Annas blogg

Jag beter mig som ett monster, psykfall, konstigt. Vad är det för fel? Jag känner inte igen mig själv.

Jag har gjort om min blogg och känner mig lite duktig. Det var i och för sig inte speciellt svårt, men i alla fall.

Nu har jag fått en tid hos Tomtemor. Den 12 mars. Det är två veckor tills dess. Nu har jag gått och burit på fucking jävla Thailandsresan i två veckor redan. Ni som läst och vet kanske tycker att det inte är så mycket att gnälla över, men jag mår ändå dåligt över det för jag är en klen människa.
Det kommer en hel del skoluppgifter nu och min hjärna har absolut inget förvaringsutrymme över. Finns ingen som helst plats, jag försöker trycka in det och det snurrar lite, och jag har ont i magen. Jag vill försvinna.

Finns det något sunt förhållande till mat i detta liv? Jag börjar tror att det inte finns det för mig. Märkte att jag åt godis på ett ohälsosamt sätt, som tröst och lugn. Ja, mycket mat i samma syfte också i och för sig. Bestämde mig för att sluta med godis. Åt mer mat, och nyttigare saker men på samma destruktiva sätt. Snabbt tuggande och utan att känna efter smaken, bara för att kanske bli lugn. Och komplex fattar jag ingenting av. Eller vad som är okej och bra och normalt. Nu under sockerförbud vill jag ha det mer än innan, jag vill synda, frossa, kanske dö av fetma. Jag äter så mycket mat. Men jag vet att jag måste äta mat även om det känns dåligt, fast ändå bra. Och jag kommer i alla fall inte få ätstörningar i meningen svälta sig eller spy upp all mat, för det är jag så fruktansvärt jävla livrädd för. Jag kan lova mig själv att äta ett visst mått mat och sedan ändå äta mer. Äta utan att njuta och utan att vara hungrig.
Det är bara det att jag inte har någon kontroll på mig själv. Jag vet inte var jag har mig.

Och jag som lovade mig själv att det här skulle bli en glad blogg med intressanta tankar, inte en varje dag-tankesoptipp. Jag kan faktiskt inte ens hålla ett löfte till mig själv. Som bara jag har kontroll över. Ingen kontroll.

Jag vill bort. Men när man kommer "bort" så blir det "här" och sig själv har man alltid med sig om man inte skjuter en kula genom huvudet. Det känns ju fint att finnas till.

Men nej, vad gnäller du för? Kom ihåg hästen, vänner, mamma, gruppterapi, kom ihåg det du kan vara tacksam för! Vad fan är det för fel på dig? Du lever i välfärd, hello?! Du har mat för dagen och du gnäller för att du itne har kontroll på hur du äter. Jävla idiot. Ta kontroll på dina tankar i stället.

Jag vill sova bort allting. Magont, illamående, sockersug, yrsel och matthet. Skolarbeten. Trassel och deppigheter. Jag vet inte hur jag lyckas bli så trött och förvirrad. Det är ju inte så mycket egentligen, det är nog bara så att jag tänker mycket på det som är så att tankarna liksom snurrar runt och gör mig yr och det känns som om allting snurrar och ojojoj.

Jag vill orka allting och kunna göra bra saker av det jag faktiskt kan. Men jag orkar knappt något utom hästen känns det som just nu. Det är faktiskt han som ger mig energi och ork att göra lite annat. Annars förklarar bilden litegrann hur jag känner. Trassliga tankar, så jag försöker fly in i musik för att inte lyssna på dem, men hör dem ändå. De tänker så högt. Låt mig vara i fred!

Jag vill också vara lite smidig och galant. Det är krångligt att försöka göra sin klantighet gullig, det går liksom inte. Dumhet kan man inte heller göra gullig även om man i sin dumhet gärna tror det. Men man vill så gärna vara nånting bra att man försöker med allt. Jag ska sluta försöka så mycket. Bara vara. På något jävla vänster kanske jag lyckas sluta tänka och stressa upp mig för allt.

Jag har börjat alla stycken med "jag", egoist javisst, så därför kan jag lika gärna fortsätta med det. Missbruk av olika saker är min grej tror jag. Allt för att hitta en enkel livslösning, som bara drar ner en ännu mer. Socker, cigg, handlingar av olika slag, vad som helst. "Jag ger vad som helst för nåt som känns." Jag skulle vilja vara en oberoende person. Egen och trygg och själv och säker.

You cruise, I crash
You slide, I smash
You're fire and I'm ash
I won't even ask you why

Efter det korta elevrådsmötet åkte jag och Cami med en bil till staden. Vi tramsade omkring, provade kostymer och hade allmänt kul. Det går inte att ha annat med den underbara människan. Jag bröt mitt sockerförbud och åt kladdkaka i en soffa på pause (som i Vänner!) men mådde så illa av den att det inte känns värt att äta socker mer. Ett bra återfall på sätt och vis, alltså. Vi satt där i soffan och pratade om allt och inget och sedan kom fler människor in till stan och vi gick och sjöng och åkte nedför trappräcken. Jag blev så glad. Mitt humör åker verkligen upp och ner fort som en berg-och-dal-bana, från leda till lycka på en dag. Sedan arbetade jag min söta häst från marken och han lyfte mig lite till.

Nu skall jag ta itu med samhällsprovet. Och mitt liv. Fast det där sista skjuter jag upp till en annan dag.

Förresten, intressant fakta om mitt liv: Min lista på viktiga personer har blivit ändrad. Numera är det 1. Mamma, 2. Rasmus & mattis och 3. Júni. Pappa är för tillfället bortkickad. Det känns som ett lagom straff. Inte för att han lider av det, eller ens förtjänar ett straff, men det känns bra i alla fall.

It's not as if I need the extra weight
confused enough by life, so thanks a lot

Min dag började med Samhällskunskap. Vi såg den berömda filmen "Bowling for Columbine". Den var lika hemsk som alltid. Människor kan verkligen göra vad fan som helst, jag är säkert inget undantag. Jag fick lite ont i magen. Ville helst somna bort och slippa tänka på eländet. När filmen var slut lyssnade jag på de andras diskussion. Ärligt talat minns jag inte senaste gången jag lyssnade på en diskussion utan att lägga in en egen åsikt. Men i morse orkade jag inte ens tycka.

Sedan var det Småföretagande. Vi skulle flytta borden på något vis, och jag fattade inte hur av någon anledning. Jag var helt bortdomnad i huvudet och rädd och förvirrad och trött och bara andades lite fort. Folk skrattade och sade att jag skulle sätta mig ner. Jag satte mig ned och det råkade komma ut en tår. Pinsamt. Mitt liv är onekligen patetiskt ibland. Så satt jag och kladdade i mitt block hela den lektionen. Orkade inte tänka.

Men på den positiva sidan, igår tog jag tag i mig själv och fixade gruppterapi igen. Bara pepp och bra saker, och några blev glada tror jag. Jag kände mig som en lite bättre människa.

Hoppas på en tid hos Tomtemor snart. Måste ventilera det jag tänker allra mest på. Annars ser jag fram emot att inte behöva tänka på det i eftermiddag på stan med Cami. Idel ljuspunkter.

Jag är rädd. För vad vet jag inte riktigt. Mig själv, livet, världen, kärlek och sorg kanske.

these bars are filled with things that kill
but now you probably should have learned

Min häst gör mig glad varje dag.
Jag älskar honom så mycket att det gör ont. Jag är livrädd att det ska hända honom något. Att jag sedan kommer att ge honom arbetsrelaterade skador på grund av felaktig ridning är en annan sak. Det insåg jag idag när vi hade ridteori och ridlektion efter varandra. Detta känns inte jättebra.

Vi har börjat med språksociologi i svenskan idag. Därför åkte många människor in till stan och fikade och kollade in människors kroppsspråk. Det var jätteroligt, vi var många och flummade runt. Fast sedan gjorde jag eventuellt någon sur, och det är inte bra. Jag vill inte göra folk sura. Jag vill göra folk glada. Hela tiden, så att de ska tycka om mig lite. Är kanske lite bekräftelseknarkare. Lite, bara.

Jag saknar de som inte är här. De fattas. I brist på tid hos Tomtemor ska vi ha gruppterapi nu. Det var länge sedan, det ska bli mys och bra för lilla Anna och de andra Dillebarnen.
Hej då.

Jag tycker inte att det är mitt fel att jag var mobbad på högstadiet.
Vi pratade häromkvällen om hur vi på Dille inte fixar till oss varje dag som man "ska", utan bara när vi har lust. Så gjorde jag på högstadiet också. När jag flikade in det i diskussionen såg jag skeptiska miner lade jag sarkastiskt till "men så blev det ju som det blev också", och då fick jag kommentaren "det är ju så det är, följer man det inte får man ju ta konsekvenserna av det". Tonfallet var lite nedlåtande, lite hånfullt, och jag blev tillintetgjord på två röda sekunder. Jag hade kunnat göra tre års helvete ogjort om jag inte hade varit så dum att jag följde min egen känsla. Varför tro att jag hade rätt att må dåligt för det när det var mitt eget fel? Hur dum får man bli? Kan man inte anpassa sig får man flytta på sig. Du är fel, tro inget annat. Allt du tycker och tänker och tror och är är fel. Fattar du inte det? Tror du att du har rätt att vara accepterad? Vad fan är det för fel på dig?
Allt det där tänkte jag en massa gånger under några minuter. Sedan frågade jag mitt sällskap om de verkligen tyckte att det var mitt fel. Någon fattade, någon skojade bort det, och den som lade kommentaren sade "nej, det är klart det inte är". Jag blev förvirrad. Jag gick ut med värkande hals och klämde ut några tårar.

Men nej, jag tycker att kommentar-sägaren var elak. Jag tycker att jag gjorde rätt i att inte anpassa mig. Det ledde till att jag lärde mig saker, även omdet var smärtsamt och innebar en hel del ångest så stärkte det mig. Så fuck you.

Har jag nämnt någon gång att min häst ger mig en anledning att andas? Självklart en massa bekymmer också, och den ständigt närvarande rädslan att något ska hända honom. Men när jag släpper ut honom på morgonen blir jag lite glad bara av att se honom. Vid få tillfällen är jag så trygg som när jag sitter hos honom i boxen, nedsjunken i halmen med hans lugna andetag bredvid mig. En av de mest intensiva lyckokänslorna känner jag när allt klaffar med ridningen. Min häst är min bästa vän och jag kan lova att de flesta som har häst över huvud taget känner likadant.

Nyligen var det två av mina vänner här på Dille som förlorade sina hästar. Människor som inte har häst själv brukar säga "det är ju ändå bara ett djur". Men det är det verkligen inte. Det är bästa vän och trygghet och en bra anledning att finnas till för många av oss vilsna ungdomar som håller på med hästar. Det gör så jävla ont att förlora sin bästa vän. Man undrar varför man inte tog tillvara bättre på tiden. Ångrar att man inte tog fler foton. Vill bara att hästen ska komma tillbaka, för den är oersättlig. Jag vet för det har hänt mig.

