"Varför får jag inte på mig dina blåjeans?"
What's a crush to do?
Idag har jag och min mor besökt Värnamo, marknadsstaden. Jag har tittat på skor och bestämt mig för att köpa helsvarta Converse i Gislaved imorgon trots allt. Sedan får folk tycka vad de vill. Om man nu bryr sig om andras skodon när man är på begravning? Det borde rimligtvis vara mindre viktigt, bara det är svart. Men jag har inte varit på begravning sedan jag var fem år, och den minns jag ingenting av, så jag kan ju ha fel. Sådant har hänt.
Goda nyheter: Jag är inte hemlös till hösten! Dvärgsex all over again, jajjemän. På Högen i Dvärsätt skall jag dela en lägenhet med Rasmus. Det kommer att bli kalasbra. (Funderar på att lägga ned det ordet nu. Känns dock tråkigt att skiljas från det, jag har fäst mig vid det. Men jag vill ju inte att folk ska sluta vara fästa vid att prata med mig. Det är en svår balansgång minsann!)
Idag trillade följande sms in i min inkorg: "Känslan av kärlek är ett temporärt nedfall av omdömet. Ungefär som en psykisk sjukdom." Det roliga var att jag bara fnissade åt det. Det var så typiskt avsändaren att vara cynisk. Det spelar mig ingen roll just nu. Det löser sig.
If I'd fall, would you pick me up?
Det blir så väldigt förblindande mörkt här ute. Mörker som äter upp en, känns det som. När man öppnar ögonen och inte ser någon skillnad, hur vet man då att verkligheten är där man senast såg den? Jag behöver förankring. För det är fortfarande så att jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik. Även om jag blir bättre på trygghet. Jag har tränat hårt i arton år (men kanske mest de senaste elva), någon sorts resultat tycker jag mig ändå se. Kanske för att jag vill. Sådant krävs ljus för att se.
("Morötter förbättrar mörkerseende, du förbättrar ljusseende.")
I don't think about the sunshine, or the moon or the stars, I don't believe them anyway
En annan sak som hade varit bra med att vara miljonär är alla tågbiljetter som skulle kunna införskaffas och ta mig till människor jag vill träffa. Pengar, eller snarare brist på dem, är begränsande. Det är bara att erkänna.
En natt och en dag har nu tillbringats med vänner. Bortsett från opraktisk allergi har det varit väldigt trevligt. Trevligt med en paus från isolationen i skogen. Det har setts Vänner och ätits goda saker, promenerats och pratats. Vänner är bäst (i dubbel bemärkelse, haha). Helt enkelt.
Dagens i-landsproblem: Jag måste köpa ett par skor. Jag avskyr att shoppa skor. Jag är hemsk att gå i affärer med, varför jag måste göra det ensam. Det finns inga lämpliga skor i Gislaved, så jag måste ta mig till en större stad. För det är bara så att man går inte på begravning i röda Converse. Jag funderar på att köpa ett par svarta. Då kommer jag ju i alla fall ha användning för dem efteråt också, vilket kanske inte är fallet om jag köper ett par "finare" skor. Frågan är om folk kommer att döma mig om jag går på begravning i Converse. Då är frågan om det spelar någon roll. Farmor blir faktiskt inte mindre död för att jag har finare skor på mig. (Jag vet att jag är krass. Det brukar inte vara något jag är bra på. Aldrig upphör man att förvåna sig själv. Det kanske inte var så positivt i just det här fallet, men ändå.) Kanske är hela skoproblemet ett sätt att inte tänka på anledningen till att jag måste köpa skorna. Självdistraktion.
Jag saknar basdunk i hjärtat. (Mitt nya sätt att känna att jag lever när jag blir osäker? Betydligt mer hälsosamt än det förra. Dyrare. dock. Smakar det så kostar det, tydligen.)
Helt okej covers på underbara låtar
We are scientists har gjort en cover på Sigur Rós underbara låt Hoppípolla. Och jag tycker faktiskt att den är bra. Vad tycker ni?
Johnette Napolitanos version av Coldplays The Scientist. Den är helt annorlunda än originalet, men det tycker jag är ett krav för att över huvud taget göra en cover. Alltså att ha något att tillföra låten. I detta fall en speciell röst (på ett annat sätt än Chris Martins). Vad tycker ni?
"I am evil, I am bad, I'm the biggest liar, I make people sad"
Vad är det som förgiftar i skogen?
Coldplay - Viva la vida or Death and all his friends
Fram tills nu har jag sett på Coldplays album som en enda massa. Det är Coldplay och det är inte svårt att älska. Det här är deras fjärde album och skivan som gör att jag måste ändra det lyssningssättet. Coldplay låter bli att fastna i försök att låta som sig själva och ger oss nya sorters ljud för att komma från dem. Men fortfarande finns Chris Martin's röst där och gör melodierna till Coldplay-balsam för själen. Ett steg i förnyelsen är mer liv (titeln betyder ju trots allt "leve livet" på spanska). Från att ha varit musik att somna skönt till är de nu betydligt mer energiska. Det är bra, visst är det, men det är som om jag inte vill släppa den (ljud)bild av dem jag har. Det sound som kommit att förknippas med dem är väldigt förändrat. Men det är fortfarande Coldplay, om än inte med samma känsla som förut. Och det är fortfarande väldigt bra. De sammanfattar själva mina, något ambivalenta, åsikter om skivan väldigt bra med raden "You didn't get to heaven but you made it close".
Love is a feeling that we don't understand but we're going to give it to you
Mitt liv är rörigt. (Jag vet inte om det kommer som en nyhet direkt, men i alla fall, stating the obvious är som sagt min grej.)
Praktik. Måste ordnas, kanske. För idag upptäckte jag följande mening på den knasiga hemsidan http://www.dille.se: "Timmarna till APU plockas från alla ämnen och kurser." Alla. Alla! Vilket rimligtvis borde innefatta exempelvis Svenska. Det skulle göra min praktik helt kalasgiltig (bra ord). Jag har skickat ett mail till APU-ansvariga Blomfröken och påpekat detta. Så vi får se. Annars har jag ringt Gislaveds Handelstrådgård, som nobbade mig, och mailat djuraffären i Gislaved eftersom de envisas med att vara upptagetton i telefon.
Det där med praktik leder oss oundvikligen till nästa punkt i rörigheten. Groove. Idag damp det ner i huvudet på mig som ett ton tegelsten. Jag ska vara där. Jag ska få skriva. Jag kan inte skriva! Hjälp! Var har jag fått det ifrån? Ack och ve! Skrik och panik. Ojojoj.
(En parentes i sammanhanget skulle kunna vara det där slutbetyget som svävar i fara om jag inte får en giltig praktik. Det är bara det att jag aldrig varit en bra praktikant, vilket också känns lite jobbigt inför Groove måste jag säga. Vad i helvete har jag gett mig in på?)
Sedan har vi boende. Sommaren är ingen fara, även om jag ogillar det kan jag ju faktiskt bo hos mamma. Och september är praktik och jag bor hos mormor. Men sedan. Sedan. Blir det Östersund och Dille och jag är så jävla hemlös. Blocket tillhandahåller ingenting jag har råd med, Östersundsbostäder verkar inte heller ha något tak att sätta över mitt huvud, och Ava som egentligen är det självklara alternativet behöver jag en rumskompis till om inte hyran ska bli astronomisk. Jag har råd att bo på Ava om jag varken äter eller åker buss, det är sant, men jag tror att jag måste göra båda delar om jag ska kunna gå i skolan.
Hästen. Sälja eller behålla? Helst hade jag velat åka till honom och känna efter. Då kommer det här med praktik in i bilden igen. Ska jag göra praktik nu hinner jag inte det. Hur ska jag kunna ta det beslutet utan att ens träffa söthästet? Saken är den att om jag kommer fram till att sälja honom är det ju en poäng om Mattis gör det. Hon har koll på de där grejerna, vilket sannerligen är mer än vad jag har. Samt att han slipper fara till Dille. Men vill jag sälja honom? Han kanske behövs som fast punkt under mitt sista år på Dille? Jag har inga svar. Alls.
Men antagligen löser det sig. Jag misstänker starkt att det är så. Det brukar vara så.
Det var nog allt. Andra tankar och känslor kan få fortsätta vara bara inuti mig. De passar och trivs där. Vore synd att flytta på dem då.
Nej, det var inte alls allt, jag vill säga att jag saknar Dillebarnen! Helt sinnessjukt mycket. Galet är det fortfarande är två månader kvar tills vi ses igen. Helt galet.
Poke.
Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Småland. (Ur sms-arkivet: "KOM jag på dig?! Herregud förlåt. Visste inte att jag behärskade sprutorgasmer ens. Helst inte ända till Småland!!!11 D:") Här, i vad som på pappret faktiskt är mitt riktiga hem, sitter jag igen. Som alltid efter en resdag lite trött. Göteborgs centralstation kryllade av Iron Maiden-fans. Det får trots allt plats många på Ullevi, så det var väl inte så konstigt. Jag tänkte bara på hur jag saknar ruset efter en riktigt bra spelning. Köpte en musiktidning som kompensation. Åkte buss med mycket AC och hörde mysig östgötska. Den tog mig till Jönköping, där jag vackert fick vänta en timme på ett tåg till Skillingaryd där mamma mötte mig. Hemma? På något sätt, ja.
