Jag har något att säga
Jag bara letar efter det. Har inte hittat det än. Men det ligger nog i kylen. Nej, det var inte där. Rackarns.
Today is a good day
Jag fikade med min Gislaveds- och barndomsvän Anki (som går på Birka folkhögskola nu) på Tingan. Det var ett möte mellan två av mina världar som var lite underlig, men mest trevlig. Det kändes rätt. Däremot var det konstigt att vara tillbaka i hästvärlden. Hur det blir får jag helt enkelt se.
En värld man alltid har med sig är sin skrivvärld. Det är fantastiskt! Och just idag har jag fått mer beröm än vad som är bra för mig, tror jag. Jag blir farligt glad. Limpo sade något som fick mig att börja gråta och skratta samtidigt av lycka. Antagligen har jag varit speedad hela dagen. Men det är ju suveränt att vara lycklig!
Och här kommer det igen: Kärlek och härlighet!
Jag har dille på Dille!
Det första Limpo sade till mig idag var "Jag älskar din blogg!" och min dag var gjord. I övrigt är jag så löjligt lycklig att träffa alla igen att jag bara ler hela tiden. Jag älskar min skola.
Sjuklighet, känsloframkallande ord och Håkan-häng i sömnen
Alltså, i onsdags kväll blev jag attackerad av ett synnerligen ondskefullt virus. Hög feber med frossa och yra och hela paketet, ont i huvud och hals, värk i leder... Jag var inte i form. Min mage mådde inte heller speciellt bra (jag ska bespara er detaljerna). Idag är min första alvedonfria dag och jag står och går utan att få svindel. Minsann.
En annan anledning till tystnaden kan ha varit att jag blev rädd när jag insåg att en och annan människa läser detta pekoral. Jag vill ju att folk ska läsa mig, verkligen, så jag vet inte varför det kom som en chock. Men jag drömde väl aldrig om att en musiker skulle få länken hit av en vän och skriva en kommentar där han tackade för min recension med orden "började nästan lipa". Mina ord framkallar känslor? Tack. Jag vet inte vad mer jag ska önska mig.
Däremot drömde jag inatt att jag hängde med Håkan Hellström. Han laddade upp för en spelning och åt en varmkorv med bröd. Vi åkte hem till Lars Winnerbäck, som skrattade åt ett brev jag skickat till honom när jag var fjorton. Han bodde extremt enkelt, minns jag. Det var en knasig dröm. När jag vaknade saknade jag någon att berätta den för. (Tur att man har en blogg?)
Mina sjukdagar har tillbringats i sällskap av TV:n. Vad gjorde folk när de var sjuka innan den uppfanns? Lyssnade på radio? Kanske det. Hur som helst var det bara en sak jag ville säga apropå det. Jag hatar att Andra avenyn har förstört Friday I'm in love. Underbar låt av The Cure, vedervärdigt sliskig svensk tv-serie. Hemsk kombination.
Imorgon åker jag tåg till Borlänge och därifrån bil till Dvärgsex (okej, Dvärsätt kanske det heter). Hem till Jämtland! Jag kommer att sakna hem ljuva Göteborg. Och jag undrar när jag kan åka hem till Gislaved nästa gång. Dessutom undrar jag vart fan jag bor någonstans, men det är säkert mindre viktigt.
En annan dag ska jag skriva ett vettigare inlägg, jag vill berätta om boken "Kärlek är ett blandband", och så måste jag säga något om ordet "cool" som använts frekvent dessa fem Grooveveckor, och det finns alltid tusen saker att skriva om bara någon orkar läsa skiten. Men nu ska jag återgå till Ringens brödraskap, om ni ursäktar. Tack för idag, slut för idag.
"Groove, Anna"!
Sedan: Jag är nu officiellt medarbetare på Groove! Min adress står på listan med skribenter! Om jag inte hade haft en anti-smileypolicy i min blogg hade jag gjort väldigt många glada såna här!
Till sist: Nej, det var allt.
You are the words that leave your mouth
Igår såg jag att Jonas Lundvall i The Winston Solution hade lämnat en kommentar här för att tipsa om sitt soloprojekt Klifton Filente. Musik att lyssna på! Underbart! Jag blev jätteglad, såklart.
Och sedan! Idag! En kommentar från ett för er bloggläsare välkänt namn - Simon Norrsveden. Honom har jag nämnt ett antal gånger. Min recension av honom hade blivit läst och omtyckt. Hur glad blev jag inte? Jag blev jätteglad.
Folk hittar till min tankedump. Med musik! Jag vill bara säga en sak: Living the dream, WOOHOO!
Du vet den där radioplågan...
Så långt gott och väl. Men vänta, fundera lite. För att man ska skriva en låt om en kyss måste den vara speciell. Vad gör denna kyss så exceptionell? Jo, att det är just en tjej hon kysser. Hon är dock noga med att poängtera "it's not something I usually do". Raden "I hope my boyfriend don't mind it" låter i mina öron som en anspelning på att många killar tycker att tjejer tillsammans är sexigt, och möjligtvis ett hopp om att det är en ursäkt för att strula med andra.
Hela grejen är så heteronormativ att jag vill spy. Att tjejer kysser varandra målas ut som ett undantag. Det blir undantaget som bekräftar regeln om att hetero är det enda tänkbara. Om låten hade handlat om att Kate hånglat med en kompis på fyllan och hade ångest för hur det skulle påverka vänskapen hade jag varit med. Eller om att hon varit otrogen och ångrade sig, visst. Men att hon "experimenterat" och kysst en tjej, vad är grejen?
Kanske var tanken att vara kontroversiell och få uppmärksamhet (minns ni Tatu?), det skulle inte förvåna mig. Tyvärr är det helt misslyckat. Vakna, det är 2008.
Coldplay-recension
Dagens: jag!
It's not so difficult, the world is not so difficult
Igår kväll när vi satt och väntade på mitt tåg hörde vi några bakom oss prata. De sågade en icke närvarande tjejs attityd och musiksmak totalt ("Men asså, det är ju inte som att man vill festa till, vaheterom... Foo Fighters, liksom!"). Jag tyckte lite synd om tjejen de snackade om. Så börjar de helt plötsligt citera Disneys Svärdet i stenen! Det är en av mina favoritfilmer och fortfarande hur rolig som helst trots att jag blir äldre för varje dag som går.
I sådana här situationer känns världen väldigt logisk. Man får en känsla av att det finns någon slags mening med saker och ting. Man påminns om att livet är ganska fint och bra trots allt. För det är det. Det gäller bara att komma ihåg det.
I'm retired, and I'm tired...
Nu låter jag som att jag inte haft en underbar helg. Det har jag. Och Coldplay, för fasiken! Jag vet inte var jag ska börja i beskrivningen av dem. Recensionen jag skrev kommer kanske upp på hemsidan. Annars kanske jag delger er den här. Jag blev nöjd även om Gary kanske inte blev det (han kommer nog anmärka på att den är för lång, men jag kunde inte utelämna något av det jag säger i den).