"Soregn är kärlekens pris" sägs det och jag kan hålla med. Någonstans tror man kanske att man aldrig kommer att vilja ha någon annan häst. Men att man älskar någon ligger hos en själv, och har man älskat kan man älska igen. Trots att man inte tror det mattas smärtan med tiden och livet kan te sig bra trevligt trots allt. Sorgen stärker en, även om det verkligen inte är någon tröst när man är där. Det finns fortfarande bra saker i världen och en mening med att finnas. Själv hittade jag en helt underbar häst som jag aldrig skulle ha köpt om inte min första häst hade behövt tas bort. Jag vill tro att det finns en mening med allt. Även det som känns så fruktansvärt meninglöst som att förlora sin största trygghet.

Har ni läst Harry Potter? Jaha, vad bra. Ni vet Voldemort, den där snubben som vill döda Harry? Just precis, världens ondaste trollkarl. Just han. Han har jämförts med Hitler, vilket kanske inte är så tokigt. är det någon som hatar sig själv så är det Voldemort. Han föraktar och vill utplåna sådana som har samma bakgrund som han själv, det vill säga som inte är "renrasiga". Fruktansvärt rädd för sin egen dödlighet gör han allt för att bli odödlig och osårbar. Man skulle kunna säga att han vänder sig ifrån vem han är och klarar inte av att erkänna sina svagheter.

Jag skulle vilja påstå att han är självhatet personifierad. Och han ställer till oordning och förtvivlan i hela trollkarlsvärlden, precis som självhatet förgiftar vårt samhälle. Alla hatar sig själva och går in i väggen, har depressioner, får ätstörningar, skadar och försöker förinta sig själva på alla upptänkliga vis.

Självhatet är den nya förintelsen, som en förbannelse vi lägger på oss själva utan att ha en aning om hur vi ska motverka den. Vi kommer på för sent att vi vill det, men då har vi för länge sedan berövats våra trollformler och ingen magi står att finna. Inte ens tillräckligt mycket energi för att sist och slutligen förinta sig själv på riktigt. Kanske är det då vi flyr med huvudet före in i fantasyböcker. Vi vet ingenting om verkligheten, men i Harry Potter-böckerna segrar i alla fall kärleken i slutet.

Jag ska leka med ord när jag blir stor.
Och vispa grädde med gafflar, och kamma mattfransarna regelbundet en gång i decenniet.
Och så vill jag pussa på någon någon gång.
Jag önskar mig hela himlen och lite till.

Idag är det onsdag. Igår, tisdag, var jag och fikade med Rasmus. Han har kommit att bli en av de viktigaste i mitt liv och det var som alltid en bra fikastund. Under glödlamporna på Tingan utbytte vi förtroenden och gav varandra lite hopp. Livet kändes lite värt. Sedan sov jag över hos Rasmus på Högen. Jag fick låna Limpos säng. Vi åt pizza och kollade på Vänner, Simpsons och House. Det var precis så avslappnande och skönt som Thailandssemestern borde ha varit.
Idag har varit en bra dag och jag älskar min häst och nu ska jag ha lektion så hej hej så länge.

Nu är jag hemma. Hem-hemma, jag har många hem, hos mamma, hos pappa, "hem till Småland", "hem till Sverige", Gislaved... Men Dille är det riktiga hemmat. I sanning.

Jag tillbringade fredagen på resande fot i södra Sverige. Efter Halmstad for jag till Gislaved. Träffade Maria och hennes nya pojkvän(!). Kom till Lindhult där mamma bor. Packade om, sov, åkte till Jönköping. Då var det lördag. Där hoppade jag på tåget. Det var ganska trevligt och kändes som ett okoplicerat sätt att resa. Välbekant om inte annat. Jag tänkte en massa och skrev ner lite av det. Det kanske dyker upp här i bloggen någon gång, nu när jag är hemma och har andra andningshål än min blogg ska jag försöka göra lite annat än att gnälla här. Jag tänker faktiskt på bra saker ibland. Tro det eller ej, liksom.

Det känns bra att vara tillbaka. Det finns en hel del problem här också. Men det gör inget. Det är så det ska vara, på något vis. Det har alltid varit så. Vad vore livet utan en och annan sur citron ibland? Sött, kanske. Eller tråkigt, eller enkelt. Äsch, jag vet inte.

Tillbaka till ätande hela dagen. Tillbaka till att gå ut i stallet halvsovande på morgonen. Tillbaka till att gå på lektioner i pyjamas. Tillbaka till att inte städa, någonsin. Tillbaka till allt det där som är så äckligt och jobbigt oh vardagligtmoch alldeles, alldeles underbart.

SVERIGE!
Nu är jag i Halmstad. Solen skiner, det är kallt som fan, men vad bryr jag mig? Jag är i rätt land, snart, om ett och ett halvt dygn i helt rätt stad också!
Fatta hur glad jag är!

Ska försöka förklara. Såhär: Femton timmar på ett flygplan. Äcklig ovegetarisk mat, trång toalett, inte kunnat sova ordentligt, ont i ryggen av att sitta böjd, ont i nacken av att luta huvudet. Framkomst till Kastrup fyra på morgonen, trött som satan. Värsta kyla-chocken eftersom jag hade klänning utan strumpbyxor. Klädde på mig, åt lite frukost, var allmänt grinig som jag blir när jag är övertrött.
Så hoppar vi på tåget mot Halmstad. Solen börjar gå upp, och jag ser det platta skånska landskapet flyta förbi utanför fönstret. Det ser ganska deprimerande ut, torrt, trött fjolårsgräs, nakna träd, en och annan mack och ett vindkraftverk som står still. Allt ser så himla svenskt ut att jag blir alldeles lycklig. Värsta hemkänslan infann sig trots att jag var många, många mil hemifrån. Satt och lyssnade på varje glad låt jag har på mp3:n och var allmänt trallig hela sista timmen. Förstå hur mycket jag har längtat hem?!

Jag har lämnat allt som tynger mig
på vägen hem till dig

Vad fan? I morgon spelar Kristian Anttila i östersund, men då är jag naturligtvis inte där utan sitter i Småland för att ta tåget till Östersund i övermorgon. Jag missar honom med EN DAG! Vad FAN! Men gå på honom ni som är där! Han är bra. :)

Fördriver tid innan bussen ska gå som tar oss mot flygplatsen och bort från detta ställe. Mot Dille!

Så känns det nu. Jag är för fan i Thailand på en resa som jag inte behöver betala själv, och jag sitter bara och längtar hem till ett skabbigt kollektiv i vinterkalla Jämtland. "Det är inte sunt" sade min far och där slog han allt huvudet på spiken.

Rubriken är även ofta en anledning till nedstämdhet hos många, tror jag, Åtminstone hos mig själv, det vet jag. Som tur är får jag bli påmind om det då och då. I get by with a little help from my friends.

Om 24 timmar kommer jag att sitta i en flygstol på väg hem, hem, hem.

Jag och mamma har haft mailkontakt dessa dagar och nu har det bestämts att vi ska på hälsohem tillsammans, men med boende i varsitt rum - ett villkor från min sida, "nästan fyra" dagar under påsken. Jag tror att det kommer att bli trevligt. Då ska jag verkligen försöka ta tag i min och mammas relation. Man kan ju inte gå omkring och ha dåliga relationer med sina föräldrar, man har faktiskt bara två och det vet man aldrig hur länge det varar. I och för sig ämnar jag skjuta upp förbättrandet av relationen till den andra föräldern. Jag vill rådfråga någon annan om det först. Typ Tomtemor (de invigda fattar).

Idag fick jag en halsduk av servitriserna på Hollywood Bar. Rörande vänligt! Det är väl för att pappa suttit där nästan varje kväll. Han fick två cd-skivor med thailändsk musik. Man vet inte riktigt vart man ska ta vägen när folk är helt oprovocerat snälla mot en. Jag vet det inte i alla fall.

Jag vill att någon ska tycka om mig, men när någon visar tecken på att göra det blir jag livrädd och fegar ur. Detta är inte min favoritegenskap hos mig själv. Som sagt, jag borde kunna bättre.

I går kväll ringde jag och pratade med Jens. Det var mycket trevligt att höra en hemmatrygg röst. Min dillefamilj... Jag älskar den för mycket. Det är farligt så in i helvete! Vet dock inte vad jag skulle kunna, eller vilja, göra åt saken. På den tid som har gått har jag vunnit och förlorat, men det jag har vunnit har varit värt det. Skulle inte göra om det annorlunda. (Kanske hela Nyköpingshistorien, men den har ju inte med min Dillekärlek att göra.) Får använda den tid som är kvar till att bli en bättre människa och sedan göra något vettigt eller ovettigt med mitt liv.

Natten tillbringades med hörlurarna djupt inkörda i öronen (den enda penetrering jag är sugen på för tillfället) och Bright Eyes på hög volym. Fast jag somnade ändå inte innan pappa kom in från att ha varit på Hollywood Bar (igen). När jag vaknade satt lurarna fortfarande kvar i öronen, i vanliga fall skaver jag av mig dem och vaknar hållandes i sladden eller mp3:n som något slags teknologiskt gosedjur. Vilket det på sätt och vis är. Men eftersom jag är Miss Overkill 2008 tar jag det såklart bokstavligt...

Dagen har hittills inte varit överdrivet spännande. Suttit på balkongen och läst. Knottrorna försvann förresten, de flagade bort fräscht nog. Lyssnat på musik, självklart. Åt en chokladkaka. Kom på att jag inte borde ätit den och fick ont i magen. Duschade och försökte känna mig fräsch. Såg mig själv i spegeln. Jag skulle vilja se på mig själv med någon annans ögon. Kanske är det lättare så. Jag trivdes bättre i dina ögon. Jag har märkt att jag ser annorlunda på andra människor nu än förr. Jag ser mer kritiskt på deras utseenden. Det här hatar jag, dels för att det är slöseri med tid och energi. Dels för att det är helt fel. Dels för att, vem är jag att döma någon? Och jag vill inte vara en så dålig människa att jag tänker sådant.
Det är för övrigt en mening jag har om det mesta hos mig själv. Jag borde vara bättre. Eller, rättare sagt, jag kan vara bättre.

Tankar blev lite väl mycket för mig och jag beslutade att ta en promenad. Eftersom det här är vår sista dag - HURRA! - så tog jag med min gamla dåliga kamera och tog lite bilder. De blev åt helvete dåliga, men det skyller jag faktiskt på kameran. Inte för att min förmåga att fotografera är extraordinär på något plan, tvärtom, men ibland kanman med rätta skylla på dåliga förutsättningar. Till exempel nu. Det var varmt ute och jag hade ingen ficka att lägga mp3:n i varför den inte fick följa med. Det var läskigt att möta andra människor utan musikskydd. Det borde jag nog göra oftare för att undvika att bli ännu mer socialt missanpassad.