Sometimes it's hard to find that perfect opening line
Nu är jag hos min mormor i Floda och latar mig i värmen, kombinerat med ganska lite trädgårdsarbete. Det är ett semesterjobb. Hur "glassigt" som helst. Igår var jag på Liseberg och såg Britta Persson. Det var verkligen bara okej, men det var i alla fall musik och det var live. Och en sommarkväll i Göteborg, helst på Liseberg, är aldrig fel. Älskar staden.
Nej, vet ni, det känns verkligen meningslöst att skriva det här. Det har ändå ingen som helst betydelse för det som spelar roll. (Det där var positivt, inte negativt.)
Kärlek och härlighet!
We are the sleepyheads
The middle of nowhere
Farmor har inte hunnit ikapp mig än och jag undrar när det ska hända. Förhoppningsvis inte på något olämpligt ställe vid någon olämplig tidpunkt.
Idag har jag två listor att följa. En att göra-lista och en packlista. (Packlistan ingår förresten i punkten "packa" på att göra-listan, men ändå.) När man behöver lite mer koll på sitt liv är listor kanonbra. Verkligen. (Eller hur, Cajsa? Om du läser.) Om det en dag känns omöjligt att komma ur sängen kan man skriva en lista på det man ska göra under dagen, även det självklara, t.ex. 1. Gå upp, 2. Äta frukost, 3. Borsta tänder, och så vidare. Känns bättre att göra saker när man kan stryka dem från en lista sedan, åtminstone i min värld. Möjligtvis är min värld lite konstig, men rätt fin ibland.
Nu är det dags att börja pricka av på packlistan. Ska bara andas lite först. Ah, en ledig dag! Lugn. Vila. Mm.
Svara någon, snälla svara, är det någon här, hallå?
Idag när jag var hos A-K och höll på att hälla ned en kladdkakssmet i dess form ringde min pappa. Nervöst svarade jag och undrade vad han ville. Med skakad röst berättade han att min farmor inte finns längre. Det känns inte verkligt än. Arbetslös och farmorlös på samma dag som ännu en flytt, det är bara lite mycket. Farmor hade tydligen haft det ganska enkelt i alla fall. Det hade gått fort och hon har ju varit pigg fram tills nu (konstigt det lät att säga nu när hon är borta). Troligtvis kommer sorgen ikapp mig snart, när förvirringen över resten av mitt liv släpper. (När den nu gör det?) Det som känns mest just nu är oron för hur pappa ska hantera det, eller inte hantera det, och vilka konsekvenser det kommer att få. Nåväl. Det återstår att se. Antagligen löser det sig. Jag har bara lite svårt att greppa att någon som funnits hela mitt liv inte finns längre. Men åh, hur ska inte pappa känna det då? Hjälp. Hur ska det här gå?
Spännande
I övrigt är livet faktiskt väldigt spännande. Jag kan numera kalla mig avhoppare, svikare och arbetslös. Något för ett CV? Haha, väldigt roligt. Framtiden får komma sedan. Jag är dum, men just nu orkar jag inte bry mig. Det får bli som det blir. (Jag har bara lite dåligt samvete.)
Dessutom ska jag flytta igen. Det känns som att jag satt i system att inte bo längre än två veckor på samma ställe den här sommaren? Nu hem till mamma - när jag inte längre måste vara i Gislaved för jobbet vill hon ha tillbaka sin arbetsplats. Helt klart befogat.
Det är bra att det händer saker. Livet kan bli så lamt annars. Och, jag har sagt det förr men jag säger det igen, det är det för kort för.
Citat
För dum för pop
Det var ett bra initiativ att införskaffa mat, och absolut nödvändigt. Dock är jag nu darrig i benen och lite yr i skallen. Men jag har ju ätit?! Hm. Måste lära mig att förstå vad min kropp menar med sina signaler. Dessa missförstånd går inte an.
När jag passerade glassdisken blev jag plötsligt väldigt sugen på glass, men så såg jag framför mig hur jag satt i en liten lägenhet i Gislaved och åt glass ensam. Då var jag plötsligt extremt osugen. Det såg så tragiskt ut.
Varför i hela världen står musiktidningarna bredvid Slitz och de andra? Är det konstigt att musikbranschen fortsätter vara mansdominerad? Varför finns det en rosa och en svart sida av tidningsstället, och ska man behöva välja? Jag blev så irriterad att jag bestämde mig för att jag inte hade råd att köpa någon tidning. (Fast, Mojo hade en intervju med Sigur Rós... Kanske att jag ändrar mig och går tillbaka. Men 69 kronor är mycket för en tidning. Då ingår i och för sig en skiva. Dessa svåra beslut i livet!)
Rörigt. Ursäkta. Det snurrar i min skalle.
"Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa"
När jag ändå är inne på det där med "själv" och "ensam"
Ska vi inte ta och reda ut det? Skulle inte det kännas bra? Jo visst, klart att det skulle det. Alltså. Det är lätt att tro att "själv" och "ensam" har samma betydelse, men så är det alltså inte. Min goda vän A-K (även känd som Anna-Karin) brukar förtydliga detta med följande exempel:
Om du sitter i en bil och kör (förutsatt att du, till skillnad från vissa andra, har tagit körkort. Pik till mig själv) och du är den enda personen i bilen, då kör du ensam, men du kör också själv. Har du sällskap i bilen är du inte längre ensam, men du kör fortfarande själv (såvida inte någon passagerare lägger sig i och börjar tafsa på ratten eller så, vill säga). Solklart, eller?
Det är ett vanligt fel, och inte hela världen (inte ens jämförbart med särskrivning, till exempel). För att det inte ska kännas alltför tungt tänkte jag ge exempel på artister som inte har koll på det här. (Som sagt, det är en småsak och man behöver verkligen bry sig om ord för att orka bry sig.)
Exempel 1: Vapnet - Snart går du inte själv
Snart går du inte själv
Jag tvingar mig att välja någon bredvid dig
Exempel 2: Säkert! - Någon gång måste du bli själv
Det här vet du inte om
Men jag väntar på dig
Någon gång måste du bli själv
Och jag väntar på dig
Exempel 3: Fanns i mitt huvud men försvann innan jag hann skriva ned det. Men ni fattar grejen.
Känner ni mig vet ni också att jag tycker mycket om de här båda låtarna. Alltså är slutsatsen att det må vara fel, men det är inte hela världen. (Nu blev jag plötsligt osäker på om jag borde skriva det här. Men det får stå kvar, jag har ju inget liv att skriva om längre känns det som. Eller så vill jag inte skriva om allt.)
Poke från Anna Språkväktare (språkpolis, grammatikmormor, vad du vill...)
Sweetness
Det jag har att säga denna förmiddag är att jag inte har något att säga. Nu tänkte jag somna om, om ni ursäktar.
(Och med somna om menar jag lägga mig under täcket igen och sätta datorn ovanpå. Så nördig jag har blivit.)
Du kan kalla det förnuft, men aldrig sunt
Det här är lite galet. Väldigt, faktiskt. På söndag åker jag till Eskilstuna. Japp. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända, men ibland måste man chansa. I synnerhet då ovanliga chanser uppenbarar sig. Sånt här händer inte mig direkt ofta (okej, det var en underdrift, för en gångs skull). Helknasigt men kalasbra. Tror jag.
Så kommer jag att få ännu en chans att jämföra internet med verkligheten. Jag vet inte säkert, men jag tror rätt mycket på verkligheten. "Baserad på en verklig händelse", ja tack.
"Spännande" är ett ord jag försöker sluta överanvända, men jag hade väldigt gärna velat göra det nu.
Något annat: Idag har jag lagat och ätit mat. Det var bra. Inte gott, men ätbart. Kroppen blev glad. Ska nog göra det till en vana, det där med mat.
Och apropå att leva drömmen så funderar jag allvarligt på att hoppa av sommarvikariatet och börja tidigare på Groove istället. Livet är för kort! (Möjligtvis tänker jag inte helt klart just för tillfället. Man vet inte riktigt.)
Ha det vackert och allt det där.
Du har inte en aning om att jag tänker på dig precis just nu
P.s. Rubriken är citat från Annika Norlin (Säkert!), låten Någon gång måste du bli själv (det heter ensam, men ändå). Låten var underbar innan Petter hände och äckellåten Logiskt blev till. Var tvungen att påpeka. D.s.
Open your eyes
Min dygnsrytm är helt åt helvete. Det är väl i och för sig ett mindre problem jämfört med att jag inte svarat på ungefär tio samtal från jobbet för att jag inte vet hur jag "mår" i morgon. Eller om jag ska vara "sjuk" tills torsdag nästa vecka. USCH. Jag hatar oärlighet, allra mest min egen! Det är bara dåliga människor som gör såhär. Antagligen är det på grund av människor som jag som alliansen sänkte A-kassan. Som utnyttjar systemet. Blä. Jag kan inte minnas att jag hade såhär dåligt samvete när jag spelade sjuk inför mamma för att slippa gå till skolan? I och för sig gick hon aldrig på det, det kan ha varit det. Och man har faktiskt inte betalt för att gå i skolan heller. Men jag kostar i alla fall inga pengar när jag är hemma från jobbet, kanske är det bättre än att göra ett halvdåligt jobb? Vilket uselt försök att rättfärdiga mitt beteende. Jag får väl hoppas att det är värt det.
Hijelp, nu svarade jag. Det känns inte bra det här. Oj oj oj. Samvetet känns, minst sagt. Men det innebär att det åtminstone är lite sant att jag inte mår bra. (Jösses, vilken positivitet.)