Det jag skulle komma fram till med det här var att när jag nu slog mig ned för att ägna mig åt hjärndöd internetaktivitet hade det hoppat in ett mail från fina Heart-sick Groans. De uppskattade min recension, som jag länkat till tidigare. Jag kände mig genast piggare och gladare. Klicka på länken här ovanför och lyssna om du också vill bli piggare och gladare!
Nu är det en kvart kvar tills mitt pendeltåg går. Och jag har en sak kvar att berätta: Rubriken är ett citat ut filmen Almost Famous. Fröken Penny Lane säger så när hon tagit några för många Qualuudes och är rejält borta. Själv är jag inte retired, men tired så att det räcker för båda orden.
Tack och god natt.
Uppdatering: jag lever
Coldplay var underbart.
Jag mår bra nu.
Skriver liggandes på magen i Parentespojkens säng.
Såatteh.
Vi hörs mer en annan dag.
Hej så länge.
With your feet in the air and your head on the ground
Det är sant.
Igår eftermiddag började mitt huvud att kännas tungt. Sedan började det göra ont. Jag kände mig alldeles yr och matt och konstig. Åkte hem och handlade mat, och då var det helt okej. Sedan blev det värre och värre. Försökte skriva, men det gick inte. Det kändes som att min hjärna krampade ihop sig och försökte tränga ut genom näsan, typ. Så mysigt var det. Jag mådde rejält illa också. Kunde inte göra något annat än att ligga på sängen och försöka tänka på annat. Det var hemskt. Mitt i natten vaknade jag och det var likadant. På morgonen var det lite bättre, men jag tvingades inse att jag inte skulle fixa att åka in till Groove just då. Jag smsade Gary och förklarade, och frågade om jag skulle komma in senare om jag kände mig bättre. Det skrev han att jag skulle. Så när jag vaknade nästa gång vid tolv och lyckades äta en frukt kände jag att det var tid att röra på sig. Nu har jag haft en Grooveeftermiddag.
Mitt huvud är fortfarande inte helt med på mitt påstående att jag mår bra. Jävla yrsel.
Men i morgon när jag hämtat posten hoppar jag på tåget mot hufvudstaden, minsann. Det är Coldplay och jag försöker verkligen bli pepp. Dumma huvud.
Nästa inlägg blir roligare. Jag lovar. Nu ska jag blunda lite.
Vad är kalasfint?
Men det var ju inte det jag skulle skriva om. "Kalasfint" var det. Det kommer från min Parentespojkens förkärlek till ordet "finfint". Man kombinerar de, och vad blir det? Jo, kalasfint.
Och plötsligt hamnar man väl under en spårvagn
What did you call me?
Idag frågade Per vad min häst hette. Det ledde till att han numera kallar mig Juni. Och Gary kallar mig "Annis pannis". Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det lutar åt det förstnämnda eftersom det är roligare.
Jag som tyckte att "Groove, Anna" var så coolt.
Angående shopping och sånt
Hur som helst. Shoppingen. Den gjorde mig oerhört irriterad. Varför? Håll ögonen öppna nu, för det här är med största sannolikhet enda gången jag kommer att blogga om underkläder. Varför finns det inga vettiga trosor?! Varför? Det är antingen Hello Kitty eller helgenomskinlig spets som gäller. Hello Kitty är väl poppigt och bra, kanske du tänker nu, men om jag inte vill se ut ännu mer som fjorton än vad jag redan gör? Ja, då är alternativet så genomskinligt att jag lika gärna kunde vara naken. Det är bara att välja - barn eller porrskådis. "Människa" finns liksom inte. Jag blir så trött!
Efter att ha genomlidit detta belönade jag mig med en ny pocketbok. Bob Dylans memoarer. Hittills har jag läst två kapitel och tycker om den redan. Det är sådant jag vill konsumera! Böcker och skivor. Tråkigt bara att kläder är en nödvändighet.
Ännu en länk
Nu är jag jävligt less på temarubriker
Och det bara fortsätter. Det är ju kalas.
Igår kollade jag på Scrubs hela dagen och idag insåg jag att mitt och Garys förhållande väldigt mycket påminner om Dr. Cox och J.D's. Inte för att han är elak som Dr. Cox, jag har ju sagt att han är sympatisk, men han inger minst lika mycket respekt. Och när han uppmärksammar mig blir jag minst lika glad som J.D. I morse frågade han lite om mig, och det var då jag kom på mig själv med att bli helt glad. Sedan kom jag på hur nöjd jag blev när han klappade mig på axeln förra veckan. Hur töntigt är inte det? Men om J.D. är kung av nördarna så får väl jag bli drottning då. För jag kommer aldrig kunna vara cool, oavsett om jag vill det eller inte.
Det är kul att göra sånt här. Man känner sig bra då. Apropå att känna sig bra - förlåt Cami för att jag inte fortsatt lägga upp bilder i inläggen. Ska skärpa mig på den punkten. Det är inte lätt att vara enbart internetbaserad vän för tillfället, då blir bloggar viktiga!
Vänner är viktiga. Tack vare blivande roomie Rasmus har jag och Carina nu sovplats efter Coldplay på torsdag, hos Rasmus mamma Annika. Det är tur att man har vänner! Dock känns det alltid lika jobbigt att be om saker. Jag tror liksom att folk ska säga upp nåden att de står ut med mig om jag är till besvär. Åtminstone tror en del av mig det, och jag vet itne alltid vilken del jag ska lyssna på. Men oftast vill jag bara skjuta den där rädda delen som får mig att tvivla på allt och hindrar mig från att göra saker. Den är till besvär.
Idag måste jag ta tag i det där med kylan som börjar störa och köpa en jacka. Dessutom behöver jag en ny bok. Alltså - shopping idag.
Någon dag snart ska jag skriva ett bra inlägg med röd tråd och hela kittet. Snart.
They just dance until they break their bones
Vet ni vad? Det finns numera en svensk motsvarighet till Draumur! Draumur, för er som inte vet, är ett isländskt godis bestående av lakrits och mjölkchoklad vilket låter äckligt men är vansinnigt gott. Och nu har Marabou fattat det och gjort en chokladbit som kallas Chok-o-licious och finns med Daim, i enbart mjölkchoklad och med lakrits. Det är inte lovande för min chokladkonsumtion. Jag får inte nog. Mmm.
Min artikel blev inskickad igår. Ingen respons har trillat in i inkorgen. Jag är nervös. Känner mig som världens sämsta praktikant, vilket jag med stor sannolikhet inte är, men det känns så! Och jag känner alltid mer än jag tänker. Det är så jag hamnar på vandrarhem i Eskilstuna, eller på skolor i Östersund, eller på festivaler jag inte har råd med, och i andra galenskaper.
Idag har jag skördat vindruvor i min mormors växthus. Det kändes udda. Hur ofta skördar man vindruvor, liksom? Jag gör det inte speciellt ofta i alla fall. Mycket spindlar var det också. Man kan tycka att jag borde vänja mig. Men det gör jag inte. För övrigt är det rätt trist att ha en vanlig fobi. Ska man ändå vara rädd kan det väl vara lite unikt? Eller tänker jag sjuka tankar nu?
