Annas blogg

Jag har förstört.
Det är svårt att göra rätt. Men nu har jag lärt mig att man inte ska försöka ändra på människor. Det kan vara svårt ibland, dock, att inse att någon kanske inte vill må bra fast de skriker på hjälp med vissa signaler. Det är en konstig situation att försöka vara vän när vänskapen drar ner en fast man verkligen inte vill att den ska göra det. När man vill vara vän med den personen man tror att personen skulle vara om den var frisk. Så man försöker göra en psykiskt sjuk person frisk. Hur idiotiskt är inte det?

Vill man inte ha en psykiskt sjuk vän ska man inte bli vän med psykiskt sjuka människor. Så enkelt är det. Leva och låta leva.

Sedan kanske det tar ett tag av lära känna innan man upptäcker det och då kan det vara så att man tycker om personen för mycket för att vilja ge upp. Det gjorde jag. Jag har försökt väldigt mycket även om jag egentligen vet att en person som vill vara sjuk kommer att fortsätta vara det no matter what. Men det har jag blundat för och envist kört huvudet i väggen gång på gång. Och gjort så mycket mer skada än nytta.

Jag har liksom trott att hjälp egentligen har varit önskat, någonstans. Jag har inte trott att man kan vilja ha sitt liv så. Men nu har jag till slut tvingats inse att det kan vara så. Och att jag kan förstöra otroligt mycket genom att försöka hjälpa. Här kommer käcka Anna och tror helt beskäftigt att hon ska göra något bra! Hurra hurra. Inte.  

Det är så svårt, det går ju inte att göra rätt. Om man märker och inte bryr sig så blir personen ifråga såklart ledsen. Om man märker och försöker hjälpa blir personen arg och slår ifrån sig. Undviker man personen blir den ledsen och känner sig mer värdelös och oönskad. Hur i helvete gör man rätt?!
Eller så går det att veta och ignorera, det är bara det att jag inte kan göra det för att jag suger åt mig allt som en svamp och dessutom är lite småviktig och tror att jag kan vara till hjälp. Jag, Anna, Annanas, Äna, Anna Banana, är oförmögen att hantera psykiskt sjuka människor. Bedöm själv varför, jag vet inte.

Jag hatar att jag har förstört och gjort sönder och brutit ned och orsakat ångest och alltihop. Men det förflutna går inte att ändra. Och nu vet jag och kan undvika.
Och kanske är relationen i fråga nu sådan att vi sårar varandra hur vi än gör. För att vi grävt för djupt, eller förtigit för mycket, eller sagt fel saker vid fel tillfälle, eller varit för sköra båda två, eller tyckt om varandra trots att allt varit kaos. Någonstans i allt det trasiga fanns ju något värdefullt och fint och bra som gick förlorat med tiden. Kanske var det jag som inte orkade tillräckligt. Det var det här med att lägga sig i för mycket. Fast på något sätt tycker jag att det känns sunt att reagera på sådana här saker. Men jag vet inte. Mitt omdöme har ju svikit förut. EHE.

Nu ska jag inte störa mer. For real. Jag ska göra mitt bästa.
Leva och låta leva.
Hej då.

Jag drömde om Nyköping i natt. Och honom. Och i drömmen gjorde och sade jag allt som jag ångrar att jag inte gjorde i verkligheten.
Det var hyfsat ångestframkallande.
Jag vill gå vidare, MOVE ON, komma över, ha lite stolthet. Men jag totalt fri från stolthet och expert på att gräva i det förflutna.
I och för sig var inte drömmen så idealisk. Visserligen hände det saker mellan oss, men han var full och jag var väldigt osäker. Det kändes inte helt bra i drömmen. Men jag ville så gärna vara med honom att jag tänkte bort att han hade druckit. Hjälv, jag har ingen stolthet ens i mitt undermedvetna!! Detta är illa!!!

Lite deppiga tankar, men jag lyssnar på Oh boy - Peps Persson, och då kan man inte vara för deppig!

Hur som helst. Amputera bort tankar på den där. Nu.