IDAG ÄR VÅR SISTA DAG! I morgon äter vi vår sista hotellfrukost, sedan packar vi, duschar och klockan tre avgår bussen mot flygplatsen! Sedan ska man bara genomlida själva resan, men hey, jag är en van resenär nu tycker jag och varje minut för mig närmare den minut då jag anländer till Östersund och blir upphämtad av underverket Millan! Det är värt alla utropstecken. Hem!!!

Fast... jag måste erkänna en sak. Innan jag skulle åka ville jag bort från kaoset på Dille. Och nu vill jag bort från kaoset här. Antagligen kommer min tacksamhet över allt jag har så bra på Dille hålla sig en vecka eller två innan kaoset hinner i kapp igen. Men jag tänker försöka se till så att det inte gör det, för ärligt talat har jag bättre saker jag vill ägna mig åt.

Den här semestern har pappa med jämna mellanrum kallat mig "Fröken Svår". Det är lustigt, för ett par år sedan hade jag blivit glad om någon hade kallat mig så frivilligt. Nu känns det mest jobbigt att veta att man är Little Miss Krånglig på riktigt. Jag heter hellre Änna Banäna. Eller Annanas. Om jag hade fått välja, alltså. Kanske bör sluta vara krånglig och bli mer som en banan, kanske. Gul och böjd?

Jag skriver alltid sjukt långa inlägg. Jag är en typisk ordslösare. Skulle aldrig kunna skriva en bok, det hade väl bara blivit en massa ordsoppa utan struktur.

I'll be there for you
when the rain starts to pour
I'll be there for you
Like I've been there before
I'll be there for you
'cause you're there for me too

Even at my worst I'm best with you

Eftermiddagen tillbringades i sängen med mp3, en mycket tillfredsställande sängkamrat. Jag sov och försökte uthärda. Vid åtta gick vi ut och åt. Jag var inte hungrig trots flera timmars fasta, mycket olikt mig, men åt ändå en barnpizza som faktiskt var god.

Mina knottror flagar av. Äckel!! Som min käre far påpekade igår kväll "Anna, du måste fälla skinn för att förstå smärtan i att fälla skinn!". No kidding? Hur som helst, nu förstår jag. Jag är numera en vis kvinna.

För övrigt är jag mest låg och frånvarande. Hade helst velat stänga av mig tills jag är framme i Halmstad och kan sätta på min mobil. Och ringa till alla underbara människor. Min pappa var väldigt gullig idag, när vi satt och åt sade han "ska vi köpte lite mobilpengar så du kan ringa hem till Dillefamiljen?". Jag blev lite rörd. "Dina systrar och bröder", lade han till.
Det har antagligen inte framgått i min blogg senaste tiden direkt, men jag tycker faktiskt om min pappa egentligen.

Men mest längtar jag efter min Dillefamilj. Och Gislavedsfolket. Det ÄR för långt mellan Gislaved och Östersund!

Men nu ringer telefonen
det är dags för mig att gå
det är någon som vill att jag ska komma hem

Du kan väl ringa mig ibland
jag pratar gärna sönder alla torra gråa nätter

Okej. Gårdagkvällen blev inte alls som jag hade tänkt mig. Inte alls.
Min plan var, detta var runt tio-tiden, att gå tillbaka till Hollywood för att be pappa om pengar till att fylla på telefonen, ringa hem och sedan lyssna på Bloc Party och gråta lite. Så blev det emellertid inte.

Jag gick till Hollywood, och då var den där killen där som tydligen var så bra på språk. Pappa satt med armen runt en thailändsk tjej och såg nöjd ut, och språk-killen bad mig sätta mig ner. Jag gjorde så, även om jag inte nu riktigt minns varför, och vi pratade. Om allt möjligt, det var trevligt. Pappa blev tydligen glad för att jag hade kommit dit. Det kom in en som sålde rosor och språk-killen, som heter Mikael och är minst 25, köpte tre åt mig. "Du behöver le lite" sa han. På det hela taget betedde han sig mysko. Sa att jag var söt och hade sig. Men han var en rolig människa i övrigt så det försökte jag ignorera så gott det gick. Så köpte han en drink åt mig, en röd sak som serverades i ett glas format som en kvinnokropp. Den lyckades jag spilla ut när jag hade tagit två klunkar. Jag fick en ny drink. När jag hade druckit två klunkar av den gick jag på toaletten och när jag kom tillbaka hade pappa vält hela bordet och krossat mitt glas. Den tredje lyckades jag dricka halva av, sedan välte pappa bordet igen. Vid tre-snåret drack vi vatten och gick hem. Vilken jävla konstig kväll!

Jag hade i och för sig trevligt, det kan jag inte neka till. Men dels att se pappa full var ju självklart jobbigt, och bli stött på (eller så är jag bara inbilsk, man vet ju aldrig) av en 25-åring! Det känns helskumt. Angående det eventuella stötandet tror jag i och för sig att det är för att vara snäll mot mig och ge mig bättre självförtroende eller något sånt. Det kom nämligen fram att pappa hade försökt dra med mig till Hollywood för att jag skulle träffa den här killen, och killen hade lovat att "muntra upp" mig. Så det är väl förklaringen till det. Men det skrämmer mig väldigt mycket ändå som ni som känner mig redan har förstått...

idag begav jag mig med ner till stranden. Efter en timmes solning gick jag en bit längs strandkanten, och plötsligt upptäcker jag knottror på bröstet! USCH! Det är väl någon slags soleksem, värmeutslag eller brännblåsor eller något sånt. Jag känner mig otroligt dum och liksom friterad. Usch. 

Synd att jag inte höll mitt absolutist-löfte. Men jag kände direkt att när det kom till kritan skulle jag vilja festa med dillebarnen när våren börjar komma. Och uppenbarligen dricka /spilla ut drinkar också. Ja, jösses. 

Jag är rädd. Visst var det trevligt att komma ut och träffa folk, visst. Men, nej, jag vet inte, hjälp! 
Jag vill hem.
Och jag vet att jag skriver i varje inlägg att jag vill hem. Men det är sant. 

 

Okej. Usch. Jag vill väldigt gärna försvinna härifrån nu. Men det jag kan göra, i den faktiska verkligheten, är att försöka bli av med det genom att återberätta skiten. Så here it comes.

Under eftermiddagen utbytte jag och min far diverse sarkastiska kommentarer. Jag låg på sängen i min/Rasmus gråa hoodtröja och ville försvinna, han frågade om jag var sjuk. Jag svarade att jag frös, vilket var sant eftersom rummets air condition gjort ett synnerligen grundligt jobb. Han sa "du är ju inte normal". Jag tappade fattningen, men plockade upp den förvånansvärt fort för att vara jag och sa "det vet jag väl i någon slags överlägsen ton. Somom det var självklart, fast det kanske det är. Hur som helst reagerade han på min sarkasm och skrattade lite nedlåtande. Jag gick därifrån.

På kvällen åt vi middag på en restaurang som låg högt på en bergssida, utsikten var vacker och pappa luktade whisky. Vi utbytte mer sarkastiska kommentarer. Ett väldigt utstuderat sätt att vara osams på, så listigt ondskefullt kändes det som. Vi kan liksom inte vara raka med varandra. Jag har i och för sig försökt, men det har ju gått åt helvete som bekant. Om något, jag minns inte vad det var, sade han "det gick ju bra trots att jag har druckit sprit idag". Självklart var jag tvungen att fråga om det var nån slags poäng i det där. "För dig kanske, men inte för mig" svarade han. Visste inte vad jag skulle göra med det uttallandet, vet fortfarande inte. Jag åt stekt ris som vanligt och pappa sade att jag inte hade utvecklats ett dugg som människa. Han sade nedlåtande saker om mamma, han sade att jag tyckte att han var alkoholist. Jag svarade inte på det där med alkoholist, försvarade mamma lite men jag får alltid lite ont i magen av att försvara min ena förälder inför den andra. Just nu kändes det dock mycket bättre att försvara mamma, jag kände att jag faktiskt inte kände att jag förrådde pappa när jag gjorde det. Mer att jag ville att han skulle ha fel, om jag ska vara ärlig och låta alla veta hur småaktig och hämnlysten jag är.

När vi hade ätit färdigt, klättrat ner för miljoner trappor och var på väg mot hotellet igen pratade pappa om vad han hade velat bli när han var mindre. Han frågade mig vad jag ville bli, jag svarade "något med språk". Han sade att han hade träffat en kille på Hollywood bar som var väldigt språkbegåvad i den bemärkelsen att han kunde prata enmassa olika dialekter och tydligen inbillat skottar att han var från Skottland. Han tyckte att vi skulle gå dit och se efter om han var på Hollywood. Jag ville inte, men lät mig övertalas eftersom jag inte visste vad jag skulle döda kvällen med annars. Vi gick dit men han var inte där, skulle komma tillbaka snart enligt tjejerna i baren. Vi satte oss. Jag ville inte ha något först, men gick till slut med att beställa en Breezer. Vart fanns den egna viljan? Nåväl, vi satt där, jag spelade fyra i rad med plastbrickor, först med tjejerna där och sedan med pappa. Under ett spel fick jag syn på en Djurgården-flagga där i baren(!) och pekade. När pappa vände sig om för att titta stödde han handen på mitt lår. Jag sköt bort den och han tappade balansen litegrann. Sedan halsade jag det sista av min Breezer och gick.

Hela grejen var mest overklig och illamåendeframkallande. Att sitta där och lyssna på country, höra pappa säga "jävla hästjazz, fan vad dåligt" och sedan se honom sitta och digga med i alla fall. Och den smaklösa baren, prylar precis överallt och en uppstoppad hummer på hyllan över alla spritflaskor.

Det känns som att jag skriver en påhittad historia om någon helt annan än mig själv. Kanske för att jag blivit påverkad av att ha läst så många böcker de senaste dagarna och använder ett bättre språk nu. Eller för att jag i tanken är någon helt annan stans nästan hela tiden. Jag gör mitt bästa för att inte ta in nuet, jag är säker på att jag inte skulle orka det. Helvete.

Och jag som somnade ganska trygg och lugn igår, bara igår, det är fan mindre än ett dygn sedan. Men Ceasar's Palace har rätt, one good night don't really change a thing. Nu är det liksom tillbaka. Och pappa ville verkligen att jag skulle sitta där och supa med honom, han försökte få mig att stanna, sa att han ville ha revansch i det där jävla fyra i rad-spelet. Det känns bara så sjukt.

Jag önskar att jag var säker på vad som är normalt och inte. Att jag hade kontroll på någonting. Att jag hade andra föräldrar. Jag vet att jag är otacksam, eftersom jag ju har två föräldrar i livet och ingen av dem slår eller våldtar mig. På ett plan är jag tacksam för det. Och de ger mig mycket, ta bara häst och skolgång på Dille som ett exempel. De vill mig faktiskt väl. Av någon jävla konstig anledning.