Jag håller på att avsluta Okkervil River (som jag älskar, för övrigt). Jag har tappat fart i recensionerna. Det kändes bra att vara snabb, som att kunna kompensera eventuell bristande kvalitet med kvantitet. Eller något. Jag måste skaffa lite självförtroende. Sträck på dig! Sådär. Nu så, är jag redo att erövra världen.
Eller något.
You know you could be right
I wanna be adored, just give me some more
Att det är dumt vet jag eftersom jag haft stor erfarenhet av det. I högstadiet när jag hade min värsta Winnerbäckperiod blev jag glad när jag hörde Håkan Hellström. Men jag förbjöd mig själv (ja, jag är allvarlig!) att lyssna mer på Håkan eftersom "alla som gillade Lasse gillade Håkan". Av samma anledning undvek jag Kent och Broder Daniel. Musik är det bästa och säkraste sättet att bli lycklig på, att undhålla sig själv källor till lycka är bara puckat. Skit samma om många andra tycker om exakt samma band som du. Dina känslor är fortfarande dina. Musik är så subjektivt att nästan ingenting kan vara fel.
Jag insåg allt det där och gav mig hän åt allt jag tyckte om. Ni vet hur det blev. Vad kan jag säga? Musik är underbart. Nu ska jag bara ge mig hän åt den där ingressen. Pusshej.
Give me that beat, move your feet
Helvete. Jag frågade Gary vad jag skulle säga i min ingress utan att tänka mig för, han svarade "det kan ju inte jag säga", jag ville mest ha en riktlinje, och nu tycker han säkert att jag är den sämsta praktikant de någonsin haft. Klart man fattar att man ska få läsaren att vilja läsa vidare med en ingress! Idiot! Han sade "du kan ju kolla i tidningen och se hur det ser ut". Som om jag inte läst Groove mer eller mindre två år. Vilket stort pucko jag är. Har man läst tidningar borde man veta. Man ska inte fråga, man ska bara veta. Inte börja gråta nu. Det är pinsamt att gråta på sin praktikplats en dag, men två dagar på en vecka är faktiskt inte acceptabelt. Så gör man bara inte.
Uppdatering: Helgen kommer att ägnas åt att korta ner en artikel från tiotusen tecken till tretusenfemhundra tecken och ha ångest. Det kommer att bli helfestligt.
Kanske är det inte journalist jag ska bli. Fan, jag vill bara ha en jävla riktning i mitt liv, ge mig något som tar mig någonstans!
Eller så är det bara att jag är ovan vid press och behöver vänja mig. I det här fallet är det så att jag lovade Jonna en bra och intressant artikel, och då ska hon minsann få det. Sådär. Skärpning. Det är bara att lära sig det man inte kan.
We live like every day is the last day
Internet är en skattkista som vi inte skulle kunna leva utan.
I helgen ska jag dock göra det ändå. Det blir lyssna på skivor och skriva som gäller. Få saker är roligare, så jag klagar verkligen inte. Varvat med läsning kommer det att bli perfekt.
Men nu, lite Humor:
Give me sex, give me drugs, give me rock and roll
Förresten - Laleh släpper skiva den 5 december. (By request från läsare.)
Min kropp beter sig konstigt. Jag mådde illa hela kvällen igår. Inatt vaknade jag av en obestämd obehagskänsla som inte försvann på flera timmar. För att fördriva tiden läste jag om Mötleys snusk och hade på radion på låg volym. När känslan var försvunnen och jag lagt ner boken behövde jag bara vänta på att tankarna skulle tysta ner sig. Mina tankar står på med hög volym hela dagarna, och när jag inte distraheras av något annat vrids den upp ännu mer. Således innebär att försöka somna att vänta på att tankarna ska fada (hej svengelska) ut. Inatt gjorde jag den väntansproceduren två gånger. Jag är trött.
Nu är Jonna Lee-artikeln skickad och jag borde skriva en recension av Okkervil River. Men jag vill inte börja, för det innebär början till slutet på att upphöra med att lyssna på den hela tiden. Typiskt.
Banging the tambourine, it gives me self-esteem
-Är du journalist?
Så sade Martin i Detektivbyrån till mig igår. Sedan småpratade vi lite. Han var väldigt trevlig och hade också så kallade Funeral Footwear (men han tillhör ju kategorin Supercool People, så det var väl logiskt). Vi pratade om hästar och Hugh Grant-filmer, bland annat.
För att fortsätta vältra mig i hur bra allt var igår: Jonna sade att mina frågor var bra! Det var nog mest hon som var snäll, men ändå. Hon var väldigt lätt att prata med och gav väldigt intressanta svar (men det får ni läsa i artikeln sedan). Efter intervjun skulle jag ju hänga kvar och se spelningen, så vi satte oss i en annan soffa och fortsatte prata. Hon var så jordnära och full av humor, och verkar vara en underbar människa. Jag kunde inte ha fått en bättre artist att intervjua.
Spelningen var för P3 Live Session (sänds den 17e september om ni vill lyssna) och bestod av först Jonna Lee och därefter Detektivbyrån. Jonna var lika varm och ärlig på scen som hon var som person, och tillförde helt klart något extra till musiken jämfört med på skiva. Tilläggas bör att jag verkligen gillar henne på skiva också, så mycket jag nu hunnit lyssna.
Allt som allt en kalaskväll. Jag känner mig som en ny människa. Idag bjöd Per på hembakta muffins. Han smsade för övrigt igår kväll och frågade hur det hade gått. Underbara människa! Jag känner mig både väldigt omhändertagen och väldigt självständig. Det är lysande. Nu är jag mer och mer en i Groove-gänget. Idag fick jag lägga ut recensioner på hemsidan, och därmed lade Gary till mitt namn i registret av skribenter! På lördag hamnar mitt första officiella alster i cyberrymden. Håll koll på Groove.
Ja, livet är bra nu. Helt fantastiskt bra.
Fill the streets tonight with love and neon lights
Gary gav mig Okkervil River att recensera. Sångaren Will Sheff beskrevs i Way Out West.programmet som "en ny Conor Oberst, fast med självdistans". Det känns som att jag har fått en fint inslagen present. Jag lyssnar på skivan just nu och den är riktigt bra såhär vid första genomlyssningen. Tack.
Om en halvtimme ska jag ta fyrans spårvagn till Almedal för att intervjua Jonna Lee och se henne spela i studion i P3 Live Session tillsammans med Detektivbyrån. (De är överallt, de där charmiga värmlänningarna. Detektivbyrån alltså.) Förhoppningsvis överlever jag. Annars vill jag bara tacka för den här tiden. Kul att du har bidragit till, läst och kommenterat min blogg. Och så vill jag tacka min familj och mina vänner som alltid har trott på mig, och blah blah blah. Nej, jag kommer att överleva. Jag måste. Jag vill så gärna göra det här. Det hindrar mig dock inte från att vara fjärilar-i-magen-fast-i-hela-kroppen-nervös. Oj, oj, oj.
