisk. Jag var lite darrig i benen, men annars kändes det bra att göra något. Igår när jag skulle packa satte jag mig bara på golvet och stirrade rakt fram, extremt trött och förvirrad. Jag mår något bättre idag, är glad för att jag och Mattis snart flyttar! Bara en att dela rum med, egen toalett, diskmaskin, fräscht kök, inget akvarie på matbordet, ingen lerig trapp... Och en massa underbara Ava-barn!
Du kan ta dig till stjärnorna, jag kan ta mig igenom dagen.
Jag orkar inte komma på någon bra rubrik.
Idag har jag fått höra tre gånger "hej Anna, du ser förvirrad ut". Det har jag varit. Jag vet knappt vad som är upp och ner på mig själv längre. Är helt borta. Skulle göra omprov i Matte, satte mig ned och såg på papperet och allt bara snurrade. Det var som att huvudet var så tungt att det drogs ned mot bordet. Jag gjorde inte provet.
Jag har ingen aning längre. Vad som är rätt och fel, sant och falskt, bra eller dåligt. Jag fattar ingenting, allt bara snurrar och jag vill hoppa av. (Inte skolan utan snurret.)
When you think you can walk on the ground, they call it trust
"Hej kom och hjälp mig" är ett uttryck som jag aldrig har fattat det bra med förrän nu. Nu kändes det så klockrent.
Jag har fått svar på mitt mail. Jag var för tråkig och borde "vända mina tankar mot mig själv istället", och "hur roligt kan man ha tillsammans om det bara är dystra miner och inga ideér på aktiviteter från din sida?". Han avslutar med "hur har du det egentligen?". Det är mig det är fel på. Jag förstörde vår semester. Vad som än erbjuds mig, så lyckas jag förstöra det. Jag klarar uppenbarligen inte av att göra något bra av någonting. Speciellt inte relationer med andra människor. Skydda er själva!
Och ja, jag vet att jag vänder ut och in på mig själv i min blogg, och nej, jag bryr mig inte. Det är inte så jävla viktigt i alla fall.
I just don't know what to do with myself
Idag fick jag och Mattis veta att vi kan få flytta väldigt snart! Kanske i slutet på veckan! Det känns bra.
Annars har jag ont i magen. Skickade precis iväg ett mail till pappa om Thailand och det där. Jag är rädd. men det kändes som att jag var tvungen att göra det. Göra något. Vi har inte hörts av sedan vi kom till våra respektive hem. Det var en månad sedan (i vanliga fall pratar vi någon gång i veckan, minst). Allt känns väldigt konstigt. Det som hände de två veckorna fick mig att inse en massa saker och tvingade mig att omvärdera delar av min barndom. Eller, jag tvivlade en massa på det då, det är först idag som jag känner mig säker på det. Allt står inte rätt till.
Vad händer nu?
Vänta och se. Jag väntar och hoppas på flytt snart.
Jag vet inte riktigt vart jag ska göra av mig själv. Det känns mest trassligt.
Don't you know you're on your own?
Nu är det meningen att jag ska skriva ett arbete i idrott & Hälsa om stress. Vad som stressar mig och vad jag ska göra åt det. Eh. Det mesta stressar mig, att kunna stänga av huvudet skulle kännas fint? Nej, jag hittar nog på något. Men att skriva om min otroligt intressanta person (ja, jag är ironisk) här brukar kännas avstressande. Det ska jag skriva tror jag.
Nu är jag tillbaka på Dille, hos min ponny! Jag blir så glad när jag ser honom. Han är så SÖT! Och nej, jag har inte sagt det tillräckligt många gånger. För att inte tala om hur trevligt det var att träffa dillebarn igen. Jag är friskare, men inte helt på topp. Men det kommer!
I wish you got the flu, so that I could take care of you, like you take care of me
Idag har jag haft en sjukdag på Ava. Sovit och sett på tv. Stulat Fridats dator.