Don't be so hard on yourself

Jag kände en mycket obehaglig känsla i min kropp idag. En känsla jag verkligen inte vill ha där. En känsla jag sett hos andra på mycket nära håll som skrämt mig fruktansvärt mycket.
I och för sig kände jag den i somras här på LIndhult. Det kanske är Lindhult som är förbannat. Jag hoppas det, jag intalar mig det. För just det jävla problemet orkar jag inte med. Jag vill inte. Jag hatar ångest. Jag är ledsen och less.
Just för ögonblicket alltså. För som ni vet går det fort upp och ner. Idag var jag glad och vårrusig och lyssnade på Håkan Hellström. Och nu efter kvällens godisätande är jag bitter och deppar till Bright Eyes.

And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

Jag vill ha skabbig falukorv till lunch, mamma, nåt annat vill jag inte ha... (Blommig falukorv)

Fuck off and die, du är för skabb för mig och din morsa går för en hundring, du sa det rakt till mitt fejs... (Fuck off and die-Torkel i knipa)

Nu är det skabb igen,

och nu är det skabb igen
och skabben varar än till påska!
Men det var inte sant
nej det var inte sant
för däremellan kommer ringorm! (Nu är det jul igen)

Skabbing down the house (Burning down the house)

Skabb, skabb, skabb, jag är galen i skabb, det är något som ligger i släkten (Kex, kex, kex-Trolles trafikradio)

So I'm trying to give you something

and it's called "skabb" (Enclave-Sonic Syndicate)

Matkön dagen efter att den stora nyheten spridit sig hölls säkra avstånd till de eventuellt smittade. Chockerande segregation på vår annars så sammansvetsade skola. Skam!

Ytterligare en dag efter sitter en flicka på tåg som avskabbat sig med en kräm i förebyggande syfte. Hon luktar allt lite underligt, tycker folk runtomkring. De skulle bara veta...

Fortsättning följer eventuellt.

Idag känns det som en rörig dag.
I natt sov jag för första gången på snart två veckor i min egen säng. Det var både skönt och läskigt, men ångesten höll sig på avstånd i alla fall. Åtminstone när klockan blivit så mycket att det var dags att sova på riktigt.
Idag hade vi prov i Ekologi. Det hade jag inte pluggat till. Det gick kanske bra?
Idag har jag ont i magen och mår illa. Jag tror att min kropp är stressad så in i helvete. Den mår så växlande. Jag kan gå från att må jättedåligt med magont, yrsel och illamående till att vara lika pigg som vanligt på ett par minuter. Dock inträffar illamåendet och så vidare oftare än välmåendet, men ändå.
Får lite hjälp av min svensklärare att fixa mitt skrivsätt innan jag ska försöka uppfylla min dröm. Hela drömmen har ett stort orosmoln över sig nu. Kanske hade den mått bäst av att bara vara dröm? Min mage drar ihop sig av tankarna.
Förestående resa oroar mig en del. Vara hästlös och dillebarn-lös, samt eventuellt få hepatit av alla slag. Eller så är det nyttigt för min psykiska hälsa att vila från allt ståhej ett tag. Jo.
 
Vänner mår dåligt.
Det känns absolut inte bra.
Jag kan inte göra något, det enda som händer är att jag är ledsen för deras skull och mår sämre och så är den nedåtgående spiralen igång.
Det känns absolut väldigt dåligt.
Vad säger jag förresten, kan inte göra något? Jag kan ju ösa ur mig lite i min blogg! Som om det inte skulle göra saken bättre! Bloggar som är så få och välbehövliga! Verkligen!
Okej, sluta vara manisk och sarkastisk. Påminnelse till mig själv inför framtiden.

Hur som helst ordnar säkert röran upp sig. Det brukar den göra. Bara jag inte får magsår eller något sånt på vägen så är jag glad. Jag är lite trött på allt. Min mage är sur. På mig och världen, tror jag. Ungefär som jag.