One, two, three, four
Den 27:e november släpper Timo Räisänen ny platta med det egotrippade namnet ...and then there was Timo. Men hur mycket divig popstjärna han än är och hur många rumpor han än signerar så gör han fortfarande bra musik, så det där är egentligen oväsentligt. Jag ser fram emot albumet.
Ett annat datum jag spanat in är 17:e oktober. Då har inomhusfestivalen Love Up North i Sundsvall urpremiär, och Niccokick spelar! Och Ceasars, Johnossi och Randy. Hur fest kommer inte det bli? Jag vill dit!
Annars hade Out of Nowhere i Jönköping den 4:e oktober inte varit fy skam. Niccokick är det som drar, men Pretty Whores of Manhattan, Du Pacque och Loke sitter inte heller fel.
På fredag spelar Simon Norrsveden på Mosebacke i Stockholm och jag vill jättejättegärna dit. Men man kan liksom inte åka till hufvudstaden två gånger på en vecka för att se en spelning. Men jag vill! Så många spelningar, så lite tid.
Girls, chicks, ladies - yeah, we're in a band
Idag känns allting bra igen. Jag köpte Jonna Lee's debutalbum igår och lyssnade hela kvällen. Hittade på lite frågor och läste på. Det var en åtgärd absolut nödvändig för att hålla mina nerver i skick. Varje gång jag tänkte för länge, det vill säga mer än fem sekunder, på Juana Molina-fiaskot började jag gråta. När jag tänkte på hur schyssta Groove verkligen är mot sina praktikanter började jag också gråta. Det var en blöt kväll igår.
Men det var också igår det slog mig hur fantastiska även mina dåliga dagar här är. Jag menar, skriva om musik hela dagarna och utbyta gulliga sms på kvällarna. Man kan ha det värre. Verkligen. Och snart är det Coldplay.
Idag känner jag mig som "Groove, Anna" igen. Känner mig mycket mera avslappnad med Gary och Per nu trots att de är så coola och skillade människor (snygga adjektiv). Vågar till och med småprata om vad jag hör på radio på morgonen (idag sa de att jorden skulle sugas in i ett svart hål klockan nio, jag var tvungen att ta upp det). Och så fick jag just två tishor. Det är nice. (Engelskan har invaderat mig. Jag försöker kämpa emot, men jag är svag för ord och sånt. Jag skyller på det.)
Och nu, lunch. Sedan, mer Jonna Lee-förberedelser. Det går bra nu.
Få ett slut på den förbannade rakbladsromantiken
Ingen med ögon i huvudet kan ha missat att självskadebeteende är en växande trend. Jag kan inte låta bli att undra hur lång tid det kommer att ta innan Cosmopolitan tipsar om senaste Gucci-rakbladen? När börjar deras artiklar handla om vilka ställen på kroppen det är smart att skära sig på istället för hur du blir fit inför beach 08? Var finns gränsen? För jag ser den inte. Jag förstår inte hypen.
Däremot kan jag förstå varför folk skadar sig själva. Det handlar om ångest och självhat och är ingen vacker historia. Nej, det jag inte begriper är hur folk kan googla fram bilder på blödande skärsår och ärr och lägga upp dem på bilddagboken med bildtexter där det i princip står "jag mår så dåligt". För jag tror inte att de som skär sig och de som googlar är samma människor. Jag tror att skär man sig ens det minsta lilla skäms man så in i helvete. Lägger man upp bilder på bilddagboken vill man att folk ska veta.
Jag säger inte att den som googlar inte mår dåligt, det är ju uppenbart att man inte mår bra när man desperat försöker påpeka det. Alla behöver uppmärksamhet, vissa kräver mer än andra, och känner man sig osynlig och vill märkas är det kanske lätt att ta till rakbladshypen. Och det är så jävla själviskt.
För det första, för varje människa som gör så tas den som faktiskt skär sig på mindre allvar (som om det inte är illa nog som det är). För det andra, självskadebeteende smittar och inspirerar andra till att göra samma sak. För det tredje, det kan inte bara vara jag som får ett hål i magen av få ärr och sår och rinnande blod kastat i ansiktet helt utan förvarning. Allt det här får folk att må dåligt.
Ingenting gott kommer av det här. Ingenting. Det måste få ett slut. Det måste ta slut, innan skolsystrarna inte räcker till för att ta hand om alla uppskurna armar på skoltid. Innan sjukvården ordnar kampanjer för rena rakblad för att minska överföring av smittsamma sjukdomar. Innan den som har hel och ren hud är den som är udda. Innan vi blir fast i en
ond cirkel av att alla vill hjälpa alla, men ingen kan hjälpa någon.
Böcker som Vingklippt ängel och Zebraflickan kanske har fått en hel generation att tro det. Men det finns ingen romantik i rakblad.
We're so wrong, we're so gone, we're only sixteen
Idag när jag varit på kontoret en stund och varken Per eller Gary kommit än ringer telefonen, och jag svarar (och berömmer mig själv inombords för att jag inte ens tycker att det känns svårt längre). Det är Gary som ringer för att fråga om jag vill göra en intervju med Juana Molina om två timmar. Jag känner igen namnet men kan inte koppla ihop det med något ljud, men säger ja för att jag vill göra intervjuer och lära mig och bli lite mer musikskribent.
Två timmar senare, efter snabblyssning på myspace och lite research, finner jag mig sittandes på Garys snurrstol vid telefonen med kassettinspelningsmojäng och nummer till hennes skivbolag i England. Jag tar djupa andetag och slår numret. Pratar med en där och blir sedan vidarekopplad till Juana Molina själv. När vi utbytt artighetsfraser ber jag henne berätta lite om sig själv och sin musik. Hon ber mig vara mer precis i mina frågor. Jag, som hade räknat med att hon skulle säga åtminstone något jag kunde fråga vidare på, får panik och hjärnstillestånd och säger "eh, I'm so sorry" och så försvinner Juana och skivbolagsmänniskan kommer tillbaka och säger att det är smärtsamt för en artist att en som ska intervjua den inte vet något om musiken. Hon är trevlig och säger att vi får chansen igen om vi vill hinna förbereda oss mer, och jag säger att jag inte vet men att vi återkommer. Sedan lägger vi på och jag gråter de sista femton minutrarna innan Gary och Per kommer tillbaka.
Jag förberedde mig på att bli utslängd på en gång för att jag förstört för Groove, men Gary och Per var änglar och frågade vänligt vad som hände. När jag lyckats få fram vad som hänt, mellan snyftningar och hastiga andetag, tyckte de att det lät konstigt från artistens sida och sade att alla parter skulle veta om att det var på väldigt kort varsel. Per sade flera gånger "ingen skugga faller på dig, Anna". Det här stället är ju underbart. Även mindre bra skivor och puckade praktikanter får en andra chans.