I'm not gonna ruin it tonight,
I don't wanna spoil nobodys fun
I'll try to act like it's allright
And I'll try to look like nothing's wrong

But one good night don't really change a thing
One good night don't really change a thing

I'll look you straight into your face
And tell you everything is fine
But in your heart you know it's true
This is the end of me and you

Vet ni? Jag är en patetisk människa. Det är sant. Vänta nu och låt mig förklara.
I somras pratade jag och min vän tora med en trevlig pojke på en festival, via diverse turer kom vi till dess att jag ensam åkte till Stockholm för att se Winnerbäck med denna pojke och sova hos honom två nätter. Ni vet hur det gick, han var trevlig och snäll och flörtade med mig lite sådär lagom försiktigt. Jag hade ångest och klarade inte av att besvara det även om jag egentligen ville. Vi skildes med att säga att vi skulle ses igen. Jag kom på att jag verkligen ville han honom. Hörde av mig och klargjorde saken, men då hade det skeppat så att säga seglat. Det lönar sig inte att försöka simma ikapp i det läget.
 
Och sedan dess har jag tänkt på honom varje dag. Varje sak han sade eller gjorde som jag tolkade som att han tyckte om mig trots att jag är som jag är. Jag har noggrannt gått igenom vad jag borde ha sagt eller gjort för att hoppa på det där skeppet och segla iväg mot solnedgången. Det var bara det att jag sjösjuk redan där på bryggan. Jag har hatat min jävla ångest som förstör mitt liv, eller är det kanske jag som låter den förstöra det, och tänkt att det kanske hade gått ändå. Gått över om jag hade haft modet att lämna min tältsäng till förmån för närhet. Om jag bara hade handlat annorlunda, så skulle allt ha varit annorlunda.

Saken är den att jag inte tror att allt det här handlar om just den här specifika killen. Jag tror att det handlar om mig och min rädsla. För att bli sårbar, hånad, lämnad. För att inte duga. Det som gav mig ångest kanske var tanken på att någon faktiskt kunde vilja ha mig, jag blev säkert förvirrad, vad är det här? Det känner vi inte till, och okänt är lika med farligt! Slå på alla varningssignaler! Och kanske har jag svårt att sluta tänka på honom och det där för att jag undrar om jag någonsin ska väga släppa in någon. Jag kanske är kärlekshandikappad. De flesta har en mer eller mindre fungerande kärlek, men jag kanske är funktionshindrad i det avseendet? Helt sääär som jag själv skulle uttryckt det.

Äsch, du kommer över det här, alla känner såhär och det kallas tonårsdepression, tror du att du är speciell eller? Tror du att du har rätt att värdera dina egna tankar och känslor även om alla andra också tänkt och känt dem före dig? Vad fan tror du?

Ooh darling, who needs love?
Who needs a heaven up above?
Who needs the clouds in the sky?
Not I

Ooh darling, who needs joy?
Who needs a perfect girl or boy?
And who needs to draw that person near?
Not I
Because they always disappear, not I

Jaha, nu är man fet igen. Jag blir så arg och ledsen. Idag vid frukosten var jag hungrig, och som brukligt är då detta inträffar åt jag. Ganska mycket, eftersom jag var mycket hungrig. Inget konstigt med det, jag upprepar, inget konstigt med det! Tills min far fäller följande kommentar:
-Oj, vad mycket du äter, värst vad du var hungrig. En till synes ganska oskyldig kommentar. Men låt mig återigen beklaga att jag inte kan återge tonfall. Undertoner av "ska du verkligen äta sådär mycket?".
Varför? Räcker det inte att förstöra min semester genom att bete sig som en jävla alkoholist, ska du säga att jag är fet också? Va? Vad i helvete? Räcker inte de komplex jag redan kämpar emot så mycket jag bara orkar? Varför ge dem hjälp på traven, varför öka min börda?
Det var antagligen inte medvetet. Egentligen var det min dåliga självkänsla som sade att jag är fet. Min far kan ju inte veta att jag har komplex eftersom jag upprätthåller ett falskt sken av psykiskt välmående mot honom. Och såvitt det bekommer honom mår jag bra så länge han inte behöver ha möten med psykiatrikern Johan i Värnamo som sa att jag var "en väldigt normal flicka på många andra sätt och vis". Tack som fan.

Jag tänkte precis stoppa Snow Patrol som ljuder i min mp3, för jag slogs av tanken att jag inte får lyssna sönder dem, men jag kunde inte förmå mig. Jag är gansla lättpåverkad. Eller så är det de som är bra på att påverka mig, det är som man vill.

Idag har vi legat vid poolen och solat. Jag har läst "Människa utan hund" av Håkan Nesser. Han är en duktig författare, använder vissa finurliga uttryck som gör boken bra. Dock är jag kategoriskt och fördomsfullt inte alls förtjust i deckare och vad man nu kallar alla kriminalhistorier som genomsyrar dagens litteratur, tv och filmer. Den här boken var faktiskt bra, men den skrämde mig. I början får man bekanta sig med familjen Hermansson. En gansk vanligt kaotisk familj (om jag får ha en åsikt om sådant). Sedan ger sig en av dem jag nyss känt igen mig i till att mörda någon! Jag blir så rädd för mig själv. Missförstå mig helt inte nu, jag känner mig inte kapabel till att mörda en människa, absolut inte. Det är en spärr, eller gräns, som de allra flesta människor har. Det finns flera sådana gränser och saken är den att jag har överträtt en sådan (men det behöver vi inte gå in närmare på här, jag misstänker att några av er vet vad jag menar ändå). Det krävde i och för sig en hel del nedbrytning, men vem vet vad livet har i beredskap åt en? USCH. Hjälp!! Nej, jag måste fan se till att jag aldrig hamnar där. Fy helvete. Jag tänker inte riktigt riktigt ibland, verkligen inte.

Klockan är nästan tre på eftermiddagen här. Igår, pappas vita dag, drack han en öl till maten och sedan inget mer. På kvällen när jag skulle sova var jag faktiskt lugn. Först då kändes det hur livrädd jag har varit för att somna, och för att itne somna, när han har varit ute och druckit. Visserligen log jag ändå och vred mig, men det är inget min far kan lastas för utan bara jag bär ansvar för det.
Det är ju faktiskt positivt.

Andra positiva saker med denna semester:
-Jag kom ifrån kaoset på Dille och fick känna stor tacksamhet för det jag har där
-Jag har haft mailkontakt med min mamma och det känns nu som en början på en förbättring mellan oss
-Min häst har blivit tränad av någon annan, säkert nyttigt för honom
-MIn säng på Dille har kunnat ställas till förfogande till behövande
-Jag har köpt lite kläder, alltid bra att ha (materialist, javisst!)
-Hotellets duschcreme luktar gott

Jag är då verkligen en liten solstråle ibland. När jag skrev det där dök Tammemägi upp i huvudet, fy helvete vad jag längtar hem! Och nu började I'm yours spela i mp3:n (jag slet mig från Snow patrol, tricket var att bryta mellan två låtar), vilket osökt för tankarna till Jens. Jag vill hem! Jag tänker bara på de därhemma hela tiden. Och en annan person också, men det låtsas jag inte om.

You've not heard a single word I have said...
Oh, my God

Först: Pappas vita dag var vit fram tills vi åt middag, då beställde han in en öl. Jag orkade inte ens påpeka det. You have to pick your fights, och jag kände att det faktiskt var hopplöst. Dessutom sade vi ju en vit dag, ingentong om en vit kväll. Och, det här känns igen från tidigare år, "får jag inte ens dricka en öl till maten?". Jovisst, du får göra som du vill, som Patrik Isaksson skulle ha sagt. Men jag tänker inte umgås med dig. Jag vill inte veta av dig.

Nu var jag kanske lite väl aggressiv. Resten av dagen har varit trevlig. Vi tog en taxi till shoppimgcentret Central Festival i Phuket Town, och jag shoppade loss på presenter till er där hemma. Kan knappt vänta tills jag får ge er dem och se ifall ni blir glada. Åh, jag älskar att ge presenter. Om man nu lyckas göra någon glad är det som att själv få en present. Där åt vi Häägen-Dazs-glass (stavning och grammatik?). Det var en närmast gudomlig upplevelse! Jag åt en glass som i botten hade krossat rån med chokladsås över, så var det två chokladglasskulor, browniebitar, lite grädde, chokladflarn och ett hallon. Åhh... Jag hade kunnat dö av välbehag (och mättnad, den glassen stod jag mig på flera timmar kan jag lova).

När vi hade tagit en taxi tillbaka gick jag en ensam promenad och såg en skylt som det stod "porn laundry" på. Jaha, vad är det för tvättservice..? Jag lade också märke till att öppettiderna hos en bar var "10.00 pm until Late". Charmigt! Åh, apropå charmigt har jag nog inte berättat om bussarna. De är vansinnigt charmiga. Kanske inte att åka i, det har jag inte provat, för de ser ganska gamla ut. De är liksom öppna, lite som en höskrinda med tak, och romantiskt ljusblå. På en träskylt längst fram står det med målade bokstäver vart bussen går.

Nu är det tre hela dagar kvar till avresedagen. Jag kan flyga, jag är inte rädd... Nej, men jag kan klara det, jag kommer att överleva.

Apropå överlevnad så ringde jag till Södra igår. Pratade lite med Tora och lite med Cajsa. Dock tog pengarna slut mitt i, hoppas att ni förstod det? Förlåt! Jag hade ingen som helst koll på hur länge jag hade pratat. Var inte speciellt rolig heller. Men det lär jag vara när jag kommer tillbaka, då är jag ju faktiskt på ett lite roligare ställe.

and there's kids playing guns in the street
and one's pointing his tree branch at me
So I put my hands up I say:
"Enough is enough,
If you walk away I walk away."
(and he shot me dead)

Nu har jag ätit middag med pappa. Han lät annorlunda på rösten, jag tror att han var full. Han gick inte riktigt i rak linje på vägen dit och han luktade whisky. Nu sitter han på Hollywood Bar och dricker öl och whisky och spelar fyra i rad med plastbrickor.
Jag sitter här, tänker snart gå och lägga mig med min mp3. För övrigt den enda jag vill gå och lägga mig med för tillfället. Eller, det där var inte sant, ett och annat dillebarn skulle inte ligga fel i min superbreda lyxhotellsäng! Kom hit allihop och ormgropa och ha skabb. Mys. Inte skabbet, men det andra i allafall.
Förlåt, men jag hatar den här semestern. Jag hatar det här.
Borta dåligt men hemma bra.
Dessutom är jag duktig på att göra om ordspråk.

Men om sju dygn är jag hemma på Dille igen och kan krama om min häst. Sedan ska jag krama om alla dillebarn, och sedan ska jag tvätta alla skabbkläder. Och dricka Proviva. Och sitta i köket i Södra, och åh, jag vill hem typ nu! Med en gång! En teleportör, som Millan skulle ha sagt.

Nu ska jag sluta ordbajsa och göra något annat ovettigt. Hej så länge.