En fråga jag ställer när jag egentligen undrar "vem är du?". Jag, och många andra, har ett slags fördomsregister i mitt huvud. Hårdrockare är så, punkare är så, indiepopare är så, allätare är så. Vi gör allt för att placera varandra, och oss själva, i genres, och tror sedan att vi vet någonting om den personen. Det behöver inte alls stämma. För anledningarna till att man tycker om viss musik kan vara så olika och skiftande. Visst kan det vara så att fördomar stämmer, men det kan också vara så annorlunda. Du kan tycka om en låt helt enkelt för att melodin väcker känslor (bra eller dåliga), för att texten sätter ord på en känsla du själv saknat ord för, för att den påminner om en plats eller person, för att den är så dålig att den blir rolig, och antagligen av tusen andra anledningar som jag inte kommer på just nu. Poängen är att grunden är så olika från person till person att det egentligen inte säger något om personen i fråga förrän man vet den faktiska anledningen.

Vi kan också använda fördomar om musik, och på sätt och vis försöka styra hur vi vill att folk ska se på oss och hur vi ser på oss själva. Jag vill vara som alla andra, alltså lyssnar jag på det alla andra lyssnar på. Jag vill vara hård, alltså lyssnar jag på hårdrock. Vi vill känna oss bättre, och mer som de vi vill vara än de vi är. Men det kanske är bra om det leder till att vi söker oss till ny musik och utvecklar vår musiksmak. För av vilken anledning vi än lyssnar så får musik oss att må bra. Kanske mår vi faktiskt på något plan bra av att söka vår identitet i musik och egna och andras fördomar.

Min dag har varit trött och seg, kryddad med lite nervösa tankar och känslor på något underligt sätt. Börjar dock se fram emot Thailandsresan mer än bäva för den. Och min häst har fått en hagkompis! Det känns bra att han inte är ensam längre, och gör mig lite glad. Hästen är viktig.

Apropå det så såg jag en kedjegrej på bilddagboken som fick min mage att vrida sig sju varv och hjärtat att slå snabbare. Lägg upp en bild på ditt husdjur, annars kommer det att dö inom fem dagar. Jag avskyr verkligen kedjebrev och dylikt, men när jag läste det här tog mitt förnuft en paus och jag blev rädd. Så jävla rädd. Jag pallar verkligen inte att förlora Júni. Inte nu, inte än. Två dagar innan Smella bröt benet hörde jag om en annan häst som gjort det och blev ledsen vid tanken på att min häst också skulle kunna råka ut för det. Jag blev lugnad med "bara för att man hör talas om det är det inte större risk att det händer" och "man ska ha extrem otur för att det ska hända". Men det hände. Det känns faktiskt otroligt läskigt.
Jag är alltid rädd att Júni ska tas ifrån mig på ett eller annat sätt. Det går så fort, och jag kan aldrig njuta tillräckligt mycket medan det varar hur mycket jag än tänker på det.
Sorgen är kärlekens pris? Kanske. I så fall har jag inte råd.

Detta citat har ringt i mitt huvud hela dagen.
För jag har vågat att försöka, jag vet inte om det lönar sig än, men det verkar positivt eller åtminstone möjligt, och jag är så nervös. Det gäller ett uppfyllande av en dröm, och sådant är alltid känsligt. Men fuck it, just nu är jag bara så glad och stolt över mig själv för att jag vågade ta ett steg och försöka! Om det inte blir av har jag åtminstone vågat!

Och dessutom ringde jag till banken idag. I elevrådets namn, där jag är kassör. Ni anar inte hur stor och viktigt och ansvarstagande jag kände mig. Jag vet, det är ingen stor grej, men det är en stor grej för mig! Jag klarar av saker som involverar att kommunicera med människor! Jag kan! Om några dagar eller veckor eller månader känner jag kanske annorlunda, men då är det fel. Det här är rätt, det är såhär jag ska känna mig. Bra och viktig. Nu stämmer det. Nu stämmer jag.

Allt stämmer inte dock, för trots att jag värderar mina vänner högt kan det uppstå komplikationer i relationerna ibland. Men jag vet att det ordnar sig. För blod kanske är tjockare än vatten, och vänskap är starkare än båda. Eller sätt in valfri liknelse som faktiskt passar på egen hand.