I morgon är Jonna Lee i stan för att spela in P3 Live Session, så då ska jag få först prata med henne och sedan se henne spela där i studion. Idag ska jag lyssna in mig på hennes nya EP som kom nyligen, och åka till Bengans igen och köpa hennes förra skiva för att lyssna in mig. Sedan ska jag lyssna hela natten och komma på en miljon bra och intressanta frågor. Jag ska vara glad och trevlig under intervjun och försöka få henne att prata om vad hon är intresserad av. Sedan ska jag skriva en otroligt bra och intressant artikel. Nu bestämmer jag det.
Det är inte lätt att uppfylla sina drömmar. Men jag ska fan göra det ändå. Vad ska jag annars göra?
Oh God, we can play, we turn nights into days
Dagen började långt ifrån nästan perfekt. Eftersom lördagnatten inte bjöd på alltför mycket sömn (däremot väldigt mycket film och Vänner) var jag halvdöd av trötthet och snoozade i en timme. Snooze är en livsfarlig funktion. Det var jämngrått och regnblött ute, och på min telefon envisades Peps Persson med "Oh boy, vilket vackert väder" var åttonde minut. Dåligt val av väckningssignal. Väl uppe hade jag inte för gott om tid, varför jag duschade och sprang till tåget utan frukost med blött hår. Jag kom upp på perrongen precis när 8.01-tåget åkte, så jag fick vänta i femton minuter.
Resan tillbringades med Chuck Palahniuk. Jag vågade inte lyssna på musik. Det var jättetramsigt, men jag försökte i princip förbereda mig på att bli utslängd från Groove för att jag hade skrivit så fruktansvärt kasst. Det försökte jag låta bli att tänka på med näsan i boken.
Så fick jag göra en ny sak idag. Leta efter skivomslag till recenserade skivor. För att se vilka omslag jag skulle ha tittade jag i dokumentet som är mallen till nästa nummer. På sida nummer två läste jag något som fick mitt hjärta att först hoppa över ett slag och sedan slå i lyckorus. Mitt namn! Min recension av Simon Norrsveden. Och sedan, på nästa sida, min recension av Norah Jones-dvdn. När jag såg min Tiger Lou-recension var jag redan så glad som man kan bli. Något. Jag. Har. Skrivit. Kommer. Med. I. Groove!
Ingenting av det andra spelar någon roll längre. Jag lever drömmen, SÅ mycket!
We make guitars cry, we play them till they die
Därför: Bilder från Siesta!.
Loveandneonlights, inte sant?
The asspicture. Eller mitt bästa försök till ett asspicture, i alla fall. 
24/7, rock'n'roll heaven?
Här ser vi Niccokickarna skärpa till sig lite. (Eller så är det min kamera som gör det, men...)
Att vara en Niccokick kräver vissa accessoarer. (Hej modeblogg?)
Mannen i de vita jeansen. 
Att man är världens bästa band innebär inte att man inte plockar undan sina egna prylar. Fina Niccokick. Nu var det slut på picturetime. (En annan dag ska jag gräva lite i mitt arkiv och se om jag har några bilder som är roliga även för folk som inte gillar samma musik som jag.)
Igår när mamma körde mig till Gislaved spelade jag Niccokick i bilen. Hon bad mig stänga av för att hon mådde dåligt av musiken, sa hon. Vadfalls?! Hur kan man må dåligt av det här? Jag förstår inte. Men det finns ju människor som inte tycker om choklad också, så jag antar att allt är möjligt.
Jag är rastlös för att jag inte ha någon skiva att recensera. Därav denna mängd ord om detta band. Skriva om musik kan man alltid göra. På ett eller annat sätt. Mitt liv verkar lösa sig. Synd att man inte kan leva på en blogg. (Eller kan man? Det kanske man kan.)
Slutligen vill jag ge er ett lättare sätt att lyssna på en kalasbra låt. Den fungerar alltid. Enjoy Love and Neon Lights allihop.
Oh, I hear smashing drums and beautiful distortion
Det här kan vara början eller slutet.
Ja, jag vet, jag och mitt hjärta och min dramatik. Men det är fan så det känns. Om jag misslyckas med det här som jag älskar att göra vet jag inte vad jag tar mig till med mitt liv. Men hey, det löser sig, eller hur?
Allting känns värre på natten. Kanske ska jag sova. Och önska att jag hade tagit med mig någon mer skiva hem över helgen. Vad ska jag göra imorgon? Jag måste ha en skiva att skriva om! Åh hjälp, jag är redan beroende. Går inte det här bra ligger jag risigt till. Hjälp.
This one's for you, Cami Onykter-på-vatten!
Cami önskade sig bilder i min blogg. Eftersom jag bryr mig om mina läsare så ger jag henne det, såklart. Här är mitt Groove-liv. 
When Hope Falls. The band, the myth, the legend. (Eller något.)
Hej jag kostar 119 kronor? Nej, men min Chuck Palahniuk-bok gjorde och sedan lekte jag med prislappen. Ja, jag har mycket fritid.
En säng till mig, en till datorn. Sunt förhållande till tekniken? Sådär ser det lite ut där jag bor. 
Utsidan av mitt nuvarande hem. Visst ser det mys ut?
Aphex Twin-kalender på toaletten har de på Groove.
För att inte tala om Strokes-dörrmattor. På stolen som syns brukar Per sitta, för övrigt.
Grooves kontor. Soffan brukar jag sitta i. 
Bengans! Det är fint. Har funnits sedan -74. Det är coolt. The place to be, helt enkelt.
Och plötsligt hamnar man väl under en spååårvaaagn, för Vasastan är som Chinatown
Utanför Bengans hade någon slängt ett ankare. Slarvigt. 
Funeral Footwear For Supercool People. 
Snigelkärlek. Så sött, och... slemmigt.
Det var allt för den här gången. Hoppas att du hade kul. Det hade jag.
Hey hey, what's that sound?
Annars är det Tiger Lou som gäller. När jag fick uppdraget med nya plattan igår skyndade jag mig till Bengans och köpte de två föregående plattorna. Ska man skriva om ett album från en populär indieartist som inte släppt något på tre år måste man kunna koppla till tidigare skivor. Som läsare behöver man det. Och det är det minsta man kan begära. Så igår tog jag en snabbkurs i Tiger Lou. Jag blev kär i debutalbumet Is my head still on? (titeln!) och sörjde lite att jag inte hinner lyssna på det mer nu. Lyssnade vidare på The Loyal och blev mer och mer fäst vid Tiger Lou.
Det var gårdagskvällen. Idag började jag lyssna på kommande A Partial Print. Vad jag tycker om den kommer det förhoppningsvis gå att läsa någonstans.
Rubriken passar eftersom dess upphovskvinna är Andrea Kellerman (även känd som Firefox AK), fru Tiger Lou (även känd som Rasmus Kellerman).
Det här gör jag medan jag suger i mig Tiger Lou så mycket jag orkar
McPuckad?