Jag glömde en sak innan (för självklart måste ni veta alla detaljer i de här skiten, jomenvisst, bra där Anna!). Papp sa också att jag verkligen inte hade växt upp. Underförstått; och insett att man ska supa, annars är man inte normaaaal. FUCK DET! Jag ska bli absolutist! Fy helvete! Vad är en fylla värd, liksom? Man super någon lite snyggare, blir snyggare i någon annans ögon, hånglar med äckel, spyr på någons toalett, får fylleångest... Hur mycket värt är det?
Nej, That's it. NO MORE ALKOHOL FÖR ANNA.
Kommer som ett helt spontant beslut. Bra där.

Pappa sitter bredvid mig nu vid en annan dator. Han hickar. Han luktar sprit. Och han är sur på mig för att jag tror att han är alkoholist. Visst tvivlar jag på mig själv, för när har någonsin mitt omdöme varit bra?, men innerst inne fattar till och med jag att det här inte är normalt. Även om jag inte har något att jämföra med.

Nu ska jag överleva en middag. Sedan ska jag knarka Snow Patrol, Bright Eyes eller möjligtvis The Lucksmiths.

Okej, det här var ju lysande, jag började få lite koll på situationen och så rasar allt och jag är tillbaka på ruta ett.
Hjälp.
Jag och min pappa har bråkat. Det började med att han kom med sarkastiska kommentarer om att vi inte gör något. Till slut trättnade jag och sa "att vi inte gör något tillsammans beror på alkoholen". Då bröt helvetet lös. Vad hade jag väntat mig? Jag överreagerade, alla dricker på en semester, han drack inte alls varje dag, det är jag som gör det här till en stor grej, bla bla bla. Han frågade vad för normalt drickande jag har att jämföra med, men det har jag ju inget. Kanske har han rätt.

Jag: Måste du dricka varje dag?
Pappa: Nej, det måste jag inte!
Jag: Gör inte det i morgon då.
Pappa: Okej, om jag nu måste bevisa någonting. Jag betalar 35 tusen för en semester och har en vit dag för att bevisa något för min dotter.

Åh, om jag kunde återge hans tonfall. Först den halvdolda drypande sarkasmen. Sedan så jävla bitter, och arg, och frustrerad. Men någonstans lite ledsen, tror jag i alla fall. Om han nu bjudit med mig för att umgås med mig och jag är besvärlig och vill att han ska välja bort alkohol för mig, konstigt att han blir arg på mig då? Eller så är jag verkligen bara tramsig och han har rätt att vara sur? Tänk om det är så, då har jag gjort mig bra dum nu.

När vi hade tystnat hade jag halsen full av gråt och ville helst slå huvudet i väggen. Men jag svalde och fortsatte läsa istället.

Nu har jag liksom ont i bröstet i halsen, det svider i ögonen. Jag vill hem!! Jag vet inte om jag klarar fem såna här dagar till!! Snälla, krossa mig inte. Låt mig vara i ett stycke, måhända sprucken men sammanhängande åtminstone, när jag kommer hem. Jag orkar inte, jag pallar inte, jag fixar inte det här.
Jag vill hem. helst ett par dagar i Gislaved först, träffa alla där lite mer än vad jag hann sist, sedan hem till ljuva hem Dille och min poni och mina dillebarn. Oh! Jag vill bort så att det gör ont.
Efter detta jävla bråk är stämningen om möjligt ännu mer spänd i det där hotellrummet som olyckligtvis är mitt tillfälliga hem.

Ja, jag vet att jag fullkomligt vältrar mig i självömkan, men det bryr jag mig inte om. Min blogg är mitt andningshål just nu så våga fan inte klaga på att jag klagar. Stör jag någon så låt mig vara. Förlåt för att jag är så aggressiv, jag är bara rädd. Jag vetefan hur jag ska bete mig, vad jag ska säga, eller vad jag ska göra. Med risk för att upprepa mig; jag vill hem.

*allsång i Millans bil*

"Country roooads
take me home¨
to the place
where I belooong"

Jag är arg. Irriterad. Sur. Fan, det här är inte rättvist.
Hur kan pappa behandla mig såhär?
Vad har jag gjort, liksom?
Ursäkta mig, men jag tycker att jag är värd mer än så.
Visst har jag varit ett tråkigt resesällskap, men vet ni vad det beror på? Att jag är osäker på vår relation. Det hade jag tänkt ta upp under den här semestern, men jag vill veta om pappa är sig själv eller inte när jag gör det, Och dricker han hela tiden vet jag aldrig riktigt vem han är. Så jag drar mig undan, och han drar sig undan. Sällan har väl två personen på semester tillsammans varit så långt ifrån varandra. Det är som en jätteavgrund mellan oss, med en flod av alkohol emellan. Och pappa skulle kunna få den att torka, med bara lite tålamod och viljestyrka, men han häller i mer hela tiden. Och floden blir starkare och gör avgrunden bredare.
Eller nåt, jag är inte så bra på metaforer.

Hur som helst skiter jag i honom nu. Jag känner samma sorts irritation så fort han säger något som jag gör till mamma. Detta känns väldigt mysko. Men, whatever. Fem dagar kvar tills vi åker, och om en vecka sitter jag på tåget mot Dille. Fram tills dess ska jag fan ha det bra! Jag tänker göra saker som jag vill och som jag har glädje av. Ensam med mig själv. Inte för att jag så hemskt gärna vill gör anågonting förutom att åka hem, men jag hittar nog på något. Gå en promenad bara för att gå, till exempel. Eller ligga i solen och läsa. Det ska nog gå. Det måste liksom det. Även om jag fortfarande inte tycker att jag behöver utstå det här. Att jag inte ska behöva det, och att jag borde få åka hem NU. Men, det finns som sagt en hembiljett bokad åt mig redan och pengar växer inte på träd.

Jag är inte bara arg. Jag är ledsen och besviken. Och jag vet inte vad jag ska göra. Vad gör man? Åt pappa och hans framtida hälsa, menar jag då. Det är självklart hans val, men skulle det gå att påverka det? Hur? Jag vill inte att min pappa ska må såhär, för det är klart att han inte mår bra när han beter sig såhär. Men hur ska jag hjälpa honom? Är det här också en sån där gång som det inte går att hjälpa? Det går aldrig, har jag fått lära mig. Hur fan ska jag klara det? Ska jag bara se på medan min pappa förgiftar sig själv och sannolikt förkortar sitt liv?

Have heart, my dear
We're bound to be afraid
Even if it's just for a few days
Making up for all this mess

Långt uppehåll. Håll i er kära läsare, för nu bär det av igen.

Igår var jag och pappa på kryssning. Det var väldigt mys att gunga lite lagom (jag tänkte osökt på Millan) på det blå havet, känna vinden fläkta och lyssna på Snow Patrol. Dessutom hade vi en väldigt rolig guide som lärde oss intressanta saker om Thailand på västkustdialekt. Jag fick prova att snorkla! Det var häftigt, fast vattnet smakade väldigt salt och brände på tungan. Såg fiskar som regnbågsfärgade, fiskar som var grå, fiskar som var blå och pyttesmå och fiskar som var gul-, vit- och svartrandiga. Att ligga på däck i solen och känna svaga vibrationer från motorn var väldigt sövande och jag råkade somna i solen, vilket inte alls var bra för min stackars hud. Hudcancer, here I come! Nej, men rödare än röda havet är jag nu.

När vi kommit tillbaka sov jag en stund, och när jag vaknade satte jag mig helförvirrad upp i sängen. Så såg jag pappas skugga avteckna sig mot väggen där han stod vid kylskåpet och jag tänkte att det var precis som i en film. Sedan såg jag hur skuggan öppnade en liten glasflaska och hörde några klunkar sväljas ner och tänkte att det var ännu mer som en film. Värsta b-filmen man inte ens orkar se klart, ungefär.

Sov ännu mer och vaknade vid åtta på kvällen. Då ville min far gå och äta, men jag var alldeles för trött för det så han fick gå själv. Jag åt en yoghurt och läste lite. Var vaken några timmar men hann somna innan han kom tillbaka.
I morse vaknade jag av mig själv halv nio och var pigg. Duschade och gick till frukosten medan pappa låg och sov som en stock. När jag hade ätit frukost blev jag trött igen och lade mig och sov. Då hade pappa gått upp. Vi har liksom gått om varandra hela dagen. När jag vaknade vid tolv var pappa inte där och jag åt lite chips och bestämde mig sedan för att gå ut och gå. På väg ut mötte jag pappa, vi växlade några ord. Sedan klev jag på någorlunda raskt för mina korta ben och bristande kondition i ungefär en timme med Sonic Syndicate som peppade mig. Jag såg en kvinna och en yngre tonåring - mamma och dotter? - som letade i en hög med sopor. Så fruktansvärt sorgligt, och så gnäller man för oväsentligheter själv. Trots att det var molning var det fruktansvärt varmt och jag svettades. Jag gick förbi den värsta turistsmeten och gick förbi en bit mark med gulnat, långt gräs och lite bråte här och var som var omgivet av rostig taggtråd. Om jag hade haft min kamera hade det kunnat bli lite intressanta bilder, kanske. Jag saknade den då i alla fall.
På vägen tillbaka råkade jag stanna vid ett ställ med piratfilmer. Innan jag visste ordet av blev jag indragen i ett hus, förbi en äcklig toalett och uppför några trappor till ett litet rum där det fanns många fler filmer. Trodde ett tag att jag skulle bli kidnappad. Men jag köpte fyra filmer i alla fall, de kostade liksom 12 SEK styck.

Louder, louder
And we'll run for our lives
I can hardly speak I understand
Why you can't raise your voice to say

...är jag. Man kan faktiskt inte åka hem när det finns en hembiljett bokad åt en en vecka senare.
Mailsvaret från mamma var ungefär att hon tror att pappa "är lite alkoholist, och det innebär att han inte kan dricka mindre ens om han försöker". Då vet jag det, att det inte bara är jag som nojar, och det känns faktiskt bra. Sedan skrev hon att jag skulle börja nedräkning och göra något som jag tycker om varje dag. Försöka strunta i pappa.

Det ska jag göra. Fortsätta i min egen lilla värld. Jag borde försöka få bättre kontakt med pappa, men jag orkar faktiskt inte. Jag vet ju inte ens om jag kommer att få något tillbaka, om det är lönt att anstränga sig. Jag vill inte bli bortvald till förmån för alkohol. Bättre då att välja bort först.

Nu är klockan kvart i åtta på morgonen här och jag väntar på att klockan ska bli halv nio. Vi ska som sagt fara ut på en tur idag, någon slags kryssning på en segelbåt. Det tycker jag känns grymt kul, för första gången på denna resa ser jag fram emot att göra något! Helt otroligt. Dock är jag orolig för sjösjuka, självklart, vad vore Anna utan lite noja liksom? (En mer harmonisk och bättre människa, kanske, men låt oss inte spekulera i det.) Hur som helst, noja eller inte, den här dagen tänker jag njuta av! Nu jävlar.