I natt fick jag en smäll när jag skulle sova. Dock var det i sömnen. Inte meningen. Intalar jag mig. Haha. Sov nämligen över i natt igen. Mycket mys. I natt ska jag dock sova ensam. Får inte vänja mig vid att sova med folk, jag tror att det kommer att bli tomt sedan. 

Min kropp mår konstigt. Jag mår illa, är yr och seg i huvudet och alldeles svag i benen. Och jag måste fixa en massa saker inför resan, och jag hinner inte med svenskan, och jag orkar inte!

Det är så komiskt att jag har en blogg nu. När jag var i Nyköping sade han den där att han inte förstod grejen med bloggar. Jag sade att jag inte heller gjorde det (ja, jag har ändrat mig. Uppenbarligen. Idiot). Sedan blev det en grej vi sa. "Det kan du ju blogga om." Och nu bloggar jag om honom och det där.
Nej, usch,
hit me hard
hit me right between the eyes
I want to see the stars
hit me, hit me
hard

Jag tror att det måste vara så att alla känslor hänger ihop. Gråt och skratt ligger väldigt nära varandra. Likaså kärlek och hat (min teori är att man måste bry sig om någon väldigt mycket för att hata den personen).
 
Vi såg Fight Club idag, och det var någon som frågade "men varför slåss de frivilligt?". Och någon svarade "det är ju en adrenalinkick att slåss, och att bli slagen". Och det är ju det. Dels rör man på sig, dels är det spänningen. Och smärtan som gör att man känner att man lever. Pulsen som känns starkare och alla andra känslor känns mindre, alla andra tankar skruvas ner på lägre volym. Det är beroendeframkallande. Ja, jag kan förstå varför de slåss. Men jag skulle inte våga det. Jag vill ha kontrollen helt själv. Men det är väl också den man ska släppa, det är lite av poängen i filmen om jag inte fattat helt fel.

Kontroll är viktigt för mig. Kanske kommer det från den tiden när jag hade mycket panikångest och absolut ingen kontroll på mina känslor, mina tankar, min kropp. Skulle jag må bra av att släppa kontrollen litegrann? Ja, det tror jag. Det skulle vara skönt att inte grubbla så fruktansvärt på saker jag inte kan göra något åt. Men jag skulle inte vilja släppa kontrollen genom att försöka nå botten, som i Fight Club. Jag tror inte på destruktivitet som livslösning. (Men lilla Anna, nu är du ju en hycklare. Allvarligt talat, jag tror inte på det. Det är verkligen värdelöst.)

I hurt myself today
to see if I still feel

Jag haaaaaaaatar ätstörningar.
Just to remind you.

Och jag hatar min hals/mina lungor. Jag kan inte andas överdrivet bra. Låg och snodde runt halva natten. Seriöst, jag vill ha LUFT! Och min röst tillbaka, tack. Och intressanta tankar att skriva här.

Och jag grät mig till sömns efter alla dar.
Är en bra låt av Säkert!. Som för mig handlar om mobbning. Och stämmer in på mig så jävla bra. Tydligen så handlar den om att Säkert! själv var en nobody som ingen lade märke till. Men hon sjunger om utsatthet, i alla fall låter det så i mitt huvud när hon sjunger jag var nog värd allt stryk som jag fått. Men det kanske inte spelar någon roll? Alla som lyssnar på en låt tolkar ju in egna känslor och upplevelser i texten oavsett vad artsiten hade för tanke från början. Men jag antar att man vill känna sig speciell och passa in i något, och gärna vill vara exakt rätt för någonting. Så därför vill man gärna ha rätt. Jag har fel, men jag är inte fel för det. Tänker jag.

Det känns som att mitt huvud fattar allt och vet precis hur jag ska leva för att må bra och vara glad, men mina känslor hänger inte med alls.

Igår fick jag förresten veta att jag är normal. Det är normalt med närhetsångest och snoppfobi. Så nu känner jag mig ganska dum, eftersom jag har känt mig väldigt miffo. Men det gör nog alla. Vilket gör det hela ännu mer patetiskt. För jag kan ju inte acceptera att alla människor är ganska lika i grund och botten, nej nej, jag tror att jag är så jävla speciell. Det är ju rätt arrogant egentligen.