Jag tar på mig skorna för att gå och äta lunch. Säger, "Jag tänkte gå och äta nu". Och vad säger Gary då? "Mm, ta med en Big Mac åt mig". Min hjärna börjar jobba på högvarv. Han menar inte allvar? Det kan han väl inte? Men om jag skrattar och han var allvarlig har jag verkligen gjort bort mig! Jag tittar frågande på Gary för att försöka utröna om det verkligen var ett skämt. Då lägger sig Per i katastrofen. "Ja, och jag vill ha en McFeast." Som den idiot jag är fortsätter jag titta frågande och vet inte vart jag ska ta vägen.
Till slut säger Gary "bara en liten kommentar till din klädsel", jag inser vad jag har för tröja på mig och blir plötsligt väldigt väldigt varm (speciellt i ansiktet), Per säger "hon är inte snabb, alltså", jag blir ännu rödare och skyndar mig ut.
Hej, jag heter Anna och jag är puckad. Nej, jag är inte dum. Bara en aning socialt missanpassad. Host. Men å andra sidan, hellre göra bort sig på Groove än någon annanstans. Dessutom har de ju nu något att berätta för nästa praktikant. Tänk vad bra.
Fortsättningen på listan
Matilda Fernholm. Fantastiska människa. Jag tycker om henne för att hon är hon. Jag beundrar henne för hennes ledaregenskaper. Hon är otroligt förtroendeingivande. Hon är fenomenal. Hon är världens bästa Mattis. Dessutom har hon ett snyggt efternamn. Och så är det kul att jag inte är den enda som kan få "något vitt man kan få i håret" till något annat än mjäll.
Rasmus Hellgren. Rasmus kan vända ens blick mot det som är bra när man envisas med att stirra sig blind på det som är skit. Han är en sjukt bra vän. Sjukt bra.
Marcus Birro. Författare, men det visste du nog. Han skriver om ångest och depression så att man får gåshud. Fantastiskt bra.
J.K. Rowling. Jag är en tönt. Men Harry Potter-böckerna var väldigt viktiga för mig för inte alls länge sedan och en stor del i drömmen om att själv skriva en bok någon dag. Så att.
Listan kommer att fortsätta fyllas på. Läsning är frivilligt.
FYI
Tiger Lou till mig!
Det måste betyda något bra.
Åh ja, en sådan där rolig lista igen
Nu tänkte jag göra en lista igen. För att jag älskar listor och har tänkt på den här listan ett tag nu. Det kommer att bli en lista med personer som jag beundrar/inspireras av/är vikta och nämnvärda ändå. Håll i er, nu kör vi.
Chuck Palahniuk. Jag önskar att jag kunde skriva som han. Han är ju helt jävla briljant. Om du inte gjort det, läs Fight Club och fortsätt sedan med resten av hans böcker. De håller. För allt.
Conor Oberst. Mannen som tänker mina tankar. Jag vet inte om jag var ironisk eller inte när jag blev medlem i gruppen "Conor Oberst is so ridiculously brilliant it makes me sick" på Facebook. Däremot vet jag att jag tycker att han ska skriva en bok.
Johanna Nilsson. Om ni inte vet vem så är hon författare till underbara böcker som De i utkanten älskande, Konsten att vara Ela, Rebell med frusna fötter och Hon går genom tavlan, ut ur bilden. Gör saker med orden i vårt språk jag hade velat komma på först.
Camilla Nilsson. Mer känd som Cami. Om jag skulle vara tvungen att beskriva henne med ett ord skulle det kanske vara "gränslös", men det passar ändå inte helt. Ingenting passar precis för att beskriva hennes personlighet och det är så hon vill ha det. Saker jag beundrar är att hon är så påhittig och ordvitsig och flummig och allvarlig och pålitlig och bedårande. Cami, I adore you.
Anna-Karin Johansson. Mer känd som Anki. Jag skrattar sällan så mycket som åt Ankis finurliga skämt. Hon har ett sätt med orden. För att inte tala om hur inspirerande våra gemensamma barndomsminnen faktiskt kan vara.
Friends. Nu menar jag tv-serien. Man märker efter ett tag med högt intag av Vänner att man ändrar sin världsuppfattning lite. Mer knasiga saker får plats. Det är kul.
Anna-Karin Andersson. Mer känd som A-K. Det jag beundrar hos henne är hennes självdisciplin och musikaliska förmåga. Det som inspirerar är att hon får mig att känna mig som en väldigt rolig person.
Gary Landström. Behöver jag motivera? Det finns tidigare inlägg som förtäljer mina tankar om den mannen. Har jag berättat att han har Shoreline som ringsignal?
Erik Engman. Mer känd som Parentespojken. Förutom att han är han gjorde han att jag insåg hur fantastiskt det är med parenteser (och jag lärde mig stava till det, tack och lov). Mer vet jag inte vad jag ska säga.
Björn Gustafsson. Okej, jag kanske hade ett lite osunt förhållande till youtube i våras på grund av allas vår Björn. Men tänk efter. Utan honom, inget "Living the dream!". Inget "Full fart. Kanonkul". Inget "om jag kommer in, jag kommer knappt ut". Och så vidare. Han är ju faktiskt lysande. Dumt av honom dock att tillåta sig bli så het att han brände ut sig. (Vad kul han skulla ha om han läste min blogg).
Per Lundberg GB. Förutom att det är coolt med två bokstäver efter efternamnet är han i likhet med Gary en mycket skicklig skribent. Men honom har jag också skrivit om tidigare i bloggen. Läs där.
Ingrid Flodhammar. Mer känd som Mamma. Man måste faktiskt uppskatta sina föräldrar. Hon har lärt mig att överanvända ordet "spännande" också.
Jan Gustafsson. Mer känd som Pappa. Han engagerar sig faktiskt i min praktik på Groove. Det uppskattar jag.
Lisa Sävås. Hon är så nära en superhjälte man kan vara, men ändå väldigt varm och mänsklig. Ni hör ju bara på det hur fantastisk hon är. Jag beundrar hennes personlighet. Hon får misslyckanden att verka lyckade. Jag är hedrad av att få vara vän med henne. Det är bäst.
Johanna Bogfors. Det är tur att det inte finns några regler mot att man som elev inte får favorisera lärare, för i så fall hade jag varit körd. Johanna fick tråkiga saker att bli roliga och mig att inse att jag såg på mig själv helt skevt. Dessutom är hon underbart energisk och myntare av uttrycket "ta en ipren och bit ihop!". Jag saknar henne redan, och terminen har inte ens börjat än.
Annika Berkö. När jag ändå är inne på lärare. Annika har lärt mig otaliga saker om de svenska och engelska språken under min tid på Dille. Men framför allt så har hon trott på mig och uppmuntrat mig. Det betyder allt. Allt.
Så många band och artister att jag inte orkar skriva egna motiveringar till alla. Jag tror nog att ni förstår och vet hur inspirerande melodier och klockrena låttexter kan vara. Att skriva om musik är helt enkelt drömmen. Det vet ni också. Men det hör inte till ämnet. Hur som helst, lista alla musiker och låtskrivare känns som ett för omfattande jobb för att jag ska ge mig in på det. Musik är kärlek. Jag älskar ljud. Känslorna för musiken är allt när man ska skriva om den. Tack.