Puckad på Phuket är man om man låter sin semester förstöras. Som Cami sade igår, vi är inte två på den här resan, vi är tre; jag, pappa och alkoholen.
Fram tills nu har jag låtit alkoholen vara med fast jag inte vill det. Nu är det dags att börja ignorera. Den är faktiskt inte värd min uppmärksamhet. Synd bara att min far gärna hänger med alkoholen. Men han får faktiskt skylla sig själv.

Gosh, hoppas att detta beslutsamma humör håller i sig. Arg är bättre än ledsen. Nu ska jag hur som helst g¨och hämta mina åksjuketabletter, just in case. Ärligt talat ska de med mest för att hålla nojan i schack, inte för att jag kommer ta någon ens. Bara ett safety net. Men jag satsar inte på att falla.

Förresten så drömmer jag om Dille varje natt. Åtminstone är det bara de drömmarna jag kommer ihåg när jag vaknar.

Anki är den vän jag har känt längst, sedan jag var fyra och hon fem, som jag fortfarane har kontakt med. Nu i nödens stund är hon ett stort stöd. Liksom alla andra som försöker. Spank you.

Författar just nu ett mail till mamma. Jag ringde henne men kunde inte prata länge. Så nu ska jag skriva.

Rubriken är en låt med Snow Patrol, vars första skiva Final Straw jag knarkar under denna så kallade semester. Den är underbar. Den är den enda skiva jag har inlagd på mp3:n som jag känner för att lyssna på. Allt annat skaver liksom. Allt för mycket musik påminner om Nyköping (Coldplay är fan förstört! Han borde få betala skadestånd!), mycket påminner om Dillebarn. Bara Snow Patrol är helt och hållet mina egna, och jag måste vara min egen nu på åtminstone ett vis även om jag knappast varit mindre självständig.

Där förra blogginlägget slutade tog sängen vid igen. Jag låg och halvslumrade och försökte stå ut. Sedan gick vi till Seven-Eleven och jag åt en yoghurt och lite chips. Sedan gick jag hit. Jag mår illa.

Jag har funderat på en sak. Att ringa till mamma och vädja, få henne att ordna så att jag kan åka hem tidigare, kanske ta pengar från det där kontot som jag får tillgång till när jag fyller 18 som faktiskt innehåller en del. Jag vet att det är fegt, det är fel, så får man inte göra, man ska möta sin rädsla. Det lärde jag mig på BUP. De hade en poäng där måste jag erkänna. Och min pappa skulle bli ledsen. Tro att jag inte vill vara med honom. Det vill jag ju, men inte när han dricker. Jag tycker att det är jobbigt när han dricker öl, bara, även om han inte blir full. Det är liksom ständigt närvarande. Kanske skulle det bli för jobbigt att försöka förklara för att det skulle vara en lösning att åka tidigare. Kanske skulle det bara såra något fruktansvärt och leda till mer alkohol. Men jag vet inte, det verkar ju som att dricka är det han vill med den här semestern, hade han inte slutat helt när jag bad honom med gråten i halsen annars?

Jag ringer till mamma och berättar. Kanske inte ber henne om en flygbiljett, det vore kanske att ta i, men pratar. Mamma vet. Hon har varit på semester med alkoholiserad pappa. Hon berättade en gång om två veckor i New York under vilka hon inte kunnat använda toaletten på deras eget hotellrum för att den var nerspydd ett flertal gånger. Jag kände otryggheten blåsa in i magen med stor kraft när jag hörde det. Fy helvete. Så illa är det ju inte för mig. Det har bara varit lite mycket på sista tiden, och detta som skulle vara vila från det blir istället lök på laxen. Så kan det gå.

Kanske är det här en slags vändpunkt? Jag hoppas det, verkligen. Jag intalar mig det. Det måste bli värre innan det kan bli bättre. Kanske är det här lite som regn före solsken. (Snarare regn under solsken, haha.) Det kan bara bli bättre? Bara jag står ut. Det tycks bli värre och värre för varje dag, och hur mycket ska man egentligen stå ut med innan det är nog? Alla känslor sparas ju i kroppen. Alla bra känslor, och alla dåliga. Varje ångestattack, varje tår, lämnar spår, så tror jag. I form av stress mot kroppen, vi får magkatarr, huvudvärk, nackspärr och så vidare. Men alla glada stunder finns också där någonstans och därför är ingenting helt meningslöst, enligt min livsfilosofi.

Hur som helst. Jag provar att klara mig fram genom att vara bedövad istället för intensiv ångest. Det kanske fungerar bättre. Annars kanske jag åker. Ingenting är omöjligt, det brukar i alla fall mamma säga. Henne som jag tagit avstånd från men uppenbarligen i nödens stund kan tänka mig att vända mig till. Jag förstår mig itne på mitt eget psyke för fem öre. Men det kanske är tur.

En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
det känns tomt, eller hur?

Idag har en ny känsla infunnit sig. Ledsnad, sorg, leda, hur beskrive rman den? Den där känslan som förgiftar en inifrån och gör att man inte vill göra något annat än ligga på sängen och gråta ur sig allt. Det är bara det att det går inte. Eller, en tår rinner, två, och inuti forsar en flod.

Update. Igår kväll runt tolv här, sex hemma (hemmahemmahemma!), lade jag på luren efter 13 minuters samtal med dillebarn. Innan dess hade jag kommit tillbaka till ett tomt rum och ingen ledtråd till var eller varför. Varför var väl i och för sig uppenbart, men i alla fall. Jag ringde, kände mig bättre. Men när pengarna tog slut och det pep och rösten försvann blev jag alldeles jätteensam. Ensamhet kan jag stå ut med, tycka om och vilja ha ibland, men den där övergivenheten? Det började kännas lite ångest där. Så jag gick ut, dels för att lugna mig med en cigarett och förstöra mina lungor, men framför allt för att vallfärda till Seven-Eleven och fylla på mobilen med mer pengar. Som en nödlösning. En trygghet.

På väg mot Seven-Eleven går jag förbi ett ställe som heter "Hollywood bar". Det är väl nästan så tragiskt som det låter. Där såg jag min pappa sitta, han drack öl ur en flaska just när jag tittade dit. Såg mig inte som tur var. På vägen tillbaka gick jag in och sade hej. Han var full. Vi diskuterade om vi skulle åka på en tur på fredagen, vilket vi pratat om tidigare under dagen. Det skulle vi kom vi fram till och jag hoppades att han skulle komma ihåg det nästa dag. (Han har skrämmande dåligt närminne. Frågar mig om saker som hände bara för en timme sedan, frågar vad han beställde medan vi väntar på maten, berättar samma sak som nyhet två gånger på mindre än en halvtimme.) Jag frågade när han skulle komma "hem" till hotellrummet. Han sade "jag kommer snart".

När jag kom hem var klockan halv ett. Klockan tre hörde jag honom öppna dörren. Då hade jag först legat och läst, sedan kommit på att jag ville sova när han kom om han skulle vara jättefull, så jag försökte sova allt vad jag kunde. Men det slutade, som det alltid gör, med att jag blev mer klarvaken. På morgonen fann jag varken ork eller mening att stiga upp. Vid elva gick pappa för att boka turen som han inte glömt bort (nånslags kryssning, kan säkert bli kul om alkoholen håller sig i schack). Han kom tillbaka vid halv två med en frukttallrik till mig, vi hade missat frukosten.

Jag blir så förvirrad. Jag tycker ju om min pappa trots att han ger mig ångest. Jag vill helst inte göra det, men det är nog så ändå. Och en så dålig pappa är han inte. Och jag har faktiskt två hela levande föräldrar! Och de bryr sig om mig. Det är bara jag som är dålig på att ta emot. Och vems fel är det?

Eftermiddagen tillbringades i en solstol vid poolen. Jag läste och lyssnade på musik och försökte få grepp om känslan av ledsenhet. Det gick inget vidare. Jag såg alla som solade och grubblade över kroppskomplex för femtielfte gången. Till slut stod jag inte ut längre utan gick in till rummet. Satte på air condition och tog på mig den gråa tröjan jag lånar av Rasmus. Den fick vara länk till någon slags trygghet. Jag låg på sängen och kurade ihop mig i tröjan, drog upp huvan och gömde mig så gott det gick. Försökte försvinna. Hela jag värkte men det tog tid innan tårarna kom och droppade ner i huvan och lite på kudden. Jag tänkte att jag inte står ut, att det måste gå att åka härifrån tidigare på något sätt. Men jag måste och jag kommer att stå ut.

Jag vet att jag gör pappa besviken och förstör hans semester genom att vara såhär inåtvänd och allmänt bångstyrig och inte vilja någonting. Men kanske vill jag det. Han förstör ju min semester. Nu när jag sagt till honom hur jag känner egentligen med flit. Han vet, men han fortsätter ändå. Men, den stora frågan, han kanske inte kan sluta?

Jag vet att detta är långt och kanske drygt att läsa igenom. Jag vet också att jag låter som en självömkande självbiografi, typ wannabe Berny Pålsson. Det vill jag verkligen inte. Anledningen till att jag skriver såhär uppriktigt är att jag vill ta det på allvar. Jag orkar inte med att må dåligt och dessutom klandra mig själv för att jag inte har anledning att göra det. Det här är mitt sätt att besvisa för mig själv att jag har rätt att må dåligt just nu.
Sedan är det ju ensamheten, övergivenheten, som spelar in. Jag orkar inte bära mion börda ensam. Jag vill att ni ska veta, höra av er, bry er om mig. Så klart. Vill inte alla det som mår dåligt, på något plan? Bara det att jag är extra uppenbar. För jag ser ingen anledning att dölja det, det känns bara löjligt, som att förneka beröm när man egentligen är nöjd, som när man går iväg bara för att man hoppas att någon ska följa efter. Jag pallar liksom inte att spela spel på det sättet. Hoppas att ni har förstått.

Det här blev extremt långt. Så nu får det vara nog. Hej så länge.

Jag har just läst igenom mina senaste kommentarer och har tårar i ögonen. Jag är väldigt, väldigt, extremt tacksam att alla är så himla snälla och omtänksamma och underbara! Det blir lättare med allt. NI ÄR BÄST!

Kort rapport om dryckesläget: Öl hälls ner i jämna strömmar, dock ingen fylla vilket jag är tacksam över. Och idag uppstod en knepig situation när jag var kissnödig, så pappa beställde en drink på ett ställe för att jag skulle kunna använda deras toalett. Jag höll på att sprängas, vad skulle jag göra? Detta känns dock lite fel.
Jag vet inte om jag ska låta det bero nu, så länge han håller sig okej nykter. Om det nu är så som jag oroar mig för att det är, att han verkliegn är beroende, så blir det kanske bara värre om jag tar upp det igen och gör honom upprörd. Jag avvaktar.

