Ett slut och en början
Igår tog min kraft verkligen slut. Min lilla resa över hela Sverige tog ut sin rätt och jag bara låg och försökte somna ifrån tankar på platser, människor, händelser, intryck och känslor. En försynt huvudvärk höll mig dock vaken med mina minnen. Visst var det underbart att träffa Kreuger (Fredrika, Freddie, ja, ni förstår säkert skämtet) och lite kul var det att rida igen även (om jag inte kände att jag saknat det. Konstigt att det man flyttat nästan hundra mil för att hålla på med inte är samma sak längre). Det var bara det att folket på gården hon jobbar på verkligen dömde ut min vegetariska mat. Blickarna när jag åt, usch. Kändes i magen. Ja, jag vet att jag är känslig men det är nu sådan jag är.
Så, i morse samlade jag mina sista krafter för att åka från Eskilstuna till Göteborg med ärendet att träffa chefredaktören på Groove. Började min dag halv sju med att inse att det hade regnat på mina kläder som hängde ute på tork. Inte mer att göra än att dra på sig en genomvåt Broder Daniel-tshirt och vänta på att den skulle torka. Då jag anlände till stationen upptäckte jag att tåget jag hade tänkt ta var fullbokat. Några förvirrade ögonblick trodde jag att jag var fast i Eskilstuna, sedan kom jag till sans och frågade i biljettinformationen. Det fanns ett sätt att ta sig till Göteborg men jag skulle inte vara framme förrän vid två, och meningen var att jag skulle ringa Groove "efter lunch". Köpte en musiktidning jag inte läst förut, måste ju ha koll på marknaden nu när jag ska bli musikjounalist (känn ironin, människor!), och lyssnade på regnet medan jag väntade på att få åka därifrån.
Efter en och en halv genomlyssning av Death Cab For Cuties senaste, Narrow Stairs, kunde jag inte skjuta upp att ringa längre. Stirrade på numret på displayen ungefär en kvart innan jag tog mod till mig. För er som inte redan visste det, eller förstod det nu, kan jag berätta att jag lider av lite lätt telefonskräck. Men bara lite. Chefredaktören Gary lät mycket mindre läskig på telefon än på mail! Det kan ha med min förkärlek för göteborgska att göra. Han gav mig en vägbeskrivning och jag började känna mig lite mindre nervös. Dessutom sken solen nere på västkusten, och jag håller fast vid vad jag sagt - med solen stiger hoppet. Kom fram till Göteborg och hittade dit jag skulle utan problem. Tog däremot ett par extra sekunder för att samla mig innan jag ringde på ringklockan till lokalen vid Kungsportsplatsen. Klarade handslaget utan att göra bort mig (tror jag), och uppfattade snabbt den avslappnade stämningen som rådde bland tidningar och skivor. Där fanns även Groove-arbetaren Alexandra, som kom från Anderstorp av alla ställen ("förort" till Gislaved, för er som kanske inte visste) och hade varit praktikant där tidigare. När jag nämnde Death Cab på den jobbiga frågan om min musiksmak fick jag veta att hon intervjuat dem inför nya numret. Det kom även fram att hon också var vegetarian. Så jag blir en kopia? Förhoppningsvis inte. Gary berättade för mig vad jag kommer att få göra ("både det mindre glamourösa och det kanske lite mer"), och såg snäll ut med tjockbågade glasögon och rufshår medan han berättade att han gärna ger feedback på texter innan de trycks. Innan jag gick frågade jag om jag får åka på Coldplay. Det får jag. Och, håll i er nu, och och och, jag får skriva en recension om konserten! Som alldeles troligen publiceras på hemsidan!
Jag studsade överlycklig ut på avenyn och kunde inte låta bli att le helt töntigt mycket åt allt och alla. Det gick bra! Det kommer att gå bra! Snälla människor, bra musik, och jag kommer att få skriva. Jag kommer att få skriva! Gick runt i affärer, och de spelade trevlig musik överallt. Säkert! på CD-specialisten (som numera heter Rock House, men ändå), Markus Krunegård på Carlings och Shout Out Louds på Pocket Shop. Jag köpte en ny likadan BD-tshirt som jag hade på mig, eftersom det har varit min favorittröja ända sedan jag köpte den för ett och ett halvt år sedan, och fick tjejen i kassan skratta.
Nu sitter jag på centralstationen i Göteborg och väntar på mitt tåg "hem", det vill säga till min mors hem. Där bor i och för sig mina tillhörigheter också för tillfället. Några timmars landning där, så ska jag till Gislaved och köpa tält och träffa vänner, och på onsdag bär det av mot Arvika. Det är full fart! Kanonkul.
Kärlek och härlighet!
Så, i morse samlade jag mina sista krafter för att åka från Eskilstuna till Göteborg med ärendet att träffa chefredaktören på Groove. Började min dag halv sju med att inse att det hade regnat på mina kläder som hängde ute på tork. Inte mer att göra än att dra på sig en genomvåt Broder Daniel-tshirt och vänta på att den skulle torka. Då jag anlände till stationen upptäckte jag att tåget jag hade tänkt ta var fullbokat. Några förvirrade ögonblick trodde jag att jag var fast i Eskilstuna, sedan kom jag till sans och frågade i biljettinformationen. Det fanns ett sätt att ta sig till Göteborg men jag skulle inte vara framme förrän vid två, och meningen var att jag skulle ringa Groove "efter lunch". Köpte en musiktidning jag inte läst förut, måste ju ha koll på marknaden nu när jag ska bli musikjounalist (känn ironin, människor!), och lyssnade på regnet medan jag väntade på att få åka därifrån.
Efter en och en halv genomlyssning av Death Cab For Cuties senaste, Narrow Stairs, kunde jag inte skjuta upp att ringa längre. Stirrade på numret på displayen ungefär en kvart innan jag tog mod till mig. För er som inte redan visste det, eller förstod det nu, kan jag berätta att jag lider av lite lätt telefonskräck. Men bara lite. Chefredaktören Gary lät mycket mindre läskig på telefon än på mail! Det kan ha med min förkärlek för göteborgska att göra. Han gav mig en vägbeskrivning och jag började känna mig lite mindre nervös. Dessutom sken solen nere på västkusten, och jag håller fast vid vad jag sagt - med solen stiger hoppet. Kom fram till Göteborg och hittade dit jag skulle utan problem. Tog däremot ett par extra sekunder för att samla mig innan jag ringde på ringklockan till lokalen vid Kungsportsplatsen. Klarade handslaget utan att göra bort mig (tror jag), och uppfattade snabbt den avslappnade stämningen som rådde bland tidningar och skivor. Där fanns även Groove-arbetaren Alexandra, som kom från Anderstorp av alla ställen ("förort" till Gislaved, för er som kanske inte visste) och hade varit praktikant där tidigare. När jag nämnde Death Cab på den jobbiga frågan om min musiksmak fick jag veta att hon intervjuat dem inför nya numret. Det kom även fram att hon också var vegetarian. Så jag blir en kopia? Förhoppningsvis inte. Gary berättade för mig vad jag kommer att få göra ("både det mindre glamourösa och det kanske lite mer"), och såg snäll ut med tjockbågade glasögon och rufshår medan han berättade att han gärna ger feedback på texter innan de trycks. Innan jag gick frågade jag om jag får åka på Coldplay. Det får jag. Och, håll i er nu, och och och, jag får skriva en recension om konserten! Som alldeles troligen publiceras på hemsidan!
Jag studsade överlycklig ut på avenyn och kunde inte låta bli att le helt töntigt mycket åt allt och alla. Det gick bra! Det kommer att gå bra! Snälla människor, bra musik, och jag kommer att få skriva. Jag kommer att få skriva! Gick runt i affärer, och de spelade trevlig musik överallt. Säkert! på CD-specialisten (som numera heter Rock House, men ändå), Markus Krunegård på Carlings och Shout Out Louds på Pocket Shop. Jag köpte en ny likadan BD-tshirt som jag hade på mig, eftersom det har varit min favorittröja ända sedan jag köpte den för ett och ett halvt år sedan, och fick tjejen i kassan skratta.
Nu sitter jag på centralstationen i Göteborg och väntar på mitt tåg "hem", det vill säga till min mors hem. Där bor i och för sig mina tillhörigheter också för tillfället. Några timmars landning där, så ska jag till Gislaved och köpa tält och träffa vänner, och på onsdag bär det av mot Arvika. Det är full fart! Kanonkul.
Kärlek och härlighet!
Online vs. IRL
Luleå.
I Luleå mötte jag Emanuel, som jag skrivit lite sporadiskt med sedan någon gång i vintras. Vi har även bytt nummer och smsat lite ibland. Han var lika cynisk som han verkar, men mer gentlemannamässig på något sätt. Den egenskapen passade inte in i min bild av honom, men det var trevligt. Det uppstod lite kommunikationssvårigheter eftersom jag förstod ungefär hälften av vad han sa. Norrländska och mumlande var väldigt svårtolkat, vill jag lova! Höll på att missa min flygbuss också. Vi sprang till busstation, och Emanuel sprang och hämtade min väska som jag låst in på enn köpcentrum i stan. Stod på busstation och svettades, säkerligen illröd i ansiktet, och flåsade med mina kassa lungor och kände mig dum. Fick en tafatt hejdå-kram och hann med bussen.
Eskilstuna.