Men det var inte det jag skulle berätta, det jag tänkte berätta, det jag ville berätta var en rolig sak. Idag när jag satt och tyckte synd om mig själv och hostade ömkansvärt (ni älskar min berättarkonst) kom Malin och Cami hem. Och ni kan aldrig gissa vad Cami hade gjort! Hon hade lagt på minnet att jag sa att yoghurt var lätt att äta när man är sjuk, och att jag älskar kokosyoghurt, och köpt en sådan åt mig! Mig! Bara till mig, från Cami, förstår ni? Eh, ja, det gör ni nog. Till och med jag förstår ju. Det lyste upp min dag otroligt mycket.
Nästa bra händelse var att Sebastian kom in i köket och sa "vad trevligt att komma hem och se dig sitta här".
Jag längtar efter flytten till Ava.
I want you to hit me as hard as you can
Det påståendet är inte alls sant just nu. Jag har feber, ont i hela kroppen och är allmänt yr. Dessutom försöker jag låta bli att tänka, men det låter sig inte göras. Halva natten tillbringades på vid msn i just det syftet. Det var trevligt.
Snart skall jag till Dille igen. Hästen! <3
Och jag ser fram emot att flytta otroligt mycket. Bättre fly än illa fäkta.
Dagens låt: http://www.youtube.com/watch?v=gOziJi-1hHE
Jag saknar
jag saknar vår/sommar och lägenhet i gislaved
jag saknar att nöta vänner 24/7
jag saknar att vara poptöntig med hela mitt hjärta och när lassekonserter fortfarande gav eufori
If I try, can I find solid ground?
Nu har jag börjat oroa mig för att skolan lovat något de inte kan hålla med min och Mattis flytt till Ava. Men så kan de inte göra. Då gråter jag på dem. Det brukar vara en effektiv övertalningsmetod, något jag märkt eftersom jag börjar gråta väldigt lätt och har svårt att hindra det. Det har lett mig till gratisåkning på tåg, jag har fått panik när jag upptäckt att jag inte har tillräckligt med pengar, börjat gråta och så får jag åka i alla fall. Folk gör och säger ofta vad som helst för att man ska sluta gråta. Jag har själv gjort så.
Dagens...
...mantra: "Man lär av sina misstag"
...saknad: Ponnyhästet
...puss: Cami
...minus: Sjukdom
...citat: "Det saknas ett stolsben för mig"
...ljud: *snörvel*
...läskigt: Illamående
...önskan: Sova tills saker ordnat upp sig
Hejdårå.
Jag drömde om en mörk ridå, det vill säga ingenting
Först och främst: Jag och Mattis kanske, antagligen, flyttar till Ava tillsammans. Det känns bra! Bara det löser sig med ponyn. Men det finns ju andra som klarar det som inte har bil och körkort. Det ska gå!
Helgen tillbringas på Ava. Jag tog lite Dille-semester. Det kändes behövligt. Hästen saknas, men ibland kan inte ens han fixa allt. Jag vilar upp mig här. Det känns skönt. I och för sig håller jag på att bli sjuk. Stress i stora och långvariga doser har den effekten på mig. Klenheten personifierad.
Jag har läst en bok som var väldigt speciell och bra. "Gå, älska!" hette den. Läs den, people!
Min magkänsla berättade för mig i början av året att jag inte skulle klara av ett år i fyrbäddsrummet. Jag ignorerade den, för jag trodde att jag var tvungen att klara det. Och det var roligt, det finns mycket roligt med att bo där och i Södra. Men nu är det inte bara en svag känsla, nu skriker magen rakt ut. Och den liknelsen haltade big time. Den var till och med enbent. Jag ska aldrig skriva en bok. Men det vill jag göra. Någon gång.
Ibland behöver man påminnas om att allting inte är svart eller vitt. För det mesta är allt bara en grå röra.
Nobody said it was easy
Sedan kan man ju önska att lärdomen inte hade behövt såra en annan människa. Eller att det aldrig hade hänt. Var det värt det? Det fanns bra saker, det fanns det. Var de värda allt det här? Jag vet inte, uppriktigt sagt. Man kan önska tiden tillbaka, men det fungerar inte så. Man måste tänka framåt.