Dagarna känns så långa nu. Det är full fart och helt galet, men om det inte var det hade det inte varit jag. Det är bra att det händer saker. Det ska kännas att man lever. Vilket jag gör i allra högsta grad.
Kräm.
Niccokick!!!
Jag lyssnade mycket på skivan The good times we shared, were they so bad? när vi precis hade flyttat till Ava och det hade börjat bli vår i Jämtland. Det var bra då, åtminstone minns jag det så. Promenader runt Dvärsätt med utsikt över vatten (pinsamt att jag inte vet vilket vattendrag det är) och filosoferande stunder vid hamnen dinglandes med benen. Och alltid med musiken i öronen.
Helst hade jag velat ha dem under min säng allihop, så hade jag kunnat plocka fram dem och låta dem spela när jag ville. Tänk vad bra det hade varit! Det vill jag i och för sig med alla band jag gillar. Kan öppna härbärge för musiker, bra idé? Liten listig plan för att vara omgiven av livemusik dygnet runt. Hihi. Okej, nu börjar jag komma ifrån ämnet. Vad var det nu igen? Nej, klart jag minns att det var Niccokick, och nu ska jag lyssna på dem hela natten och tänka på helt andra saker (hoppas ni blir nyfikna nu).
Kärlek och härlighet.
I've got the money if you've got the time
Mina glasögon har gått ännu mer sönder. Nu är jag nästan tvungen att gå till optikern och be dem rätta till dem. Hm. Morgondagens uppgift, förutom att äta mat.
Jag undrar om jag kommer att få resa igen snart. "Vägen är målet", nja, målet är vägen? Nu trasslar jag bara in mig i uttrycken igen. (Nu är klockan 21:21 och någon tänker på mig, om man tror på sånt.) Hur som helst.
När jag skrev "hur som helst" trodde jag att jag hade mer att tillägga, men nu har jag bara tittat i flera minuter och inga ord har kommit. (Åtminstone inga som bör skrivas ned här.)
Kräm
Found my heart on the floor beating like never before
En misslyckad dag ur jobbsynpunkt. Det enda som händer är att jag sitter/ligger vid datorn i sängen, men det är mer än det låter som. Full fart, faktiskt.
Snart ska jag röra mig mot en vän och lite mat. Konstig dag, idag igen. Man kan undra vad det är som händer.
Jag borde verkligen lyssna på mina egna tips
Annars är livet rätt spännande för tillfället. HIJELP. Och jag har inte ens några tips från mig själv att inte lyssna på.
You must be on drugs or something
Nyss ringde mitt alarm. "Open your empty hand, forget the past and..." låter det och jag ska antagligen inte läsa in någon betydelse i det som inte finns, men jag kan inte låta bli.
En annan sak som förändrats är mina drömmar, och bara det att jag minns vad jag drömmer på natten. Det kanske är en effekt av att dagdrömma? Att man blir mer vältränad i att nattdrömma. (Nu låter ordet "drömma" jättekonstigt för att jag använt det för mycket.)
Vad ska nu göra i en timme tills jag börjar jobba? Sova lite till kanske, eller drömma i alla fall. Det lät bra. Så får det bli.
Poke.
With your feet in the air and your head on the ground
Bruksanvisning, ja tack?
Mitt huvud är för litet, mina tankar får inte plats.
Tålamod är en dygd jag saknar.
Knasigt.
(Det här är inte ens en text, men det får vara med i alla fall. Det ville det. Är det tankeläsning som ska ske här i bloggen så är det.)
The perfect words never crossed my mind
På min dator finns ungefär 10 GB musik, men ändå lyssnar jag mest på de 25 låtar som hamnat i "25 mest spelade". Lite som att man kan ha väldigt många nummer lagrade i mobilen utan att ha någon att ringa.
Nej, jag hade nog inget vettigt att säga. Det är en annorlunda dag idag. (Inte för att jag inte har något vettigt att säga, det händer ju hela tiden.)
Snart ska jag jobba igen. Dra in pengar är bra. Har man pengar kan man göra saker. Till exempel åka långt bort. Hej Kalix? Kanske inte ska överdriva. Eller så är det alla andra som underdriver? (Storhetsvansinne, "hijelp", lugn och fin!)
Rörighet. Kärlek och härlighet!
Inga regler alls, åh nej, aldrig, aldrig
(Dagens tips 1, del 2: Ät i synnerhet inte upp ditt sista knäckebröd så att du står utan frukost nästa morgon.)
Dagens tips 2: Då du gått upp för att handla frukost, kasta inte en enda blick på sängen. Det kan vara så att du har dålig karaktär och låter den charma in sig hos dig, vilket oundvikligen leder till att ingen mat införskaffas (medan däremot drömmar gör det, men de blir man inte mätt på).
Dagens tips 3: Ordning. Har du ordning behöver du förhoppningsvis inte leta efter din plånbok i en timme, som självklart ligger på det absolut sista stället du letar på.
(Dagens tips 3, del 2: Leta alltid på det sista stället först.)
Dagens tips 4: Mat. Bra för överlevnad och sånt. Överlevnad är bra.
Är du rädd, sluta med det
Sådär modig visste jag inte att jag var. Kastade mig utför branten helt frivilligt. Om man aldrig hoppar får man aldrig flyga? Jag är inte helt säker på vad jag menar, ens.
Kanske borde jag byta mailadress. Antagligen kommer jag i vilket fall inte göra som jag borde.
Men nu: Införskaffa frukost och äta den.
...
Jag tyckte att avsaknad av ord förtjänade ett helt eget inlägg. Här kommer det:
"Jag vaknar och känner mig trött och till och med lite full"
Som (nästan) alltid lånar jag en rad i en låt till rubrik. Den här gången satte jag dit citattecken för att förtydliga att det inte gällde mig själv. (Jag har aldrig vaknat full. Lär vara jobbigt att dras med en fylla så länge.) Vet ni vilken låten är får ni pluspoäng. Den som gissar rätt först vinner muffins och en kram? Låt gissandet börja. Kom igen, försök. Jag vet ju att du vill ha muffinsen.
På tal om något helt annat så vill jag resa igen. Jag är redan trött på Gislaved. Det är mysigt och hemvant, visst. Men ingenting händer här. Det är helt enkelt lite lamt. Vart du vill, så fort du kan?
Om jag hade något värt att skriva ned så försvann det på vägen. Det var nog allt. Tack och hej, Tartex (vegetarisk pastej, alltså. Fyndigt, jag vet. Det är för övrigt rätt äckligt. Smakar som jäst. Det är gjort av jäst... Fungerade dock på chips sista morgonen på Arvika. Lång parentes).
Annanas, paj?
Om jag går sönder, är det här vad jag blir då? Hur som helst får de det till efterrätt på jobbet på fredag. Fniss. (Mobilkamerakvalitet, överlev.)
Någonting gammalt, någonting nytt (någonting lånat, någonting blått?)
Natten tillbringades inte så mycket med sömn som nog hade varit bra, istället ägnades den åt att försöka kommunicera vilket inte var helt lätt. Tekniken utmanar oss? Äsch, inga problem. Det är det minsta problemet.
Nu i eftermiddags gick jag en promenad förbi hela min uppväxt. Jag överdriver inte ens. Min väg planerade jag, utan att tänka på det, längs mitt liv fram till flytten till Östersund. Jag gick förbi skolan jag gick mellanstadiet i, och lägenheten jag och mamma bodde i mellan det att jag var sex och fjorton år. Likaså huset jag gick dagis och lågstadiet i, och villan vi flyttade från när jag var sex. Jag passerade högstadiet. Tanken slog mig att jag ändå alltid svarar "Gislaved" när någon frågar vart jag kommer ifrån. Kanske hör jag ändå hemma här? Återigen, är jag verkligen berättigad att använda ordet "hemma"? "Hemma är där man senast satte sig", vi kör på det. Det är så stort avstånd mellan nu och då att det kanske inte spelar så stor roll att mitt förflutna är här? Jag vet inte. (Min mest använda mening?)
Det förvånade mig att jag insåg att jag var nöjd med att jag flydde från skogen igår. Jag känner mig inte dålig för det längre. Kanske kändes det bra att bestämma vad jag ville göra och inte, eller kanske det var en slags kompensation för att jag inte kunde fly från Thailand utan var fast där. Nu var det pappa som försökte och jag som var avvisande. Det skulle kunna kännas mycket sämre än vad det gör. Nu vet jag i alla fall att han på något sätt "bryr sig" (ja, det låter töntigt, men jag har faktiskt tänkt så och undrat). Och han vet kanske att han inte ska ta mig för given. Visst finns det en oskriven regel om att man automatiskt älskar sina föräldrar respektive barn, men det betyder inte att man kan komma undan med vad som helst (vilket jag borde tänka på lite oftare, faktiskt).
Jag lämnade mp3:n hemma då jag gick. Det var speciellt att inte ha musik i öronen för en gångs skull. Tankarna hörs tydligare. Det är inte alltid en fördel, men just idag var det precis vad som behövdes.
Sedan när blev 17 ett magiskt tal?