När jag ändå skulle till Eskilstuna och Freddie (Kreuger), drog jag mig till minnes att en kille vars ytterst välformulerade dagbok jag brukar läsa också bodde där. Varför inte, tänkte jag och skickade ett gästboksinlägg med fikaförslag och mobilnummer. Det kom ett sms och vi möttes vid tågstationen dagen efter att jag kommit fram. Erik var blyg på ett bedårande sätt, och vi drack te med sugrör. Från början var jag mindre nervös än vad jag blev efter ett tag av någon outgrundlig anledning. Vi gick runt lite i mysiga Eskilstuna, det började regna och vi tog skydd under ett träd en kort stund. Det kändes som att vi hade mer att säga varandra än vad vi faktiskt sade. Jag med mitt yra huvud rubbade balansen under hejdå-kramen, och tyckte att det var lite pinsamt. Tur att det var en vägg där.
Även om jag ser ett mönster i att ha svårt att vara naturligt social (det kanske blir så när man är online för mycket?) föredrar jag ändå verkligheten. Kroppsspråk och tonfall är så viktigt, tror jag. Eller så är det bara så att jag vill bli kramad. Man vet inte så noga.
I Luleå mötte jag Emanuel, som jag skrivit lite sporadiskt med sedan någon gång i vintras. Vi har även bytt nummer och smsat lite ibland. Han var lika cynisk som han verkar, men mer gentlemannamässig på något sätt. Den egenskapen passade inte in i min bild av honom, men det var trevligt. Det uppstod lite kommunikationssvårigheter eftersom jag förstod ungefär hälften av vad han sa. Norrländska och mumlande var väldigt svårtolkat, vill jag lova! Höll på att missa min flygbuss också. Vi sprang till busstation, och Emanuel sprang och hämtade min väska som jag låst in på enn köpcentrum i stan. Stod på busstation och svettades, säkerligen illröd i ansiktet, och flåsade med mina kassa lungor och kände mig dum. Fick en tafatt hejdå-kram och hann med bussen.
Eskilstuna.
När jag ändå skulle till Eskilstuna och Freddie (Kreuger), drog jag mig till minnes att en kille vars ytterst välformulerade dagbok jag brukar läsa också bodde där. Varför inte, tänkte jag och skickade ett gästboksinlägg med fikaförslag och mobilnummer. Det kom ett sms och vi möttes vid tågstationen dagen efter att jag kommit fram. Erik var blyg på ett bedårande sätt, och vi drack te med sugrör. Från början var jag mindre nervös än vad jag blev efter ett tag av någon outgrundlig anledning. Vi gick runt lite i mysiga Eskilstuna, det började regna och vi tog skydd under ett träd en kort stund. Det kändes som att vi hade mer att säga varandra än vad vi faktiskt sade. Jag med mitt yra huvud rubbade balansen under hejdå-kramen, och tyckte att det var lite pinsamt. Tur att det var en vägg där.
Även om jag ser ett mönster i att ha svårt att vara naturligt social (det kanske blir så när man är online för mycket?) föredrar jag ändå verkligheten. Kroppsspråk och tonfall är så viktigt, tror jag. Eller så är det bara så att jag vill bli kramad. Man vet inte så noga.
Jag tror att jag kan flyga
Skrivet på planet mellan Luleå och Stockholm, i min lilla grönblommiga anteckningsbok.
Snart landar planet, och jag undrar om jag någonsin kommer att landa. Kanske kommer jag alltid att fladdra omkring (uppsnärjd i det blå) och försöka jämna ut trycket. Kanske lyckas jag någon gång. Kanske inte. Men kanske är det mer spännande att flyga än att stå stadigt på jorden.
Snart landar planet, och jag undrar om jag någonsin kommer att landa. Kanske kommer jag alltid att fladdra omkring (uppsnärjd i det blå) och försöka jämna ut trycket. Kanske lyckas jag någon gång. Kanske inte. Men kanske är det mer spännande att flyga än att stå stadigt på jorden.
"Vi satsar å trivs i Kalix!"
Kalix samhälle påminner lite om Gislaved faktiskt. Fast ibland förstår jag inte vad folk säger. Tala ur skägget, norrbottningar!
I natt sov jag och Cami på en fuktig madrass i sadelkammaren eftersom hela huset var fullt av katt. Vi skavde trygghet och berättade vad som hänt sen sist.
Jag har flugit ensam för första gången också. Det var en annan upplevelse att lyssna på musik på tusentals meters höjd.
I morgon fortsätter jag min jakt/flykt och far söderut igen. Exakt vart vet jag inte, men det lutar åt Eskilstuna och Freddie Kreuger. Om hon bara vill svara på sms, människan!
Mer utförligt om den här resan kommer senare. Ska förklara för mig själv varför jag har en liten slogan till mycket jag gör (nu skapar jag minnen).
Puss på Dillebarn! Och er andra också. Varför snåla?
I natt sov jag och Cami på en fuktig madrass i sadelkammaren eftersom hela huset var fullt av katt. Vi skavde trygghet och berättade vad som hänt sen sist.
Jag har flugit ensam för första gången också. Det var en annan upplevelse att lyssna på musik på tusentals meters höjd.
I morgon fortsätter jag min jakt/flykt och far söderut igen. Exakt vart vet jag inte, men det lutar åt Eskilstuna och Freddie Kreuger. Om hon bara vill svara på sms, människan!
Mer utförligt om den här resan kommer senare. Ska förklara för mig själv varför jag har en liten slogan till mycket jag gör (nu skapar jag minnen).
Puss på Dillebarn! Och er andra också. Varför snåla?
Aldrig hemma någonstans
Nu är jag i Stockholm, hos Siesta-Otto. Ikväll kanske jag ska till Kalix. Det är ett spännande liv!
Igår fick jag träffa två underbara människor. Det var vilsamt för själen att prata med Dillebarn igen. Och Stockholm är ganska fint, faktiskt. Sedan såg jag en japansk film i en lägenhet,och när vi gick började de som bodde där röka på. Tss. Dumt.
Nej, nu ska jag boka flygbiljett. I believe I can flyyy...
Hej så länge.
Igår fick jag träffa två underbara människor. Det var vilsamt för själen att prata med Dillebarn igen. Och Stockholm är ganska fint, faktiskt. Sedan såg jag en japansk film i en lägenhet,och när vi gick började de som bodde där röka på. Tss. Dumt.
Nej, nu ska jag boka flygbiljett. I believe I can flyyy...
Hej så länge.
I must belong somewhere
Nu känner jag igen mitt liv igen. I morgon ska jag till tandläkaren i Värnamo, stressa för att hinna med tåget och sedan hinna med en jävla massa tåg innan jag kommer fram till en destination. Så typiskt mig!
(Måste bara säga att Helga varit snäll och gullig i övrigt. När jag skulle åka idag upptäckte jag att hon lagat mina trasiga mjukisbyxor. Fast, jag kan inte riktigt förlika mig med att jag aldrig kommer att klara av ett jobb. Jag jobbade igår kväll, mitt första riktiga vikariat, och det gick utmärkt. Ha).
Och mina Arvika-biljetter har kommit! Woohoo! Nu ska jag bara köpa ett tält, ehm. Och en jävla massa våtservetter. Och handsprit. Jag längtar som fan. På festival mår jag bra i själen. Det är värt allt! Jag tror att det är för att då lever jag så i nuet. Det är bara att vakna när man vaknar, äta när man är hungrig, dricka när man blir törstig. Det som möjligtvis skulle kunna vara stressande är att missa något band man vill se. Men det är inte så svårt att ha koll på, man behöver ju inte ha koll på något annat. Bara gå runt och lyssna på musik och må bra. Mm. Underbart. Någon gång ska jag göra en lista över saker jag älskar, och då lär ju festivaler vara ganska högt upp. Men konserter är ju också trevligt.
Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.
Nu har jag bokat en biljett bort härifrån. Det blev tåg även om jag vet att buss är billigare. Bara för att jag älskar att åka på en räls. Det går liksom inte att åka fel. Jag ska sitta på ett tåg och åka tills jag har lämnat mig själv bakom mig. Livet går som på räls, minsann. Om du inte går och lägger dig på rälsen såklart. Byt spår? Missa tåget, sitt kvar på perrongen och förstör din kropp istället? Jag vill kompensera de tåg jag missat med att åka för att aldrig hoppa av. Jag vill inte fram. Vägen är målet, inte sant?
Nej, jag vill fram, fram till Dillebarn och människovimmel man kan vara anonym i. Fram till kramar i överflöd, hoppas jag. Gislaved är trevligt, verkligen, men Dille-umgänge är mer intimt! Saknar det.
Men först en natt i mammas hus. Där får jag åtminstone andas. Kul att jag tyckt att det är pest att vara där innan, och nu vill jag dit. I och för sig är många av Gislavedsvännerna bortresta nu, och det är ju de som är det bra med att bo här. Förutom att det är nära till jobbet då.
Hem, åka tåg, kramar. Låter som en plan.
Nej, jag vill fram, fram till Dillebarn och människovimmel man kan vara anonym i. Fram till kramar i överflöd, hoppas jag. Gislaved är trevligt, verkligen, men Dille-umgänge är mer intimt! Saknar det.