Och ja, det här är uppmaningar till mig själv. Om jag bankar in det kanske något fastnar. Eller så är det fel att försöka må mindre dåligt över det. Jag vet inte.
There's something that I can't quite explain
Jag vill tro att man är två om att en vänskap tar slut. Kanske är det inte så. Det är nog bara något jag hittat på för att minska mina skuldkänslor. Jag har gjort mig skyldig till ett oförlåtligt svek och just nu förstår jag inte att det fortfarande finns folk som vill veta av mig. Det sägs att tiden läker alla sår, men jag kan inte låta bli att undra hur ärret efter det här kommer att se ut.
Om jag inte hade försökt så himla mycket hade det inte behövt bli såhär. Jag måste faktiskt lära mig att vara lagom mycket vän, bry mig lagom mycket, vara mer lagom i allmänhet. Normal, kanske. Jag har försökt så jävla länge med att vara mig själv. Det straffade sig i högstadiet. Det har lett till otroliga konsekvenser nu. Jag kan faktiskt inte hålla på såhär. Man måste faktiskt tänka på andra människor.
Dessutom har jag förstört för skolan och dess rykte. Det var meningen att vi skulle åka till Lycksele, men vi ändrade oss. Då låg skolan redan ute med pengar och det ser inte bra ut för skolan att ställa in med så kort varsel. I förlängningen är det mitt fel eftersom jag har skapat en situation som är väldigt obehaglig för alla människor omkring mig. Jag tror att det är en bidragande orsak till att vi inte har velat åka.
Så läsare, nu vet ni lite. Ni har min fulla förståelse om ni tar avstånd från mig efter det här. Självklart vill jag ha er kvar, men jag måste acceptera om det inte går på grund av det jag gjort. Jag har visat mig vara någon helt annan än den jag trodde. Jag vill helst försvinna och inte utsätta någon mer för mig. Jag önskar att det inte behövde vara "utsätta". Men det är så det är, det är den jag har blivit.
FÖRLÅT.
I could think of a few more things to believe in, but I don't know about love
Är kärlek något mer än flockinstikt och sexdrift? Egentligen? Dras vi till varandra av närhetsbehov och rädsla för ensamhet? Det kan mycket väl vara så. Jag ser inte att det skulle vara något annat egentligen. Däremot vill vi nog väldigt gärna tro att saker och ting är "speciella", inklusive vi själva, men det är en annan diskussion.
Evighet är något jag tror ännu mindre på. Det finns faktiskt ingenting som varar för evigt, eller ens resten av ditt liv. Din existens, i så fall. Evig kärlek är bara ett skämt. Långvarig kärlek kan jag gå med på, men även den kan försvinna när som helst. Det känns väldigt osäkert och onödigt alltihop, på ett sätt, men sedan kommer det där närhetsbehovet in och så är vi tillbaka där vi började. För att inte tala om möjligheten att detta filosoferande bara är ett försök till att rättfärdiga ens egen ensamhet. Ärligt talat så vet jag inte vad jag tror. Och spelar det någon roll? Egentligen?
Vi lever inte som vi lär
Vi såg en film om det där sm handlade om palmolja. Många livsmedelstillverkare använder det eftersom det är billigt och lätt att använda. Därför skövlas regnskog för att ge plats åt palmplantage. Det skapar många problem. Bland annat så omsätter regnskog koldioxid till syre mycket snabbare än andra träd och är därför viktig för miljön. Dessutom skapar dessa plantage stora problem för ursprungsbefolkningen då marken är stulen från dem, och de inte längre kan odla sin egen mat. De får inte heller jobb på plantagen så att de kan försörja sig. När regnskogen skövlas försvinner dessutom många djurarter, detta skadar den biologiska mångfalden vilken är viktig i vår natur.
Allt detta blir alltså följden av vilken av alla varor vi väljer.