Köpte ett telefonkort och pengar till det och ringde till Dille igår! Det var så skönt att höra "en vänlig röst" igen. Men pappa satt bredvid så jag kunde inte fördjupa mig i hur det är här. Och pengarna tog slut precis när jag höll på att prata med Tamme. Jag hade lagt in 300 baht, 60 svenska kronor, och de tog slut på 14 minuter. Det var det värt. Jag var alldeles lycklig och lättad efteråt. Det kändes som en försäkring om att en annan värld, min värld, fanns kvar. Det låter antagligen extremt töntigt men jag kände så.

Semestern. Måste rapportera lite normala turistsaker nu känner jag. Jag tar det lugnt med solningen, smörjer in mig och sådär, dessutom håller jag mig undan ganska mycket. Känner mig inte sugen på att vara halvnaken bland en massa människor. Dock var vi på stranden igår och jag solade lite. Fruktansvärt varmt och svettigt. En fördel med värmen är dock att huden blir mindre torr.
Jag har shoppat lite också. Kläder till mig själv och något till mina hästvakter. Det är väldigt billigt här, idag köpte jag till exempel två t-shirts för 250 baht, 50 svenska kronor.

På det hela taget står jag ut känns det som just nu. Det kanske blir bättre allt eftersom dagarna går, vem vet? Man kan ju hoppas.

Pussa varandra från mig, dillebarn. Poke.

Den spännande följetongen fortsätter.
I natt när jag slutat fördriva tiden med internet, runt halv fem, satte jag mig i ett hörn på golvet i datorrummet och försökte sova. Dock fick jag ingen riktigt ro och vid halv sex insåg jag att jag var så pass trött att jag skulle kunna somna på rummet i alla fall. Jag gick dit och somnade efter en stund med The Lucksmiths i öronen. När jag vaknade vid tolvtiden på dagen var jag seg av flera dagars otillfredsställande sömn. Jag hörde att min pappa gick upp då. Vi hade sovit över frukosten och hade ingen mat på rummet. Jag somnade om.

När jag vaknade en halvtimme senare var det första jag såg när jag satte mig upp min pappa som satt på balkongen och drack whisky direkt ur flaskan. Det kändes inte som någon bra start alls på dagen och jag funderade på att skippa min plan på prata med honom. Istället läste jag lite i min bok, åt en näve cashewnötter och en snickers och samlade kraft. Så gick jag ut på balkongen. Började kallprata lite. Fick veta vad pappa druckit när han var ute. Två gin & tonic, ett par whisky, öl. Min samlade kraft darrade till. Han frågade mig om jag hade sovit när han kom tillbaka. Han mindes inte. Så pratade vi lite om vad vi skulle göra under dagen. Jag gick med på att ta mig med ner till stranden. Precis innan han skulle resa sig för att börja plocka ihop badgrejer tog jag sats.

-Men först vill jag prata med dig som en sak.
-Jaha, okej.
Det blev tyst medan jag desperat sökte i mitt ordförråd efter en formulering.
-Jag tycker att det är lite jobbigt att du dricker... sprit, hela tiden.
-Jaha, då ska jag inte göra det... hela tiden.
Tystnad. Det sved lite i halsen och huvudet kändes tungt av återhållen gråt.
-Jag blir liksom lite orolig. Rösten skar sig lite, fan också. Men jag fortsatte med en mening jag tänkt ut på förhand.
-Man behöver väl inte dricka alkohol för att ha semester.
-Det blev lite kanske mycket igår. Men orolig behöver du inte vara annars. Du har ju alltid bara sett mig på helgerna, det är ingen bra bild. Vi vuxna är ju så jobbiga när vi är på semester.
Det sista sades med en lätt sarkasm som jag inte tror var meningen att jag skulle uppfatta.
Så sade han:
-Då kan ju du hämta en flaska vatten åt mig.
Jag kände mig lite förolämpad av att bli behandlad som en uppassare, det kändes som om han ville bestraffa mig. Det var liksom inte hans ensak att inte dricka alkohol, skulle han inte göra det var jag tvungen att ta ansvar för det. Eller så överdriver jag och läser in betydelser som är helt fel.

Hur som helst hade vi det trevligt på stranden och pappa drack bara vatten. När vi kom tillbaka gick han för att hämta tvätt vi hade lämnat in (lyx!) och passat på att köpa lika många burkar öl som alla tidigare dagar. Nu är klockan åtta här och han är inne på sin tredje. När den andra öppnades tog jag en Breezer. Fånigt nog känns det som att jag ger igen med samma mynt, men antagligen rättfärdigar jag bara hans drickande genom att själv dricka. Sedan är ju Breezer väldigt gott också. Jag vet inte om han inte tycker att öl räknas, jag kanske borde sagt alkohol över huvud taget.

Vi får väl se hur kvällen utvecklar sig. Vi ska snart gå ut och äta. Jag vill helst sova i åtta dagar tills vi ska hem. Jag är fortfarande orolig, kanske är att han dricker öl fast jag sagt och han borde förstått ett tecken på att han inte kan låta bli, men det känns bättre nu än det totala ångesten i natt. Men det är självklart att jag oroar mig, det är ju mitt främsta expertområde.

Nu måste jag gå. Följetongen fortssätter, det kan jag lova. Jag beundrar er som orkar läsa skiten, men utan att hyckla måste jag säga att jag vill ju att ni ska göra det. Ensamheten, som sagt. Att ni finns där på andra sidan en datorskärm känns lite förtröstansfullt. Ni finns åtminstone, om än alldeles för långt bort.

I want to have control

Tänkte bara infoga att trots min negativitet just nu uppskattar jag verkligen att folk visar omtanke via internet när jag ber om det. Det känns lite bättre när man vet att någon tänker på en.

Jag har just deletat en viss Nyköpingsbo från min msn. Ut ur mitt liv, mina tankar och mina drömmar! Bort bort bort. Bara att trycka på "delete".
2000-talet har onekligen sina fördelar.

men
I still remember

we should have run
I would have gone with you anywhere
I should have kissed you by the water

You should have asked me for it
how could I say no
I would have loved you if you asked me

Okej. Jag är medveten om att min blogg just nu bara är en enda gnällföljetong. Men jag vill att någon ska veta hur jag mår, för jag känner mig förbannat jävla skitensam. Jag hoppas att ni inte dör. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar, och att ni inte tycker att jag är en uppmärksamhetshora. (Vad nu det är, men det har jag avhandlat i tidigare inlägg.) Jag klarar bara inte av att bära detta ensam. Delar med internet, delar med alla. Ökar bördan. Minskar den för mig själv. Ego? Som fan. Jag fattar inte riktigt varför så pass många faktiskt verkar tycka om mig på riktigt. Men jag lyckas acceptera det.

På tal om det ska jag definitivt göra något åt mig själv. Jag vill vara en hel människa och måste sluta hindra mig själv.

Klockan är två på natten här nere i Thailand. Jag tackar någon högre makt för att datorrummet är öppet dygnet runt. I natt vill jag inte sova i hotellrummet. I kväll när vi ätit middag och var tillbaka på rummet sade pappa att han skulle "ut". Jag frågade inte närmre. Läste lite men kände mig obehagligt ensam (och jag som bara velat vara ensam de här dagarna!) så jag gick till datorrummet. Satt där en bra stund. Gick tillbaka. Hotellrummet var fortfarande tomt och jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv så jag gick ut och rökte. Gick tillbaka till datorrummet. När jag sedan kom tillbaka låg pappa på sängen med alla kläder, t.o.m. foppa-tofflor och sov. Han vaknade inte när jag stände dörren, tände alla lampor, spolade i toaletten. Ansiktet var rött och något jag inte kunde avgöra om det var svett eller tårar hade runnit längs kinderna. Pannan var svettig så det var väl antagligen svett det också. Andningen var kort och lite oregelbunden. (Hoppas att han är okej.)

Jag lade mig i min säng med en bok och mp3 men insåg snabbt att de inte hjälpte mot ångesten jag började känna av. Det var som att försöka sova bredvid en tickande bomb. (Här vaknar min spyfobi till liv och skriker "bakfylla! Man spyr av alkohol! Du vet inte hur mycket han har druckit!") Jag har ingen aning om hur mycket han har druckit. Vet kanske fem småburkar öl på rummet, lite thailändsk whisky som luktade aceton, en stor öl till maten, okänt antal öl på stranden. Hur mycket när han var ute? Jag pallar inte! Jag kan inte sova där i natt. I går natt somnade jag av ren utmattning vid femsnåret. Känns värre i kväll. Tänker sitta i datorrummet tills frukosten börjar vid sju. Då skall jag konfrontera min far om han är i tillstånd för det.

Det här är faktiskt droppen. Min bägare var full redan innan, men detta med pappa får droppar att rinna över och droppa ned i mitt knä. Anna. Orkar. Inte. Jag önskar att det verkligen kunde komma en defender och hämta hem mig. (Country roads, take me home, to the place where I belong.) Att Bullen skulle komma ridande med min lite ängsliga poni på släp så att jag kunde sitta upp och vi red mot Dille tillsammans.

Jag önskar att Mattis skulle se på mig sådär förstående och sträcka ut armarna till en kram som hon gör ibland. Jag önskar att jag var i Rasmus famn och hörde honom säga "jag tycker om dig". Jag önskar att jag låg mellan Cajsa och Tamme i våra sängar och hörde dem andas och visste att det finns trygghet någonstans. (Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.) Jag önskar att jag blev omkramad av Jens lugn. En kram av vilket Dillebarn som helst, jag vet att den skulle vara uppriktigt menad från nästan alla (de jag känner, kanske). Jag vill sitta i halmen i Junis box och lyssna på hans tuggande och känna hur hela jag blir liksom harmonisk. Eller i köket i Södra med den där jävla technon som man faktiskt vant sig vid. Vad skulle jag inte göra för att få se Sebbe dansa till cp-låten just nu? Jag skulle gladeligen hjälpa Tora att bleka håret ännu en gång (kanske inte helt snällt mot håret, men ni kanske förstår vad jag menar, eller så gör ni inte det men det kvittar nog). Det skulle ha varit en lättnad att höra Millan skrika i panik för att oljan är slut. Jag hade gärna somnat på en av Blomfrökens lektioner (så hade man fått lite god sömn, kanske).
Jag längtar hem så jag får hjärtsnörp. Och ett tag där kunde jag knappt se tangenterna för att tårarna rann. Jag är så trött. Jag fattar inte hur jag ska klara nio dagar till. Men det som inte dödar härdar. Och man är väl en viking. Ugh.

jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinligt grå
blir jag
utan dina andetag

vad vore jag
utan dina andetag?

Jag vill åka hem.
Jag är bortskämd och otacksam och allt det där, jag vet, men det här är inte kul. Jag är mer stressad än innan och har mer ångest och bara äter godis och dricker breezer och röker och längtar hem.
Jag vill ha hest, jag vill ha dillebarn, jag vill ha min egen säng som är trång och för mjuk och den dåliga luften i fyrbäddsrummet. Fuck lyxhotell med färsk ananas till frukost, lagom hård 1.50-säng och air condition och room service. Jag vill ha kärlek. Dille=kärlek.
Nio dagar kvar här. Jomenvisst, en för Frodo, en för Gandalf, en för Aragorn... Ta en ipren och bit ihop.