Men först en natt i mammas hus. Där får jag åtminstone andas. Kul att jag tyckt att det är pest att vara där innan, och nu vill jag dit. I och för sig är många av Gislavedsvännerna bortresta nu, och det är ju de som är det bra med att bo här. Förutom att det är nära till jobbet då.
Hem, åka tåg, kramar. Låter som en plan.
You will. You? Will. You? Will. You? Will.
Okej. Hej. Det är alltid lite pinsamt att komma tillbaka till tangentbordet efter ett så deppigt inlägg som det förra var. Jag känner liksom pressen att säga "allt är bra nu". Men det är det naturligtvis aldrig. Sånt tar tid. Jag har inte tid.
Igår lade jag min dator i mormors rum för att "jag inte skulle frestas att använda den" som hon sa. Jag jobbade kväll, och när jag kom hem vid tiotiden gick jag direkt och lade mig. Mamma ringde, men jag sa så tyst som möjligt att jag inte kunde prata. Kanske tio minuter senare kommer mormor upp och säger att hon hört det där ljudet igen. Hon frågade om jag hade en dator till(!). Eller jag kanske hade lånat en dator? Ehm, nej. Hon såg min mobil som låg på laddning och frågade om den kunde låta. I samråd kom vi fram till att ta ned den till köket och låta den laddas där. Jag gjorde ju ingenting, jag ville bara vara ifred så jag kunde få sova. Hon gick med den och fem minuter senare kom hon upp igen och sade att hon hört ljudet. Jag fattar inte! Föreslog att det var något annat hon hörde, allt pekade ju på det, men det var tydligen bara när jag var hemma. Jaha. Är det när jag andas, eller? "Ursäkta, måste ditt hjärta slå så tydligt?" Nej, för all del, låt inte mig störa. Jag ska leva så försiktigt jag kan. Inte för mycket.
Som om det inte är nog svårt att sova när man försöker andas så tyst som möjligt, hade jag såklart huvudet fullt av tankar på Nyköping (så fantasifullt kodnamn, eller hur?). Man skulle kunna tycka att jag tänkt tillräckligt på honom, men nej, där fick jag. Jag är faktiskt lite sur på honom. Höra av sig nu? Ett halvår senare, liksom, "och bilen går bra?" "Nej, jag har krockat och blivit allvarlogt skadad, tackar som frågar". Han trodde säkert att allt var lugnt nu. Att det skulle gå att umgås med mig som med en normal människa, att vi skulle kunna vara vänner. Tyvärr, men omställningarna "oj, det går att tycka om mig" och "nej, jag skojade bara, HA HA HA" gjorde lite för ont för att jag ska kunna vara vän med dem. Stackars kille, han hade väl ingen aning om att jag tar alldeles för allvarligt på allt, i synnerhet mig själv. Jag hatar att han hörde av sig. Nu har jag insett att det verkligen inte är mer med det, han ville väl ha någon med samma musiksmak att hänga med på Peace & Love, men innan jag kom till sans hann jag börja hoppas. Jag hatar att hoppas. Fan. Jag hatar att jag ändå tror att någon ska tycka om mig någon gång. Att jag aldrig lär mig. Aldrig.
You're the reoccuring kind
you never really leave my mind
Bara för att den här låten inte alls är klockren, och lite för att jag lärt mig få in youtube-videos i bloggen.
Kärlek och härlighet? (Tss).
Igår lade jag min dator i mormors rum för att "jag inte skulle frestas att använda den" som hon sa. Jag jobbade kväll, och när jag kom hem vid tiotiden gick jag direkt och lade mig. Mamma ringde, men jag sa så tyst som möjligt att jag inte kunde prata. Kanske tio minuter senare kommer mormor upp och säger att hon hört det där ljudet igen. Hon frågade om jag hade en dator till(!). Eller jag kanske hade lånat en dator? Ehm, nej. Hon såg min mobil som låg på laddning och frågade om den kunde låta. I samråd kom vi fram till att ta ned den till köket och låta den laddas där. Jag gjorde ju ingenting, jag ville bara vara ifred så jag kunde få sova. Hon gick med den och fem minuter senare kom hon upp igen och sade att hon hört ljudet. Jag fattar inte! Föreslog att det var något annat hon hörde, allt pekade ju på det, men det var tydligen bara när jag var hemma. Jaha. Är det när jag andas, eller? "Ursäkta, måste ditt hjärta slå så tydligt?" Nej, för all del, låt inte mig störa. Jag ska leva så försiktigt jag kan. Inte för mycket.
Som om det inte är nog svårt att sova när man försöker andas så tyst som möjligt, hade jag såklart huvudet fullt av tankar på Nyköping (så fantasifullt kodnamn, eller hur?). Man skulle kunna tycka att jag tänkt tillräckligt på honom, men nej, där fick jag. Jag är faktiskt lite sur på honom. Höra av sig nu? Ett halvår senare, liksom, "och bilen går bra?" "Nej, jag har krockat och blivit allvarlogt skadad, tackar som frågar". Han trodde säkert att allt var lugnt nu. Att det skulle gå att umgås med mig som med en normal människa, att vi skulle kunna vara vänner. Tyvärr, men omställningarna "oj, det går att tycka om mig" och "nej, jag skojade bara, HA HA HA" gjorde lite för ont för att jag ska kunna vara vän med dem. Stackars kille, han hade väl ingen aning om att jag tar alldeles för allvarligt på allt, i synnerhet mig själv. Jag hatar att han hörde av sig. Nu har jag insett att det verkligen inte är mer med det, han ville väl ha någon med samma musiksmak att hänga med på Peace & Love, men innan jag kom till sans hann jag börja hoppas. Jag hatar att hoppas. Fan. Jag hatar att jag ändå tror att någon ska tycka om mig någon gång. Att jag aldrig lär mig. Aldrig.
You're the reoccuring kind
you never really leave my mind
Bara för att den här låten inte alls är klockren, och lite för att jag lärt mig få in youtube-videos i bloggen.
Kärlek och härlighet? (Tss).
Ha, ha, ha
Här sitter jag och försöker bli mätt på halstabletter.
Jag älskar mitt liv!
Jag älskar mitt liv!
När det regnar syns det i alla fall inte att man gråter
Om det nu är positivt när ändå ingen finns som skulle kunna se och döma. Fast vem ska döma en för att man gråter när ens liv går helt åt helvete?
Nu är jag snart bostadslös. Kul. Verkligen. Hur ska jag ta mig till jobbet? Hur ska jag överleva ännu en sommar? Jag är så jävla rädd nu så det kan ni inte föreställa er. Kan jag inte bara få ligga i en sång någonstans, i koma kanske, med dropp eller så? I så fall borde jag väl ta livet av mig i och för sig, men självmord är inte min grej. Tära på samhället och andra människors arbete och goda vilja, det är min grej. Vara en böld i röven, det är min grej. Anna "Bölden" Gustafsson. Det låter väl bra?
Kanske ska förklara (för alla mina en läsare, ehe ehe). Mormor Helga som jag bor hos har hört mina nattliga datoraktiviteter och bett mig stänga av datorn vid tio. Sedan hon berättade det har jag gjort så, för jag vill faktiskt inte störa. Verkligen inte. Problemet är att hon hör mig "knattra på datorn" i alla fall. Och hon tror att jag ljuger när jag säger att jag inte gör det. Igår låg jag i och för sig och panik-smsade av en anledning jag kommer till senare. Kan vara så att hon hör mina knapptryck på mobilen. Sjukt vilken hörsel hon måste ha. Hon sa "din mamma hör ju dåligt, så henne kan du säkert manipulera". "Du måste erkänna för sig själv att du har ett databeroende". "Du säger att du mår dåligt fast du inte gör det". "Om man ska bli vuxen måste man klara av ett jobb, och ta ansvar för det man gör". "Du kan inte förneka att det gör det du gör". Och inte minst "slutar inte det här måste du be din mamma komma och flytta ut dig och dina grejer".
Fascinerande. Såhär värdelös har jag inte känt mig på länge. Spännande. Verkligen.
Dessutom fick jag en anledning till panik via sms igår. Nyköping skrev och undrade om jag skulle till Peace & Love (där vi träffades första gången). Jag som hade tagit bort hans nummer. På väg att glömma. Försökte i alla fall, hårt och länge. Men så fan heller, då hör han av sig. Kände igen numret gjorde jag också, såklart. Jag hyperventilerade i flera minuter. Tramsigt, jag vet. Det är sådan jag är. Varför i helvete skulle han höra av sig nu? Vill han träffa mig? Som vän, eller annat? Vill jag träffa honom? Han har ännu inte svarat på mitt svars-sms. Ville han träffa mig skulle han väl göra det. Han har i och för sig alltid varit seg med svar på sms. Nej, jag vill inte tänka på det. Fan. Jävla Nyköping.
Efter utskällningen jag fick till frukost gick jag en promenad runt Sörgårdssjön. Ringde till mamma. Nej, jag kommer nog aldrig bli vuxen. Ringer ju fortfarande till mamma när det häder något. Och lyssna på musik och krampgråta i regn är det bara väldigt små tonåringar som gör. Inte det minsta vuxet. Jag kanske inte klarar av vuxenlivet. Det kanske inte är tänkt så. Jag kanske helt enkelt inte kan. Vad är meningen, liksom? Jag fattar inte. Men det är väl jag som är dum, så klart. Att jag ens kan tro något annat. Jag kan verkligen inte bo med folk. Bevisen hopar sig. Skjut mig!