Ord är ord men inget mer
växer upp där bredvid dig
men rör inte hjärtat
det stannar vid sjutton
lika maktlös nu som då
känslor kommer utan språk
och det du vill säga
går aldrig att säga
Exempel 2: Håkan Hellström - Vi två, 17 år
Vi är förlorare, vi två, sen vi var 17 år
Och dom säger bla, bla, bla, bla
Du fattar ingenting
Och du svarar cha, cha, cha, cha
Ni får mig vart ni vill
Exempel 3: Marit Bergman - Waste more time
I've searched the whole
world through for answers
Forgotten all the places
I have been
Now that I've found love
around the corner
Please hurry, you know,
We're not seventeen
Exempel 4: Broder Daniel - When we were winning
Oh when we were seventeen
Oh life was like a film
When we were seventeen
The sky was always tangerine
We ran through streets at night
Under starlight
We ran through streets at night
When we were winning
Jag tror knappt jag behöver ett femte exempel. Artister verkar se just det året som avgörande på något sätt. Då var allt så mycket bättre. Då började tiden helt plötsligt gå fortare. Då slutade man känna lika mycket. Nu är det i och för sig bara tre månader sedan jag slutade vara sjutton, så kanske har jag ingen talan, men jag tror att det kan vara såhär. Saker och ting verkar alltid bättre i efterhand än vad de faktiskt var, och jag tror att man känner lite mindre intensivt när man blir äldre (eller hoppas jag det?). Man saknar kanske hur mycket allt var, kanske, och därför känns det så speciellt.
När man fyller arton ska man helt plötsligt bli vuxen och börja ta ansvar, så i den meningen är det nog faktiskt så att hjärtat stannar vid sjutton, åtminstone mitt. Kanske växer hjärtat ikapp ens ålder senare. Jag vill nog inte vara sjutton resten av livet. Det hände mycket det året, både bra och dåligt såklart, och jag skulle inte orka göra om det. Tur att det inte behövs. (Helt utanför ämnet: En annan sak jag ibland blir glad av att tänka på att jag aldrig behöver göra om är högstadiet. Jag har gjort det. När alla tjejer stod i vita klänningar på avslutningsdagen och grät sminksvart hoppade jag av lycka i mina Cheap monday-jeans. Aldrig mer!) Så på sätt och vis kanske det är lite magiskt ändå. Sista året innan allvaret ska börja (fast så mycket förändras inte egentligen, om du inte blir statsminister).
Jag lyssnade på Håkans Vi två, 17 år när jag var femton och trodde inte att jag skulle fylla sjutton. Det gjorde jag uppenbarligen. Firandet var ett av de bättre. Det var på Dille och på dagen badade Mattis och Rasmus badkar på ridplan (det var alltså den fjortonde april. I Jämtland!). På kvällen drog vi fram några utemöbler och en uråldrig grill vi hittade och hade grillfest. Åh, det var så galet kul. Vi skulle tvungen hissa upp något i flaggstången, och jag tänker inte tala om vad det blev, men jag avslöja att det var ett av mina klädesplagg (som vi på måndagen blev ombedda att hissa ner av en fnissande lärare). Det var väldigt mycket roligare än att fylla arton och gå på krogen. Kanske är sjutton-romantiken befogad ändå?
Eller så ska vi leva nu, precis just nu, och inte bry oss om de år som gått innan för de blev som de blev i alla fall och allt behöver kanske inte funderas på.
I just don't know what to do with myself
Jag ser ett mönster i vilket den här känslan återkommer. Saken är bara den att det här mönstret är något som borde vara bra, och den där gången i november tror jag att det var känslan som förstörde det bra (men det involverade en annan person så det går ju inte att veta. Tänker knappast fråga heller). Jag undrar om det alltid ska vara såhär. Men jag har ju bara levt i arton år och livet är långt (ändå säger folk alltid att det är för kort). Antagligen löser det sig.
Ibland kan man ju undra varför jag aldrig ger upp. Jag hoppas alldeles töntigt mycket och kan leva på hoppet alldeles för länge. Det känns inte alltid som en bra egenskap. Ibland känns det så puckat att hoppas. Men det är säkert bra för självbevarelsedriften.
Min tanke var att Coldplay skulle lugna mig, de brukar kunna det, men nu tar de mig tillbaka till förra våren då min förra häst precis hade blivit avlivad och allt var kaos. Bäst att byta musik. Inte mer kaos just nu, tack, det är bra.
Nej, jag vill inte lägga mig i min tältsäng och försöka sova, jag vill inte att tankar ska vara det enda som uppehåller mig, jag vågar inte lyssna på dem. Jag är förvånad över min egen rörighet. Jag trodde att jag mådde bättre än såhär? För andra gången idag (egentligen inte, men det känns som samma dag fortfarande) saknar jag att ha en roomie. I natt hade jag velat höra någon annans andetag i mörkret. Det känns liksom som att inget ont kan hända en då. För att inte tala om att ha någon annans hjärtslag i sin säng. Det är nog det stark bas i magen på konserter påminner mig om, och antagligen därför jag tycker om det så mycket.
If I lay here
If I just lay here
Would you lie with me and just forget the world?
(Hold me close cause I need you to guide me to safety)
I'm glad I didn't die before I met you
Precis just nu är Anki och A-K på väg från mitt hem(?) till sina egna genom kvällsluften. Det har regnat. De har räddat min dag genom att vara här och stå ut med mig trots att jag mest var dryg. Som sagt, förlåt. Det var mys att ha dem hos mig med te och popcorn och dåliga internskämt. ("You know what I do for a living?", hihi.) Tack vare en tröja jag köpte som inte passade bytte jag till mig tio måltider hemma hos A-K, vilket är ett skämt eftersom jag alltid blir väl utfodrad när jag stiger innanför deras dörr, samt en eller annan kram. Bra med byteshandel?
Så underbart att skriva om triviala och tramsiga saker, som antagligen ingen utom de inblandade kommer att förstå. Härligt. Min blogg kanske inte är så läsarvänlig? Men då måste jag återigen fråga mig för vems skull jag skriver den. Svaret på den frågan är rätt enkel. För min egen skull. Ändå fick jag idag kommentar 250! Sedan december visserligen, men ändå. Häftigt. I och för sig är säkert väldigt många av dem från Mattis och bestående av det klara budskapet "älskar dig". Tack Mattis för dem. Underbara människa! Idag skrev hon såhär:
"Vilket ställe då? Vem skulle inte vilja ha dit dig.. spec din underbara lilla rumpa ^^ Mina händer saaaknar"
Fick mig att le mitt i allt. Att ha en roomie var bäst! Apropå Mattis och roomie och Dille fick jag ett sms från Cami idag där det stod att hon "saknade den dagen hon, jag, Mattis och Jens fikade på Pause i flera flera timmar. Det var en så trygg fika". Just den dagen mindes jag häromdagen, och såg tillbaka med saknad. (Det värsta är att Mattis inte kommer tillbaka till hösten!) Den där dagen. Vi satt i soffan där och man kunde säga vad som helst utan att bli bortstött. Jag nämnde två saker som är jobbiga för mig och som jag skäms lite över att tala om, men Dillebarnen bara lyssnade och nickade och stöttade. Helt fantastiskt. De talade också om allvarligheter. Vi skrattade också, drog dåliga Dilleskämt med en massa fniss. Vi satt vis ett fönster och ägnade en stund åt att vinka åt alla som gick förbi. Folk log då. Det är roligt att få folk att le! Jag vill minnas att det var en mycket bra dag. I synnerhet eftersom fikandet gjordes under timmar som egentligen skulle ha ägnats åt Småföretagande. Busigt!
Min kropp känns lättare nu. I morgon är en ny dag.
Poke! (Puss och kram och pet i ett och samma ord. Förklaring för er som bara känner till facebookbetydelsen av "poke" och inte Dillebetydelsen. Ett ord som även kan säga "duärenavminabästavännerochbetyderstörtmycket". Helt enkelt en mycket bra förkortning!)
You're so fucking special, I wish I was special
Att det känns i kroppen när ens huvud tänker för mycket. Är inte det underligt? Om det inte hade varit så skulle nog människor i allmänhet må bättre (fysiskt alltså). Kanske.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, jag känner bara att jag vill göra det. Mina tankar är överallt och går knappt fånga och sätta ord på. Så jag sätter ord på att de inte går att sätta ord på, så fyndigt. (Tänker osökt på att samtala om att inte ha något samtalsämne). Antagligen borde jag göra något istället för att sitta här, till exempel handla mat och laga till den, eller städa upp i min röra, eller bara gå någonstans. Men jag orkar inte och jag tänker inte ens ha dåligt samvete för det. Nu går all min energi åt till att välja musik som inte känns som ett hån och lyssna på den, och att uppehålla mig med att skriva här för att inte överanalysera någonting/allting.
Vadå "webbsidan kan inte visas"? Men, men, men... Nej! (Världens bästa argument när man inte har något argument. "Nej". Dessutom är det lätt att komma ihåg.)
Jag förvånar mig. Tramsar i texten som om jag var helt uppåt. Fast vilka bekymmer jag än har så är det ju alltid trams om man betänker att jag bor i ett välfärdsland och allt sånt där, så det är nog helt i sin ordning. Eller så vill jag bara säga till mig själv att det finns något som är okej. Må så vara. Jag orkar inte vända på det där en gång till.
En film kanske man skulle ta och se. Fokusera sin tankar på något helt annat än sig och sitt (ego). Fight Club? Inte världens bästa sluta deppa-film, men världens bästa film i min mening. Läste i och för sig ut boken för ungefär femte gången igår. Men. Äsch. Jag vet inte.