Det luriga med just plamolja är att man inte ens behöver skriva "palmolja" i innehållsförteckningen, det räcker att skriva "vegetabilisk olja". Så det är inte alltid lätt att välja rätt, heller. En sak man kan vara säker på är dock KRAV- och rättvisemärkta varor. Det är inte alltid en särskilt stor prisskillnad, och även om det är det, vem har inte råd att bidra till bra arbets- och levnadsvillkor för andra människor? "Ingenting är viktigare än andra människor" brukade min mamma alltid säga när jag var mindre och ofta känner jag att det stämmer. Vi lever i välfärd, vi kan faktiskt hoppa över den där chipspåsen för att välja andra varor som är bra för världen.
Men sedan när lever vi människor som vi lär?
Guldkornen bara flödar på vissa lektioner
Cami: Grattis!
Fröken: Nej, ingenting är gratis här i världen.
En annan dag fick vi höra följande replik.
Fröken: Datorerna var visst upptagna, men de blir nog lediga innan jul. Nej, innan påsk! Nej, lunch!
Vi har en förvirrad fröken i naturbruksämnen, men det är väl ganska gulligt.
Luften smakar som en jordgubbspaj
När jag kom upp till kvällsfikat ropade Sanna "Anna, min vän, var har du varit hela mitt liv?". Tack, you just made my day.
För att inte tala om en annan kärleksförklaring jag fick av författaren till min hundrade kommentar, nämligen Cami. Två dagar gjorda i en. Effektivt.
Du kan vara en buss! (Sonic & jag på äventyr.)
När jag skulle fara hem med bussen hade jag lurarna i, men med sänkt volym. Jag betalade, och hörde genom en ridå av musik att busschauffören kände igen mig! Han frågade om jag skulle till Dille, alltså måste han ha känt igen att jag brukar åka till Dille. Det var coolt. Jag log faktiskt innan jag höjde musiken igen.
Framtidsplaner
Det är alltid så mycket kvar
Igår åkte jag till Ava och lekte med Ava-barnen. Det var mysigt och roligt och trevligt. Jag och Mattis fick sova inne hos Freddie i en skön bred säng. Min sömn var lugn.
Trots myset kändes det inte helt bra. Det känns som om folk kommer att tvingas välja sida. Och välja bort mig. Jag förstår det. Men jag hatar att bli bortvald i alla fall. Det är liksom bara att acceptera att man måste vara glad för att folk ska orka med en. Och andra "sidan" är väldigt mycket gladare än jag, som det verkar. Jag vill inte ha några sidor! Varför var jag tvungen att sabba det här? Varför har jag så lätt att ta åt mig för mycket? Jag vill inte att någon ska känna press. (Jag borde säga det här i verkligheten, men jag vågar inte, jag vet inte om jag vill se folks ansiktsuttryck, så jag väljer bloggen.)
Vi behöver i alla fall inte åka till Lycksele. Det känns lite skönt, det hade kunnat bli lite obekvämt.
Jag ska bli erbjuden annat boende av skolan. Var och pratade idag. Ava känns som ett alternativ, bara det går att lösa med hästen så. Men är inte det lite oansvarigt? Hästen ska faktiskt vara prio ett. Men, handen på hjärtat så tycker jag inte att de andra som bor utanför Dille och har häst på box är oansvariga. Varför skulle det gälla bara mig? Makes no sense. Fast det gör aldrig mina känslor.
Nu borde jag vara på lektion. Jag vet, men jag väljer bort det. Jobbar lite på restuppgifter i stället. Det är för mycket just nu, jag orkar inte! Rester efter Thailand som ändå inte var någon semester utan bara ångestframkallande. Totalt jävla meningslöst.
Det räcker liksom aldrig.
Where is home?
Jag tror jag måste flytta. Jag har förstört min boendesituation. Jag har förstört (eller förbättrat, vem vet) gemenskapen i Södra. Jag har invaderat andras hem med min röra. Det bästa av allt är att alltihop är mitt eget fel. Och dessutom borde jag inte få ha häst, och hey, det är hästen som gör att jag orkar. Mitt liv är en väldigt lättlöst ekvation. Och varför använder jag matteliknelser? Vad är det för fel? Nej, jag känner inte igen mig själv. Det här är fel.
Dillemästerskapen var ganska roliga ändå. Min häst är underbar (och jag skäms för att jag är så dålig med honom).