Nu är jag snart bostadslös. Kul. Verkligen. Hur ska jag ta mig till jobbet? Hur ska jag överleva ännu en sommar? Jag är så jävla rädd nu så det kan ni inte föreställa er. Kan jag inte bara få ligga i en sång någonstans, i koma kanske, med dropp eller så? I så fall borde jag väl ta livet av mig i och för sig, men självmord är inte min grej. Tära på samhället och andra människors arbete och goda vilja, det är min grej. Vara en böld i röven, det är min grej. Anna "Bölden" Gustafsson. Det låter väl bra?
Kanske ska förklara (för alla mina en läsare, ehe ehe). Mormor Helga som jag bor hos har hört mina nattliga datoraktiviteter och bett mig stänga av datorn vid tio. Sedan hon berättade det har jag gjort så, för jag vill faktiskt inte störa. Verkligen inte. Problemet är att hon hör mig "knattra på datorn" i alla fall. Och hon tror att jag ljuger när jag säger att jag inte gör det. Igår låg jag i och för sig och panik-smsade av en anledning jag kommer till senare. Kan vara så att hon hör mina knapptryck på mobilen. Sjukt vilken hörsel hon måste ha. Hon sa "din mamma hör ju dåligt, så henne kan du säkert manipulera". "Du måste erkänna för sig själv att du har ett databeroende". "Du säger att du mår dåligt fast du inte gör det". "Om man ska bli vuxen måste man klara av ett jobb, och ta ansvar för det man gör". "Du kan inte förneka att det gör det du gör". Och inte minst "slutar inte det här måste du be din mamma komma och flytta ut dig och dina grejer".
Fascinerande. Såhär värdelös har jag inte känt mig på länge. Spännande. Verkligen.
Dessutom fick jag en anledning till panik via sms igår. Nyköping skrev och undrade om jag skulle till Peace & Love (där vi träffades första gången). Jag som hade tagit bort hans nummer. På väg att glömma. Försökte i alla fall, hårt och länge. Men så fan heller, då hör han av sig. Kände igen numret gjorde jag också, såklart. Jag hyperventilerade i flera minuter. Tramsigt, jag vet. Det är sådan jag är. Varför i helvete skulle han höra av sig nu? Vill han träffa mig? Som vän, eller annat? Vill jag träffa honom? Han har ännu inte svarat på mitt svars-sms. Ville han träffa mig skulle han väl göra det. Han har i och för sig alltid varit seg med svar på sms. Nej, jag vill inte tänka på det. Fan. Jävla Nyköping.
Efter utskällningen jag fick till frukost gick jag en promenad runt Sörgårdssjön. Ringde till mamma. Nej, jag kommer nog aldrig bli vuxen. Ringer ju fortfarande till mamma när det häder något. Och lyssna på musik och krampgråta i regn är det bara väldigt små tonåringar som gör. Inte det minsta vuxet. Jag kanske inte klarar av vuxenlivet. Det kanske inte är tänkt så. Jag kanske helt enkelt inte kan. Vad är meningen, liksom? Jag fattar inte. Men det är väl jag som är dum, så klart. Att jag ens kan tro något annat. Jag kan verkligen inte bo med folk. Bevisen hopar sig. Skjut mig!
Where is my mind?
Lista: Fem låtar som fastnat i mig
Innan jag fyrar av den här listan vill jag bara säga att rangordningen inte är någon rangordning. Det kändes bara bättre med siffror. Mer list-aktigt. (Listigt).
1. Pixies - Where is my mind?
Ja, jag hörde den första gången i Fight Club. Därför är den Fight Club-känslan väldigt starkt för mig. Den känslan vet jag dock inte hur jag ska förklara riktigt. Det är lite frigörande "inget spelar roll"-känsla, lite en påminnelse om varför jag faktiskt finns, och lite... Nej, jag tror inte att ni kommer att fatta hur jag än förklarar. Ljuden i låten har en alldeles speciell akustik inne i mig som bara jag kan höra, helt enkelt.
2. Sigur Rós - Hoppípolla
En sinnessjukt vacker melodi som inte behöver närmare ursäkt för att få älskas.
3. Bloc Party - I still remember
Första gången jag hörde introt på låten kände jag något. Det var kärlek vid första ackordet. Det var en sådan där låt som det känns som att man hört förut, inte för att de är lika andra låtar, utan för att de liksom funnits hos en innan. Dessutom handlar texten för mig om en fin icke-kärlek jag var med om en gång. Låten slår på strängen "smärtsamt", men kanske ännu mer på strängen "fint".
4. Vapnet - Snart går du inte själv
Ny favorit. Jag har alltid haft en förkärlek för glatt poppiga, nästan trallvänliga, låtar med deppiga texter. Raden "det gör ont när du har ont, men värst av allt är ändå när du ler" får mig att önska att jag hade kommit på den först. Annars är ju Vapnet alltid underbar svensk indiepop oavsett hur briljanta texter de har.
5. Coldplay - Shiver
Coldplay är ju alltid Coldplay. Om ni har hört låten känner ni till den lilla melodislingan (fast den känns stor) som ljuder här och var. Då förstår ni kanske också varför den gör mig lycklig. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Lycka. Kan vara så enkelt som en Coldplay-låt. Fascinerande.
Nu får ni allt ta och lyssna. Se det som en piskning från Listfascisten!
1. Pixies - Where is my mind?
Ja, jag hörde den första gången i Fight Club. Därför är den Fight Club-känslan väldigt starkt för mig. Den känslan vet jag dock inte hur jag ska förklara riktigt. Det är lite frigörande "inget spelar roll"-känsla, lite en påminnelse om varför jag faktiskt finns, och lite... Nej, jag tror inte att ni kommer att fatta hur jag än förklarar. Ljuden i låten har en alldeles speciell akustik inne i mig som bara jag kan höra, helt enkelt.
2. Sigur Rós - Hoppípolla
En sinnessjukt vacker melodi som inte behöver närmare ursäkt för att få älskas.
3. Bloc Party - I still remember
Första gången jag hörde introt på låten kände jag något. Det var kärlek vid första ackordet. Det var en sådan där låt som det känns som att man hört förut, inte för att de är lika andra låtar, utan för att de liksom funnits hos en innan. Dessutom handlar texten för mig om en fin icke-kärlek jag var med om en gång. Låten slår på strängen "smärtsamt", men kanske ännu mer på strängen "fint".
4. Vapnet - Snart går du inte själv
Ny favorit. Jag har alltid haft en förkärlek för glatt poppiga, nästan trallvänliga, låtar med deppiga texter. Raden "det gör ont när du har ont, men värst av allt är ändå när du ler" får mig att önska att jag hade kommit på den först. Annars är ju Vapnet alltid underbar svensk indiepop oavsett hur briljanta texter de har.
5. Coldplay - Shiver
Coldplay är ju alltid Coldplay. Om ni har hört låten känner ni till den lilla melodislingan (fast den känns stor) som ljuder här och var. Då förstår ni kanske också varför den gör mig lycklig. Jag kan inte förklara det på något bättre sätt. Lycka. Kan vara så enkelt som en Coldplay-låt. Fascinerande.
Nu får ni allt ta och lyssna. Se det som en piskning från Listfascisten!
Det går att läsa mig som en öppen bok
Är det någon som orkar läsa alla mina ord?
Tidsresa: Det enda positiva med högstadiet
Nu överdriver jag igen, jag vet. Det känns bara roligare, och mer, att dramatisera verkligheten lite.
Häromdagen cyklade jag förbi Gislaveds musikaffär. Där kan man köpa instrument, noter och diverse annat spännande. Där tillbringade jag timmar med att drömma när jag gick på högstadiet. (Det låter så långt borta när jag skriver det såhär. Och det känns så jävla skönt att det är sådär avlägset nu). I alla drömmar kunde jag spela ett instrument helt fantastiskt bra och använde det som uttryckssätt. Instrumenten i mina drömmar varierade nog, men jag vill minnas att de för det mesta kretsade runt gitarrer i direkt samband med att Lars Winnerbäck var min stora hjälte då.
Winnerbäck och högstadietiden. Han kunde koncentrera hela min deppighet till en enda textrad, och i nästa rad ge mig hoppet åter. Nästan varje lektion satt jag med en Lasse-skiva lurande i hörlurarna och klottrade ankare i mina böcker. En gång innan en SO-lektion skulle börja skrev jag ett stycke text från en låt på tavlan. Läraren gillade den och texten stod kvar i en och en halv dag innan någon suddade bort den. Inte för att någon i min klass förstod vad som var så bra med den, men jag var nöjd. Jag minns att jag höll min ganska fula Lars Winnerbäck-t-shirt för att vara mitt finaste klädesplagg.
Det jag saknar mest från den här tiden är den totala euforin en konsert kunde ge mig. Man visste inte vart man skulle göra av all lycka helt plötsligt. Det var lite ovant efter månader av melankoli, men Lasses musik var densamma. I höstas såg jag honom för tionde gången och det var bara lite småtrevligt. Då är det dags att säga hej då, känner jag. Men det är motvilligt, för jag saknar allt med det.