Nu får det vara nog med svammel. Måste ändå konfrontera tankarna någon gång. Okej, djupt andetag. Säg efter mig: "Det löser sig". Det löser sig. Det löser sig. Det löser sig.
What aspirin will kill my heartache?
Tänka, jag måste sluta tänka. Och känna, jag måste sluta känna så förbannat mycket hela tiden. Fast det vet jag inte om jag vill. Det händer ju att jag tänker och känner bra saker (skratta om ni vill).
Om någon skulle ställa mig frågan "hur mår du?" nu skulle jag stå svarslös. Tur att jag inte behöver svara på den frågan.
Hemma. Vet inte om jag borde få använda det ordet överhuvudtaget, men här är jag i alla fall. Trygghet i fom av min musik i högtalarna och min röra på köksbordet.
Nu så: Kärlek och härlighet.
Ta mig vart du vill, så fort du kan
Här surrar skogsmodemet. Jag hittade och dammade av det, bara för att inte känna mig så instängd i skogen. Med internet kan jag ju, åtminstone rent teoretiskt, nå vart som helst. Ett "vart som helst" skulle sitta fint just nu. Den här förvirringen hade jag gärna åkt långt bort ifrån.
Men, nu ska jag börja från början och försöka få lite klarhet i det här. Eller början förresten, det borde ju vara många år sedan eller möjligtvis Thailand, det blir mycket att berätta om. Jag börjar från igår. Pappa hämtade mig i Gislaved. Vi åkte till Ullared och jag slösade pengar. Jag åt en muffins (jag vill att det ska heta "muffin" tror jag, men inget av det låter ju rätt) och pappa sade nästan rakt ut att jag var tjock. Tack så jävla mycket. Fett gör inte att det är svårare för sårande ord att sätta sig i en, även om man tydligen kan tro det. Och så blev han förvånad när jag inte ville ha glass till jordgubbarna. Det går bara inte att göra rätt. Han har betett sig som om ingenting hade hänt. Vad ska man annars göra? Jag vet inte. Inte den blekaste aning (eller en vitare nyans av blekt, kanske). Det enda jag vet är att jag vill åka hem. Nu på en gång, helst igår.
Jag vet inte vad jag ska tro om det här. Nu kommer jag vara sådär ärlig som jag var här i bloggen när vi var nere i Thailand och som jag vet att ni hatar. Ni behöver inte läsa om det stör er så. Hur som helst. Igår kväll skulle pappa ha druckit något alkoholhaltigt om allt hade varit som vanligt. Men det gjorde han inte. Det som förvirrar mig är flaskor, tomma eller fulla, överallt. Många av dem. Okej. Han drack inte igår för min skull? Det skulle betyda att han inte har något problem vilket vore underbart. Dock skulle det betyda att han drack varje dag i Thailand trots att jag bad honom att inte göra det med gråten i halsen, av vilken anledning då? Alkohol var viktigare än vad jag var, alltså hade jag gärna sett att alkohol var väldigt viktigt för honom. Nu verkar det som att det inte är så. Det är bara jag som är så extremt oviktig att det inte liknar någonting. Oviktig och överviktig, om man ska tro min far, alltså.
"Vart som helst", förresten, förutom mitt tillfälliga hem vet jag ett ställe jag vill till. Troligtvis vill inte det stället ha dit mig, så jag försöker att inte tänka på det. Fokusera på hemåt. Jag vill hem.
Nu åskar det och jag gör klokt i att bege mig härifrån. Kärlek och härl... nej, inte idag. "Ha det vackert" får räcka.
"I want you to hit me as hard as you can."
Dagens tips 1: Om du är nervös, ät inte tre muffins på rad. Du kommer varken bli mindre nervös eller få mindre ont i magen.
Dagens tips 2: Se till att den första låt du hör på morgonen är glad. Den första låt man hör tenderar nämligen att fortsätta eka i huvudet resten av dagen, och då är det ju bra med ett positivt eko. Det blir lite roligare att göra tråkiga saker då.
För länge sedan, sådär sommar/höst 2005, brukade jag hänga på Lars Winnerbäck-forumet winnerback.com, och där fanns en tråd som hette "Små vardagstips". Det var mer så att folk skrev sina misstag där och avslutade med "gör inte såhär!" Jag minns bland annat att någon skrev "om du ska slänga tomflaskor i ån (bara det!), se då till att inte slänga handväskan med pengar, mobil och leg istället". Det var roliga tider, fast hemska på många andra sätt och vis.
I skolan lärde vi oss att det ingår i defenitionen (stavning?) av "bloggtext" att den ska vara "av allmängiltigt intresse". Ha, ha, ha, tillåt mig skratta. Varenda jävel bloggar om sig själv och sina bekymmer, och av hur stort intresse är det för allmänheten? Att ens vänner är intresserade är ju en annan sak. Själva grejen med bloggkulturen är ju att det finns större tillgång än efterfrågan - alla skriver men ingen läser, för att överdriva lite. Men skrivandet kan ju vara ett självändamål, och allt behöver inte läsas. Jag utnyttjade ju det så när jag hade min "hemliga" blogg, som var som en slags dagbok på internet, där jag skrev vilken skit som helst som var i mitt huvud just då. Det var en dålig period också. Nu vet jag inte längre vart jag ville komma med det här. Hade nog ingen lugnande sensmoral att leverera på slutet.
Förresten: Cami ligger med dropp på Kalix Sjukhus! Skicka en tanke eller ett sms, för fasiken! Hon blir säkert glad då. Do it! (Do it, do it, real good...) Förresten hittade jag en namnskylt med texten "Mc DO IT" på Trasten idag. Jag undrar verkligen vem det är.
Alltså, jag kan inte skjuta upp det jag måste göra längre nu, för vad jag än gör kommer ändå pappa hit om en halvtimme(!) och jag ser honom för första gången på ett halvår. Svälj. Men nu vet jag i alla fall att jag inte ska äta tre muffins just nu. Bra tips där. (Haha.)
I want you to hit me as hard as you can.
Plötsligt händer det inte igen, och du är ensam
Lunchrast i åtta minuter till, sedan matkörning. Det är ganska lättsamt. I förmiddags var jag hos en bosnisk tant som inte kan så mycket svenska, men med gester och minspel kan vi ändå föra en konversation. Hon är så gullig. När man kommer placerar hon en i sin soffa och matar en med karameller, och när man går säger hon "tack" ungefär fem gånger. Vid sådana tillfällen är det ett roligt sommarjobb jag har. Men innan dess var det mindre trevliga hygiensysslor jag utförde, så jag anser att jag förtjänade den trevliga tanten.
Jag är inte nervös över att fara ("fara"! Så norrländskt av mig!) till pappa. Nej nej. Underligt förresten att den här arbetsdagen verkar gå så mycket fortare än de andra? Oj oj oj, jag är kanske lite nervös. Men det lönar sig inte att oroa sig, det vet jag mycket väl. Det är inte alltid vetskapen om ens fel gör det mer möjligt att rätta till dem, eller ens förebygga dem. Ofta kan man väl förebygga dem i och för sig. Nu är vi positiva.
Nej, vad äckligt fejk-hurtig jag låter. Ärligt talat: Jag är så orolig att jag har ont i magen och jag önskar att jag fick åka någon helt annanstans (långt bort). Dessutom anser jag att min oro är befogad, om än onödig.
Åh vad kul det här är att läsa, jag känner det. (Ironi.) Nu måste jag verkligen gå. Hejdå.
En vaggvisa för en flyktbenägen?
God natt, gott folk.
Chased by... I don't know what.
Fram tills jag nästan är hemma och förbi mig cyklar två killar som säger "snygga bröst" då jag går förbi. EH, tack men nej tack. Jag vill för helvete inte ha "snygga bröst"! Jag vill inte ha bröst alls, jag vill inte vara tjej, jag vill bara vara människa! Usch. Det var obehagligt. (Jag känner mig tvungen att påpeka att jag faktiskt hade en bylsig tröja på mig, men jag vet inte varför, för jag behöver verkligen inte försvara mig för jag har inte gjort något fel, men jag känner mig ändå...fel.)
Nu ska jag försöka sova och ignorera tankar på i morgon. Det verkar som att jag verkligen kommer att åka dit, något jag inte riktigt känt mig säker på innan, för pappa ringde för en kort stund sedan och vi bestämde en tid. Ärligt talat: HIJELP. Hur ska detta gå? Kommer det vara som förut, vad kommer han säga, kommer han ta upp mailen vi utväxlade, kommer han vara arg, sur, ledsen, irriterad, kommer han vara sarkastisk och nedlåtande, kommer jag att få fett mycket ångest? Säkerligen överlever jag. Det är ungefär det jag känner mig säker på. Typiskt nog ska vi till Ullared i morgon, pappas förslag, och köpa en massa skit vi inte behöver. Det har alltid varit prylar som är pappas sätt att visa sin omtanke(?) på. Jag undrar om det kommer att märkas i morgon? Jag ska inte trötta ut med allt jag grubblar på runt detta, det skulle ta hela natten och jag behöver min skönhetssömn. Bara en sak till: Det känns som att allt som är fel i vår relation måste fixas den här helgen, och det är jag som måste se till att det blir gjort. Antagligen är det inte så, men det känns så.
Jag borde börja känna mindre. Skulle vara mer hälsosamt tror jag.