Bort, bort, hem, hem, någonstans, ingenstans.
Open your eyes
(det är antagligen bara jag som förstår att den här bilden är fin, men så är det att vara ett missförstått geni. varning för ironi. fast jag tycker ärligt om den även om jag inte vet varför.)
Man ska aldrig säga alltid
Mattis och jag var i stan. Hon hämtade ut sitt leg och förde över pengar och kände sig vuxen. Jag kände mig som när jag var liten och gick på banken med mamma. Sedan fikade vi på Tingan och hade allmänt trevligt. Det satt väldigt söta killar bredvid oss och gjorde att vår singelstatus kändes extra tydligt... Mattis var allmänt bedårande och hängde upp skeden på näsan. Sedan satt hon med den där och pratade helt normalt. Den människan! Hon är gränslös på ett väldigt underbart sätt.
Min handled kliar. Jag har säkert skabb. För det orkar jag verkligen just nu? Okej, man vill väl aldrig ha skabb. Men det känns extra mycket just nu. Allmänt tungt. Men jag känner mig stabilare än förra veckan, det är ju bra.
Jag borde inte ha häst men jag älskar honom i alla fall. Lite som en pedofil. "Jag älskar barn!" Usch. Men jag hade kul igår när vi hoppade, och jag vill tro att ponnyhästet också hade lite roligt. Ständigt två sidor av allt. Jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vill sluta tänka. Åtminstone på onödiga saker, och det är nästan det enda jag tänker på.
Lyssnar på Enclave, det är lite melankoliskt. Den låten innehåller så mycket känslor för mig trots att jag inte har något speciellt minne till den eller något sånt. Den bara är en sådan där låt som känns.
We are uninvited guests
In this melancholy world
And soon you learn
That the only thing worth to treasure,
Are the people that actually care
Then why are there still tears in your eyes?
It still rings in my ears, hey hey, what's that sound?
På fredagen hände en sak som INTE FÅR hända. Jag GLÖMDE ta ut min häst på morgonen. Jag GLÖMDE luncha honom och Feykir. GLÖMDE. Okej, de överlever en dag utan lunch, det är tråkigt för Júni att stå inne men en dag överlever han. Men just själva företeelsen. Att glömma sitt ansvar för en annan levande varelses välmående. Vissa människor borde inte få ha djur, och det verkar onekligen som att jag är en av dem. Antagligen borde jag inte ha häst nåt mer, men eftersom jag är så mesig och klen och mjäkig så kan jag inte riktigt förmå mig att göra mig av med honom riktigt än. Jag ger mig själv en andra chans (även om man kan diskutera om jag förtjänar det).
Det missödet uppdagades när jag var på väg ut för att mocka och ge kvällsmat. Dagen hade varit bra fram tills dess (varför då? Nu blir jag nervös). Jag sjukanmälde mig och pluggade. Kände mig mycket mindre stressad och tog det lugnt. På eftermiddagen for jag in till staden med Jens, Cami och Tamme. Vi skulle gå till Ås, men fick lift en bit. Flummade runt och hade trevligt på stan. Vi gick på second hand, jag köpte en skrivmaskin!!! Här ska det knattras vill jag lova. Vi åt på Subway och tog sju-bussen tillbaka. Senare på kvällen sågs det film och jag deppade för att jag hade glömt hästen.
På lördagen drog jag Ava-barnen Freddie och Cami till Dille. Vi skulle ha gått på en spelning som blev inställd. Jag gick till Tängtorpet (3 km) och mötte dem. Så gick vi till Dille och lekte charader och såg hästfilmer. Tramsade på precis som vanligt, fast inget trams är det andra likt. Trevligt i alla fall, men mitt humör gick upp och ner.
Söndagen gick jag fram och tillbaka till Tängtorpet utan någon speciell anledning. Skönt att gå. På kvällen hoppade vi med våra ponnysar och förberedde oss för Dille-Mästerskapen. Det var sjukt roligt! Då blev jag lite glad.
Nu ska jag rida dressyr.
Jag vill spränga ett hus,
eller skriva en sång,
eller något