Numera, när jag faktiskt lyssnar på andra skivor än Winnerbäcks, skulle man kunna tro att min lojalitet minskat något. Jag trodde det själv. Häromdagen var jag inne på musiktidningen Sonics hemsida, och den tog tid på sig att ladda och visade bara övre halvan av omslaget till nya numret. Jag tittar lite och tänker, "känner jag inte igen de där ögonen?". Jomenvisst. Nedre halvan kommer fram och där står till och med "Lars Winnerbäck" med stora bokstäver. Idag när jag var och handlade gick jag förbi tidningsstället och såg tidningen på riktigt. Jag tvekade lite, men det kändes som om jag inte hade något val.
Min lojalitet är uppenbarligen lika stark som någonsin. Eller så är det drömmen som är stark, bara att den har ändrat form litegrann. För mig hänger musik och ord ihop så tätt. Kanske är det mitt uttryckssätt. Och det var det som blev det positiva med högstadiet.
Dessutom var artikeln riktigt bra.
Häromdagen cyklade jag förbi Gislaveds musikaffär. Där kan man köpa instrument, noter och diverse annat spännande. Där tillbringade jag timmar med att drömma när jag gick på högstadiet. (Det låter så långt borta när jag skriver det såhär. Och det känns så jävla skönt att det är sådär avlägset nu). I alla drömmar kunde jag spela ett instrument helt fantastiskt bra och använde det som uttryckssätt. Instrumenten i mina drömmar varierade nog, men jag vill minnas att de för det mesta kretsade runt gitarrer i direkt samband med att Lars Winnerbäck var min stora hjälte då.
Winnerbäck och högstadietiden. Han kunde koncentrera hela min deppighet till en enda textrad, och i nästa rad ge mig hoppet åter. Nästan varje lektion satt jag med en Lasse-skiva lurande i hörlurarna och klottrade ankare i mina böcker. En gång innan en SO-lektion skulle börja skrev jag ett stycke text från en låt på tavlan. Läraren gillade den och texten stod kvar i en och en halv dag innan någon suddade bort den. Inte för att någon i min klass förstod vad som var så bra med den, men jag var nöjd. Jag minns att jag höll min ganska fula Lars Winnerbäck-t-shirt för att vara mitt finaste klädesplagg.
Det jag saknar mest från den här tiden är den totala euforin en konsert kunde ge mig. Man visste inte vart man skulle göra av all lycka helt plötsligt. Det var lite ovant efter månader av melankoli, men Lasses musik var densamma. I höstas såg jag honom för tionde gången och det var bara lite småtrevligt. Då är det dags att säga hej då, känner jag. Men det är motvilligt, för jag saknar allt med det.
Numera, när jag faktiskt lyssnar på andra skivor än Winnerbäcks, skulle man kunna tro att min lojalitet minskat något. Jag trodde det själv. Häromdagen var jag inne på musiktidningen Sonics hemsida, och den tog tid på sig att ladda och visade bara övre halvan av omslaget till nya numret. Jag tittar lite och tänker, "känner jag inte igen de där ögonen?". Jomenvisst. Nedre halvan kommer fram och där står till och med "Lars Winnerbäck" med stora bokstäver. Idag när jag var och handlade gick jag förbi tidningsstället och såg tidningen på riktigt. Jag tvekade lite, men det kändes som om jag inte hade något val.
Min lojalitet är uppenbarligen lika stark som någonsin. Eller så är det drömmen som är stark, bara att den har ändrat form litegrann. För mig hänger musik och ord ihop så tätt. Kanske är det mitt uttryckssätt. Och det var det som blev det positiva med högstadiet.
Dessutom var artikeln riktigt bra.
Fika? På en onsdag?!
Min arbetsdag började med att se en gubbe tvätta sin snopp medan han såg ömsom på den och ömsom i mina ögon och frågade vart jag kom ifrån. Jag tittade på mina skor och svarade. Pinsamt. När det var frukostrast frågade hon jag gick bredvid om jag ville ha frukost och jag sade att jag inte ville ha något. Några minuter senare ropar hon på mig, och då har hon gjort te och rostat bröd åt mig. Hade inte hjärta att inte äta.
Nästa uppdrag var att städa hos en tant som bodde på Trasten (Gislaved Rinkeby, ungefär). Jag fick dammtorka skåp med spritflaskor på varje hylla och lyssna när kvinnan jag gick med och tanten löste korsord på serbiska. Tanten försökte bjuda mig på macka, frukt, och fåglarna vet allt. Kände pressen och tackade ja till ett chokladkex. Knaprade på det och lyssnade till deras för mig obekanta språkmelodi.
Det var innan lunch. Var verkligen inte hungrig på lunchrasten men kände att jag var tvungen att äta något, så det gjorde jag. Det första jag skulle göra efter lunch var att följa med till en tant och bara prata lite. Hennes muffins lyckades jag tacka nej till. Hon skulle snart fylla nittio och gav mig rådet "lev medan du fortfarande lever". Jodå, lita på det. Hon sade så nedlåtande saker om sig själv också, vilket skrämde mig rejält. Blir man inte säkrare i sig själv när man blir äldre? I och för sig, när man föds älskar man ju sig själv, det är allt eftersom tide går som man får lära sig att det är jävligt dumt att tro något bra om sig själv. Men jag har alltid tänkt att man ska lära om igen?
Personalmöte betydde skaka hand (och dela baciller) med nya människor, äta en massa tårta och lyssna på vad som inte fungerar i arbetsgruppen. I två timmar. Sedan cyklade jag hem. Vilken arbetsdag? Ja, ja. Det är ett hårt liv!
Darling, don't give me shit 'cause I know that you're full of it
Idag ringde jag till min pappa. Han lät inte så brydd när jag påpekade att han inte svarat på sms. Fast ganska glad lät han när han svarade. Eller så var det bara förvåning. Vi kallpratade om mitt jobb och allt möjligt sådant. Så frågade jag om vi kunde ses. Båda kunde bara en enda helg, men vi bestämde att vi skulle träffas då. Han sa att han kunde hämta mig. Jag berättade om praktiken. Han lät engagerad när han gratulerade mig, och frågade en del om det.
Detta känns både bra och dåligt. Bra att jag tog mod till mig och ringde. Dåligt att jag fortfarande är osäker på hur mycket han faktiskt "bryr sig", eller hur man nu ska uttrycka det. Osäkert. Instabilt. Vet inte om jag borde hört av mig med tanke på allt som hänt. Men jag har saknat honom, jag visste att han skulle tycka att det där med praktiken var jätteroligt. Ville prata med honom om det. Jag kanske har förträngt hur jävligt Thailand var, och hur han betedde sig då?
Jag borde ju inte sakna honom. Men saknad är ju en slags superkraft jag har. Att översakna folk är det bästa jag är på.
Detta känns både bra och dåligt. Bra att jag tog mod till mig och ringde. Dåligt att jag fortfarande är osäker på hur mycket han faktiskt "bryr sig", eller hur man nu ska uttrycka det. Osäkert. Instabilt. Vet inte om jag borde hört av mig med tanke på allt som hänt. Men jag har saknat honom, jag visste att han skulle tycka att det där med praktiken var jätteroligt. Ville prata med honom om det. Jag kanske har förträngt hur jävligt Thailand var, och hur han betedde sig då?
Jag borde ju inte sakna honom. Men saknad är ju en slags superkraft jag har. Att översakna folk är det bästa jag är på.
Dubbel dos!
Idag åkte jag till Hestra för att hämta ut ett rekommenderat brev som legat där ett bra tag. Ser att det är från min bank och blir lite smått nervös. Öppnar det och ut trillar en internetbank-dosa. Just en sådan som jag var på banken för ett par dagar sedan och skaffade mig alldeles på egen hand! Jag snissade lite för mig själv, för jag kom ju på att jag hade beställt en dosa och tillbehör innan Siesta när jag upptäckte att det kan vara bra med internetbank. Och sedan var det Coldplay... Jag ser ett samband. Festivaler & konserter = Anna gör av med pengar. Och så påstår de att jag är dålig på matte? Förstår inte. Jag använde min dosa igår till att köpa biljett, och resa, till Arvikafestivalen. Konsertabstinensen gjorde sig påmind i form av en rabattkampanj med Arvika och Festivalbussen. Kostade i princip ingenting att åka! Nästan gratis, jomen visst! Klart Anna köper.
Dubbel säkerhetsdosa, dubbel festivaldos. Mer av allt! Jag avskyr uttrycket "Less is more". Det känns så begränsande och kvävande, och, nej. More is more! Dubbelt upp!
Dubbel säkerhetsdosa, dubbel festivaldos. Mer av allt! Jag avskyr uttrycket "Less is more". Det känns så begränsande och kvävande, och, nej. More is more! Dubbelt upp!
Lista: Fem äckliga chokladsaker
Chokladälskare som jag är finns det vissa chokladrelaterade saker som gör mig upprörd. Utöver det älskar jag listor, så mina kära vänner, speciellt till er:
De 5 sämsta chokladsakerna
1. Saker som ska smaka choklad men inte gör det
Det är ju bedrägeri! Fusk och fejk och skandal! Varje dag blir tusentals chokladälskare snuvade på konfekten på grund av dåligt smaksatta bakverk och så vidare. Ett hemskt öde. I sanning hemskt.
2. Likörchoklad
Varför försöka blanda sprit och godis? Omöjlig kombination. Vet inte någon som tycker om det. Vuxna människor med döda smaklökar kan tvinga i sig det, eller så har de "lärt sig", men jag tror inte på att det är gott. Inte en chans.