Vet hur som helst inte om det finns skogsmodem där ute eller ej. Mitt bloggberoende får kanske ett avbrott på ett par dagar, säkert nyttigt. Hur som helst, det gör ingenting om ni hör av er på sms eller så. Jag kommer att uppskatta det, på sanning!
Ha det fint allihop. Hejdå.
Lite vatten, älskling?
(Måste du romantisera allt hela tiden? Ja, det måste jag. Skulle jag bara se världen som den är, helt krasst, skulle jag nog inte tycka att den var så mycket värd. Jaja, bara du inte låter din fantasi skena iväg med dig! Hah. Det har varit för sent för det länge. Hur tror du jag klarar mig? Det kanske är du som hittar på att allt är så fult hela tiden. Det kanske är jag som har rätt. Eller så kan världen vara precis hur vi vill genom hur vi ser på den. Men, måste du tro att du är något? Klart jag måste. Hur tror du jag klarar mig? Genom att inte lyssna på dig. Hejdå, nu har jag en promenaddejt med mig själv. Ha det vackert. Jaja, hejdå, fjant.)
Det där knasiga ovan föreställer någon slags inre dialog. Den kanske är helt obegriplig, synd i så fall. Kom apropå vackert solljus och det där. Paranteser verkar för övrigt kunna vara ett smittsamt beteende. Nu ska jag verkligen gå ut och gå. Ha det vackert, ni också!
Otroligt irriterande...
Oavsett hur långt det är mellan dig och mig, är det ändå alltid samma ingredienser i muffins.
Piskur på mig - jag måste laga mat snart! Igår levde jag på glass och idag har det blivit muffins och knäckebröd. Kände ett akut behov av grönsaker och knaprar nu på en morot, min kropp säger "yay!" med stor inlevelse. I kväll ska jag laga linsgryta och dansa till SMK har jag tänkt. Det är så kul med blip-blop, för det känns som om man lever i ett tv-spel. Livet blir lite mer glamouröst! (Haha!) Och det är så roligt att laga mat och dansa samtidigt. Jag hade verkligen velat ha musik i badrummet och kunna utnyttja möjligheterna med en stor dusch. Livet blir ju faktiskt inte roligare än man gör det. (Det där kommer jag att hata att jag vet en lite mer deppig dag, jag känner det på mig.)
En välkänd känsla gör sig hemmastadd - konsertabstinens. Det känns som att jag aldrig får nog av kicken, men den kommer säkert att mattas av med åren. Inget går upp mot första gången man ser en riktigt bra konsert av en riktigt bra artist. Min första Winnerbäck-spelning gjorde mig lycklig i månader efteråt, men den tionde var det väldigt mycket "jaha" över. Därför har jag bestämt att inte se Kent någon mer gång. Blir nog inte svårt eftersom de ska ta en paus från turnerande, men ändå. Jag vill behålla det fantastiska. Apropå konserter hade jag otroligt gärna velat åka på Way Out West i Göteborg och se Broder Daniel och Sigur Rós. Det hade varit otroligt kul men självklart jobbar jag då. Hade min praktik hunnit börja då hade jag säkert fått gå med Groove, och kanske skriva något, men jag ska inte tänka på det. Jag tjänar pengar istället och det är bra (intalar jag mig, men jag tänker bara på Fight Club och att vi slösar våra liv med att slava på jobb vi hatar så att vi kan köpa skit vi inte behöver).
Nåväl. Jag ser fram emot When Hope Falls den 30 augusti, bandet Mango (Mattis' pojkvän, för utomstående och oförstående) vrålar och skriker i. Förhoppningsvis för den konserten med sig att jag får träffa Mattis också! Hoppas! Bästa roomie. Coldplay kommer ju inte heller bli direkt fel den 18 september. Det kommer jag dessutom få skriva om! Så sjukt häftigt! Jag är redan nervös, men det ska gå bra, det måste det.
Muffinsen blev förresten väldigt goda. Jag har underskattat mina egna bakningsfärdigheter fram tills nu.
Kärlek och härlighet!
Party?
Den här låten dök upp i spellistan då jag kom ut ur duschen (som för övrigt är tillräckligt stor för att kunna dansa lite i om jag bara hade haft musik i badrummet) och ett oväntat partyhumör infinner sig. Jag vill ha Dillefest!
Jag vill dansa "rumpdansen" till The Sounds med Dillebarn och skrika Denied (låten ovan) med Mattis till Mango i telefon. Dillefester som alltid slutar innan tolv och oftast involverar ölen Arton56. Någon blir för full och ska pussa på allt och alla. Bullen förevigar allas mest pinsamma ögonblick med kameran som fastklistrad i handen. Någon har varit förutseende och köpt bakismat, även kallat chips, men äter upp den under kvällens gång. Envisa försök att tända cigaretter på spisen (någon lyckades tror jag faktiskt). Avbrott då alla går ut i stallet(!). Försök att åka bob utan snö. Ramla och inte upptäcka det förrän man ser att man blöder på handen. Spela "Fia med hutt" och ölspelet. Det är med hjälp av ölspelet man får se rumskompisar hångla och en människa med fotfobi slicka en annan människa med fotfobi på foten. Oavsett mängden alkohol i kroppen blir man ändå påverkad av den knasiga stämningen. Dillebarn är sköna människor, och tillsätter man alkohol och uppsluppenhet kan vad som helst hända.
Alla händelser jag gett exempel på är verklighetsbaserade, men inte alla är självupplevda. Ville bara säga det. Nästa år kommer jag att sakna att få se mina sämsta ögonblick på Bullens bilder. Och Mattis som blir så kärleksfull, och Tazzan likaså! Oh, treor, fy på er som tagit studenten och försvunnit. Hur ska vi klara oss?
Jag börjar förstå att det kanske ligger något i det där med att min skola låter som en slags sekt. Det blir väldigt speciellt.
Seså, lyssna på låten och känn partystämningen! Pepp - inget depp!
Dagens ord
Det säger allt! Ursäkta, du har inte sett en själ ligga och skräpa någonstans? Om du ser den, kan du säga åt den att för helvete ta sig tillbaka till min kropp där den hör hemma? Jag känner mg tom, ett typiskt symptom på själsfrånvaro. Helt klockrent.
http://www.synonymer.se är grejen. Solklart.
Kalasbra. Kanonkul. Superroligt. Vi använder för lite överentusiastiska ord tycker jag, det ni läste nyss var mitt försök att åtgärda det så fort som möjligt! Allt ska låta bättre än vad det är, är ni med?
Jag känner mig konstig, mest för att jag är
När jag hade åkt till Kalix sade Cami såhär: "Du är inte frisk, men samtidigt är du den friskaste jag känner." Jag minns inte vad jag hade sagt precis innan och jag vet såklart inte hur hon tänkte. Vi låg på en madrass under hästtäcken i en sadelkammare, det luktade häst och hon sade det där. Sedan dess har jag funderat på om det var positivt eller negativt. Tanken lär ha varit positiv eftersom det kom från en person som tycker om mig (jag är ganska säker). Kanske är det bara ett val jag måste göra, om jag ska trivas med den jag är eller inte, och inte en fråga om fakta.
Vad är att vara frisk? Att följa sina drömmar, eller att ha stenkoll på sin ekonomi, eller att vara som folk förväntar sig, eller att vara socialt anpassningsbar, eller att kunna svälja sina känslor, eller att behöva ett glas vin för att kunna koppla av till helgen, eller att alltid vara nöjd med sig själv, eller att inte dra uppmärksamheten till sig, eller att följa impulser, eller att styras av förnuft (om man har något sådant), eller...?
Jag vet inte. Varken om jag är "frisk" eller om jag vill vara det. Och det spelar verkligen ingen roll, alls. Mitt liv lever på oavsett. Det är till och med väldigt trevligt emellanåt, och det kan räcka.
Aldrig rätt tid, aldrig rätt plats
På ett sätt är jag trött. Fruktansvärt trött i kropp och hjärna och hjärta, som om jag hade kommit på ett sätt att bota cancer eller liknande och behövde luta mig tillbaka en stund. Tydligen tar det ganska mycket på en att söka spänning och flykt också. Å andra sidan känner jag redan tristess och slentrian smyga sig på och göra mig grubblande och tråkig. När det är full fart måste jag ta mig framåt, står det still går luften ur mig på något sätt. Jag kan inte bestämma mig för om jag måste fara för att komma ifatt mig själv, eller om det är när jag stannar upp som det händer. Helst skulle jag nog vilja att det första stämde eftersom jag trivs mer med den person jag är på väg. Personen som gör saker, träffar människor, ser platser, skriver ord. Mina tankar brukar kännas mer värda då.
Rastlösheten saknar en trygghet. Jag längtar efter att ha ett Hem och inte känna behovet av att alltid vara på väg. Tråkigt bara att något sådant som Den Stora Tryggheten inte finns. Det enda som med säkerhet finns är mina egna hjärtslag och de ska jag inte heller ta för givna för det är farligt att ta för givet.
Är det inte en person som besöker mina tankar oftare än jag önskar så är det en annan. Jag är kanske inte helt berättigad att ha den bittra mailadress jag har. Antagligen har jag mycket att lära innan jag kan sjunga med i Who needs love? och mena det. Långa vägar kvar tills jag blir en kattant som sitter och pimplar vin hela dagarna och skrikar åt andras barn i mataffären med läppstift på tänderna. Men jag jobbar på det. Nej, jag är inte allvarlig, livet är för kort.