Jag har säkert glömt en hel massa. Påminn mig gärna. Fortsätt vara bäst.
Puss.
Konsten att överleva
Hastigt och lustigt bestämde jag igår att jag skulle åka till Bengans skivbutik och lyssna på Detektivbyrån som spelade där. Då bekräftades en redan vedertagen sanning - jag bör inte släppas lös i en skivaffär med pengar i hand. Jag köpte en skiva jag absolut inte hade råd med. Men numera är jag lycklig ägare till Niccokicks debutalbum Awake from the dead, my dear best friend, så vad bryr jag mig?
Detektivbyrån var spännande, udda och roliga. Dock kände jag febern i huvudet och engagemanget var således inte på topp. Och det var sjukt många småbarn där! Vi snackar barnvagnsålder, men det fanns de som sprang runt själva också. Det kan ha bidragit till mitt sänkta engagemang. Jag börjar finna min barnrädsla skrämmande.
Och så träffade jag Siesta-Carro en kort stund! Hon var lika charmerande som alltid. Hon berättade att hon läser min blogg. Då blev jag stolt. In your face, Blondinbella, liksom. Blondinbella kanske har nästan en miljon läsare men min blogg är det i alla fall fina människor som läser. (Känner ingen som läser Blondinbella, så jag vet inte vem som gör det egentligen. Men jag hänger väl bara med de coola kidsen.)
Övrigt om mitt liv just nu: Jag har blivit radionörd. Varje morgon lyssnar jag på morgonpasset i P3. Då tänker jag på Fridat och på att jag vill prata om vad Leif GW Persson mullrade om TV-Pucken med någon. Sedan åker jag pendeltåg och sitter bedvid iPod-folk med min cd-freestyle och är retro. I morse hade jag blött hår på tåget. Då glodde folk verkligen. De har inte fattat vad det handlar om. Eller så är det jag som inte har fattat.
Jag hade inte fattat hur mycket känslor man kan känna på en och samma gång. Vilket jag verkligen trodde att jag hade gjort. Tidigare erfarenheter har dock bestått av för många dåliga känslor. Nu är det bra istället. Skillnaden är enorm. Det är bara så ovant och läskigt att känna bra saker. Då är det bra att jag har haft en hel del träning i att inte bli rädd för min känslor (de dåliga jag nämnde innan). Det löser sig. Jag är glad. Det är det viktiga.
Efter förfrågan håller jag nu på och fotar min tillvaro här. Bilder kommer någon gång (dock helt utan läppglans).
Känn ingen sorg, för fan!
Innan jag var ute på lunch pratade jag och Gary om skrivande i nästan en timme. Jag fick feedback på saker jag skickat in, han pekade ut saker som var bra men också vad jag kunde förbättra. Han sade mycket, men en sak jag gärna återkommer till är att "du har en inbyggd charm i dina texter som jag tror att man som läsaer uppskattar". Sug på den, prestationsångest! Haha! Han lyckades med att ge mig tips på många saker jag kunde förbättra men samtidigt få mig att känna mig bra.
Gary är min idol.
Sedan gick jag ut för att äta lite lunch. När jag går på gatorna här i Göteborg känner jag mig hemma. "Jag älskar, älskar den här stan" sjunger Annika Norlin om Östersund och jag håller med henne, men nu tänker jag samma ord om denna hamnstad.
Nu är jag uppåt. Nu ska jag använda mig av all feedback jag fått. (Det rimmade!)
Prestationsångest x 40
Akta dig för leggingsmaffian
Därför är det Pocket Shop som är min affär. Jag är ordmissbrukare. Begraver mig i en bok när saker känns jobbiga. Kanske delvis för att på något sätt bli inspirerad till att skriva bra också. Jag läste igenom allt jag skrivit här hittills igår och insåg att jag är tråkig. Okej, men bara så jävla torr. Det var ingen trevlig insikt. Nu ska jag fan skriva något rasande bra, om jag så ska slå knut på mig själv. Det ska gå. Jag behöver bara sluta tänka så mycket.
Seven! Seven! Seven!
Sju är något av ett magiskt tal, så jag ville ha sju inlägg idag. Vad kul folk ska ha när de upptäcker att jag skrivit flera tusen ord sedan de var här sist. Haha. Kanske är jag ironisk. Kanske inte. Jag vet faktiskt inte vad folk tycker om att läsa den tankesoptipp denna blogg är, alla utom Cami håller sig tysta som möss. Tystare än musen i mitt rum som faktiskt hörs på nätterna.
Nu ska jag gå och köpa en jacka. Jag behöver en, det känns extra tydligt med feber i kroppen. Om det här hade varit en modeblogg hade jag återkommit med en bild på mig i jackan där jag fluffar mitt hår och putar fram sju kilo läppglans mot kameran, men det får ni försöka överleva utan. Jag hatälskar att handla saker. Vet inte vad det är för fel. Men återigen - det finns ingenting med mig som är rationellt.
Hoppas att hösten är lika vacker hos dig som den är här.
Vad behöver jag?
Jag tror att jag behöver något. Här är alternativen.
-Köpa en ny skiva. (I och för sig får jag dem i drösar på Groove. Det är så bäst.)
-Se en hel säsong av Vänner, utan uppehåll men med kladdkaka eller Ben & Jerry's-glass.
-Skratta med någon av världens finaste, Dillebarn eller Gislavedsbarn.
-Ett starkt uppåttjack i form av konsertupplevelse. Av Niccokick-kvalitet.
-Krama ihjäl Parentespojken.
-Läsa om Fight Club.
-Läsa en bok jag aldrig läst förut. (Just nu läser jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora. Den är briljant på sina ställen men jävligt deprimerande. Inte vad jag behöver.)
-Köpa en ny Bright Eyes-tröja. Eller ny Säkert!-tröja. Eller ny Niccokick-tröja.
-Festival. Lösningen på allt.
Som ni märker är jag inte bra på att hantera humörsvängningar på ett rationellt sätt. Det ordet borde nästan inte användas i samma mening som jag nämns, så illa är det. Men hur kul är det att vara rationell? Som min gamle husgud Winnerbäck sjöng för längesedan:
Säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärtom
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om?
När jag lyssnade på Winnerbäck började jag drömma om att själv bli artist. Sedan insåg jag att jag inte kunde säga något i en låt som han inte redan hade sagt bättre. Att den drömmen skapades från första början beror nog på att jag har svårt att konsumera olika former av kultur utan att vilja skapa den själv. Att läsa en bok får mig ofrånkomligt att vilja skriva en egen. När jag började läsa musiktidningar formades viljan att skriva i en själv. Och nu närmar jag mig den drömmen. Helt jävla sjukt.
Överbloggaren är verkligen på gång idag
Men vad är det Gary skrattar till åt när jag säger eller gör vissa saker? Minst tre gånger har det hänt nu. Jag fattar ingenting. Det sociala missfostret är här igen.