3. O'boy
Det smakar inte choklad. Det är sötningsmedel för mjölk, inget annat. Inte choklad!
4. Chokladpudding
"Tjena puddingen, står du här och dallrar?". Daller, daller, skvalp, skvalp. Man blir så sjukt mätt. Dessutom är det lätt att bli illamående av chokladpudding. Ingen hit.
5. Chokladbaksmälla
Om ni inte har drabbats av det någgon gång har ni ätit för dåligt med choklad! Haha, skämt åsido är det inte alls kul. I likhet med en mer traditionell alkohol-baksmälla mår man ganska dåligt. Men, smakar det så kostar det! Ibland är det faktiskt värt det.
Mvh, Anna Listfascist (Det rimmar!)
Vänta bara. Det kommer mer. Listandet har bara börjat. Man är väl listig (ha, ha, ha).
De 5 sämsta chokladsakerna
1. Saker som ska smaka choklad men inte gör det
Det är ju bedrägeri! Fusk och fejk och skandal! Varje dag blir tusentals chokladälskare snuvade på konfekten på grund av dåligt smaksatta bakverk och så vidare. Ett hemskt öde. I sanning hemskt.
2. Likörchoklad
Varför försöka blanda sprit och godis? Omöjlig kombination. Vet inte någon som tycker om det. Vuxna människor med döda smaklökar kan tvinga i sig det, eller så har de "lärt sig", men jag tror inte på att det är gott. Inte en chans.
3. O'boy
Det smakar inte choklad. Det är sötningsmedel för mjölk, inget annat. Inte choklad!
4. Chokladpudding
"Tjena puddingen, står du här och dallrar?". Daller, daller, skvalp, skvalp. Man blir så sjukt mätt. Dessutom är det lätt att bli illamående av chokladpudding. Ingen hit.
5. Chokladbaksmälla
Om ni inte har drabbats av det någgon gång har ni ätit för dåligt med choklad! Haha, skämt åsido är det inte alls kul. I likhet med en mer traditionell alkohol-baksmälla mår man ganska dåligt. Men, smakar det så kostar det! Ibland är det faktiskt värt det.
Mvh, Anna Listfascist (Det rimmar!)
Vänta bara. Det kommer mer. Listandet har bara börjat. Man är väl listig (ha, ha, ha).
Idel skorpor och te
Livet är skorpigt just nu. Dels äter jag en eller två för många av "mormors" (inte min mormor, men hon är så mormor man kan bli) skorpor, och dels har jag några dagar nu nött Vapnets skiva "Döda Fallet" där det finns en underbar låt som heter Skorpan. Och min hud är som alltid skorptorr, men det var ju inget nytt under solen (eller åskregnet heller för den delen).
Hud med skorpors torrhetsklass har också vissa av vårdtagarna, som de äldre så tjusigt heter. Idag försökte de få mig att bli en bra hemtjänst-arbetare genom att skicka mig på utbildning. Ha, där trodde de allt fel! Brandutbildningen på förmiddagen bestod av att alla utom jag, och en mystisk men het man med streckkod tatuerad i nacken, flörtade med brandmannen. Dessutom fick vi veta att bli innebränd är ett relativt smärtfritt sätt att dö på. Hej och välkomna till ert arbete inom vården?
Eftermiddagen ägnades åt att sitta och "lyssna" på människor som sade självklara och tråkiga saker. Jag roade mig med att fundera på annat. Bland annat kom jag fram till att jag behöver, men ogärna vill, utforska världen utanför trångsynta indie-land. Som en slags anti-terapi för det ritade jag på människor-på-möte-trycket på ett av våra papper och gjorde om alla till poppare. Lite stjärnor under ögonen, en tiara här, någon Hello Kitty-grej, en randig tröja, Cheap Monday-jeans och Converse. Taadaa, "så mainstream som bara ett Kent-fan kan bli" för att citera en mycket bra bok vid namn "Hål i huvudet". Läs om ni inte gjort. Minns inte vad författaren heter, men det kan du gott googla. Var inte så lat!
Annars lånade jag pengar av mig själv och beställde biljetter och resa till Arvikafestivalen. Jag kunde inte motstå. Egentligen hade jag inte råd, men jag tog pengarna från mitt feta sparkonto och tänker att jag betalar tillbaka när jag fått lön. Det blir hur bra som helst. Jag är lite smått festival-beroende. Konsertrus-knarkare. et är lite dyrt, men det finns värre saker att vara beroende av, tröstar jag mig med.
Apropå det väntar jag på svar från min pappa. Jag skickar sms istället för att ringa för att han ska kunna undvika mig om han vill. Uppenbarligen vill han det. Grejen är den att jag vill till stugan för att träffa en barndomskompis som har stuga i närheten. (I och för sig eventuellt en flört numera, men det återstår att se. Om jag kommer dit vill säga).
I kväll träffade jag en vän jag inte sett på nio månader. Roligt att försöka sammanfatta nio månaders händelser lite kort, sådär. Käckt. Det fanns inga konstiga spärrar mellan oss, utan allt bara flöt på. Underbar människa. Kul att jag har så underbara vänner måste jag säga. Efter vår promenad runt Sörgårdssjön åt vi skorpor och drack te, och nu har jag sjukt ont i magen. Åt nästan ingenting igår, det måste vara det. Dumt, Anna. Jag är dum mot kroppen, kroppen är dum mot mig. Det är skrattretande logiskt.
Sammanfattning: Det är bra, men inte för bra.
Tack och hej, vegetarisk pastej! (Småföretagande-fröken: "Trams-maja!")
Det är inte rättvist.
Hämta en näsduk, för det här är sjukt jävla hemskt. Eller nej förresten, gör inte det, gråt över hela ansiktet och snora och försök torka bort med tröjärmen. Det blir trasigare så och mer passande. Ha. Som om något kan vara passande till det här. Det finns ingenting passande, för sådant här borde inte få hända. Det är sjukt opassande.
Såhär är det om man ska börja från början. Jag har en vän. Han är en av de finaste människor jag vet. Omtänksam, trevlig, rolig, snäll och underbar på alla sätt och vis. Jag tänker att det beror på uppfostran och familj. Någon gång har jag träffat personens mamma, som var helt bedårande. Min vän har bröder. I mitt huvud har jag föreställt mig dem som minst lika underbara som min vän. Tänkt att det är en familjegrej. Nu har jag inte träffat dem, så jag vet inte.
Min vän har ett tonfall när han talar om sina bröder som låter en förstå att han älskar dem väldigt mycket. Han är en kärleksfull människa, förstår ni. En av de allra bästa.
För ett tag sedan blev en av bröderna sjuk. Det lät allvarligt, men det sades att han skulle repa sig fint. Det lät ju bra. Men nu blev det inte riktigt så. Ni kanske förstår vad som hände. Hur kan sådant hända? Av vilken anledning?
Jag kan inte känna ens en pytteliten bråkdel av den smärta familjen måste känna, och jag gråter. Liv ska inte förkortas så. Och de som är så fina människor. När sjukdomen orsakade att min vän åkte hem minns jag att jag var ledsen för det och tänkte "ingenting ont får ju hända honom". Dåliga saker ska inte hända bra människor!
Om jag kunde bära sorgen åt dem skulle jag göra det. Det är som min vän säger, det här är inte rättvist. Inte någonstans.
Såhär är det om man ska börja från början. Jag har en vän. Han är en av de finaste människor jag vet. Omtänksam, trevlig, rolig, snäll och underbar på alla sätt och vis. Jag tänker att det beror på uppfostran och familj. Någon gång har jag träffat personens mamma, som var helt bedårande. Min vän har bröder. I mitt huvud har jag föreställt mig dem som minst lika underbara som min vän. Tänkt att det är en familjegrej. Nu har jag inte träffat dem, så jag vet inte.
Min vän har ett tonfall när han talar om sina bröder som låter en förstå att han älskar dem väldigt mycket. Han är en kärleksfull människa, förstår ni. En av de allra bästa.
För ett tag sedan blev en av bröderna sjuk. Det lät allvarligt, men det sades att han skulle repa sig fint. Det lät ju bra. Men nu blev det inte riktigt så. Ni kanske förstår vad som hände. Hur kan sådant hända? Av vilken anledning?
Jag kan inte känna ens en pytteliten bråkdel av den smärta familjen måste känna, och jag gråter. Liv ska inte förkortas så. Och de som är så fina människor. När sjukdomen orsakade att min vän åkte hem minns jag att jag var ledsen för det och tänkte "ingenting ont får ju hända honom". Dåliga saker ska inte hända bra människor!
Om jag kunde bära sorgen åt dem skulle jag göra det. Det är som min vän säger, det här är inte rättvist. Inte någonstans.
Now this will be the last bitter song
Det här är sista raderna i min långa popsång om Nyköping. Jag lovar. Någon dag ska jag sluta vara ledsen över det. Bara inte idag.
När jag var i Nyköping tittade vi på Coldplays live-dvd. Vi pratade om hur häftigt det skulle vara att se dem live. Han sa "det får bli vår nästa konsert". Vi smålog mot varandra där vi satt i hans soffa och musiken var så vacker. En dag senare sade vi att vi skulle ses igen, jag åkte och vi sågs (och kommer aldrig att ses) aldrig igen.