Du är så svag, säger de. Vill du ge dem rätt?
Hur som helst (galen styckindelning, jag vet), förbered er på ett osammanhängande inlägg.
I morse trodde jag inte att jag skulle klara av jobbet. Bara för att ett fåtal personer sagt eller antytt att jag kanske, observera kanske, inte skulle göra det. Som om det här var högstadiet? Lite har jag väl ändå växt inombords sedan dess. Efter två lätta uppdrag hittade jag inte schemat där mitt nästa stod och fick panik och grät i klädskrubben, men åtminstone inte hemma hos någon, innan jag samlade ihop mig och löste det. Sedan gick det bra. Var tillsammans med en till och städade på stället där jag grät. Trots min nervositet innan gick det bra. Då gubben sade "klarar du verkligen av det nu då?" när jag skulle dammsuga struntade jag i det och gjorde det, bara. Jag klarade det. Nu börjar nervositeten inför i morgon kännas påtaglig, men det ska fanimig gå. Heja Anna, pepp pepp pepp.
Nyss fick jag en lektion av min mor i att man kan visa med sin kropp vad man menar. Det var faktiskt ingen nyhet! Jag misstänker att hon försökte leka psykolog vilket jag alltid avskyr när hon gör. Det är då jag minns varför jag slutade berätta saker för henne en gång i tiden. Dels det, och för att hon alltid gråter och jag blir så illa berörd då. Jag vill inte att hon ska gråta för mig! Hon frågade vad jag skulle göra i helgen, så jag berättade att jag skulle till pappa. Det känns som att jag tycker att hon bryr sig för mycket, men det är ju helt stört, hur kan det vara så?
Anki och jag lekte efter jobbet och pratade om signaturord och barndomsminnen och jobb och allt möjligt. Det var mysigt. Skönt att träffa någon som vet vilken färg man hade på sin första cykelhjälm, på något vis.
Förvirringen ökar allt eftersom dagarna går. Kan man inte stänga av sina tankar bara en liten stund?
No more keeping my feet on the ground
Nu, precis just nu, borde jag gå för att vara på jobbet innan jag ska börja som en duktig arbetare. Jag vill inte gå till jobbet. Välkommen till vuxenlivet. Rädslan att det ska gå som igår, eller sämre, är påtaglig som en känsla i magen. Obehag. Dessvärre känner jag igen det här från praktik och liknande, så det kan mycket väl tänkas att jag kommer att känna såhär vad jag än gör. Kanske inte klarar av att ha ett arbete och vara en fungerande del av samhället. Kanonkul, verkligen.
Nu måste jag verkligen gå. Nu kör vi. Full fart! Kanonkul.
Citat
"Det finns inget som olycklig kärlek, för kärleken i sig är alltid lycklig. Det är bara alla idioter som inte vill ha en som gör en olycklig. Så skyll inte på kärleken!"
Det var såklart Emil Jensen som sade det. Jag avgudar den mannen. Det känns ju bättre om det hänger på att det är "idioten" som inte förstår hur underbar man är. I alla fall lite.
(Nu fick jag det att låta som att jag lider av värsta kärlekssorgen. Det gör jag inte. Tänkte bara påpeka det. Eh, hejdå.)
Down my head turns, but in heart fire burns
Rubriken är bara ljug för jag brinner fan ingenstans, men jag orkade inte hitta på en egen. Dessutom känns det mer meningsfullt med andras ord som ursäkt för mina. Som att de blir mer värda då? Säkerligen är det tvärtom.
Det har varit en jobbig dag, så det här blir ett jobbigt inlägg. Läs inte om du inte verkligen vill veta eller om du inte orkar. Bäst att förvarna.
Idag var min första arbetsdag på riktigt. Jag har ju gått bredvid innan, och jobbade "på riktigt" ett kvällspass på fem timmar, men idag var liksom början. Det gick inte bra. Självklart, kan man tycka, vad trodde jag egentligen? Att jag kunde hjälpa människor? Anna! Skärp dig!
Det var såhär. Jag var väldigt nervös då jag gick till den första vårdtagaren vilket han märkte direkt. Mina försök att fråga hur jag skulle göra uppskattades inte och han tryckte på sin larmknapp. Då hade mina tårar börjat rinna. "Du kan ju ingenting, men du kanske kan diska så gör du i alla fall någon nytta" sade han. Jag diskade och snörvlade och önskade att jag var någon helt annan stans, var som helst, bara inte där. Man gråter inte hemma hos vårdtagare! På jobbet! Så. Fruktansvärt. Pinsamt! En ordinarie kom och gjorde det som skulle göras medan jag såg på.
Efter det var jag hos en ny vårdtagare. Lyckades undvika missöden. I och för sig behövde hon nästan ingen hjälp, men nu är vi positiva. Ännu en och hon tyckte att det var konstigt att jag kom som inte hade så stor koll. Jag öppnade hennes balkongdörr och sedan var det lunch. Efter lunch städade jag hos en tant. Hon tyckte att jag inte kunde dammsuga. "Du kan ju ingenting alls, att de skickar ut sådana." Hon sade i alla fall hur hon ville ha det och jag gjorde så gott jag kunde. När jag gick sade hon "jaja, jag fick ju lite gjort i alla fall". Jag var inte till någon vidare hjälp ändå.
De ordinarie sade att jag skulle fundera på om jag trodde att jag klarade av arbetet. Heja. Känns ju fint (INTE).
För övrigt så är jag nu installerad i ett tillfälligt hem på mammas massagemottagning. Hon har semester för tillfället så det används inte. Det är bra för det är nära till jobbet. Nu ska jag bara försöka landa lite. Puuh. Andas.
Min pappa ringde mig idag och vi pratade lite. Hade bestämt att jag skulle åka till honom den här helgen. Nu bekräftade vi de planerna. Jag är nervös. Vi har inte träffats på fem månader, inte sedan Thailand, och så lång tid har det inte gått utan att vi har träffats sedan jag föddes. I och för sig skulle vi träffas i maj men då fegade jag ur. Mer som panikade ur, men så heter det ju inte. Nu har jag alltså helgen att undra över. Tro mig, jag undrar.
Sådär. Nu vet ni varför jag är lite sådär halvt gråtfärdig just nu och bara vill försvinna. Jag orkar inte. Dessutom vill mitt huvud tänka på en massa saker. Sälja hästen eller inte? Jag borde byta skola men jag vill inte. Hur i helvete kommer praktiken gå? Att jag kanske saknar lite trygghet i alla fall. Hur ska jag undvika att såra de människor jag tycker om? Och så vidare, jag censurerar resten. Allt ska man inte berätta.
Dagens lärdom är alltså att jag inte ska tro att jag kan hjälpa människor. Jag trodde att jag tillbringade ett och ett halvt år med en trasig (men väldigt fin bitvis såklart) vänskap för att lära mig det, men tydligen hade jag fel. Ursäkta.
Äsch. Antagligen löser det sig. Saker och ting brukar ju göra det, även när man minst tror det. Pepp - inget depp! Anna, kom igen nu. Det löser sig.
Arvikafestivalen: Det går inte att leva mycket mer än såhär
Where is my mind?
Första natten i tältet vaknar jag av en trevlig förnimmelse som jag inte vet var den kommer från. Så klarnar jag till lite mer och inser att de tär de välkända tonerna i Where is my mind? som fått min kropp att vakna till liv. Behagligt halvvaken ligger jag och ler medan denna underbara låt vibrerar i mig. När den är slut pulserar basen i nästa låt mig tillbaka till sömn. Såhär i efterhand är jag inte helt säker på om det verkligen hände eller om det bara var en dröm.
Mind is a razorblade
Det är så sorgligt att se alla som har, mer eller mindre läkta, skärsår och ärr på armar och ben. Det är oroväckande många och jag undrar om de tänker på det på samma sätt som jag gör. Jag undrar vad som pressade dem över gränsen man har mot att skada sig själv. Jag undrar vilka händelser som kunde utlösa det senare. Jag undrar om de lyckats dölja det för de människor som tycker om dem. Jag undrar vad de människorna sade och gjorde. Jag undrar även om det inte spelar den minsta roll.
For a moment, nothing matters
Jag lever. Allt är så extremt. Trött, hungrig, euforisk, ofräsch, allting förstärks och allting är för musiken. Den röda tråden som håller ihop allt, och alla, är musiken, Allting förstärks och jag känner verkligen att jag lever. Överallt sjuder musik och jag älskar det. Tanken att basen är ett bultande hjärta som ändrar rytmen av mitt eget tilltalar mig väldigt mycket. Jag har ont i magen och mitt tält är regnblött, men jag lever i alla fall. Det är värt något. Det är faktiskt det.
Det här är inte tårar, utan regn
Regn droppade i anteckningsboken och smetade ut bläcket då detta skrevs. Rubriken är logisk, jag lovar.
Det här är inte tårar, utan regn. Varför regnet faller vet jag inte men jag vet i alla fall varför inga tårar gör det. Jag upplever musik hela dagarna. Skriver. Ser andra människor ge sig hän åt musikupplevelsen. Det blir inte mycket bättre än såhär. I festivalvimlet finns det plats för alla människor och ingen är udda, ingen bryr sig om sådant som inte spelar någon roll, och jag känner mig helt okej. Jag passar liksom in i mig själv då jag gör det jag älskar att göra och det är inget att gråta något annat än lyckotårar över.