Grooves svarta soffa pryds numera av mina blonda hårstrån. Jag önskar att det inte blir det enda spår jag lämnar efter mig här.
Nu ska jag sluta spamma bloggen och fortsätta lyssna på Derby. Tack och hej.
Det får inte hända
Men det känns bättre nu. Typiskt humörsvängningar. Bli gråtfärdig för ingenting, när ska jag lära mig att ignorera det? Nu ska jag lyssna tills jag får öronskav och skriva tills fingrarna blöder. För jag älskar det så sjukt mycket.
Jag vet, "älska" är ett stort ord och blah blah blah, men jag gör ju det. Ärlighet står högt på prioriteringslistan. Väldigt högt.
För övrigt kom jag nyss på ett nytt ord för min generation, bloggenerationen. Att överblogga. Det gör man när man tvångsmässigt rapporterar minsta lilla förändring eller händelse i bloggen. Som jag när jag har tillgång till dator och internet. Jag överbloggar. Man kan se det som att jag övar för att kunna skriva överbra recensioner. Så ser jag gärna det.
You are the words that leave your mouth so speak up, speak up loud
Det kanske är så att jag är lite livrädd (men bara lite). För om det visar sig att mina ord inte räcker till så har jag helt plötsligt ingenting kvar. Jag menar, saker kommer ju att finnas kvar, åtminstone korta stunder, men det som är mest beständigt är ju det man bär med inom sig. Och förlorar jag min kärlek till att skriva vet jag inte vad som ska driva mig. Någon sorts drivkraft behöver man för att orka jobba, så mycket har jag förstått. Vad ska jag göra då?
Det var inte länge sedan jag insåg att en sak jag brukade älska att göra var förbi. Jag är inte redo att förlora en till. Inte riktigt än.
Därför måste jag bli så bra på att skriva att Gary trillar av stolen när han läser mina texter. Därför får jag inte låta mina icke-existerande sociala förmågor stå i vägen. Därför måste jag lära mig att tro att jag kan, eftersom det brukar bli bättre då. Därför ska inte PMS och tramsiga virusinfektioner få sänka mitt humör (även om de kämpar hårt med det).
Simon, vad är det som händer?
Som sagt. Nya Hellström. Det här är också desperation och längtan och sorg och så jävla nära. Fast med en hint av småländska. Underbart.
Jag vill bara komma hem och träffa min bästa vän
Rubrikcred till Simon Norrsveden igen. Han skulle kunna bli nästa Håkan Hellström. Blir han inte det är det för att världen är sjuk, vilket den i och för sig är. Men det var inte det jag skulle prata om. Dock stämmer inte meningen helt för min del - jag kan inte säga att jag har en bästa vän när jag har förmånen att få hänga med så många underbara människor och de är bäst allihop. Det är som i Vänner (soffan på Pause med Dillebarn!).
Ibland är det svårt att skriva om musik trots att det är det bästa som finns. Nu lyssnar jag så mycket jag orkar på The Winston Solution och försöker känna in lite ord. De kommer. Det tar bara lite tid. Och ärligt talat är det här ett annat problem jag väldigt gärna har. "Åh nej, hur ska jag beskriva den här skivan på bästa sätt" är faktiskt ett drömproblem. Så hör ni mig klaga får ni piska mig litegrann (inte bokstavligt talat).
Jag vill komma till ett av mina hem och träffa vänner. En tanke om att kanske åka till Gislaved i helgen har byggt bo i mitt huvud. (Varför känns det som om jag skriver någon annans ord? Blir det så när man tänker på en person för mycket? Är det skadligt på något vis? Hur i hela världen slutar man med det? Varför finns vi? Var sluta universum? När ska jag sluta fråga?) Förhoppningsvis kan jag utnyttja att inte vara helt vuxen och få mamma att betala. Det är väl den delen som är fördelen med att balansera på gränsen mellan barn och vuxen. Känns så töntigt, men jag har inte pengarna själv och så är det med det.
För övrigt finner jag ständigt att jag börjar skriva med en liten sak att skriva om, och det blir ändå alltid ganska mycket text. Kanske överanvänder jag alla ord. I skrift, då. Det är kanske kompensationen för alla ord jag inte uttalar högt?
A fever you can't sweat out
På den väldigt lilla minussidan i mitt liv just nu är saknad. Men som min goda vän Jens sade en gång i tiden (faktiskt bara några dagar innan anledningen till saknaden infann sig i mitt liv), "det är ändå ett problem man gärna har". Man kan ju bara jämföra med andra problem och inse att man är rätt så jättelycklig ändå.
Apropå underbaringar så ringde Freddie Kreuger igår kväll! Det var som alltid kul att pladdra med den raringen. Jag saknar min klass. De är världens bästa människor. Jag hade kunnat hamna med helt andra människor och mitt liv kunde ha tagit en helt annan vändning. Med dem blev jag på något sätt bättre. Eller så var det de som var bättre. Kanske var det bara jag som lärde mig att anpassa mig till slut, men det vill jag helst inte tro.
Jag vet ungefär tusen skivor jag skulle köpa om jag hade pengar. Det är ett hårt liv.
(Se rubriken som en minnessten över Panic! at the Disco-tiden. Vila i frid.)
Vem orkar vara på Stureplan och kamma håret hela dagen?
Förra veckan tillbringade jag med att bli övertygad av Groove att jag kanske är lite vuxen trots allt. Helgen tillbringade jag med att försöka övertyga mamma och mormor samma sak. Det är ingen lätt balansgång. Förbannade självständighet, när ska du bli min? Jag gillar inte att ändra och anpassa mig stup i kvarten. Det är så förvirrande. Jag vet inte vad jag själv ska tro, när Gary och Per tror att jag klarar mer än vad jag tror själv samtidigt som mamma och mormor oroligt undrar om jag verkligen kan äta ordentligt. Kanske är sanningen någonstans i mitten? Men jag har ju klarat det jag har blivit tillsagd här på Groove, och om någon sade att jag klarade ännu mer skulle jag kanske göra det. Det kanske inte behövs sättas någon gräns på.
Jag tog en tur till Färgelanda i helgen. Såg When Hope Falls på någon liten festival med mer eller mindre bra band. Nu är jag ingen expert på metal, men jag fick intrycket av att de är riktigt bra. Jag tyckte att det var beundransvärt hur de gav allt på scen, till en publik som var måttligt engagerad. (Själv var jag hur tråkig som helst. Skyller på feber och att jag är van vid pretto popspelningar där man ska se så cool ut som möjligt. Det sistnämnda kan dock diskuteras om jag någonsin följt, men hur som.) Det var också trevligt att träffa Mango, en mycket snäll och trevlig person. Resten av bandet verkade vara otroligt sköna typer. Nästan Dilleaktiga. Hade jag känt dem hade jag gått in i Dillementaliteten direkt. Tråkigt att jag kände mig som popparen som gått vilse och inte vågade yttra ett ljud, bara.
Göteborg i solsken i september är så fint. Jag älskar den här staden. (Men du, du sätter höstsolen i eld.)