Idag bokade jag biljetter till en av Coldplays två Sverige-konserter i höst. Antagligen går han på den andra. Skulle vi gå samtidigt är det ändå i Globen, chansen/risken att jag springer på honom är inte stor. Men den finns och skrämmer mig. Kanske vill jag träffa honom. Kanske hoppas jag på något patetiskt plan att han ska ha ändrat sig om mig.
Det kommer aldrig att hända. Någon dag ska jag förstå det. Bara inte idag. Idag lyssnar jag på Coldplay bara för att strö salt i såren och hoppas att det ska svida så att jag blir bedövad och slutar bry mig.
Det kommer aldrig att hända.
När jag var i Nyköping tittade vi på Coldplays live-dvd. Vi pratade om hur häftigt det skulle vara att se dem live. Han sa "det får bli vår nästa konsert". Vi smålog mot varandra där vi satt i hans soffa och musiken var så vacker. En dag senare sade vi att vi skulle ses igen, jag åkte och vi sågs (och kommer aldrig att ses) aldrig igen.
Idag bokade jag biljetter till en av Coldplays två Sverige-konserter i höst. Antagligen går han på den andra. Skulle vi gå samtidigt är det ändå i Globen, chansen/risken att jag springer på honom är inte stor. Men den finns och skrämmer mig. Kanske vill jag träffa honom. Kanske hoppas jag på något patetiskt plan att han ska ha ändrat sig om mig.
Det kommer aldrig att hända. Någon dag ska jag förstå det. Bara inte idag. Idag lyssnar jag på Coldplay bara för att strö salt i såren och hoppas att det ska svida så att jag blir bedövad och slutar bry mig.
Det kommer aldrig att hända.
Min pappa
Varning, inkommande depp.
Raymond & Maria hade en låt som hette "Min pappa". Som alla deras låtar var den trallvänlig och dyster på samma gång. Den handlade om att tiden försvinner och att vi fyller våra liv med meningslösa saker. Min egen pappa-låt skulle handla om helt andra saker. Den skulle bli lång, för den skulle vara tvungen att rymma väldigt mycket. Den hade behövt plats för mycket saknad, saknad på distans och saknad då man är tillsammans. Den skulle innehålla lite hemmagjort "party-vin" från Ge-Kås. Jag vill ha med den där natten då vi satt uppe och lyssnade igenom alla stora hits från nutid och tillbaka till 60-talet. Den där undertonen av sarkasm hade hörts någonstans. Irritationen när Anna, 8 år, ifrågasätter om Pappa verkligen ska köra bil hem efter midsommarfestens nubbar. Som en slags refräng frasen "jag är faktiskt en vuxen människa och gör som jag vill". Kanske som bro till refrängen "det här är faktiskt normalt". Alla våra myskvällar framför tv:n med Så ska det låta och kycklingsallad skulle höras. Det skulle finnas toner som vittnade om att Pappa faktiskt körde mil efter mil för att vara med när jag var på BUP, även om han aldrig förstod vad det var för "fel" på mig. Sakerna som ersatt kärlek och tid har självklart sin plats. En hel vers skulle nog behövas för helvetesresan då allting brast. Klirr från pappas ölflaskor. Klick från tändaren till mina ångestcigaretter. Spelande syrsor för den underbara semesterkänslan. Tangentknatter från att jag ventilerade mina känslor i bloggen. Och toner som tyst talar om torra tårar, ångest och rädsla. Sedan så tyst som det bara kan bli, för att tystnad fullkomligt väsnas när det består i en Pappa som inte hör av sig. Och kanske lite för att det är svårt att beskriva ilska och saknad och rädsla och kärlek och sorg i ett och samma ljud.
Jag vill inte ens höra den här låten. Men den går fan på repeat i mitt huvud.
Raymond & Maria hade en låt som hette "Min pappa". Som alla deras låtar var den trallvänlig och dyster på samma gång. Den handlade om att tiden försvinner och att vi fyller våra liv med meningslösa saker. Min egen pappa-låt skulle handla om helt andra saker. Den skulle bli lång, för den skulle vara tvungen att rymma väldigt mycket. Den hade behövt plats för mycket saknad, saknad på distans och saknad då man är tillsammans. Den skulle innehålla lite hemmagjort "party-vin" från Ge-Kås. Jag vill ha med den där natten då vi satt uppe och lyssnade igenom alla stora hits från nutid och tillbaka till 60-talet. Den där undertonen av sarkasm hade hörts någonstans. Irritationen när Anna, 8 år, ifrågasätter om Pappa verkligen ska köra bil hem efter midsommarfestens nubbar. Som en slags refräng frasen "jag är faktiskt en vuxen människa och gör som jag vill". Kanske som bro till refrängen "det här är faktiskt normalt". Alla våra myskvällar framför tv:n med Så ska det låta och kycklingsallad skulle höras. Det skulle finnas toner som vittnade om att Pappa faktiskt körde mil efter mil för att vara med när jag var på BUP, även om han aldrig förstod vad det var för "fel" på mig. Sakerna som ersatt kärlek och tid har självklart sin plats. En hel vers skulle nog behövas för helvetesresan då allting brast. Klirr från pappas ölflaskor. Klick från tändaren till mina ångestcigaretter. Spelande syrsor för den underbara semesterkänslan. Tangentknatter från att jag ventilerade mina känslor i bloggen. Och toner som tyst talar om torra tårar, ångest och rädsla. Sedan så tyst som det bara kan bli, för att tystnad fullkomligt väsnas när det består i en Pappa som inte hör av sig. Och kanske lite för att det är svårt att beskriva ilska och saknad och rädsla och kärlek och sorg i ett och samma ljud.
Jag vill inte ens höra den här låten. Men den går fan på repeat i mitt huvud.
I like to play, Cold-play
Att det krävdes Coldplay-biljetter för att jag skulle ta mig i kragen och skaffa internetbank. Nu är det gjort, jag är mer vuxen än innan och har en konsert att se fram emot. Det är lite det som är tricket för att hålla näsan över vattenytan. Att ha något att se fram emot ger en anledning att kravla sig ur sängen på morgonen. Nu kan jag studsa ur sängen! Coldplay!
Visserligen har jag praktik just den torsdagen, men det är ju på en musiktidning. Förhoppningsvis får jag åka. Annars går det ju att sälja biljetten dyrt och lägga på en annan konsert. Allt löser sig!
Fridens liljor.
Friday I'm in love
Det är härligt att återupptäcka gammal musik, det är torsdag kväll och jag är på partyhumör! Varför? Jo, nu ska ni få höra.
Idag har jag varit på en fin skolavslutning. Lite knasigt att gå på en avslutning som inte är ens egen, men det var kul. Övervann lite rädsla, eller rättare sagt insåg jag att en person inte hatar mig längre. Denna människa tålde mig inte på högstadiet och det var så intensivt och totalt oprovocerat att det satt sig väldigt djupt. Men dagar och år lägger distans till det mesta.
Så har mitt hår blivit klippt i och förhoppningsvis ser jag nu...letar efter det rätta ordet...bättre ut.
Jag gör framsteg på jobbet! Eller, jag gör saker. Jag klarar av saker jag inte trodde att jag skulle klara av. Det är litet i världen, men stort för mig. Och vissa av de gamla är så roliga att lyssna på när de pratar. Det var en tant som hade en dagbok där hon skrev upp alldagliga händelser, vädret och vad hon gjorde. Hon sade "men jag har en dagbok här inne också" och höll handen över hjärtat, "och den är det ingen som får läsa i!". Det lät så fint. Själv borde jag nog inte låta så många läsa mig. Jag fick mig en tankeställare.
Det bästa är nog peppen inför min praktik på Groove. Jag lyssnar på musik och läser om den på internet för att få så mycket kött på benen som möjligt. Jag ska bodybuilda min musikaliska allmänbildning! Det är roligt, så det här har redan gett någonting. Jag är så sjukt jävla stolt över mig själv för att jag har fixat det här. Heja Anna!
I thought you said summer was going to take the pain away
Idag har jag varit på en fin skolavslutning. Lite knasigt att gå på en avslutning som inte är ens egen, men det var kul. Övervann lite rädsla, eller rättare sagt insåg jag att en person inte hatar mig längre. Denna människa tålde mig inte på högstadiet och det var så intensivt och totalt oprovocerat att det satt sig väldigt djupt. Men dagar och år lägger distans till det mesta.
Så har mitt hår blivit klippt i och förhoppningsvis ser jag nu...letar efter det rätta ordet...bättre ut.
Jag gör framsteg på jobbet! Eller, jag gör saker. Jag klarar av saker jag inte trodde att jag skulle klara av. Det är litet i världen, men stort för mig. Och vissa av de gamla är så roliga att lyssna på när de pratar. Det var en tant som hade en dagbok där hon skrev upp alldagliga händelser, vädret och vad hon gjorde. Hon sade "men jag har en dagbok här inne också" och höll handen över hjärtat, "och den är det ingen som får läsa i!". Det lät så fint. Själv borde jag nog inte låta så många läsa mig. Jag fick mig en tankeställare.
Det bästa är nog peppen inför min praktik på Groove. Jag lyssnar på musik och läser om den på internet för att få så mycket kött på benen som möjligt. Jag ska bodybuilda min musikaliska allmänbildning! Det är roligt, så det här har redan gett någonting. Jag är så sjukt jävla stolt över mig själv för att jag har fixat det här. Heja Anna!