Kent
Innan jag ska se Kent för första gången (jag har varit dålig på att se Kent trots att folk länge kallat mig för "poppare") har jag så mycket förväntningar och så mycket rykten jag hört om att de ska vara dåliga live i huvudet att jag är inställd på att bli besviken. När de börjar spela Blåjeans vet jag inte hur jag ska tänka och tycka, men det tvivlet är försvunnet innan publiken slutat allsångssjunga "varför får jag inte på mig dina blåjeans?". Allt jag hört om att Kent ska vara dryga och snobbiga på scen stämmer inte alls. Jocke Berg skämtar om att de inte är unga längre, säger att vi ska "kramas och vara snälla mot varandra" och ber publiken om åsikter på en ny låt de "känner sig lite osäkra på". Annars spelas mest låtar från nya skivan, kombinerat med hits såsom Dom andra, Om du var här och Kärleken väntar. Att få höra en låt som inte spelats live på tretton år, Vad två öron klarar, känns väldigt speciellt och fint. Till en som ser dem för första gången har de mycket att ge, verkligen. Ett plus var otroligt snygga rörliga backdrops, bland annat med bilder från en kamera på Jocke Bergs mikrofon (otroligt coolt!). När de lämnar scenen efter 747 sitter jag bara och fånler. Så när de kommer tillbaka för extranummer och drar igång Utan dina andetag vet jag inte vad som händer, jag bara gråter och skrattar och sjunger med. Mannen i den vita hatten (16 år senare) är jag inte ens mottaglig för - det är för mycket känslor. Då har jag redan börjat skriva. Det finns en anledning till att Kent är ett av Sveriges mest älskade band. "Vi blev som dom andra" sjunger Jocke Berg men det är inte sant. Bara Kent kan vara Kent och jag kan bara älska det.
Emil Jensen
Efter allt jag hört om och av denne man är det äntligen dags att se honom live. Jag blir inte besviken. Emil gör en kär, om inte i honom, så i livet. Bakom varje ord och melodi ligger tankar och när han efter ett publikfrieri (en tjej i publiken skrek "gift dig med mig!", på riktigt) lämnar scenen känner jag mig påmind om att livet kan vara vackert. Plötsligt minns jag att livet är värt något ibland, och att jag kan vara det. Efter hans framträdande (spelning kändes fel att kalla det eftersom Emil gör allt, poetry slam, performance, ståuppkomik och liggnertragik samt låtar) går Emil för att signera saker och jag går för att skriva om honom. Då jag satt mig ner och skrivit "Emil Jensen" högst upp på en sida känner jag att jag måste berätta för honom hur lycklig han gjorde mig. Jag går tillbaka och ställer mig i kön. Beskåda nedan vår korta, men innehållsrika, dialog.
-Hej.
-Hej. Jag ville bara säga att det var så bra, för du påminde mig om att livet är typ värt någonting, och kan vara typ bra, och att jag är typ värd någonting...
-Fan vad vackert!
-...och nu har jag sagt "typ" ungefär fem gånger.
-Det tog mig ändå i hjärtat. Tack så mycket, säger Emil och kramar mig.
-Tack själv, får jag fram medan jag kramar tillbaka och går och hoppas att jag gjort intryck eller avtryck och en liten skillnad.
Death Cab For Cutie
Innan konserten hör jag någon säga att de är dåliga live, vilket visar sig vara ytterligare ett bevid på att man inte ska lyssna på vad folk säger. Många har åkt till festivalen enbart, eller till stor del, för att se dessa fyra män från Seattle framföra sin briljanta popmusik och jag tror inte att någon blir besviken. Death Cab ser ut att lägga ned sin själ i framförandet av en blandning av nya och gamla låtar. Publiken böjade samlas långt innan spelningen, men under den är det ändå ingen trängsel. Alla verkar ha samma önskan att bara få njuta av musiken, en önskan som till viss mån förstörs av lite dåligt ljud (i mina öron då, men jag är ju ingen ljudtekniker), men det är ju inte Death Cab's fel. De gör inget extranummer trots att publiken inte ger upp försöken att klappa in dem när scenen fylls av funtionärer, men det gör inte mig något. Jag har fått höra de låtar jag ville höra, och se detta fantastiska band live. Det märks att de älskar det de gör, och publiken älskar det ännu mer. Death Cab For Cutie - om indiepopparen själv får välja.
Jag är popparen som älskar metalspelningar
Under Siesta! blev jag lite deppad. Det jag gjorde åt det var att gå och se Enter Shikari och hoppa och studsa och mosha och bara ge allt, för inget fanns att förlora. Då lades nog grunden till insikten jag fick under Arvika. Jag älskar metalspelningar! Popspelningar älskar jag för musikens skull, metalspelningar för enkelheten. Nu på Arvika lyssnade jag några låtar på Hellacopters, som jag då tyckte var röj och party men inte så speciellt, innan jag gick för att se Soilwork. Det var så grymt kul! Sångaren peppade publiken något helt enormt och det var bara så mycket röj och energi! De öste ut adrenalin över publiken och värme, damm och trötthet slutade spela roll. Det är så okomplicerat också att headbanga (om man inte får nackspärr förstås). Att stå och hoppa, som man i bästa fall gör på en pepp popspelning, är lite mer komplicerat på något vis men jag älskar det förstås ändå. Ett annat metalband jag såg var All Ends, som hade två kvinnliga sångerskor som var riktigt duktiga och också bra på att få igång publiken. Metal på skiva tycker jag inte är sådär jättekul, men live med energin och tempot blir det otroligt roligt.
Don't you just love goodbye's?
Jag älskar att flytta in och jag hatar att flytta ut. Även om det bara är från några dagars camping så är det ens hem, och det är något otryggt med uppbrott som jag inte riktigt gillar. För att vara halvt hemlös är jag väldigt mycket av en hemma-människa. Att säga farväl till människor och inte veta när man kommer att träffa dem igen, om man någonsin kommer att göra det, är också så osäkert och vacklande. Enda fördelen måste vara att man brukar kunna stjäla till sig en och annan kram. Men för eller senare måste man gå, och så är man på glid mellan två olika punkter, två olika världar, och ingenting kommer tillbaka och blir sig likt. Det är i och för sig bra att det är så, men tanken på förspillda chanser ger mig ingen ro. Hejdå platser och människor jag kanske aldrig ser igen. Det var trevligt att ni blev en del av mitt liv för en stund.
God natt
För att pigga upp mig själv lite tittar jag på den här gamla videon. Dille för drygt ett år sedan. Jag håller i kameran, Mattis och Tazzan (även kända som Matilda och Sebastian) tramsar. Det var tider det (plockar tantpoäng)!
Where is home?
Häromdagen fick jag en tanke om att det var människor jag tycker om som får mig att känna mig hemma. The only thing worth to treasure are the people that actually care, sant Sonic Syndicate, och en vän är en slags trygghet som kan vara väldigt stor. Det är delvis den som drivit mig runt i hela Sverige om jag ska vara ärlig. Så häromdagen lyssnade jag på en av mina mest älskade låtar, som jag lyssnat på så många gånger att den känns som en del av mig, och då kände jag att det kanske var ett annat sätt att vara hemma. Att känna sig hemma i melodier och ord är kanske också kan vara en form av hemtrevnad, och med människor finns alltid risken att de ska svika en. Nog för att jag alltid tar risken och tycker om i alla fall. Alldeles för lätt till och med. Jag vet inte vart jag vill komma med det här resonemanget.
När jag var i Stockholm fick jag en impuls att ta reda på var jag egentligen hörde hemma. Så jag gjorde en lista, vilket för övrigt är lösningen på många problem! Eller så inte, men i alla fall. Skrev upp lite städer och varför de skulle vara mitt "hemma". Något sånt här:
Gislaved: Här finns några nära vänner, dessutom har jag tillbringat större delen av mitt liv här.
Östersund: Att flytta hit förändrade mitt liv till det bättre, och det ger ju någon slags speciell relation. Magkänslan var rätt första gången jag kom dit. För att inte tala om vännerna jag fått där. Helt klart mycket värdefullt.
Lindhult: Adressen till huset mitt i ingenstans-land, skogen fyra mil utanför Gislaved, där min mamma och hennes sambo bor. Folkbokförd där, och som sagt även avstjälpningsplats för mina ägodelar just nu. Mamma borde ge hemma-poäng tycker man, men jag vet inte. Hennes sambo och jag kommer bara överens korta stunder i taget. Ingen höjdare.
Göteborg: Jag bara älskar staden. Hos mormor som bor där är jag alltid välkommen, och tillbringade en del tid där som liten (mindre?).
Halmstad: Pappa bor där. Eh, näe, inte hemma alls. Farmor bor i och för sig där också och hon är underbar. Staden i sig är också mysig.
Det är tur i alla fall att jag vet vad som är upp och ner på mig själv nu. Eh.
Från och mer i morgon kväll har jag åtminstone en fast punkt i form av ett tält för fyra nätter. Det känns fint. Där ska jag ha det så vilsamt. Återhämta mig från alla tankar och känslor som studsat mot min kropp de senaste dagarna och ha det bra. Se lite band också, såklart, och skriva om dem. Krama på folk. Leva allmänt äckligt festivalliv. Ringa A-K varje dag och säga att jag lever eftersom hon inte tror på idén att sova ensam i ett tält. Ja, jag ska inte bli tjatig (bli? Haha). Ni fattar.