Mer nu än någonsin:
the only thing worth to treasure
are the people that actually care

Bara jag inte är dum som tror att det är sant. Men nej, varför skulle de låtsas? Skärp dig, Anna lilla, nu är du dum. De tycker visst om dig. Det är bara tvivel, det där som stör.

-Men Anna, kopte du en small? Den maste spanna jattemycket over brosten!
Min pappa strackte pa sig, putade ut en latsad byst och drog i t-shirten sa att den stramade over brostkorgen. Han flinade dumt, som om han hade dragit ett roligt skamt. Min mage drig ihop sig av smarta och jag forsokte att inte tanka pa hur fettet pa magen vek sig, samtidigt som jag drog fram axlarna for att lura mig sjalv att mina brost var mindre an de i sjalva verket var.
-Om du ens far pa dig den, tillade pappa. Jag holl blicken kvar pa sangoverkastet och axlarna kvar i sitt ihopdragna lage nar jag mumlade fram ett svar.
-Det far jag faktiskt. Jag har provat.
Pappa fortsatte som om han inte hort.
-Nej, du ska ju ha en large. Eller i alla fall en medium.
Utan att se hur jag reagerade gick han ivag och jag horde hur en ny ol pyste nar den oppnades. Jag hade legat i sangen och last nar han kom, men nu tog jag inte langre in bokstaver, ord, meningar eller dess betydelse.
Du ar fet, sade en rost i mig. Du ar fet och du ar dum som inte fattar det. Till och med din pappa fattar, foraldrar alskar sina barn )sjalvklart), anda fattar han, han ar klarsynt, du ar fel! Du ar korkad som forsoker saga till dig sjalv att du ar "mullig och gullig" och att det viktiga är att man är nöjd med sig själv. Du är både dum och fet. Och förresten är dina bröst skrattretande och ingen kommer någonsin vilja ha dig. Tro ingenting! 

Dessa tankar slog mig så hårt, pang-pang-pang!, att jag blev yr som om även min fysiska balans rubbats. Mitt vanligen vacklande, men kämpande, försvar mot tankar av hat till den egna kroppen var helt utslaget. Däckat som en fjortis av för mycket hembränt. (När kommer våldtäkten? När kommer kaskadspyorna?)

Inte ens i glatt tillstånd hade jag en aning om min kroppsuppfattning var sund eller ej. En barndom som präglats av panikångest som ledde till panik inför mat hade gjort att jag länge var underviktig och fick mer beröm ju mer jag lyckades äta med ångesten tjock i halsen. Så lärde jag mig tröstäta. Därefter följde högstadiet med självhat intensivt som en svetslåga. Stundtals ville jag svälta mig och skada mig på alla upptänkliga vis, men jag kunde inte förmå mig att svälta efter att ha lärt mig äta på nytt en gång redan. Gymnasiets första år innebar en förandring med bättre självförtroende för mig, och därmed också att jag var mer nöjd med min kropp, men också att bli vän med flera anorektiker/bulimiker. Försvaret jobbade en hel del och i stunder av svaghet var jag otroligt förvirrad.

Allt med kroppar och mat var som en barg-och-dal-bana som gick fort, långsamt, snurrade och gick upp och ner utan slut och utan förvarning. Jag ville hoppa av men åkte tills illamåendet var av det slaget att man gör vad som helst för att slippa det och världen utanför bara var ett suddigt virrvarr som jag inte kunde nå. Och nu hade min pappa gett berg-och-dal-banan ny fart. Vem ska man tro på, spegeln, vågen, BMI-tester, sin egen vilja att tro att man är okej, klädstorlekar, andras snällhet, andras uppriktighet...?

Plötsligt öppnades balkongdörren. Min pappa hade uppenbarligen druckit upp sin öl.
-Jag tönkte gå till datorrummet, sade han, och en våg av illamående böljade genom kroppen när jag hörde alkoholen i hans röst.
-See you later, alligator, ropade han tillkämpat hurtigt innan dörren smällde igen. Jag formade ett tyst "Hej då" med läpparna.
Min mage gjorde ont av alla tankar och mina motstridiga känslor av äckel, självhat och förtvivlan gjorde mig matt. Jag kände ångesten välla fram, som lava som exploderar sig ut och förändrar det som innan såg ut som ett lugnt och stilla berg. Drog snabbt efter andan, och fick syn på mitt kollegieblock på sängbordet. Bokstäver, ord, meningar har stor betydelse, sade jag till mig själv. Jag satte mig och omvandlade min ångest till bläck. Eller förevigade den åtminstone. Så gick jag samma väg som min pappa gjort för en stund sedan, till minibar-kylen och öppnade en av de 5.6-procentiga Bacardi Breezer pappa köpt åt mig.
Ont ska med ont fördrivas?

Hej.
Nu ska jag forsoka beskriva Thailand hittills lite battre an med "uh, jag ar radd".
Sa.
Onsdag eftermiddag skulle vi ta taget fran Halmstad till Kastrup, Kopenhamns flygplats, for att flyga 23.40 samma dag. Nar vi sitter pa taget ringer vart resebolag Solresor och sager att planet ar 25 timmar forsenat. Sa vi beslutar oss for att ta en dag i Kopenhamn, det kunde ju vara lite kul kandes det som. Vi aker till flygplatsen och blir tipsade om ett hotell, och efter att ha gatt lite vilse hittar vi dit ocksa. Dagen darpa strosade vi runt i Kopenhamn, gick langs Stroget och gick pa Glyptoteket som var ett laskigt stalle med massa konst dar de hade gamla mumier. Hu!

Framat eftermiddagen at vi pa en restaurang och precis nar vi atit upp ringer solresor igen. Planet ar ytterligare ca 7 timmar forsenat och skall lyfta klockan 9.00 nasta morgon. Vi beger oss till Kastrup och far kuponger till hotell och taxi dit, darefter far vi till hotellet och sover en orolig natts somn. Upp klocka fem och vanta pa taxi pa tom mage i en timme. Vi kom till Kastrup, checkade in, fick i oss frukost, gick igenom sakerhetskontrollen och kom till gaten. Vi klev pa planet. MEN. Nar vi suttit och vantat och undrat ca en halvtimme ombads vi kliva av igen! Vi kliver av och befinner oss ater pa ett kyligt Kastrup (det var nagot fel pa varmesystemet). Efter mycket tjafs och strul och, fran min sida, langtan att strunta i allt och aka hem lyfte planet 13.15 fredag eftermiddag. Det skulle lyft onsdag kvall.

Eftersom allt var sa struligt fanns inte den vegetariska maten min far sa omtanksamt bestallt at mig till flygresan, sa jag at tva frallor och en efterrattskaka man fick till maten. Efter sex timmar mellanlandade vi i Pakistan och jag och min far loste korsord. En och en halv timme senare lyfte vi igen och efter ytterligare fem timmars flygning var vi framme i Phuket. Jag hade haft valdigt svart att sova pa planet, och knappt atit eller druckitsedan vi lamnat hotelet i Kopenhamn for ett dygn sedan. Det tillsammans med hettan gjorde mig svimfardig och jag satt pa huk i kon till passkontrollen for att inte falla ihop. Efter den kopte vi vatten och livet kandes genast lite mer vart att leva.

En leende svensk flicka fran Solresor motte oss och ursaktade for strulet. Sa blev vi inskyfflade i en rosa buss med rosa volanggardiner och kackt monstrade lampskarmar, samt en underbar air condition. Dar satt vi i en dryg timme och lyssnade omsom pa lite basic fakta om Thailand, omsom pa Snow Patrol. Det senare galler nog bara mig, men anda.

Hotellet ar for lyxigt for mig kanns det som. Nar vi kom blev vi bjudna pa valkomstdrink och kall handduk och luktade citronfrascht. All personal ler och halsar nar man kommer och ar nastan obehagligt tjanstvilliga. I rummet fick man forutom de sjalvklara handdukarna och schampot aven badrock, tofflor, lotion, bomullsbollar, tops, tandborste, tandkram och badmossa (!). Dessutom tvattar de at en! Och frukosten, som ingar, ar helt overdadig med kockar som star och lagar mat. Det finns en massa matratter, brod av olika sorter, musli och flingor och en hel massa farsk frukt. Jag menar, hjalp!

Det at for lyxigt. Jag har inte gjort nagot for att fortjana detta overflod. Eller, min far har betalat (vilket jag nog inte heller ar vard med tanke pa vilket uselt resesallskap min lugn-och-ro-sokande person ar). Men jag kanner mig sa atskild fran den serviceleende personalen pa ett annat satt an vad jag ar van vid. Det kanns som att det uppstar en avgrundslik klyfta mellan oss som manniskor fast vi, alla manniskor, egentligen ar ganska lika. Det kanske ar det som skrammer mig sa att jag knappt vagar mota deras blickar. Eller sa ar jag helt enkelt stel och svensk, och van vid att alla ar stela och svenska och ovan vid att vara turist.

Annars har jag tagit ett beslut. Jag vill ha lite hjalp. Jag vet att alla ska hjalpa sig sjalva, och att det ar den enda hjalp man kan ta emot, men om jag vill att nagon annan visar mig hur jag hjalper mig sjalv? Raknas det inte da? For jag vet inte riktigt hur jag ska hantera mig sjalv. Men gor nagon annan det om inte jag gor det? Kanske skulle det bara vara skont att osa ur sig lite skit pa nagon som far en fet timlon for att lyssna. Jag ska prova igen. Sa kanns det idag i alla fall. For just idag ar det lite for mycket angest for att jag ska acceptera det.

In the confusion and the aftermath,
You are my signal fire.
The only resolution and the only joy,
Is the faint spark of forgiveness in your eyes.

okej.
thailand.
nerresan tog tva dygn och var kaotisk. jag ville ge upp och aka hem.
nu ar vi har och forlat, alskade dillebarn, men jag njuter inte.
jag ar radd.
livradd.
jag tanker hela tiden, alldeles for mycket tid att gora sa, pa samuel och pa er som har det jobbigt och pa allt jag gjort fel och pa juni. pa hur jag ska losa mina problem och pa hur dalig jag ar. pa att jag kanske blir magsjuk av maten har och har angest. pappa ar besviken for att jag inte orkar gora sa mycket sahar innan jag landat efter den jobbiga resan. och nu blir han full. han fyller ar idag sa han fick champagne, han bjod mig pa ett glas som jag drack men sedan sade jag nej. da sa han "jo, ett glas till, annars dricker jag det har sjalv och da blir jag inte rolig".
jag ar sa javla radd nu. hur ska jag klara natten? vad kommer handa?
jag kommer att overleva, that's for sure. men mer vet jag inte. 
 
you're the only thing that I love
scares me more every day