I thought you said summer was going to take the pain away
"Han lever i ständig skymning, ibland kraftig dimma"
Numera är jag en arbetande kvinna som ska börja göra rätt för mig i välfärdssamhället jag llivnärt mig på i arton år. Min första dag som värdbiträde i hemtjänsten och jag har hunnit träffa många människor och tänka en väldig massa. Jag ser de gamla och undrar vad som lyser upp deras liv. Så gott som alla sväljer många olika mediciner och jag tänker att det verkar suga rätt rejält att bli gammal.
Som en del av min inlärning får jag läsa så kallade "brukarkort" där det står om de olika vårdtagarna. Det står var de kommer ifrån, hur de bor, vilka sjukdomar de haft, vad de är rädda och oroliga för och vad de behöver hjälp med. Det är så smärtsamt rörande på något vis att läsa människors historia på det sättet. I synnerhet berörs jag av de som verkar ha levt ensamma, kanske för att det är något jag själv är rädd för. Både i de gamla och i de medelålders kvinnor som är mina arbetskamrater ser jag mig själv i framtiden. Det är ingen uppmuntrande bild.
Däremot var det uppmuntrande att vissa blev så glada då vi kom och hjälpte dem. Då känns det som att man kan göra en skillnad i en annan människas liv, och det är ett extremt viktigt jobb. Arbeten inom omsorg borde få högre status anser jag efter min första dag med insyn i det. Möten med människor är viktigt, och det tror jag att många håller med mig om rent allmänt.
Jag undrar vad de kommer att tänka som tar hand om mig när jag blir gammal. Kommer de att fundera på samma saker? Det är smidigt inrättat egentligen, vårt samhälle. Du lever på det tills du kan börja jobba, jobbar förhoppningsvis ett bra tag, och sedan återgår du till att dra nytta av vårt kära i-land. Som ett slags kretslopp (här kommer naturbrukstänket i mig fram). Förhoppningsvis hittar man saker att glädjas åt även mot den senare delen av kretsloppet. Vore inte mycket nytta med arbetet innan annars.
Som en del av min inlärning får jag läsa så kallade "brukarkort" där det står om de olika vårdtagarna. Det står var de kommer ifrån, hur de bor, vilka sjukdomar de haft, vad de är rädda och oroliga för och vad de behöver hjälp med. Det är så smärtsamt rörande på något vis att läsa människors historia på det sättet. I synnerhet berörs jag av de som verkar ha levt ensamma, kanske för att det är något jag själv är rädd för. Både i de gamla och i de medelålders kvinnor som är mina arbetskamrater ser jag mig själv i framtiden. Det är ingen uppmuntrande bild.
Däremot var det uppmuntrande att vissa blev så glada då vi kom och hjälpte dem. Då känns det som att man kan göra en skillnad i en annan människas liv, och det är ett extremt viktigt jobb. Arbeten inom omsorg borde få högre status anser jag efter min första dag med insyn i det. Möten med människor är viktigt, och det tror jag att många håller med mig om rent allmänt.
Jag undrar vad de kommer att tänka som tar hand om mig när jag blir gammal. Kommer de att fundera på samma saker? Det är smidigt inrättat egentligen, vårt samhälle. Du lever på det tills du kan börja jobba, jobbar förhoppningsvis ett bra tag, och sedan återgår du till att dra nytta av vårt kära i-land. Som ett slags kretslopp (här kommer naturbrukstänket i mig fram). Förhoppningsvis hittar man saker att glädjas åt även mot den senare delen av kretsloppet. Vore inte mycket nytta med arbetet innan annars.
Please please please?
Nu är det slut. Inte för mig, men för de som gick i trean på Dille. Det känns i magen att de inte kommer tillbaka till hösten. Självklart tänker jag att jag inte tog tillvara på tiden tillräckligt, för så tänker jag alltid. Det går inte att njuta av något medan det händer. Allting är bäst som minnen. Ändå kan fina minnen vara så smärtsamma. Det är nog bäst att jag inte fördjupar mig i det här, för det känns som om det skulle kunna sluta precis var som helst.
Istället; uppdatering om mitt liv. Jag vet ju att ni spricker av nyfikenhet.
Studentkvällen var festkväll trots sorgligheten. Jag klarade mig igenom en trevlig fylla utan att ringa till någon jag inte borde ringa till. Nästan alla var glada och jag åt på Subway två gånger(!). Mattis' Mango var med och deltog i festligheterna (ett bra kap för övrigt, snällare och trevligare människa är det då svårt att hitta).
Dagen efter åkte min häst och Mattis. Jag grät. Många andra åkte. Jag grät lite till. Att säga "hej då" är något av det värsta jag vet. Bara att säga "vi ses" till mina klasskompisar var tårframkallande.
Nu är jag i Småland, och börjar bli nervös för min praktik på Groove. Förbereder mig bäst jag kan genom att lyssna på mycket musik ock skriva om den. Måste skaffa mig koll på musik, ny musik, och genrer, och allt jag inte kan än. Ojojoj, vad har jag gett mig in på? Det här ska bli spännande. Och roligt!
I morgon börjar jag jobba på Gislow. Hemtjänst. Det ska också bli spännande. Minsann. Jag gör så mycket nya saker nu för tiden! Det är bra! Vill ge mig själv en klapp på axeln. Duktigt! Det känns som att jag är på väg mot at bli den bra människa jag kan vara. Härligt.
Kärlek och härlighet!
Citat
"Jag är en fri kvinna, kan du släppa mig!"
Living the dream
I sommar ska jag göra praktik på en musiktidning. Det har ingenting med min skolgång, naturbruk - islandshäst, att göra och är inte giltigt som praktik. I princip fem veckors skolk. En giltig praktik får jag ordna på något annat sätt, för jag ska göra det här. Så är det bara.
Det var en impuls att jag skickade iväg det där mailet, jag drömmer ju om att kunna göra sånt, men trodde inte att det faktiskt skulle hända. Helt jävla otroligt. Nu ska jag jobba och lära mig så mycket jag bara kan. Det känns extremt läskigt men det ska bli roligt. För det har jag bestämt.
Det är dags att sluta tvivla på min förmåga. Nu måste jag börja ta åt mig vad min svensklärare säger om mig. När jag skickade min förfrågan bifogade jag två texter som var halvbra (jag vet att jag kan bättre) och de ville ändå ge mig en chans. Det måste ju vara värt något.
Hur det än går så har jag vågat försöka, och det är stort. Heja mig!
Det var en impuls att jag skickade iväg det där mailet, jag drömmer ju om att kunna göra sånt, men trodde inte att det faktiskt skulle hända. Helt jävla otroligt. Nu ska jag jobba och lära mig så mycket jag bara kan. Det känns extremt läskigt men det ska bli roligt. För det har jag bestämt.
Det är dags att sluta tvivla på min förmåga. Nu måste jag börja ta åt mig vad min svensklärare säger om mig. När jag skickade min förfrågan bifogade jag två texter som var halvbra (jag vet att jag kan bättre) och de ville ändå ge mig en chans. Det måste ju vara värt något.
Hur det än går så har jag vågat försöka, och det är stort. Heja mig!
Livet är en fest(ival)!
Livet är inte en festival, men det borde vara det. Jag har mått så bra i kropp och själ! Vacker musik, vackra omgivningar och vackra människor gör mig till den glada människa jag alltid borde vara. Alla dessa konsertkickar! Jag har glidit omkring på moln ochh varit orädd. Inte ens människor som kaskadspyr har fått mig i panik. Och ett onödigt nummer till en onödig människa har blivit raderat från min mobil. Jag är så jävla bra. Hur kom jag fram till det? Musik. Sjukt bra spelningar. Trevliga människor. Fina saker.
Livet är ganska fint ändå, vet ni.
Inget bankomatkort tappades den här gången. Och jag blev ledsen en kort stund, men då gick jag till Enter Shikari och hoppade och dansade och sprang in i folk och blev glad igen. Det var en av de roligaste spelningarna. Fast Esther var ju ren och skär lycka förstås (och sedan såg vi sångaren och hans snygga stuprörsrumpa på netto, ojojoj!). Niccokick var en bättre kick än allt nikotin i hela världen skulle kunna framkalla, jag studsade av lycka i en halvtimme efteråt. Det första jag såg var Vapnet, det var en väldigt skön spelning och en bra inledning på festivalen. Jag trodde inte att Håkan skulle vara lika rolig att se den här gången, men det var han.
Livet är alldeles väldigt fint.
Livet är ganska fint ändå, vet ni.
Inget bankomatkort tappades den här gången. Och jag blev ledsen en kort stund, men då gick jag till Enter Shikari och hoppade och dansade och sprang in i folk och blev glad igen. Det var en av de roligaste spelningarna. Fast Esther var ju ren och skär lycka förstås (och sedan såg vi sångaren och hans snygga stuprörsrumpa på netto, ojojoj!). Niccokick var en bättre kick än allt nikotin i hela världen skulle kunna framkalla, jag studsade av lycka i en halvtimme efteråt. Det första jag såg var Vapnet, det var en väldigt skön spelning och en bra inledning på festivalen. Jag trodde inte att Håkan skulle vara lika rolig att se den här gången, men det var han.
Livet är alldeles väldigt fint.
